Ryssland och Väst – en systemkonflikt

För två veckor ställdes jag inför utmaningen att inför 200 närvarande på University College London debattera för propositionen att vi är på väg in i ett andra kallt krig. Vad jag kände var mitt starkaste argument var att konflikten vi ser har blossat ut idag mellan Ryssland och Väst (EU/USA) är systemisk. Det vill säga, om Väst hade dragit tillbaka sina sanktioner och accepterat skapandet av Ukraina som en rysk lydstat, hade inte konflikten varit över Detta är något jag betonat i olika forum, senast i denna pod. Det var inte över Ukraina den startade och det är inte i detta ovanstående scenario konflikten skulle sluta.

I dagarna har det debatterats om vem man skall lyssna på i Ryssland. Detta föranleddes av Korrespondenternas intervju av Sergej Markov, vilket ledde till kritik från Elena Namli, vilket i sin tur ledde till en replik av Elin Jönsson och team. Utan att gräva ner mig för djupt där vill jag säga: det är uppenbart att Markov ger ett budskap vars politiska efterspel och signalering är huvudmålet snarare än det precisa innehållet och med det ska media vara särdeles noga med hur man sprider. Samtidigt håller Markov en officiell position, inte tokrelevant, men hans uttalanden bedömer jag inte speciellt kontroversiella i Ryssland.

Men än viktigare ord än de ifrån regimens skrämselpersoner är orden från regimens ledning. Gång på gång slås vi i Väst av förvåning av ryska ledarskapet, men ifall man lyssnar ordentligt, kan man komma långt. Ex. varnade Ryssland om Väst erkänner Kosovo erkänner man Syd-Ossetien och Abchasien. Sedan kom förvåningen när Ryssland gjorde det. Två ryska militärteoretiker skrev detta i december 2013 om moderna krig:

The aggressive side will be first to use non.military actions and measures as it plans to attack its victim in a new-generation war. With powerful information technologies at its disposal, the aggressor will make an effort to involve all public institutions in the country it intends to attack, primarily the mass media and religious organizations, cultural institutions, non-governmental organizations, public movements financed from abroad, and scholars engaged in research on foreign grants. All these institutions and individuals may be involved in a distributed attack and strike damaging point blows at the country’s social system with the purported aims of promoting democracy and respect for human rights. in their propaganda efforts, these organizations can obtain information to engage in propaganda from servers of the Facebook and twitter public networks

Låter det bekant? På den noten är en grundkurs för var Rysslandsanalytiker ge sig på Putin’s Valdai-tal (i helhet med frågor), med hjälp av det jag ska återknyta till temat om systemkonflikten. Den grundläggande motsättningen ligger i synen på internationell säkerhet i allmänhet och europeisk säkerhetsarkitektur i synnerhet. Medan vi uppfattar att FN först började fungerade ordentligt efter Kalla Kriget ser Putin att efter Andra Världskriget var systemet starkt på grund av inte bara på vinnarnas rätt och en maktbalans, utan även på en ömsesidig respekt.

Ryssland, berättar Putin, ser att USA struntade i både respekt och maktbalans kastade systemet i djup obalans. Putin ser att “Essentially, the unipolar world is simply a means of justifying dictatorship over people and countries” och “international law has been forces to retreat over and over by the onslaught of legal nihilism”. Ett av det främsta medlen för detta är, i ryska ögon, Västs möjlighet att överkasta regimer med informationskrigföring, specialförband, skapta NGO:er och mutade politiska aktörer (se här för fördjupning om rysk syn på det moderna kriget). Med detta är Putin tydlig;

We had discussions …with the EU. …they simply told us: this is none of your business, point, end of discussion. Instead of a comprehensive but – I stress – civilised dialogue, it all came down to a government overthrow; they plunged the country into chaos, into economic and social collapse, into a civil war with enormous casualties.

Kring behandlingen av NGO:er säger han “This does not mean shutting the country off at all. Why did you think so? This is self-defence. …we are against political activity within Russia financed from abroad”. På den noten bör man såklart notera att utrikesministern Wallström kritiserade förra regeringen för att dra ner denna typ av verksamhet.

På den noten kan det nämnas att titeln på sessionen är talande nog “Nya regler eller spel utan regler”. Ifall inte nya regler upprättas kommer det internationella systemet bara bestå utav rå makt och symptomen för global anarki bara att växa. Putin uppmanar “it is time to start agreeing on fundamental things” vilket är ett annat sätt att rama in mitt argument att det finns en fundamental oenighet.

Suveränitet ser Putin som vägen framåt, vilket ska ses i kontrast med fundamentet av det Väst försökt bygga med tanken att ett lands suveränitet kan kvalificeras beroende på hur man behandlar sina egna medborgare, dvs humanitära interventioner. Förutom i det fallet, finns suveräniteten i grunden av folkrätten, Detta är något Ryssland själva vill skölda sig med, men har ingen som helst avsikt att låta stater i sitt nära utland åtnjuta. Det är även ett systemiskt problem. Mer generellt avrundar Putin att världen, nu baserad på globalisering av marknader, frihet och konkurrens, är en modell som tjänat de västliga länder som skapat den.

För att summera så ser President Putin det nuvarande internationella systemet som orättvist, osäkert och väldigt ogynnsamt för Ryssland. Min dysterkvistiga prognos säger att det kommer vara svårt att få en riktigt hållbar fred innan synen internationell och europeisk försonats. Med det så vet jag inte vad som är mest troligt; att Ryssland omdefinierar sin världsbild eller att Väst ger upp de senaste tjugo årens fundament i sin approach till internationell säkerhet. Men för att sluta där jag börja så vann jag, på gott och ont, debatten om att vi är på väg in i ett till kallt krig.