6 ways to thrive & survive a PhD

Yet again I hear the slow build up of the cello, only to take me down again with its long and melodious strokes. I’m listening to the track Denmark by Portland Cello Project, which sits first on my appropriately entitled playlist ‘Work Music’ (do go ahead and try it). It represents the familiar call to concentration and writing. Over the years of my PhD, I must have heard it several hundred times for thousand of hours. It has been somewhat comforting to fall back on these familiar tunes for inspiration when trying to turn scattered thoughts into coherent text.

The professor that headed my MA-programme repeatedly said:

Do not do a PhD, it’s one of the most stupid things one can do.

Since he was a professor and an academic, I always took it as something said half in jest and half to scare off the faint hearted. However, when I saw him at a wine reception nine months into my own PhD, I had to ask him:

That thing you said about not doing a PhD, did you say it to discourage the undetermined or do you actually think it’s a horrible idea?

He answered:

Oh no, it’s a horrible idea. Doing a PhD, you’re all alone with your work, there are no clear milestones that you get over. If you do an MA, you work very hard for a couple of months, but then you do it together with others and you can always put the exam or essay behind you. In a PhD, you’re alone in the dark for years. It’s particularly bad if you’re in your later years, if you are in your early ones you can at least drop it and say you got a better offer.

Had I not been comfortable in my chosen track, I would probably have been discouraged here, but I did not want to let him get away with it. I pushed back:

But, what about you? Do you regret doing a PhD?

He thought for a while, and in the end answered:

No, I did enjoy spending four years in London on a good stipend, visiting the Royal Opera House, the theaters and the bars.

Rideau. That will bring me to my first encouragement for prospective PhD-students. Make sure you get funding. I started my PhD about a week after my MA programme, but a couple of months before the grading was done. So competing for PhD-grants without having the previous degree completed was tough. I decided to take a gamble and finance the first year on loans and, in a worst case scenario, work concurrently thereafter. Spending 30% of your time just applying for grants – oh, the paperwork – is quite demotivating. I would consider waiting a year to do the PhD or applying to a less prestigious institution if it offers funding.

The conversation with my professor captures both the beauty and the beast of taking on a PhD. On the one hand, you’re perfectly alone with your research project and it can – nay, should – be immensely rewarding. If you do not feel that way, don’t do it. Save yourself the money and the pain! Seriously, do not do it if you do not want to spend a half decade (and potentially the rest of your career) on that topic. The worst reason for doing a PhD is because you feel the labour market is bad. It’s not all glitz and glamour with a PhD either, and it takes you half a decade.


It is an immense privilege seldom matched in one’s career to dedicate all your time to a single pursuit. Later in academia, you’ll be in all kinds of soul-wrenching departmental boards and committees, teaching several courses, applying for research money and, occasionally, writing. In the real world, you’ll have at least fifty-eleven things going on at once. And yes, you are allowed to oppose the real world with academia. In academia, the real world and academia are the same. In the real world, they are not.

On the other hand, no matter how close you cooperate with people, you are alone with your project for years. You own all the problems, all thelack of progress and all the hurdles. One of the hardest things is to moderate the muscle of self-criticism. In order to produce groundbreaking research (which is kind of the criteria for a PhD), you need to be really good on self-criticism. However, the more you use the muscle, the stronger it gets. Before you know it, you see drastic faults in everything you write, even if its top-quality. Somehow you need to learn how to be content with your work and strive for high-quality. Do I sound dramatic? Psychological illness afflicts around 50% of social science PhD candidates, which beats most other professions. PhD candidates are six times more likely to suffer anxiety and depression.


My second encouragement is to get yourself a good team. Even though you are alone with your hurdles, you can be alone together with others in the same situation. In my first one and a half years, we had a solid group at King’s PhD-office and we took our coffees, lunches and pints together as often as we could (a shoutout to you guys). We helped each other with words of encouragement, practised writing and speaking, commented on each other’s papers, and tried to fill the void left by absent supervisors. Thus comes my third encouragement, get yourself a supervisor invested in your project. I was lucky to have an enthusiastic supervisor, but many of my colleagues were not, and that, in itself, is a drain.

The support team was not only helpful, but at times critical. This became obvious for me when I moved to Sweden and started working for the Swedish Armed Forces’ Headquarters while continuing my PhD part-time. All of a sudden, the group discussions and encouragement was gone and my main focus was my day job. Before accepting the offer at the HQ, I asked another PhD-colleague how it was to work while doing a PhD. She thought for a while and then looked me in the eyes and stated:

It is not the worst decision I’ve made in my life, but it is definitely top three.

