Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid).

De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt Folk och Försvars rikskonferens är det de orden som ekar i mitt huvud. Vi ville det bästa, det blev som alltid.

1. Vi har fortsatt att bryta den mentala nedrustningen.

Lika god kommunikatör som Försvarsministern är, lika lite nytt hade han att erbjuda. Lika pricksäkert som Försvarsministern beskrev problemen med tidigare försvarspolitik, lika stor tavelmiss var ovilligheten att erkänna det akuta pengabehovet. Lika underfinansierad som nuvarande försvarspolitik är, lika blygsamma är den kontra omvärldsutvecklingen. Visst har Hultqvist rätt i att pengar inte ska skjutas till utan analys, men problemet är att det som redan är analyserat och överkommet saknar mångmiljardbelopp i närtid (se ex. Patrik Oksanen).

Lika efterlängtad som statsministerns nationella säkerhetsstrategi var, lika lite var den en strategi. Lika mycket hot som den innehöll, lika lite fanns den behövda prioriteringen och vägledningen bland dem; något jag tidigare varnat för kan vara kontraproduktivt. Att Allan Widman kallade den en hotlista istället för en strategi får vara symptomatiskt.

cccp3hkewgez6aixiydjdsptlbemjeqs

kremlin.ru

2. Pengar behövs inom försvarsbeslutsperioden.

Som en följd av att den mentala nedrustningen bryts, blir en av de första insikterna att det krävs mer pengar, och det kvickt. Även om KD, M och C kräver höjda försvarsanslag ska Liberalerna ha en eloge, de kräver 28 miljarder inom försvarsbeslutsperioden 2016-2020. Med en blygsam reservation ska till då det är val nästa år och då brukar försvarsvänligheten öka. Allan Widman framhöll likväl det kanske viktigaste här och nu, “tiden före 2020 är farligare än tiden efter”.

Det är tiden Trump kommer att vara president i fyra år. Det är tiden Ryssland kommer uppfyllt sitt enormt ambitiösa beväpningsprogram. Det är tiden ryska ekonomin kommer gå sämre och föda mer konfrontation. Det är tiden diskrepansen i förmåga att genomföra storskaliga militära operationer i Europa kommer vara som störst mellan Ryssland och Väst. På detta tema får Fredrik Westerlund och Gudrun Perssons presentation av rysk förmåga inte missas, de konstaterar bland annat att ryska förmågan för storskaliga operationer fördubblats sedan förra bedömandet 2013. Så snabbt går det.

ÖB sammanfattade situationen kärnfullt att “omvärldsutvecklingen lämnar ingen respit”. Han underströk detta med att vår förmåga (i absoluta termer gissar jag då) kommer nedgå bortom 2020 om inget tillförs inom perioden.  ÖB fortsatte, ifall någon tvivlade, att “det är klart att Försvarsmakten kan ta emot mer resurser”. Och visst är det så, väl behövda åtgärder som att höja soldatlönerna för att motverka avhoppen eller inhandla mer ammunition är blott en fråga om mer pengar.

3. Låt expertmyndigheterna styra förmågeuppbyggnaden

Om jag ska ta något tillbaka att försvarsministern inte kom med någon nyhet, så kom han faktiskt med en (i alla fall i mina öron). Han markerade tydligt mot detaljstyrning på mutter, bricka och sprint-nivå från politikens håll. Visst får vän av ordning får då påpeka att Hultqvist var ansvarig för permanent positionering på Gotland och nu styrt Försvarsberedningen att titta specifikt på Gotland, något Försvarsmakten inte såg gynna försvarsnyttan mest. En annan vän av ordning instämmer:

 

Frågan är kritisk, då de politiska partierna gärna vill leverera listor med konkreta förmågor. Det ger, såklart, en omedelbar politisk tillfredställelse (parentetiskt avhandlat i min julkrönika), men det är expertmyndigheterna som har både ansvar och kompetens för en strategisk helhetssyn. De måste få sköta sammanhanget. Annika NC betonade även detta i sin panel och här kommer även ett läsvärt exempel från Karlis Neretnieks om hur målstyrning hade kunnat se ut. Här ska inte Liberalerna ha en eloge (ex 1, 2).

Lika upplyftande som de nya tongångarna på Folk och Försvar jämfört med tidigare år, lika mycket uteblir en ambtionsökningen.

