Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid).

De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt Folk och Försvars rikskonferens är det de orden som ekar i mitt huvud. Vi ville det bästa, det blev som alltid.

1. Vi har fortsatt att bryta den mentala nedrustningen.

Lika god kommunikatör som Försvarsministern är, lika lite nytt hade han att erbjuda. Lika pricksäkert som Försvarsministern beskrev problemen med tidigare försvarspolitik, lika stor tavelmiss var ovilligheten att erkänna det akuta pengabehovet. Lika underfinansierad som nuvarande försvarspolitik är, lika blygsamma är den kontra omvärldsutvecklingen. Visst har Hultqvist rätt i att pengar inte ska skjutas till utan analys, men problemet är att det som redan är analyserat och överkommet saknar mångmiljardbelopp i närtid (se ex. Patrik Oksanen).

Lika efterlängtad som statsministerns nationella säkerhetsstrategi var, lika lite var den en strategi. Lika mycket hot som den innehöll, lika lite fanns den behövda prioriteringen och vägledningen bland dem; något jag tidigare varnat för kan vara kontraproduktivt. Att Allan Widman kallade den en hotlista istället för en strategi får vara symptomatiskt.

cccp3hkewgez6aixiydjdsptlbemjeqs

kremlin.ru

2. Pengar behövs inom försvarsbeslutsperioden.

Som en följd av att den mentala nedrustningen bryts, blir en av de första insikterna att det krävs mer pengar, och det kvickt. Även om KD, M och C kräver höjda försvarsanslag ska Liberalerna ha en eloge, de kräver 28 miljarder inom försvarsbeslutsperioden 2016-2020. Med en blygsam reservation ska till då det är val nästa år och då brukar försvarsvänligheten öka. Allan Widman framhöll likväl det kanske viktigaste här och nu, “tiden före 2020 är farligare än tiden efter”.

Det är tiden Trump kommer att vara president i fyra år. Det är tiden Ryssland kommer uppfyllt sitt enormt ambitiösa beväpningsprogram. Det är tiden ryska ekonomin kommer gå sämre och föda mer konfrontation. Det är tiden diskrepansen i förmåga att genomföra storskaliga militära operationer i Europa kommer vara som störst mellan Ryssland och Väst. På detta tema får Fredrik Westerlund och Gudrun Perssons presentation av rysk förmåga inte missas, de konstaterar bland annat att ryska förmågan för storskaliga operationer fördubblats sedan förra bedömandet 2013. Så snabbt går det.

ÖB sammanfattade situationen kärnfullt att “omvärldsutvecklingen lämnar ingen respit”. Han underströk detta med att vår förmåga (i absoluta termer gissar jag då) kommer nedgå bortom 2020 om inget tillförs inom perioden.  ÖB fortsatte, ifall någon tvivlade, att “det är klart att Försvarsmakten kan ta emot mer resurser”. Och visst är det så, väl behövda åtgärder som att höja soldatlönerna för att motverka avhoppen eller inhandla mer ammunition är blott en fråga om mer pengar.

3. Låt expertmyndigheterna styra förmågeuppbyggnaden

Om jag ska ta något tillbaka att försvarsministern inte kom med någon nyhet, så kom han faktiskt med en (i alla fall i mina öron). Han markerade tydligt mot detaljstyrning på mutter, bricka och sprint-nivå från politikens håll. Visst får vän av ordning får då påpeka att Hultqvist var ansvarig för permanent positionering på Gotland och nu styrt Försvarsberedningen att titta specifikt på Gotland, något Försvarsmakten inte såg gynna försvarsnyttan mest. En annan vän av ordning instämmer:

 

Frågan är kritisk, då de politiska partierna gärna vill leverera listor med konkreta förmågor. Det ger, såklart, en omedelbar politisk tillfredställelse (parentetiskt avhandlat i min julkrönika), men det är expertmyndigheterna som har både ansvar och kompetens för en strategisk helhetssyn. De måste få sköta sammanhanget. Annika NC betonade även detta i sin panel och här kommer även ett läsvärt exempel från Karlis Neretnieks om hur målstyrning hade kunnat se ut. Här ska inte Liberalerna ha en eloge (ex 1, 2).