I want to echo her sentiment. Alongside all the ordinary struggles of a PhD, you now have to fit it in with a (demanding) day-job. This means the bulk of the work comes on weekends, Christmas and summer vacations; times when I’m sure at least some of you can think of other things to do. Hence the fourth encouragement, don’t do a PhD when working full-time. The reassuring note here, however, is that my colleague completed her PhD while working at a great UK think-tank and I came out at the other end too.


Half a decade later.

Moving on to the fun part. After your coursework is done, you are free. You are free to use your creativity to make your mark on your topic, and this is not limited to academia. One of the things that helped me the most throughout my career is that I started writing. I started writing on my own blog, in newspapers, in magazines and for think-tanks. And (at least some) people liked what I wrote. I started to get invited to give talks, to conferences and round-tables.

Thereafter, I started meeting people and getting involved in projects, and all of a sudden I had what would in bizniz-speak be called “a network”. I built relationships with journalists, who now know they can call me for a comment on my topic (Russian warfare for those still wondering) as well as with editors, who I can contact if I want to write.

So my fifth encouragement is simply to create. This could perhaps be read as immensely subtle criticism of academia, but it doesn’t matter how good what you have to say is if you can’t get anyone to listen or read it. As such, you need to practice good speaking and writing and make sure you get an audience. This requires a lot of things, chief amongst them a recognition that those are things you need to work on (please do shoot me if I ever write “transferrable skills)”. Luck is obviously a part of it; I have undeniably been helped by Russia invading Ukraine and a whole lot more.

For those of you thinking that this sounds like all work and no play, my final and sixth encouragement is for you: make sure to do all the other stuff in life. I started my PhD at the same pace I completed my MA, working 6-7 times a week and some late nights. After a few months, I just stopped and thought to myself:

This is how I’m going to live the next four years, the rest of my twenties, and it cannot go on.

I had realised it was such a long time ago since I read fiction, so I pulled out Tolstoy’s War and Peace from my shelf (still a favourite) and started reading. I didn’t stop there, I also realised that this is the time to lay a foundation for everything else that I found interesting in life. This included reading philosophy, studying history, learning languages, going to the opera and theatre, visiting all the bars and travelling. It is also an excellent time to venture to the other end of the excuse “if I only had the time and money”. I quit my apartment in London and could thus finance a month of field work and intensive Russian courses in Georgia.


So relax a bit, doing a PhD is also a great opportunity to broaden your mind and interests. Doing a PhD won’t get you wealthy, famous or happy. It really won’t. However, it will give you a good opportunity to dive into the subject that interests you the most for years. It will, nonetheless, be a demanding journey that, above all, will test your perseverance. I often say – only half-jokingly – that you do not need to be very clever to do a PhD, you just have to have a decent ability at arranging vast amounts of information and have a lot of persistence. Doing a PhD is actually the best antidote to authority-arguments that someone who has one is a genius, or at the very least, right.

4-årskrönika: Krigets teater

För fyra år startade jag en spännande resa med Säkerhetspolitiska Reflektioner. Det är en resa som fortsätter än idag, även om den nu gör det lite mindre här och mer på andra platser. Jag vill på enklaste sätt tacka er – gamla som nya – som fortsätter att läsa, dela och kommentera. Det är det som ger en orken att försöka skriva ihop något originellt en sen kväll efter en lång dag, så fortsätt gärna med det. För er som föredrar Facebook har jag även skaffat en offentlig sida där jag publicerar det jag skriver, kommenterar och synnerligen intressanta artiklar.

En kväll för två veckor sedan satt jag utanför Berkeleys universitetsbibliotek och åt en ledsen matlåda för att samla lite energi för kvällens lidande forskning. Plötsligt halvspringer en kille förbi och skriker “Oh my god, they’re shooting down there”. Först då märker jag de halvhöga smällarna och att det cirkulerar två polishelikoptrar. Även om jag hör att det inte är automatvapen det skjuts med, letar sig tankarna naturligt mot Columbine och liknande.

Som man gör i en modern kris tar jag fram telefonen och söker på “Berkeley Shooting” på Twitter. Jag finner snabbt att det handlar om “Antifascister” som valt att skjuta fyrverkerier mot polisen som i sin tur svarade med tårgas och gummikulor. Upprinnelsen är att yrkesprovokatören Milo Yiannopoulous skulle tala vid universitetet.