 

Bland spioner och sanktioner

Idag kom det utlovade amerikanska svaret på den ryska påverkansoperationen mot det amerikanska valet. Både den ryska militära- (GRU) och civila inrikesunderättelsetjänsterna (FSB)  hade gjort intrång bland demokraternas mail och sedan läckt dem med avsikt att stjälpa Hilary Clinton och hjälpa Donald Trump, och operationen föreföll vara sanktionerad av Putin själv. Mitt i ropen av att detta är ett “svar utan motstycke” så tycker jag vi tar ett andetag och går igenom vad som verkligen hänt och vart det tar oss.

Vad har hänt?

Igår (29e) tillkännagav USA att de kommer sanktionera FSB, GRU, fyra ledande underrättelseofficerare inom GRU, två hackare och tre, till synes, privata företag. Utöver det utvisades 35 underrättelseofficerare under diplomatisk immunitet ifrån USA och  två fastigheter som ryska underrättelsetjänsterna använder stängs ned. Till detta publicerade FBI och DHS en öppen rapport om de ryska aktiviteterna.

Vad är bra med det?

Det är väldigt positivt att USA tar steget och 1) berättar om operationerna öppet, och 2) vidtar tydliga repressalier för att framöver avskräcka från dessa operationer. Detta är lite av en vattendelare då denna typ av påverkansoperationer normalt sett tigs ihjäl. Tiden det tog från att de FBI upptäckte detta och varnade DNC under hösten 2015 tills idag aktion visare lite på hur långt inne det satt.

De amerikanska repressalierna är även positiva då de sänker tröskeln för andra stater som är utsatta av precis samma påverkansoperationer – exempelvis Tyskland 1, 2, Frankrike, Sverige – att inte tiga bort detta, utan att ta kraftigare tag att svara på dem.

la-1473728409-snap-photo

Vidare är det utmärkt att USA offentligt berättar om både de ryska underrättelsetjänernas modus operandi, vilka grupper som är kopplade till dem och vidden av deras mål. Från FBI & DHS-rapporten:

These cyber operations have included spearphishing campaigns targeting government organizations, critical infrastructure entities, think tanks, universities, political organizations, and corporations leading to the theft of information. In foreign countries, RIS [Russian Intelligence Services] actors conducted damaging and/or disruptive cyber-attacks, including attacks on critical infrastructure networks.

Detta torde inte vara någon överraskning för någon som läst en bok om rysk underrättelstjänst (t. ex. 1,2), men det är en viktig påminnelse om bredden och långsiktigheten i den ryska approachen; att allt ifrån kritisk infrastruktur och politiska partier, till universitet och tankesmedjor är måltavlor.

Slutligen är det positivt att detta är en åtgärd som Trump har svårt att backa ifrån, hans ointresse till trots. Hans inställning till den ryska operationen har alltid varit lite move along folks, nothing to see here. Detta är i och för sig kanske inte helt överraskande, då den ryska operationens uttryckligen hjälpte honom.

Vad är dåligt med det?

Problemet är att svaret är relativt litet och på tok för sent. Visst kommer utvisningen av de 35 underrättelseofficerarna att sänka den ryska förmågan att operera i USA under en tid, men den lär byggas upp igen. Sanktionerna lär nog inte ha några större praktiska hinder mot GRU och FSB, GRU-cheferna kan hålla sig hemma och de två hackarna var redan efterlysta av FBI sedan innan.

När det kommer till timingen låter det kanske lite spydigt när jag skriver det, men om hela målet med den ryska påverkansoperationen var att få Trump vald över Clinton, så hade det inte nödvändigtvis varit en dålig idé att publicera detta innan valet. Ja, det är en dubbel negation.

Vad väntas framöver?

Visst kan relationerna försämras nu, men vad gör detta? Om blott tre veckor är Donald Trump president i USA och han har i sina uttalanden och val av medarbetare (1,2) visat en vilja att förbättra relationerna med Ryssland.

Det enda som står emellan en Reset 2.0, eller en Jalta 2.0 där intressesfärer delas ut till höger och vänster, är den amerikanska kongressen. Turligt nog är stommen av det republikanska partiet kritiska mot Ryssland. Exempelvis är representanthusets republikanska talman Paul Ryan tydligt kritisk mot Ryssland:

Dock behöver inte det betyda att de nödvändigtvis kommer att ta striden mot Trump-administrationen. De har alla fyra konfliktfyllda år framför sig och kommer bli tvungen att väga samtliga sina politiska strider de tar på en guldvåg. Kommer Rysslandspolitiken vara viktigare än bilfabriken, regementet eller subventionerna på orten?

