Bland spioner och sanktioner

Idag kom det utlovade amerikanska svaret på den ryska påverkansoperationen mot det amerikanska valet. Både den ryska militära- (GRU) och civila inrikesunderättelsetjänsterna (FSB)  hade gjort intrång bland demokraternas mail och sedan läckt dem med avsikt att stjälpa Hilary Clinton och hjälpa Donald Trump, och operationen föreföll vara sanktionerad av Putin själv. Mitt i ropen av att detta är ett “svar utan motstycke” så tycker jag vi tar ett andetag och går igenom vad som verkligen hänt och vart det tar oss.

Vad har hänt?

Igår (29e) tillkännagav USA att de kommer sanktionera FSB, GRU, fyra ledande underrättelseofficerare inom GRU, två hackare och tre, till synes, privata företag. Utöver det utvisades 35 underrättelseofficerare under diplomatisk immunitet ifrån USA och  två fastigheter som ryska underrättelsetjänsterna använder stängs ned. Till detta publicerade FBI och DHS en öppen rapport om de ryska aktiviteterna.

Vad är bra med det?

Det är väldigt positivt att USA tar steget och 1) berättar om operationerna öppet, och 2) vidtar tydliga repressalier för att framöver avskräcka från dessa operationer. Detta är lite av en vattendelare då denna typ av påverkansoperationer normalt sett tigs ihjäl. Tiden det tog från att de FBI upptäckte detta och varnade DNC under hösten 2015 tills idag aktion visare lite på hur långt inne det satt.

De amerikanska repressalierna är även positiva då de sänker tröskeln för andra stater som är utsatta av precis samma påverkansoperationer – exempelvis Tyskland 1, 2, Frankrike, Sverige – att inte tiga bort detta, utan att ta kraftigare tag att svara på dem.

la-1473728409-snap-photo

Vidare är det utmärkt att USA offentligt berättar om både de ryska underrättelsetjänernas modus operandi, vilka grupper som är kopplade till dem och vidden av deras mål. Från FBI & DHS-rapporten:

These cyber operations have included spearphishing campaigns targeting government organizations, critical infrastructure entities, think tanks, universities, political organizations, and corporations leading to the theft of information. In foreign countries, RIS [Russian Intelligence Services] actors conducted damaging and/or disruptive cyber-attacks, including attacks on critical infrastructure networks.

Detta torde inte vara någon överraskning för någon som läst en bok om rysk underrättelstjänst (t. ex. 1,2), men det är en viktig påminnelse om bredden och långsiktigheten i den ryska approachen; att allt ifrån kritisk infrastruktur och politiska partier, till universitet och tankesmedjor är måltavlor.

Slutligen är det positivt att detta är en åtgärd som Trump har svårt att backa ifrån, hans ointresse till trots. Hans inställning till den ryska operationen har alltid varit lite move along folks, nothing to see here. Detta är i och för sig kanske inte helt överraskande, då den ryska operationens uttryckligen hjälpte honom.

Vad är dåligt med det?

Problemet är att svaret är relativt litet och på tok för sent. Visst kommer utvisningen av de 35 underrättelseofficerarna att sänka den ryska förmågan att operera i USA under en tid, men den lär byggas upp igen. Sanktionerna lär nog inte ha några större praktiska hinder mot GRU och FSB, GRU-cheferna kan hålla sig hemma och de två hackarna var redan efterlysta av FBI sedan innan.

När det kommer till timingen låter det kanske lite spydigt när jag skriver det, men om hela målet med den ryska påverkansoperationen var att få Trump vald över Clinton, så hade det inte nödvändigtvis varit en dålig idé att publicera detta innan valet. Ja, det är en dubbel negation.

Vad väntas framöver?

Visst kan relationerna försämras nu, men vad gör detta? Om blott tre veckor är Donald Trump president i USA och han har i sina uttalanden och val av medarbetare (1,2) visat en vilja att förbättra relationerna med Ryssland.