Fredliga demonstranterna hade planerat en dansprotest utanför Studentkåren och där smälte, de mestadels tillresta, “antifascisterna” in med protestanterna, vilket gav de förstnämnda legitimitet och skydd. Beskjutningen mellan “antifacisterna” och polisen fortsatte och campus fick utrymmas, varvid protesten fortsätter ner till centrala Berkeley. Den absoluta huvuddelen av protesten är fredlig, medan fåtalet “antifascister” vläjer att sparka in fönsterrutor till banker och Starbucks.


Men som ni börjat fråga er för ett tag sen, vart vill jag komma med detta? Jo, ni förstår, jag tycker att detta belyser något om politik, strategi och konflikt som vi i Väst är ganska dåliga på att förstå. Det flesta köper Clauswitz beskrivning att krig är politikens fortsättning med andra medel, men förstår vi verkligen hur politiken förändras?

Framförallt förändras sättet vi bildar våra uppfattningar om verkligheten på, ett tema jag försökt banka in lyfta tidigare. I ökande grad är det representationen av något vi ser, mer än saken i sig själv. Och representationen sprids främst virtuellt och idag starkast via sociala medier. Enklare sagt: politik och krig utspelar sig idag de bilder och berättelser (företrädelsevis elektroniska) som kommer från dem. Med andra ord, krigets teater.

I detta fallet fick Milo hade hans tal varit en helt försumbar händelse, men istället för att 200 studenter lyssnade på honom fick han 20 000 000 visningar online. På CNN, Fox och BBC fick han stå med offerkofta och belacka yttrandefrihetens tillbakagång samtidigt som han fick stöd av världens mäktigaste man. Detta är inte en unikt om Milo, det är hela hans historia och affärsidé. Och det är ruskigt effektivt.

Det går att säga att hans tal inte hade existerat om det genomförts, på samma sätt som Baudrillard argumenterade att Gulfkriget aldrig ägde rum. Eller inte som vi tror vi känner krig i alla fall. Det var utan var en trompe l’oeil, en optisk illusion, för alla utom de fåtalet som hade varit där. Milo har sannerligen greppat den virtuella dimensionen kombinerat med en gammal insikt:

Om du känner din fiende och dig själv behöver du inte frukta utkomsten hundra slag” -Milo har verkligen greppat det -Sun Tzu

Bara en av anledningarna att jag skriver “antifascister” inom situationstecken är att det är nog få som hjälpt fascisternas sak, i denna situation, så mycket som de våldsverkande individerna.

Det är ett exempel på hur politik ser ut idag, frågan är om utvecklingen av “politik med andra medel” följer efter? I Ryssland tycks det göra det. Som av en händelse deklarerade de i veckan att de har Informationsoperationstrupper som redan varit aktiva i fyra år. Likaledes som att de intellektuella rötterna till Revolution in Military Affairs (RMA) kom från Sovjetunionen 1970-80 – där de listat ut den fulla potentialen av Västs vapen innan Väst själva – tillhör Ryssland avantgardet här.

Informationskrigföring förstås väldigt brett i Ryssland och inkluderar allt ifrån innehållet av information till informationssystemens funktion. Det har jag behandlat utförligt i en essä för Axess om ryska förståelsen av informationskrigföring (tyvärr är bakom vägg, men köp en prenumeration) eller se denna kortare artikel i SvD.

I den ryska invasionen av Ukraina kunde det ses hur mindre folkmassor á la rent-a-mob kunde fotograferas i speciella vinklar för att ge en representation av att ett helt torg är ockuperat och då, genom ett informationsöverläge, sprida representationen till lokalbefolkningen att de står inför ett fait accompli, att staden är tagen, och därav bör hålla sig hemma. Det kan således räcka med ett fåtal, beslutsamma för att överkasta en stad.

Det tjänar också som metafor för övertagandet av Krim där nyckelframgångsfaktorn var att ingen av de ukrainska soldaterna brukade våld, vilket hade eskalerat situationen, bilden att motstånd var lönlöst etablerades fort. Det internationella ryska propaganda-maskineriet vevade även igång i full kraft. Ryssland sökte störa etablerandet av vad som försiggick – MH17 var inte nedskjuten av ryska rebeller, Krim var inte invaderat, Östra Ukraina var inte invaderat av Ryssland, “hjälpsändningarna” är hjälpsändningar.