Med det sagt vill jag understryka att hoppas på enskilda kongressledamöter och senatorers förmåga att bromsa Trump är som att hoppas på att se en stor sten rulla nedför en kull och sätta tilliten på friktionen. Det finns med andra ord ganska lite utrymme för en hoppas-politik både i Sverige och inom resten av Europa.

Fyra tips:

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande till uppskjuten tillfredställelse (delayed gratification), lite svårare men ofta värt mer, och något forskningen pekat på är en enande drag bland framgångsrika.

En dag i december slog det mig, helt ovetenskapligt, att vi redan lever i den omedelbara tillfredsställelsens tid. Det har inte enbart för att den amerikanska drömmen har bytts ut mot den amerikanska dagdrömmen, där idealet att arbeta hårt på egen hand, har bytts ut med drömmen om att bli känd i dokusåpa eller vinna på lotteriet utan att arbeta för det.

Det är inte heller bara för att vi föredrar att äta pulver i 14 dagar för att bli smala än att leva ett hälsosamt liv. Och inte heller det att vi postar den där tråkiga bilden för ett par snabba likes, snarare än att bli en verkligt spännande person. Den omedelbara tillfredsställelsen genomsyrar också politiken.

images

Inom den ekonomiska sfären har önskan om de svåra strukturella reformer som kom efter finanskrisen bytts ut mot ett unisont användande av tryckpresserna, 112 biljoner svenska kronor sedan Lehman Brothers kraschade. Det kommer inte att rusta mot den chock som arbetsmarknaden kommer utsättas för med ökande automation. Teknologin förändras fort, samhället långsammare och institutionerna sist, och omställningar är alltid prövande.

Betrakta bara Uber. Det kan vara det företag som erbjuder flest människor (vad som populärt kallas) “enkla jobb”. Ubers verksamhetsidé går ut på att utveckla självkörande bilar som eliminerar den största utgiftsposten, chauffören. Först revolutionerar företaget hela den ordinarie taximarknaden och sysselsätter en enorm mängd arbetstagare. Sedan  kommer de att tappa sin inkomstkälla i stort sett över en natt (då lagstiftningen ändras).

En svårare ekonomisk situation för de flesta knyter enormt tydligt in med de inrikespolitiska utmaningarna som finns. 2016 års viktigaste graf gjordes faktiskt inte av Anders Sundell utav av Branko Milanovic. Den visar på realinkomsttillväxt beroende på vart i den globala lönedistributionen en befinner sig. Kärnan är att i den markerade delen återfinns många av arbetarklassen i rika länder och de har i stort sett inte haft någon reell tillväxt på 30 år.

Screen Shot 2016-12-22 at 19.32.31.png

Uppsvinget av auktoritär populism ses i mycket som deras revolt. Den vänder sig emot vad de upplever varit elitprojekt – globalisering, invandring och frihandel – och är idag en definierande faktor i stort sett samtliga Väst-länder (Trump, Brexit, Le Pen, Orban etc.). Och än så länge visar det inga tecken på att avta.

Vidare driver de ofta nationalistiska projekt baserat på ökade motsättningar, främlingsfientlighet och exklusion. I detta ökar det grogrunden för terroristdåd, vilket tycks öka stödet för främlingsfientlighet. I denna hatets symbios vinner blott de extrema på båda sidorna och polariseringen ökar medan de mellan blir klämda.

Precis som att det kan ge en kortsiktig tillfredsställelse att inte träna, är det bekvämt att inte ta kampen för de svåra politiska frågorna. Oviljan att ta krafttag mot avhoppen inom polisen, tiden det tog för åtstramningarna i migrationspolitiken och faktumet att en reell ambitionshöjning i försvarspolitiken uteblir, understryker alla detta.

Säkerhetspolitiskt finns det knappt ett gott tecken så långt Hubble-teleskopet kan skåda. Båda våra viktigaste säkerhetsorganisationer EU och NATO har hamnat i skottgluggen av den auktoritära populismen. Det kan räcka med att Le Pen vinner i april för att EU:s funktion skall vara ett minne blott.

I NATO:s största militärmakt tycks Trump och hans administration vilja genomföra den för Europa förödande vändningen att gå från goda relationer med Kina och dåliga med Ryssland, till goda relationer med Ryssland och dåliga med Kina. Då lyckas han med bedriften att på samma gång äventyra världsekonomins stabilitet och öka det militära och icke-militära hotet mot Europa.