Lika upplyftande som de nya tongångarna på Folk och Försvar jämfört med tidigare år, lika mycket uteblir en ambtionsökningen.

 

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande till uppskjuten tillfredställelse (delayed gratification), lite svårare men ofta värt mer, och något forskningen pekat på är en enande drag bland framgångsrika.

En dag i december slog det mig, helt ovetenskapligt, att vi redan lever i den omedelbara tillfredsställelsens tid. Det har inte enbart för att den amerikanska drömmen har bytts ut mot den amerikanska dagdrömmen, där idealet att arbeta hårt på egen hand, har bytts ut med drömmen om att bli känd i dokusåpa eller vinna på lotteriet utan att arbeta för det.

Det är inte heller bara för att vi föredrar att äta pulver i 14 dagar för att bli smala än att leva ett hälsosamt liv. Och inte heller det att vi postar den där tråkiga bilden för ett par snabba likes, snarare än att bli en verkligt spännande person. Den omedelbara tillfredsställelsen genomsyrar också politiken.

images

Inom den ekonomiska sfären har önskan om de svåra strukturella reformer som kom efter finanskrisen bytts ut mot ett unisont användande av tryckpresserna, 112 biljoner svenska kronor sedan Lehman Brothers kraschade. Det kommer inte att rusta mot den chock som arbetsmarknaden kommer utsättas för med ökande automation. Teknologin förändras fort, samhället långsammare och institutionerna sist, och omställningar är alltid prövande.

Betrakta bara Uber. Det kan vara det företag som erbjuder flest människor (vad som populärt kallas) “enkla jobb”. Ubers verksamhetsidé går ut på att utveckla självkörande bilar som eliminerar den största utgiftsposten, chauffören. Först revolutionerar företaget hela den ordinarie taximarknaden och sysselsätter en enorm mängd arbetstagare. Sedan  kommer de att tappa sin inkomstkälla i stort sett över en natt (då lagstiftningen ändras).

En svårare ekonomisk situation för de flesta knyter enormt tydligt in med de inrikespolitiska utmaningarna som finns. 2016 års viktigaste graf gjordes faktiskt inte av Anders Sundell utav av Branko Milanovic. Den visar på realinkomsttillväxt beroende på vart i den globala lönedistributionen en befinner sig. Kärnan är att i den markerade delen återfinns många av arbetarklassen i rika länder och de har i stort sett inte haft någon reell tillväxt på 30 år.

Screen Shot 2016-12-22 at 19.32.31.png

Uppsvinget av auktoritär populism ses i mycket som deras revolt. Den vänder sig emot vad de upplever varit elitprojekt – globalisering, invandring och frihandel – och är idag en definierande faktor i stort sett samtliga Väst-länder (Trump, Brexit, Le Pen, Orban etc.). Och än så länge visar det inga tecken på att avta.

Vidare driver de ofta nationalistiska projekt baserat på ökade motsättningar, främlingsfientlighet och exklusion. I detta ökar det grogrunden för terroristdåd, vilket tycks öka stödet för främlingsfientlighet. I denna hatets symbios vinner blott de extrema på båda sidorna och polariseringen ökar medan de mellan blir klämda.

Precis som att det kan ge en kortsiktig tillfredsställelse att inte träna, är det bekvämt att inte ta kampen för de svåra politiska frågorna. Oviljan att ta krafttag mot avhoppen inom polisen, tiden det tog för åtstramningarna i migrationspolitiken och faktumet att en reell ambitionshöjning i försvarspolitiken uteblir, understryker alla detta.

Säkerhetspolitiskt finns det knappt ett gott tecken så långt Hubble-teleskopet kan skåda. Båda våra viktigaste säkerhetsorganisationer EU och NATO har hamnat i skottgluggen av den auktoritära populismen. Det kan räcka med att Le Pen vinner i april för att EU:s funktion skall vara ett minne blott.