Politik är viljornas kamp och idag är viljokampens främsta skådeplats virtuell. Det är ingen slump att både Vita Huset under Obama försökte sälja sina policys med cat-memes eller att den ryska regimens kanal Sputnik som en regel använder sig av giffar i sin kommunikation. De försöker anpassa sin kommunikation till detta.

Den fullständiga analysen hur väl Sverige anpassar sig efter utvecklingen ges det inte riktigt utrymme för här och nu. En preliminär slutsats får dock lånas av Donald Rumsfeld (från 2006 om Irak och Afghanistan):

Our enemies have skilfully adapted to fighting wars in today’s media age, but for the most part we, our country, our government, has not adopted… For the most part, the U.S. Government still functions as a five and dime store in an eBay world. There’s never been a war fought in this environment before.

Vi tänker väldigt, väldigt mycket på konventionell krigföring när vi tänker på vårt försvar: Gotland, JAS, stridsvagnar och de två brigaderna. Det har sin förklaring, bland annat att det är enklare och jämförbarare att simulera strid i konventionell krigföring. Det går ganska precist att ställa JAS mot SU-34 eller att simulera ett slag om Gotland på operativ nivå. Detta ger tyvärr kriget en tydlighet det inte besitter.

Missförstå mig rätt, alla dessa delarna är kritiska och måste tänkas på. Däremot är det extremt svårt att simulera både den politiska och den virtuella aspekten av modern konflikt. Hur konfliktfähiga är vårt politiska ledarskap? Hur reagerar våra politiska beslutsfattare på falska rapporter? Hur länge kan de stå emot upplevelsen av en extremt opopulär konflikt? Stödjer folket regeringen även när de uppfattar konflikten helt lönlös och redan förlorad? Eller provocerad Sverige? Hur mycket mänsklig och ekonomisk smärta uthärdar vi?

Det är svåra frågor. Jag har inget bra svar på dem som avslutning annat än train as you fight and fight as you train. Fast detta är inget avslut, det är snarare ett välkomnande av fyra år till med ett gott samtal i säkerhetspolitikens tecken.


-Min artikel i Foreign Policy om krig i Europa är möjligt eller ej
-Boken Virtual Politics. Faking Democracy in the Post-Soviet World
-En utmärkt bok som inspirerat del av ovanstående Carnage and Connectivity: Landmarks in the Decline of Conventional Military Power
-En av mina favoritanalytiker Michael Kofman skriver utmärkt om Rysk strategi på War on the Rocks – The Moscow School of Hard Knocks.

Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid).

De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt Folk och Försvars rikskonferens är det de orden som ekar i mitt huvud. Vi ville det bästa, det blev som alltid.

1. Vi har fortsatt att bryta den mentala nedrustningen.

Lika god kommunikatör som Försvarsministern är, lika lite nytt hade han att erbjuda. Lika pricksäkert som Försvarsministern beskrev problemen med tidigare försvarspolitik, lika stor tavelmiss var ovilligheten att erkänna det akuta pengabehovet. Lika underfinansierad som nuvarande försvarspolitik är, lika blygsamma är den kontra omvärldsutvecklingen. Visst har Hultqvist rätt i att pengar inte ska skjutas till utan analys, men problemet är att det som redan är analyserat och överkommet saknar mångmiljardbelopp i närtid (se ex. Patrik Oksanen).

Lika efterlängtad som statsministerns nationella säkerhetsstrategi var, lika lite var den en strategi. Lika mycket hot som den innehöll, lika lite fanns den behövda prioriteringen och vägledningen bland dem; något jag tidigare varnat för kan vara kontraproduktivt. Att Allan Widman kallade den en hotlista istället för en strategi får vara symptomatiskt.



2. Pengar behövs inom försvarsbeslutsperioden.

Som en följd av att den mentala nedrustningen bryts, blir en av de första insikterna att det krävs mer pengar, och det kvickt. Även om KD, M och C kräver höjda försvarsanslag ska Liberalerna ha en eloge, de kräver 28 miljarder inom försvarsbeslutsperioden 2016-2020. Med en blygsam reservation ska till då det är val nästa år och då brukar försvarsvänligheten öka. Allan Widman framhöll likväl det kanske viktigaste här och nu, “tiden före 2020 är farligare än tiden efter”.