I NATO:s näst största militärmakt, Turkiet, fortsätter den inre utresningen, distanseringen mot NATO och närmandet mot Ryssland. I NATO:s tredje största militärmakt är de mitt uppe i ett utträde från EU. I den fjärde största militärmakten står valet mellan Le Pen och Fillon, en Russlandsversteher (eller kanske Russié-entendeur).

Ryssland kommer att fortsätter att utöka sina militära ambitioner under 2017. Ökningen i oljepriset gör att den ryska ekonomin eventuellt går med vinst under Q4 2016. Framgångarna i påverkansoperationerna i det amerikanska valet, och utfallet av valet, lär enbart uppmuntra fler påverkanskampanjerna mot Tyskland och andra.

På den här vägen kan jag fortsätta till julafton, men på frågan “hur havererade säkerhetspolitiken?” är svaret “först gradvis och sedan plötsligt”. Och genom den omedelbara tillfredsställelsens lockelse. Den sista miljarden har alltid kunnat tagits från försvaret. Det kan kännas skönt då, för militär säkerhet är en sådan abstrakt produkt, att folk inte lider av den tills de gånger då de verkligen lider av den. För det mesta går det att försumma, utan att medborgarna kommer att klaga.

När det väl ska göras något inom försvarspolitiken är det ofta emot vad expertmyndigheten, Försvarsmakten, vill utan någon lösning ger tillfredställelse i att den låter bra men inte nödvändigtvis är det som höjer förmågan mest (eller alls).

Trots allt som varit (och om det har jag skrivit en essä för Axess), har vi fortfarande inte gjort det som Stanford-forskarna hittade var det kännetecknet för de framgångsrika, försenad belöning. Det vill säga att idag investera i den försäkring och pension vi ska leva på framgent.

Klockan är sannerligen fem över tolv, och det är inte på något sätt givet att 2017 blir bättre än 2016. På Rikskonferensen i Sälen får vi se vad våra politiska företrädare väljer att göra i säkerhetspolitiken.

OBS: Delar av denna julkrönika kan bära likheter med löst tyckande, delar med verkligheten.

Sedan vill jag passa på och tacka ni fortfarande läser, uppmuntrar och kritiserar konstruktivt på alla forum. Utan er hade det varit svårt att behålla motivationen att skriva, och att (försöka) skriva bra. Nu återstår det inget annat än att önska er en riktigt god jul och allt gott i ledigheten så fortsätter vi diskussionen till 2017. 

/Oscar.

Upprorsförsök i Turkiet – Vad tänker ryska regimen?

Efter en hektisk natt med strider, förefaller militärkuppen i Turkiet ha dött ut till lördagmorgonen. Vad som kommer att ske härnäst i landet är säkerligen enkom negativt. Fonden till kuppen är Erdogans väg med utrensningar i militären och fortsatt repression i synnerhet mot kurderna. Jag är ingen Turkietkännare, så jag ska inte spekulera djupare i det, men att dödsstraffets återintagande har lyfts av regeringsföreträdare kanske ger en fingervisning.

Vad jag däremot ska uppehålla mig kring är nedanstående.

Vet ni något annat stort land som skyller all intern repression på utländska länder och särskilt USA? (Nej, det är inte Kina). Det är såklart Ryssland jag tänker på. När den ryska regimen har en lessons learned-session på måndagen efter morgonens kasha och funderar på hur väl rustade det är för en motsvarande scenario, kommer de komma fram till att de ligger rätt ute. Det är för ett kupp-scenario (om än ett civilt) som det ryska ledarskapet förberett sig det senaste 11 åren.

Rosgvardija

Tidigare i år gjorde Putin den enorma omorganisationen av upp till 400 000 man i ett nationalgarde som lyder direkt under honom istället för inrikesministeriet (där de flesta trupperna kom ifrån, läs mer här). Skillnaden kan te sig marginell, men i en kuppsituation som gårdagens är det absolut kritiskt att få ut sina egna trupper och det fort och då underlättar det om det är under direkt kontroll. Chefen för styrkan är också den tidigare chefen för Putins säkerhetsdetalj.