Det enda som står emellan en Reset 2.0, eller en Jalta 2.0 där intressesfärer delas ut till höger och vänster, är den amerikanska kongressen. Turligt nog är stommen av det republikanska partiet kritiska mot Ryssland. Exempelvis är representanthusets republikanska talman Paul Ryan tydligt kritisk mot Ryssland:

Dock behöver inte det betyda att de nödvändigtvis kommer att ta striden mot Trump-administrationen. De har alla fyra konfliktfyllda år framför sig och kommer bli tvungen att väga samtliga sina politiska strider de tar på en guldvåg. Kommer Rysslandspolitiken vara viktigare än bilfabriken, regementet eller subventionerna på orten?

Med det sagt vill jag understryka att hoppas på enskilda kongressledamöter och senatorers förmåga att bromsa Trump är som att hoppas på att se en stor sten rulla nedför en kull och sätta tilliten på friktionen. Det finns med andra ord ganska lite utrymme för en hoppas-politik både i Sverige och inom resten av Europa.

Fyra tips:

Advertisements

Ryssland och strategisk kultur

Att Ryssland och Sverige förstår makt, rätt och krig olika torde inte vara någon överraskning för läsarna av denna bloggen. Frågan är dock om det görs tillräckligt mycket för att förstå detta? Alla eventuella likheter med en skamlös kampanj för min forskning (som undersöker den hur den ryska synen på krig och krigföring förändras) är givetvis slumpmässiga.

På det tidiga 1960-talet skrev den till CIA avhoppade GRU-översten Oleg Penkovsky att om en amerikansk, en brittisk och en sovjetisk officer skulle konfronteras  med samma data så skulle britten och amerikanens analys vara liknande, medan den sovjetiske skulle komma till ett radikalt annorlunda svar på grund utav olika grunder, logiska processer, etik och mål.

Strategi och säkerhetspolitik ligger – precis som skönhet och linser – i betraktarens öga. Våra strategiska realiteter är förknippade med hur vi förstår dem. Om den ryska regimen exempelvis ser ett handelsfördrag som ett geopolitiskt vapen mot Ryssland, så kanske de ser en invasion som ett rimligt svar. För en stat som ser ett handelsfördrag som ett handelsfördrag, kan det te sig desto märkligare.

För precis detta har vi konceptet strategisk kultur. Det utgår egentligen från att kultur – i former av attityder och trossatser – är något som förändrats långsammare regimer. Det är fonden inom vilken handling tar plats.

En invändning mot strategisk kultur är att det kan landa nära en slags ethnocentrism. Det vill säga att “bara för att de är ryssar kommer de att göra såhär”. Bland annat ignorerar det säkerhetspolitikens socialiserande funktion och ömsesidiga lärande.

tumblr_m6lv6gWSct1qz8089o1_1280

Nåja, nog med teori, låt oss gå till något mer handfast. Det mest intressanta som jag funnit om rysk strategisk kultur kommer faktiskt från 1989 av David Twining (då director of Soviet and East European Studies vid Army War College). Hans huvudpunkter förtjänas att återges (om än smått nedkortat):

 1. An insatiable search for security, a quest in which the attainment of security in one geographic or substantive arena engenders insecurity in others. 

2. A permanent struggle in world affairs, with conflict a normal condition, as an enduring lesson of Russian history.

3. A permanent struggle with states, because they or their ruling classes are hostile.

5. A strong state, guided by resolute leaders, is required to mobilize the entire country and its resources to serve fundamental Soviet security interests.

7. Continual sacrifice is necessary to preserve the state. Military forces guard the society which it serves and protects.

8. The political utility of military power, where superiority at every escalatory level is required to attain the political aim of war through violent or, preferably, non-violent means. The greatest success and supreme achievement of military power is when, by its presence, readiness and capabilities, it need not be used to secure the political objective.

10. Victory is the goal aggressive offensive action makes possible. This is not narrow military victory, but the attainment of the political objective of war – the reason war was pursued and the goal which governed its conduct. All appropriate means and methods are sanctioned toward this end.

(Twining, David, 1989, Soviet strategic culture ‐the missing dimension, Intelligence and National Security, Vol.4, No.1)

Detta dokument har trots allt klarat tidens tand väl. Skrivningarna om den omättbara strävan efter säkerhet, den starka staten och tillståndet av permanent konflikt i internationell politik ekar tydligt än idag.