Det är tiden Trump kommer att vara president i fyra år. Det är tiden Ryssland kommer uppfyllt sitt enormt ambitiösa beväpningsprogram. Det är tiden ryska ekonomin kommer gå sämre och föda mer konfrontation. Det är tiden diskrepansen i förmåga att genomföra storskaliga militära operationer i Europa kommer vara som störst mellan Ryssland och Väst. På detta tema får Fredrik Westerlund och Gudrun Perssons presentation av rysk förmåga inte missas, de konstaterar bland annat att ryska förmågan för storskaliga operationer fördubblats sedan förra bedömandet 2013. Så snabbt går det.

ÖB sammanfattade situationen kärnfullt att “omvärldsutvecklingen lämnar ingen respit”. Han underströk detta med att vår förmåga (i absoluta termer gissar jag då) kommer nedgå bortom 2020 om inget tillförs inom perioden.  ÖB fortsatte, ifall någon tvivlade, att “det är klart att Försvarsmakten kan ta emot mer resurser”. Och visst är det så, väl behövda åtgärder som att höja soldatlönerna för att motverka avhoppen eller inhandla mer ammunition är blott en fråga om mer pengar.

3. Låt expertmyndigheterna styra förmågeuppbyggnaden

Om jag ska ta något tillbaka att försvarsministern inte kom med någon nyhet, så kom han faktiskt med en (i alla fall i mina öron). Han markerade tydligt mot detaljstyrning på mutter, bricka och sprint-nivå från politikens håll. Visst får vän av ordning får då påpeka att Hultqvist var ansvarig för permanent positionering på Gotland och nu styrt Försvarsberedningen att titta specifikt på Gotland, något Försvarsmakten inte såg gynna försvarsnyttan mest. En annan vän av ordning instämmer:


Frågan är kritisk, då de politiska partierna gärna vill leverera listor med konkreta förmågor. Det ger, såklart, en omedelbar politisk tillfredställelse (parentetiskt avhandlat i min julkrönika), men det är expertmyndigheterna som har både ansvar och kompetens för en strategisk helhetssyn. De måste få sköta sammanhanget. Annika NC betonade även detta i sin panel och här kommer även ett läsvärt exempel från Karlis Neretnieks om hur målstyrning hade kunnat se ut. Här ska inte Liberalerna ha en eloge (ex 1, 2).

Lika upplyftande som de nya tongångarna på Folk och Försvar jämfört med tidigare år, lika mycket uteblir en ambtionsökningen.


Bland spioner och sanktioner

Idag kom det utlovade amerikanska svaret på den ryska påverkansoperationen mot det amerikanska valet. Både den ryska militära- (GRU) och civila inrikesunderättelsetjänsterna (FSB)  hade gjort intrång bland demokraternas mail och sedan läckt dem med avsikt att stjälpa Hilary Clinton och hjälpa Donald Trump, och operationen föreföll vara sanktionerad av Putin själv. Mitt i ropen av att detta är ett “svar utan motstycke” så tycker jag vi tar ett andetag och går igenom vad som verkligen hänt och vart det tar oss.

Vad har hänt?

Igår (29e) tillkännagav USA att de kommer sanktionera FSB, GRU, fyra ledande underrättelseofficerare inom GRU, två hackare och tre, till synes, privata företag. Utöver det utvisades 35 underrättelseofficerare under diplomatisk immunitet ifrån USA och  två fastigheter som ryska underrättelsetjänsterna använder stängs ned. Till detta publicerade FBI och DHS en öppen rapport om de ryska aktiviteterna.

Vad är bra med det?

Det är väldigt positivt att USA tar steget och 1) berättar om operationerna öppet, och 2) vidtar tydliga repressalier för att framöver avskräcka från dessa operationer. Detta är lite av en vattendelare då denna typ av påverkansoperationer normalt sett tigs ihjäl. Tiden det tog från att de FBI upptäckte detta och varnade DNC under hösten 2015 tills idag aktion visare lite på hur långt inne det satt.

De amerikanska repressalierna är även positiva då de sänker tröskeln för andra stater som är utsatta av precis samma påverkansoperationer – exempelvis Tyskland 1, 2, Frankrike, Sverige – att inte tiga bort detta, utan att ta kraftigare tag att svara på dem.


Vidare är det utmärkt att USA offentligt berättar om både de ryska underrättelsetjänernas modus operandi, vilka grupper som är kopplade till dem och vidden av deras mål. Från FBI & DHS-rapporten:

These cyber operations have included spearphishing campaigns targeting government organizations, critical infrastructure entities, think tanks, universities, political organizations, and corporations leading to the theft of information. In foreign countries, RIS [Russian Intelligence Services] actors conducted damaging and/or disruptive cyber-attacks, including attacks on critical infrastructure networks.