Nashi med flera 

Regimen har skapat en mängd olika grupper av lojalistorganisationer. Ungdomsrörelsen Nashi startades 2005 efter den orangea revolutionen med hjälp av den ökände Vladislav Surkov. Den skapades precis av behovet att få egna folkmassor ut på torgen fort. Bland annat har det lyckats störa oppositionens protester genom att komma till den angivna platsen med upp till 50 000 människor innan protestanterna och således hindrat protesten. Nashi var även ökända för att gå till angrepp mot oppositionsföreträdare och bland annat den brittiska ambassadören. Kossacker har även använts för att bruka våld i fredliga demonstrationer för att skrämma bort folk ifrån att medverka. Nattens vargar är ett ytterligare exempel av ett MC-gäng som använts bland annat i Krim.

Som i Turkiet var folkets svar på Erdogans uppmaning att ta till gatorna avgörande för att stoppa kuppen. Såvida de i stridsvagnarna inte är helt redo att meja ner folkmassor i sin helhet, så är ett par stridsvagnar ganska ineffektiva mot folkmassor. Att den ryska regimen har folk som svarar i ett sådant läge är kritiskt.

Kontrollen över traditionella och sociala medier.

Det första Putin gjorde var att konsolidera kontrollen över traditionell media, mycket tack vare erfarenheterna från det första Tjetjenienkriget och Jeltsins återval. Efter har Arabiska våren har kontroll av sociala medier varit prioriterat, och det senaste lagpaketet kan inte beskrivas som annat än drakoniskt.

Kuppmakarna i Turkiet stormade TV-stationer och internet stängdes, enligt uppgift, ned på olika håll, men Erdogan lyckades ändå skicka ut sitt meddelande via FaceTime som uppmanade befolkningen att ge sig ut på gatorna mot kuppmakarna. Trots Turkiets mediaofrihet, så är de ryska kommunikationskanalerna än mer kontrollerade. På RuNet (ryska internet), torde det vara svårare att för kuppmakare att få ut sitt budskap och goda möjligheter för regimen att stänga ned olika delar. För övrigt talade jag på temat informationskrigföring i Almedalen, finns att se här:

Sammantaget är det på detta sätt hotet mot Ryssland upplevs (om än inte nödvändigtvis från militären) och det är mot detta den ryska regimen länge har byggt resiliens. Lagar mot protester, enorm övervakning och utökad definition av förräderi gör att regimen kan arbeta proaktivt mot uppror. Nationalgardet, lojala organisationer och kontrollen över det insulerade RuNet göra att regimen har många verktyg att använda om försöket till uppror börjar.

Ryssland och strategisk kultur

Att Ryssland och Sverige förstår makt, rätt och krig olika torde inte vara någon överraskning för läsarna av denna bloggen. Frågan är dock om det görs tillräckligt mycket för att förstå detta? Alla eventuella likheter med en skamlös kampanj för min forskning (som undersöker den hur den ryska synen på krig och krigföring förändras) är givetvis slumpmässiga.

På det tidiga 1960-talet skrev den till CIA avhoppade GRU-översten Oleg Penkovsky att om en amerikansk, en brittisk och en sovjetisk officer skulle konfronteras  med samma data så skulle britten och amerikanens analys vara liknande, medan den sovjetiske skulle komma till ett radikalt annorlunda svar på grund utav olika grunder, logiska processer, etik och mål.

Strategi och säkerhetspolitik ligger – precis som skönhet och linser – i betraktarens öga. Våra strategiska realiteter är förknippade med hur vi förstår dem. Om den ryska regimen exempelvis ser ett handelsfördrag som ett geopolitiskt vapen mot Ryssland, så kanske de ser en invasion som ett rimligt svar. För en stat som ser ett handelsfördrag som ett handelsfördrag, kan det te sig desto märkligare.

För precis detta har vi konceptet strategisk kultur. Det utgår egentligen från att kultur – i former av attityder och trossatser – är något som förändrats långsammare regimer. Det är fonden inom vilken handling tar plats.

En invändning mot strategisk kultur är att det kan landa nära en slags ethnocentrism. Det vill säga att “bara för att de är ryssar kommer de att göra såhär”. Bland annat ignorerar det säkerhetspolitikens socialiserande funktion och ömsesidiga lärande.

tumblr_m6lv6gWSct1qz8089o1_1280

Nåja, nog med teori, låt oss gå till något mer handfast. Det mest intressanta som jag funnit om rysk strategisk kultur kommer faktiskt från 1989 av David Twining (då director of Soviet and East European Studies vid Army War College). Hans huvudpunkter förtjänas att återges (om än smått nedkortat):

 1. An insatiable search for security, a quest in which the attainment of security in one geographic or substantive arena engenders insecurity in others. 

