Det allvarliga läget i den ryska ekonomin leder osökt in på vad det kan få för konsekvenser. Detta inlägg har legat och jäst ett tag efter jag skrivit om ryska ekonomin (1,2,3) och efter ha läst Johan Wiktorins krönika i DI där han påtalade att den senaste gången Saudiarabien flödade marknaden 1985 så föll Sovjetunionen.
https://twitter.com/JohanLibbo/status/549657484114530304
Idag är oljepriset nere på $56,42/fat vilket är hälften mot ett halvår sedan. Den ryska budgeten är beräknad att vara i hamn vid $100/fat (vilket jag tror var optimistiskt). Den federala budgeten är baserad till hälften av de direkta intäkterna från gas och olja (som är sammankopplade), men mer så med de sekundära effekterna i form av konsumtion och företag kopplade till industrin.
Med detta har minst 25% av den federala budgeten försvunnit i ett slag. Som ett sammanträffande är det storleken på utgiften för de väpnade styrkorna. Rent teoretiskt skulle man då kunna stoppa det för att få balans i ekonomin. Nu är ju det inget som kommer hända. Dels inte för att man ser sig själv hotade av Väst, men även för förhoppningen att spill-over effekterna den ryska vapenindustrin ska vara motorn som driver den teknologiska och ekonomiska moderniseringen av landet i övrigt.
Nej, snarare är det, i vanlig ordning och till folkets nackdel, vård, skola och omsorg som får stryka på foten (WW 1, 2) Men vad kommer det folkliga missnöjet att leda till? Detta är lite av miljonfrågan för närvarande.
Å ena sidan kommer detta vara mycket kännbart bland de ryska folket vars pensioner, löner och besparingars värde kommer att minska kraftigt medan priserna enbart ökar. I enlighet med statsvetenskaplig forskning är det just när försämring i levnadsstandard uppstår revolutioner blir vanligare (ex. arabiska våren när matpriserna steg väldigt mycket).
Å andra sidan har ryssarna i närtid uthärdat ekonomiska kriser. Paniken är inte total, utan man vet vad man ska göra, samtidigt som man effektivt skiftar skulden till Väst. Detta i kombination med ett civilsamhälle vars enda större mobilisering efter självständigheten skedde vid valen 2011-2012 och har inte lyckats upprepats sedan dess.
När oljepriserna skenade 2003, blev regimen än mindre beroende av folkets stöd. Med ökade direkta intäkter kunde den ryska regimen snarare försöka isolera sig från folket än att söka deras stöd. Man kunde berika sig och den styrande eliten utan att vara för beroende av skatter. Dock, enligt denna logiken bör det fallande oljepriset leda till motsatt händelseutveckling, regimen blir mer beroende av folket vilket ökar folkets makt.
De två scenariona som skulle kunna ledad till större omvälvningar i Ryssland är en folklig uppresning och en maktkamp inom eliten. Det sistnämnda låter vid handen mer troligt, men samtidigt är elitens maktbas oftast ingen egen utan beroende på deras formella position. Exempelvis leder Igor Sechin Rosneft, men avsätts han från sin formella position tappar han sina inkomster och sin makt.
Detta ger en viss resiliens i systemet, men samtidigt är det troligt att systemet styrka prövas. Eliten, framförallt affärseliten, förlorar miljardbelopp. Det finns delar av säkerhetsapparatseliten som är väldigt missnöjda med kriget i Ukraina – vad kommer ske när nationalistvoluntärerna känner sig svikna från Kremls stöd och återvänder till Ryssland? – men framförallt kommer gemene ryska Fyodor och Valentina att lida.
Vid tider av ökat missnöje i Ryssland kan det mesta hända. Ryssland är, som det är, en koloss att försöka styra. Det ryska ordspråket lyder “Ryssland är inte svårt att styra, det är bara lönlöst”. Hur kombinerar man de starka nationalistiska strömmarna med det väldigt multinationella land Ryssland är och i synnerhet måste vara för att lyckas med Euroasiatiska Ekonomiska Unionen?
I ungefär tjugo av Rysslands åttiotre territoriella enheter finns det en minoritet eller en nästan icke-existerande rysk befolkning. Vid tider av djupare oro i huvudstaden, skulle de kunna vara de första att se sin möjlighet, här ligger de nordkaukasiska områdena, Tatarstan och Bashkortostan högst på listan.
Det är scenariot disintegration ryska militärstrater och statsmän har fruktat sedan Sovjetunionen och Jugoslavien bröts upp, och inte ett otroligt utfall vid intern konflikt. Det behöver inte nämnas att ett disintegrerande Ryssland med uppemot 10,000 kärnvapenstridsspetsar och stora mängder vapen är livsfarligt för europeisk och internationell säkerhet. Har vi i Sverige planer och höjd för en sådan utveckling?
OAJonsson 
“Har vi i Sverige planer och höjd för en sådan utveckling?”
Läses: I Sverige har vi inga planer inför och har inte tagit höjd för en sådan utveckling, emedan det ligger bortom vår (läs: politikernas) uppfattningshorisont, och även om vi skulle inse och begripa hotet skulle priset för sådan förebyggande planering och höjd vara alltför högt jämfört det tänkbara utfallet – därför gör vi ingenting, utom att hoppas att allt löser sig till det bästa ändå, genom internationella avtal och kontrollorgan, och genom hastigt påkallade gemensamma initiativ om det värsta skulle inträffa: varvid vi fortsätter odla vårt starka utrikespolitiska kontaktnät så att vi kan komma först i kön alternativt visa oss duktigast inför våra europeiska och transatlantiska storebröder vid eventuell katastrof. Typ.
Vad annat kan vi göra? Jag avskyr retoriska frågor.
Du ser, vi skrev samma sak fast jag fick med det på färra tecken! 🙂