Detta torde inte vara någon överraskning för någon som läst en bok om rysk underrättelstjänst (t. ex. 1,2), men det är en viktig påminnelse om bredden och långsiktigheten i den ryska approachen; att allt ifrån kritisk infrastruktur och politiska partier, till universitet och tankesmedjor är måltavlor.

Slutligen är det positivt att detta är en åtgärd som Trump har svårt att backa ifrån, hans ointresse till trots. Hans inställning till den ryska operationen har alltid varit lite move along folks, nothing to see here. Detta är i och för sig kanske inte helt överraskande, då den ryska operationens uttryckligen hjälpte honom.

Vad är dåligt med det?

Problemet är att svaret är relativt litet och på tok för sent. Visst kommer utvisningen av de 35 underrättelseofficerarna att sänka den ryska förmågan att operera i USA under en tid, men den lär byggas upp igen. Sanktionerna lär nog inte ha några större praktiska hinder mot GRU och FSB, GRU-cheferna kan hålla sig hemma och de två hackarna var redan efterlysta av FBI sedan innan.

När det kommer till timingen låter det kanske lite spydigt när jag skriver det, men om hela målet med den ryska påverkansoperationen var att få Trump vald över Clinton, så hade det inte nödvändigtvis varit en dålig idé att publicera detta innan valet. Ja, det är en dubbel negation.

Vad väntas framöver?

Visst kan relationerna försämras nu, men vad gör detta? Om blott tre veckor är Donald Trump president i USA och han har i sina uttalanden och val av medarbetare (1,2) visat en vilja att förbättra relationerna med Ryssland.

Det enda som står emellan en Reset 2.0, eller en Jalta 2.0 där intressesfärer delas ut till höger och vänster, är den amerikanska kongressen. Turligt nog är stommen av det republikanska partiet kritiska mot Ryssland. Exempelvis är representanthusets republikanska talman Paul Ryan tydligt kritisk mot Ryssland:

Dock behöver inte det betyda att de nödvändigtvis kommer att ta striden mot Trump-administrationen. De har alla fyra konfliktfyllda år framför sig och kommer bli tvungen att väga samtliga sina politiska strider de tar på en guldvåg. Kommer Rysslandspolitiken vara viktigare än bilfabriken, regementet eller subventionerna på orten?

Med det sagt vill jag understryka att hoppas på enskilda kongressledamöter och senatorers förmåga att bromsa Trump är som att hoppas på att se en stor sten rulla nedför en kull och sätta tilliten på friktionen. Det finns med andra ord ganska lite utrymme för en hoppas-politik både i Sverige och inom resten av Europa.

Fyra tips:

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande till uppskjuten tillfredställelse (delayed gratification), lite svårare men ofta värt mer, och något forskningen pekat på är en enande drag bland framgångsrika.

En dag i december slog det mig, helt ovetenskapligt, att vi redan lever i den omedelbara tillfredsställelsens tid. Det har inte enbart för att den amerikanska drömmen har bytts ut mot den amerikanska dagdrömmen, där idealet att arbeta hårt på egen hand, har bytts ut med drömmen om att bli känd i dokusåpa eller vinna på lotteriet utan att arbeta för det.

Det är inte heller bara för att vi föredrar att äta pulver i 14 dagar för att bli smala än att leva ett hälsosamt liv. Och inte heller det att vi postar den där tråkiga bilden för ett par snabba likes, snarare än att bli en verkligt spännande person. Den omedelbara tillfredsställelsen genomsyrar också politiken.


Inom den ekonomiska sfären har önskan om de svåra strukturella reformer som kom efter finanskrisen bytts ut mot ett unisont användande av tryckpresserna, 112 biljoner svenska kronor sedan Lehman Brothers kraschade. Det kommer inte att rusta mot den chock som arbetsmarknaden kommer utsättas för med ökande automation. Teknologin förändras fort, samhället långsammare och institutionerna sist, och omställningar är alltid prövande.

Betrakta bara Uber. Det kan vara det företag som erbjuder flest människor (vad som populärt kallas) “enkla jobb”. Ubers verksamhetsidé går ut på att utveckla självkörande bilar som eliminerar den största utgiftsposten, chauffören. Först revolutionerar företaget hela den ordinarie taximarknaden och sysselsätter en enorm mängd arbetstagare. Sedan  kommer de att tappa sin inkomstkälla i stort sett över en natt (då lagstiftningen ändras).