2. A permanent struggle in world affairs, with conflict a normal condition, as an enduring lesson of Russian history.

3. A permanent struggle with states, because they or their ruling classes are hostile.

5. A strong state, guided by resolute leaders, is required to mobilize the entire country and its resources to serve fundamental Soviet security interests.

7. Continual sacrifice is necessary to preserve the state. Military forces guard the society which it serves and protects.

8. The political utility of military power, where superiority at every escalatory level is required to attain the political aim of war through violent or, preferably, non-violent means. The greatest success and supreme achievement of military power is when, by its presence, readiness and capabilities, it need not be used to secure the political objective.

10. Victory is the goal aggressive offensive action makes possible. This is not narrow military victory, but the attainment of the political objective of war – the reason war was pursued and the goal which governed its conduct. All appropriate means and methods are sanctioned toward this end.

(Twining, David, 1989, Soviet strategic culture ‐the missing dimension, Intelligence and National Security, Vol.4, No.1)

Detta dokument har trots allt klarat tidens tand väl. Skrivningarna om den omättbara strävan efter säkerhet, den starka staten och tillståndet av permanent konflikt i internationell politik ekar tydligt än idag.

Artikeln fångar även på ett utmärkt sätt allt det som sensationaliserats med den moderna ryska krigföringen; den indirekta metoden, att den bästa segern är med icke-militära medel och den nära kopplingen mellan politik och det militära instrumentet.

Jag hoppas det kan tjäna som en ödmjuk påminnelse att även om vi ser samma saker, kan vi förstå dem radikalt annorlunda.

Du sköna nya NATO-debatt

I veckan kunde vi se ett intressant och efterlängtat skifte i den svenska NATO-debatten. Socialdemokraterna kom ut och kritiserade NATO ur ett effektivitetsperspektiv. Den tidigare retoriken mot NATO har fokuserat på etiska argument och inkluderat allting från att det är en kärnvapenorganisation till ett forum för amerikansk imperialism, eller att det skulle dra in Sverige i konflikter tvärs över hela världen.

Jag – i egenskap av obotlig pragmatiker med idealistiska övertoner – välkomnar denna argumentation då fokus är på grundproblemet: hur kan vi egentlige försvara oss? Bifrågorna kan vara viktiga, men hur viktiga de än är måste detta besvaras. Det näst första inlägget jag skrev på den här bloggen, NATO är inget substitut för en försvarsmakt, var just en kritik mot att NATO skulle vara en universallösning.

Vi har en försvarspolitik eller försvarsanslag som tvingar oss att förlita oss på stöd av andra, men vem som är intresserade att hjälpa, under vilka former och hur fort, är fortfarande höljt i dunkel. Socialdemokraterna skriver att NATO:s byråkrati och beslutsfattande hindrar dem från att svara snabbt och därav fördjupar vi de bilaterala samarbetet med Finland, Danmark, Baltstaterna och USA.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Om vi funderar lite djupare på detta uttalande har Finland en relativt stor försvarsmakt, men den är inriktad på territoriellt försvar; Danmark har en väldigt liten försvarsmakt med expeditionärt fokus och Baltstaterna, blygsamt uttryckt, ett visst underskott av militära förmågor att assistera sina grannländer.

Kvar står USA, vår absolut viktigaste bilaterala relation. Johan Wiktorin argumenterade med merit i vår serie NATO-breven från 2013, att vi kanske sköter den relationen till USA bättre bilateralt än via NATO. Det är en slutsats som liknar vad som nu ter sig att bli Socialdemokraternas ståndpunkt.

Dock kvarstår en nöt att knäcka för S. Om NATO har varit dåligt för att att det har varit USA-dominerat och bundit oss med USA, då kanske inte den säkerhetspolitiska lösningen skiljer sig väsentligt. Där blir det en utmaning att ena partiet.

Jag är dock övertygad att effektivitetsfokuset är vägen framåt i debatten. Vi sitter i sitsen att, som Wiseman skrev, vi betalar hälften av vad en allians ser som lägstanivå för ett lands försvar och vi har inga fasta löften och förberedelser om hjälp. Vi behöver hjälp utifrån, och rent frankt, är det bara USA som har den överkapaciteten (minns exempelvis Frankrike som var påväg att avskaffa all sin expeditionära förmåga 2013). Frågan blir således, hur ser vi till att USA behåller intresse av att hjälpa oss försvara Sverige?