Artikeln fångar även på ett utmärkt sätt allt det som sensationaliserats med den moderna ryska krigföringen; den indirekta metoden, att den bästa segern är med icke-militära medel och den nära kopplingen mellan politik och det militära instrumentet.

Jag hoppas det kan tjäna som en ödmjuk påminnelse att även om vi ser samma saker, kan vi förstå dem radikalt annorlunda.

Det är fortfarande ekonomin, dumsnut!

I måndagens DN kunde man läsa hur Ryssland förstör ≈350 ton mat, mat ifrån Västländer under ryska sanktioner. Då hade 350 000 människor skrivit under ett upprop mot destruktionen. Matförstöringen är speciellt allvarligt med hänsyn till de uppgifter som kom för någon månad sedan att en av fem ryssar idag inte har råd med sin månadslön att göra något utöver att betala sitt uppehälle och handla mat (hittar tyvärr ej länk). Detta föranleder oss att igen kika närmare på den ryska ekonomin och fortsätta serien som löpt i oktober, november, december, januari och februari.

CDR

CDR

Hur mår då den ryska ekonomin? Rubeln är nästan tillbaka på de rekord-svaga nivåer mot dollaren som uppmättes i januari.

Screen Shot 2015-08-11 at 19.17.15

Olja, som är den viktigaste inkomstkällan i ryska statsbudgeten, ligger på $48,85/fat (Brent). Det är det lägsta som uppmätts sedan Ryssland invaderade Ukraina och är till del skapt av Kinas beslutat att devalvera sin Renminbi.

Screen Shot 2015-08-11 at 19.19.37

Den enda goda nyheten bland de makroekonomiska faktorerna är att de internationella valutareserverna ligger i stort sett oförändrade sedan februari på ≈$350 mdr. Det innebär totalt en nedång på mellan 1/4 och 1/3. Dock gömmer det sig en uggla i mossen. Under krisen i årskiftet tvingade den ryska staten företagen att sälja av sina egna utländska valutareserver för att klara av sin betalningar, den optionen torde således inte finnas kvar igen.

Skrapar man vidare på ytan ser det enkom värre ut. Utöver energiexport finns det två huvudsakliga motorer i den ryska ekonomin; utländska direktinvesteringar och inhemsk konsumtion. Under 2014 sjönk de utländska investeringarna med 2/3 och under 2015 har reallönerna gått ned kring 10% samtidigt som konsumentpriset gått upp 16%.

Utöver det får man lägga till att det är mycket svårt att låna pengar för ryska företag på grund av sanktionerna, och således är den enda likviditeten som finns den internationella valutareserven vilket i ökande utsträckning behövs för att täcka företag man inte kan låta gå i konkurs (och här är Gazprom bara ett av flera).

Den senaste bedömningen visar att recessionen kommer att fortsätta 2016 och en blygsam tillväxt väntas 2017 på 0,8%. Det luktar dock glädjekalkyl och inflationen ligger på 15,60%. Betydelsen av detta är att alla ovanstående problem, och de är kärva, måste lösas med en minskande BNP, där den internationella valutareserven är det enda som står mellan Ryssland och en ekonomisk kris.

Ni börjar säkert se vart indikatorerna pekar och då har jag ännu inte nämnt Iran vars återkomst på energimarknaden bedöms ge de stora effekterna under 2016 och har en uttalad målsättning att försöka att åter stå för 42-43% av oljeexporten till EU, Rysslands största marknad.

Sammantaget ser det riktigt illa ut för Ryssland i närtid vilket även försämrar prognosen på lång sikt, som redan innan Krim såg beckmörk ut. Dock ska inte inbilla oss att ryska ekonomin är den enkom definierande faktorn, snarare sätter vi i regel för stor tilltro att dess försämring ska förbättra Rysslands beteende. Min analys är den motsatta och den ligger kvar: ju sämre det ser ut inrikes, desto större är sannolikheten för extern aggression.

Återigen får vi sätta det i kontexten av den ryska reformen av sina väpnade styrkor. Den har nu pågått i sju år med många av storskaliga strategiska övningar, som involverat simulerade kärnvapenanfall, civila myndigheter, logistik/strategisk rörlighet över hela Ryssland. Det ryska försvarsanslaget har stärks med 97%-igt det senaste decenniet medan i Sverige väntas de militära utgifterna falla under 1% av BNP 2020 enligt gällande politiska överenskommelser.