I NATO:s största militärmakt tycks Trump och hans administration vilja genomföra den för Europa förödande vändningen att gå från goda relationer med Kina och dåliga med Ryssland, till goda relationer med Ryssland och dåliga med Kina. Då lyckas han med bedriften att på samma gång äventyra världsekonomins stabilitet och öka det militära och icke-militära hotet mot Europa.

I NATO:s näst största militärmakt, Turkiet, fortsätter den inre utresningen, distanseringen mot NATO och närmandet mot Ryssland. I NATO:s tredje största militärmakt är de mitt uppe i ett utträde från EU. I den fjärde största militärmakten står valet mellan Le Pen och Fillon, en Russlandsversteher (eller kanske Russié-entendeur).

Ryssland kommer att fortsätter att utöka sina militära ambitioner under 2017. Ökningen i oljepriset gör att den ryska ekonomin eventuellt går med vinst under Q4 2016. Framgångarna i påverkansoperationerna i det amerikanska valet, och utfallet av valet, lär enbart uppmuntra fler påverkanskampanjerna mot Tyskland och andra.

På den här vägen kan jag fortsätta till julafton, men på frågan “hur havererade säkerhetspolitiken?” är svaret “först gradvis och sedan plötsligt”. Och genom den omedelbara tillfredsställelsens lockelse. Den sista miljarden har alltid kunnat tagits från försvaret. Det kan kännas skönt då, för militär säkerhet är en sådan abstrakt produkt, att folk inte lider av den tills de gånger då de verkligen lider av den. För det mesta går det att försumma, utan att medborgarna kommer att klaga.

När det väl ska göras något inom försvarspolitiken är det ofta emot vad expertmyndigheten, Försvarsmakten, vill utan någon lösning ger tillfredställelse i att den låter bra men inte nödvändigtvis är det som höjer förmågan mest (eller alls).

Trots allt som varit (och om det har jag skrivit en essä för Axess), har vi fortfarande inte gjort det som Stanford-forskarna hittade var det kännetecknet för de framgångsrika, försenad belöning. Det vill säga att idag investera i den försäkring och pension vi ska leva på framgent.

Klockan är sannerligen fem över tolv, och det är inte på något sätt givet att 2017 blir bättre än 2016. På Rikskonferensen i Sälen får vi se vad våra politiska företrädare väljer att göra i säkerhetspolitiken.

OBS: Delar av denna julkrönika kan bära likheter med löst tyckande, delar med verkligheten.

Sedan vill jag passa på och tacka ni fortfarande läser, uppmuntrar och kritiserar konstruktivt på alla forum. Utan er hade det varit svårt att behålla motivationen att skriva, och att (försöka) skriva bra. Nu återstår det inget annat än att önska er en riktigt god jul och allt gott i ledigheten så fortsätter vi diskussionen till 2017. 

/Oscar.

Upprorsförsök i Turkiet – Vad tänker ryska regimen?

Efter en hektisk natt med strider, förefaller militärkuppen i Turkiet ha dött ut till lördagmorgonen. Vad som kommer att ske härnäst i landet är säkerligen enkom negativt. Fonden till kuppen är Erdogans väg med utrensningar i militären och fortsatt repression i synnerhet mot kurderna. Jag är ingen Turkietkännare, så jag ska inte spekulera djupare i det, men att dödsstraffets återintagande har lyfts av regeringsföreträdare kanske ger en fingervisning.

Vad jag däremot ska uppehålla mig kring är nedanstående.

Vet ni något annat stort land som skyller all intern repression på utländska länder och särskilt USA? (Nej, det är inte Kina). Det är såklart Ryssland jag tänker på. När den ryska regimen har en lessons learned-session på måndagen efter morgonens kasha och funderar på hur väl rustade det är för en motsvarande scenario, kommer de komma fram till att de ligger rätt ute. Det är för ett kupp-scenario (om än ett civilt) som det ryska ledarskapet förberett sig det senaste 11 åren.

Rosgvardija

Tidigare i år gjorde Putin den enorma omorganisationen av upp till 400 000 man i ett nationalgarde som lyder direkt under honom istället för inrikesministeriet (där de flesta trupperna kom ifrån, läs mer här). Skillnaden kan te sig marginell, men i en kuppsituation som gårdagens är det absolut kritiskt att få ut sina egna trupper och det fort och då underlättar det om det är under direkt kontroll. Chefen för styrkan är också den tidigare chefen för Putins säkerhetsdetalj.

