Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid).

De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt Folk och Försvars rikskonferens är det de orden som ekar i mitt huvud. Vi ville det bästa, det blev som alltid.

1. Vi har fortsatt att bryta den mentala nedrustningen.

Lika god kommunikatör som Försvarsministern är, lika lite nytt hade han att erbjuda. Lika pricksäkert som Försvarsministern beskrev problemen med tidigare försvarspolitik, lika stor tavelmiss var ovilligheten att erkänna det akuta pengabehovet. Lika underfinansierad som nuvarande försvarspolitik är, lika blygsamma är den kontra omvärldsutvecklingen. Visst har Hultqvist rätt i att pengar inte ska skjutas till utan analys, men problemet är att det som redan är analyserat och överkommet saknar mångmiljardbelopp i närtid (se ex. Patrik Oksanen).

Lika efterlängtad som statsministerns nationella säkerhetsstrategi var, lika lite var den en strategi. Lika mycket hot som den innehöll, lika lite fanns den behövda prioriteringen och vägledningen bland dem; något jag tidigare varnat för kan vara kontraproduktivt. Att Allan Widman kallade den en hotlista istället för en strategi får vara symptomatiskt.

2. Pengar behövs inom försvarsbeslutsperioden.

Som en följd av att den mentala nedrustningen bryts, blir en av de första insikterna att det krävs mer pengar, och det kvickt. Även om KD, M och C kräver höjda försvarsanslag ska Liberalerna ha en eloge, de kräver 28 miljarder inom försvarsbeslutsperioden 2016-2020. Med en blygsam reservation ska till då det är val nästa år och då brukar försvarsvänligheten öka. Allan Widman framhöll likväl det kanske viktigaste här och nu, “tiden före 2020 är farligare än tiden efter”.

Det är tiden Trump kommer att vara president i fyra år. Det är tiden Ryssland kommer uppfyllt sitt enormt ambitiösa beväpningsprogram. Det är tiden ryska ekonomin kommer gå sämre och föda mer konfrontation. Det är tiden diskrepansen i förmåga att genomföra storskaliga militära operationer i Europa kommer vara som störst mellan Ryssland och Väst. På detta tema får Fredrik Westerlund och Gudrun Perssons presentation av rysk förmåga inte missas, de konstaterar bland annat att ryska förmågan för storskaliga operationer fördubblats sedan förra bedömandet 2013. Så snabbt går det.

ÖB sammanfattade situationen kärnfullt att “omvärldsutvecklingen lämnar ingen respit”. Han underströk detta med att vår förmåga (i absoluta termer gissar jag då) kommer nedgå bortom 2020 om inget tillförs inom perioden.  ÖB fortsatte, ifall någon tvivlade, att “det är klart att Försvarsmakten kan ta emot mer resurser”. Och visst är det så, väl behövda åtgärder som att höja soldatlönerna för att motverka avhoppen eller inhandla mer ammunition är blott en fråga om mer pengar.

3. Låt expertmyndigheterna styra förmågeuppbyggnaden

Om jag ska ta något tillbaka att försvarsministern inte kom med någon nyhet, så kom han faktiskt med en (i alla fall i mina öron). Han markerade tydligt mot detaljstyrning på mutter, bricka och sprint-nivå från politikens håll. Visst får vän av ordning får då påpeka att Hultqvist var ansvarig för permanent positionering på Gotland och nu styrt Försvarsberedningen att titta specifikt på Gotland, något Försvarsmakten inte såg gynna försvarsnyttan mest. En annan vän av ordning instämmer:

 

Frågan är kritisk, då de politiska partierna gärna vill leverera listor med konkreta förmågor. Det ger, såklart, en omedelbar politisk tillfredställelse (parentetiskt avhandlat i min julkrönika), men det är expertmyndigheterna som har både ansvar och kompetens för en strategisk helhetssyn. De måste få sköta sammanhanget. Annika NC betonade även detta i sin panel och här kommer även ett läsvärt exempel från Karlis Neretnieks om hur målstyrning hade kunnat se ut. Här ska inte Liberalerna ha en eloge (ex 1, 2).

Lika upplyftande som de nya tongångarna på Folk och Försvar jämfört med tidigare år, lika mycket uteblir en ambtionsökningen.