En svårare ekonomisk situation för de flesta knyter enormt tydligt in med de inrikespolitiska utmaningarna som finns. 2016 års viktigaste graf gjordes faktiskt inte av Anders Sundell utav av Branko Milanovic. Den visar på realinkomsttillväxt beroende på vart i den globala lönedistributionen en befinner sig. Kärnan är att i den markerade delen återfinns många av arbetarklassen i rika länder och de har i stort sett inte haft någon reell tillväxt på 30 år.

Screen Shot 2016-12-22 at 19.32.31.png

Uppsvinget av auktoritär populism ses i mycket som deras revolt. Den vänder sig emot vad de upplever varit elitprojekt – globalisering, invandring och frihandel – och är idag en definierande faktor i stort sett samtliga Väst-länder (Trump, Brexit, Le Pen, Orban etc.). Och än så länge visar det inga tecken på att avta.

Vidare driver de ofta nationalistiska projekt baserat på ökade motsättningar, främlingsfientlighet och exklusion. I detta ökar det grogrunden för terroristdåd, vilket tycks öka stödet för främlingsfientlighet. I denna hatets symbios vinner blott de extrema på båda sidorna och polariseringen ökar medan de mellan blir klämda.

Precis som att det kan ge en kortsiktig tillfredsställelse att inte träna, är det bekvämt att inte ta kampen för de svåra politiska frågorna. Oviljan att ta krafttag mot avhoppen inom polisen, tiden det tog för åtstramningarna i migrationspolitiken och faktumet att en reell ambitionshöjning i försvarspolitiken uteblir, understryker alla detta.

Säkerhetspolitiskt finns det knappt ett gott tecken så långt Hubble-teleskopet kan skåda. Båda våra viktigaste säkerhetsorganisationer EU och NATO har hamnat i skottgluggen av den auktoritära populismen. Det kan räcka med att Le Pen vinner i april för att EU:s funktion skall vara ett minne blott.

I NATO:s största militärmakt tycks Trump och hans administration vilja genomföra den för Europa förödande vändningen att gå från goda relationer med Kina och dåliga med Ryssland, till goda relationer med Ryssland och dåliga med Kina. Då lyckas han med bedriften att på samma gång äventyra världsekonomins stabilitet och öka det militära och icke-militära hotet mot Europa.

I NATO:s näst största militärmakt, Turkiet, fortsätter den inre utresningen, distanseringen mot NATO och närmandet mot Ryssland. I NATO:s tredje största militärmakt är de mitt uppe i ett utträde från EU. I den fjärde största militärmakten står valet mellan Le Pen och Fillon, en Russlandsversteher (eller kanske Russié-entendeur).

Ryssland kommer att fortsätter att utöka sina militära ambitioner under 2017. Ökningen i oljepriset gör att den ryska ekonomin eventuellt går med vinst under Q4 2016. Framgångarna i påverkansoperationerna i det amerikanska valet, och utfallet av valet, lär enbart uppmuntra fler påverkanskampanjerna mot Tyskland och andra.

På den här vägen kan jag fortsätta till julafton, men på frågan “hur havererade säkerhetspolitiken?” är svaret “först gradvis och sedan plötsligt”. Och genom den omedelbara tillfredsställelsens lockelse. Den sista miljarden har alltid kunnat tagits från försvaret. Det kan kännas skönt då, för militär säkerhet är en sådan abstrakt produkt, att folk inte lider av den tills de gånger då de verkligen lider av den. För det mesta går det att försumma, utan att medborgarna kommer att klaga.

När det väl ska göras något inom försvarspolitiken är det ofta emot vad expertmyndigheten, Försvarsmakten, vill utan någon lösning ger tillfredställelse i att den låter bra men inte nödvändigtvis är det som höjer förmågan mest (eller alls).

Trots allt som varit (och om det har jag skrivit en essä för Axess), har vi fortfarande inte gjort det som Stanford-forskarna hittade var det kännetecknet för de framgångsrika, försenad belöning. Det vill säga att idag investera i den försäkring och pension vi ska leva på framgent.

Klockan är sannerligen fem över tolv, och det är inte på något sätt givet att 2017 blir bättre än 2016. På Rikskonferensen i Sälen får vi se vad våra politiska företrädare väljer att göra i säkerhetspolitiken.

OBS: Delar av denna julkrönika kan bära likheter med löst tyckande, delar med verkligheten.

