Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande till uppskjuten tillfredställelse (delayed gratification), lite svårare men ofta värt mer, och något forskningen pekat på är en enande drag bland framgångsrika.

En dag i december slog det mig, helt ovetenskapligt, att vi redan lever i den omedelbara tillfredsställelsens tid. Det har inte enbart för att den amerikanska drömmen har bytts ut mot den amerikanska dagdrömmen, där idealet att arbeta hårt på egen hand, har bytts ut med drömmen om att bli känd i dokusåpa eller vinna på lotteriet utan att arbeta för det.

Det är inte heller bara för att vi föredrar att äta pulver i 14 dagar för att bli smala än att leva ett hälsosamt liv. Och inte heller det att vi postar den där tråkiga bilden för ett par snabba likes, snarare än att bli en verkligt spännande person. Den omedelbara tillfredsställelsen genomsyrar också politiken.

Inom den ekonomiska sfären har önskan om de svåra strukturella reformer som kom efter finanskrisen bytts ut mot ett unisont användande av tryckpresserna, 112 biljoner svenska kronor sedan Lehman Brothers kraschade. Det kommer inte att rusta mot den chock som arbetsmarknaden kommer utsättas för med ökande automation. Teknologin förändras fort, samhället långsammare och institutionerna sist, och omställningar är alltid prövande.

Betrakta bara Uber. Det kan vara det företag som erbjuder flest människor (vad som populärt kallas) “enkla jobb”. Ubers verksamhetsidé går ut på att utveckla självkörande bilar som eliminerar den största utgiftsposten, chauffören. Först revolutionerar företaget hela den ordinarie taximarknaden och sysselsätter en enorm mängd arbetstagare. Sedan  kommer de att tappa sin inkomstkälla i stort sett över en natt (då lagstiftningen ändras).

En svårare ekonomisk situation för de flesta knyter enormt tydligt in med de inrikespolitiska utmaningarna som finns. 2016 års viktigaste graf gjordes faktiskt inte av Anders Sundell utav av Branko Milanovic. Den visar på realinkomsttillväxt beroende på vart i den globala lönedistributionen en befinner sig. Kärnan är att i den markerade delen återfinns många av arbetarklassen i rika länder och de har i stort sett inte haft någon reell tillväxt på 30 år.

Uppsvinget av auktoritär populism ses i mycket som deras revolt. Den vänder sig emot vad de upplever varit elitprojekt – globalisering, invandring och frihandel – och är idag en definierande faktor i stort sett samtliga Väst-länder (Trump, Brexit, Le Pen, Orban etc.). Och än så länge visar det inga tecken på att avta.

Vidare driver de ofta nationalistiska projekt baserat på ökade motsättningar, främlingsfientlighet och exklusion. I detta ökar det grogrunden för terroristdåd, vilket tycks öka stödet för främlingsfientlighet. I denna hatets symbios vinner blott de extrema på båda sidorna och polariseringen ökar medan de mellan blir klämda.

Precis som att det kan ge en kortsiktig tillfredsställelse att inte träna, är det bekvämt att inte ta kampen för de svåra politiska frågorna. Oviljan att ta krafttag mot avhoppen inom polisen, tiden det tog för åtstramningarna i migrationspolitiken och faktumet att en reell ambitionshöjning i försvarspolitiken uteblir, understryker alla detta.

Säkerhetspolitiskt finns det knappt ett gott tecken så långt Hubble-teleskopet kan skåda. Båda våra viktigaste säkerhetsorganisationer EU och NATO har hamnat i skottgluggen av den auktoritära populismen. Det kan räcka med att Le Pen vinner i april för att EU:s funktion skall vara ett minne blott.

I NATO:s största militärmakt tycks Trump och hans administration vilja genomföra den för Europa förödande vändningen att gå från goda relationer med Kina och dåliga med Ryssland, till goda relationer med Ryssland och dåliga med Kina. Då lyckas han med bedriften att på samma gång äventyra världsekonomins stabilitet och öka det militära och icke-militära hotet mot Europa.

I NATO:s näst största militärmakt, Turkiet, fortsätter den inre utresningen, distanseringen mot NATO och närmandet mot Ryssland. I NATO:s tredje största militärmakt är de mitt uppe i ett utträde från EU. I den fjärde största militärmakten står valet mellan Le Pen och Fillon, en Russlandsversteher (eller kanske Russié-entendeur).

https://twitter.com/OAJonsson/status/800452273226870784

Ryssland kommer att fortsätter att utöka sina militära ambitioner under 2017. Ökningen i oljepriset gör att den ryska ekonomin eventuellt går med vinst under Q4 2016. Framgångarna i påverkansoperationerna i det amerikanska valet, och utfallet av valet, lär enbart uppmuntra fler påverkanskampanjerna mot Tyskland och andra.

På den här vägen kan jag fortsätta till julafton, men på frågan “hur havererade säkerhetspolitiken?” är svaret “först gradvis och sedan plötsligt”. Och genom den omedelbara tillfredsställelsens lockelse. Den sista miljarden har alltid kunnat tagits från försvaret. Det kan kännas skönt då, för militär säkerhet är en sådan abstrakt produkt, att folk inte lider av den tills de gånger då de verkligen lider av den. För det mesta går det att försumma, utan att medborgarna kommer att klaga.

När det väl ska göras något inom försvarspolitiken är det ofta emot vad expertmyndigheten, Försvarsmakten, vill utan någon lösning ger tillfredställelse i att den låter bra men inte nödvändigtvis är det som höjer förmågan mest (eller alls).

Trots allt som varit (och om det har jag skrivit en essä för Axess), har vi fortfarande inte gjort det som Stanford-forskarna hittade var det kännetecknet för de framgångsrika, försenad belöning. Det vill säga att idag investera i den försäkring och pension vi ska leva på framgent.

Klockan är sannerligen fem över tolv, och det är inte på något sätt givet att 2017 blir bättre än 2016. På Rikskonferensen i Sälen får vi se vad våra politiska företrädare väljer att göra i säkerhetspolitiken.

OBS: Delar av denna julkrönika kan bära likheter med löst tyckande, delar med verkligheten.

–

Sedan vill jag passa på och tacka ni fortfarande läser, uppmuntrar och kritiserar konstruktivt på alla forum. Utan er hade det varit svårt att behålla motivationen att skriva, och att (försöka) skriva bra. Nu återstår det inget annat än att önska er en riktigt god jul och allt gott i ledigheten så fortsätter vi diskussionen till 2017. 

/Oscar.