För en hammare kan varje problem se ut att vara en spik, och snart kan en hammare vara det som finns kvar i den ryska verktygslådan samtidigt som efterfrågan på problemlösning stiger explosionsartat.

Ny artikel om rysk krigföring

Nu har äntligen min och min kollegas artikel om rysk krigföring publicerats:

Jonsson, Seely, 2015, Russian Full-Spectrum Conflict

Den skrevs under tidig höst och är – paradoxalt nog – med akademiska mått mätt väldigt snabbt publicerad. Artikeln behandlar först en konceptuell diskussion om de sätt vi försöker förstå rysk krigföring på: Sjätte generationens krigföring, icke-linjär krigföring eller asymmetrisk krigföring etc.

Sedan analyseras rysk krigföring ifrån de olika aspekterna militär-, informations., ekonomisk- och politisk krigföring för att både få med gråzonsproblematiken och påverkan med militära och icke-militära medel.

Trevlig läsning!

Screen Shot 2015-03-18 at 23.18.46

Några ord om ett mord

Oppositionsledaren Boris Nemtsov mördades igår kväll på öppen gata i Moskva precis vid St. Vasily’s katedral. Enligt uppgifter blev han träffad fyra gånger av en passerande bil medan hans sällskap klarade sig utmärkt.

Han var en politisk veteran och en av de få oppositionella som höll hög profil. Han var en av arrangörerna av morgondagens (söndags) demonstration vilket kommer bli en temperaturmätare över vad det finns kvar av oppositionen som visade sig 2011-12.

Det stora diskussionsämnet är vem det är som gjorde och beställde mordet. Här ligger såklart Kremlin väldigt högt på listan. Vad som är en enklare att slå fast än mördaren (och då menar jag inte utredningen som Putin själv ska överse) är att slå fast att mordet skedde i ett Ryssland fyllt av hat.

Ett hat och fiendebildskapande som är stött av lagstiftning och lagens långa arm (som är regimens långa arm). Det riktar sig mot “femte-kolonnare” och förrädare som Nemtsov, mot immigranter, mot Ukrainare och mot Väst.

Jag minns att just det var en av sakerna Nemtsov betonade när jag hörde honom på Frivärlds konferens under våren 2013. Nemtsov betonade den inrikespolitiska nyttan av externa fiendebilder.

Om man föds med propaganda dagligdags att landet är under attack från ovannämnda onda krafter, så ser till slut individer som att det är det rätta att göra. I ett sådant läge måste ansvarsbilden breddas.

Det är inte bara personen med den rykande pistolen som är skyldig, det är personerna och systemet som korrumperar dennes världsbild och syn på rätt och fel som är medskyldigt. Nemtsov var en av de få som stod upp mot just det systemet.

Seminarium: Rysk propaganda

Idag kommer jag att medverka på ett seminarium på Försvarshögskolan om Rysk propagandaförmåga arrangerat av Svenska Psyopsförbundet och Försvarsutbildarna. Uppställningen ser ut som följande:

Första halvlek: 1700-1800 ca

  1. Oscar Jonsson, doktorand i krigsvetenskap, King’s College London – Propagandan i konflikteorin
  2. Joakim von Braun, expert på öststaternas underrättelsetjänster
  3. Ekaterina Kalinina, doktorand vid Södertörns Högskola – Rysslands kultur- och informationskrigföring
  4. Carl Bergqvist, försvarsbloggare – Rysk propaganda och informationskrigföring i praktiken

Andra halvlek: 1820-1920 ca

  1. Johan Wiktorin, ledamot Kungl. Krigsvetenskapsakademien – Svensk STRATCOM i en farlig tid
  2. Patrik Thomé, Överstelöjtnant / Chef för Psyopsförbandet – Psykologiska operationer i det nationella försvaret
  3. Fredrik Konnander, Senioranalytiker MSB – Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar

Allting kommer att sändas live på videon nedanstående och kommer även att kunna ses i efterhand.