Sedan vill jag passa på och tacka ni fortfarande läser, uppmuntrar och kritiserar konstruktivt på alla forum. Utan er hade det varit svårt att behålla motivationen att skriva, och att (försöka) skriva bra. Nu återstår det inget annat än att önska er en riktigt god jul och allt gott i ledigheten så fortsätter vi diskussionen till 2017. 


Upprorsförsök i Turkiet – Vad tänker ryska regimen?

Efter en hektisk natt med strider, förefaller militärkuppen i Turkiet ha dött ut till lördagmorgonen. Vad som kommer att ske härnäst i landet är säkerligen enkom negativt. Fonden till kuppen är Erdogans väg med utrensningar i militären och fortsatt repression i synnerhet mot kurderna. Jag är ingen Turkietkännare, så jag ska inte spekulera djupare i det, men att dödsstraffets återintagande har lyfts av regeringsföreträdare kanske ger en fingervisning.

Vad jag däremot ska uppehålla mig kring är nedanstående.

Vet ni något annat stort land som skyller all intern repression på utländska länder och särskilt USA? (Nej, det är inte Kina). Det är såklart Ryssland jag tänker på. När den ryska regimen har en lessons learned-session på måndagen efter morgonens kasha och funderar på hur väl rustade det är för en motsvarande scenario, kommer de komma fram till att de ligger rätt ute. Det är för ett kupp-scenario (om än ett civilt) som det ryska ledarskapet förberett sig det senaste 11 åren.


Tidigare i år gjorde Putin den enorma omorganisationen av upp till 400 000 man i ett nationalgarde som lyder direkt under honom istället för inrikesministeriet (där de flesta trupperna kom ifrån, läs mer här). Skillnaden kan te sig marginell, men i en kuppsituation som gårdagens är det absolut kritiskt att få ut sina egna trupper och det fort och då underlättar det om det är under direkt kontroll. Chefen för styrkan är också den tidigare chefen för Putins säkerhetsdetalj.

Nashi med flera 

Regimen har skapat en mängd olika grupper av lojalistorganisationer. Ungdomsrörelsen Nashi startades 2005 efter den orangea revolutionen med hjälp av den ökände Vladislav Surkov. Den skapades precis av behovet att få egna folkmassor ut på torgen fort. Bland annat har det lyckats störa oppositionens protester genom att komma till den angivna platsen med upp till 50 000 människor innan protestanterna och således hindrat protesten. Nashi var även ökända för att gå till angrepp mot oppositionsföreträdare och bland annat den brittiska ambassadören. Kossacker har även använts för att bruka våld i fredliga demonstrationer för att skrämma bort folk ifrån att medverka. Nattens vargar är ett ytterligare exempel av ett MC-gäng som använts bland annat i Krim.

Som i Turkiet var folkets svar på Erdogans uppmaning att ta till gatorna avgörande för att stoppa kuppen. Såvida de i stridsvagnarna inte är helt redo att meja ner folkmassor i sin helhet, så är ett par stridsvagnar ganska ineffektiva mot folkmassor. Att den ryska regimen har folk som svarar i ett sådant läge är kritiskt.

Kontrollen över traditionella och sociala medier.

Det första Putin gjorde var att konsolidera kontrollen över traditionell media, mycket tack vare erfarenheterna från det första Tjetjenienkriget och Jeltsins återval. Efter har Arabiska våren har kontroll av sociala medier varit prioriterat, och det senaste lagpaketet kan inte beskrivas som annat än drakoniskt.

Kuppmakarna i Turkiet stormade TV-stationer och internet stängdes, enligt uppgift, ned på olika håll, men Erdogan lyckades ändå skicka ut sitt meddelande via FaceTime som uppmanade befolkningen att ge sig ut på gatorna mot kuppmakarna. Trots Turkiets mediaofrihet, så är de ryska kommunikationskanalerna än mer kontrollerade. På RuNet (ryska internet), torde det vara svårare att för kuppmakare att få ut sitt budskap och goda möjligheter för regimen att stänga ned olika delar. För övrigt talade jag på temat informationskrigföring i Almedalen, finns att se här:

Sammantaget är det på detta sätt hotet mot Ryssland upplevs (om än inte nödvändigtvis från militären) och det är mot detta den ryska regimen länge har byggt resiliens. Lagar mot protester, enorm övervakning och utökad definition av förräderi gör att regimen kan arbeta proaktivt mot uppror. Nationalgardet, lojala organisationer och kontrollen över det insulerade RuNet göra att regimen har många verktyg att använda om försöket till uppror börjar.