Nashi med flera 

Regimen har skapat en mängd olika grupper av lojalistorganisationer. Ungdomsrörelsen Nashi startades 2005 efter den orangea revolutionen med hjälp av den ökände Vladislav Surkov. Den skapades precis av behovet att få egna folkmassor ut på torgen fort. Bland annat har det lyckats störa oppositionens protester genom att komma till den angivna platsen med upp till 50 000 människor innan protestanterna och således hindrat protesten. Nashi var även ökända för att gå till angrepp mot oppositionsföreträdare och bland annat den brittiska ambassadören. Kossacker har även använts för att bruka våld i fredliga demonstrationer för att skrämma bort folk ifrån att medverka. Nattens vargar är ett ytterligare exempel av ett MC-gäng som använts bland annat i Krim.

Som i Turkiet var folkets svar på Erdogans uppmaning att ta till gatorna avgörande för att stoppa kuppen. Såvida de i stridsvagnarna inte är helt redo att meja ner folkmassor i sin helhet, så är ett par stridsvagnar ganska ineffektiva mot folkmassor. Att den ryska regimen har folk som svarar i ett sådant läge är kritiskt.

Kontrollen över traditionella och sociala medier.

Det första Putin gjorde var att konsolidera kontrollen över traditionell media, mycket tack vare erfarenheterna från det första Tjetjenienkriget och Jeltsins återval. Efter har Arabiska våren har kontroll av sociala medier varit prioriterat, och det senaste lagpaketet kan inte beskrivas som annat än drakoniskt.

Kuppmakarna i Turkiet stormade TV-stationer och internet stängdes, enligt uppgift, ned på olika håll, men Erdogan lyckades ändå skicka ut sitt meddelande via FaceTime som uppmanade befolkningen att ge sig ut på gatorna mot kuppmakarna. Trots Turkiets mediaofrihet, så är de ryska kommunikationskanalerna än mer kontrollerade. På RuNet (ryska internet), torde det vara svårare att för kuppmakare att få ut sitt budskap och goda möjligheter för regimen att stänga ned olika delar. För övrigt talade jag på temat informationskrigföring i Almedalen, finns att se här:

Sammantaget är det på detta sätt hotet mot Ryssland upplevs (om än inte nödvändigtvis från militären) och det är mot detta den ryska regimen länge har byggt resiliens. Lagar mot protester, enorm övervakning och utökad definition av förräderi gör att regimen kan arbeta proaktivt mot uppror. Nationalgardet, lojala organisationer och kontrollen över det insulerade RuNet göra att regimen har många verktyg att använda om försöket till uppror börjar.

Du sköna nya NATO-debatt

I veckan kunde vi se ett intressant och efterlängtat skifte i den svenska NATO-debatten. Socialdemokraterna kom ut och kritiserade NATO ur ett effektivitetsperspektiv. Den tidigare retoriken mot NATO har fokuserat på etiska argument och inkluderat allting från att det är en kärnvapenorganisation till ett forum för amerikansk imperialism, eller att det skulle dra in Sverige i konflikter tvärs över hela världen.

Jag – i egenskap av obotlig pragmatiker med idealistiska övertoner – välkomnar denna argumentation då fokus är på grundproblemet: hur kan vi egentlige försvara oss? Bifrågorna kan vara viktiga, men hur viktiga de än är måste detta besvaras. Det näst första inlägget jag skrev på den här bloggen, NATO är inget substitut för en försvarsmakt, var just en kritik mot att NATO skulle vara en universallösning.

Vi har en försvarspolitik eller försvarsanslag som tvingar oss att förlita oss på stöd av andra, men vem som är intresserade att hjälpa, under vilka former och hur fort, är fortfarande höljt i dunkel. Socialdemokraterna skriver att NATO:s byråkrati och beslutsfattande hindrar dem från att svara snabbt och därav fördjupar vi de bilaterala samarbetet med Finland, Danmark, Baltstaterna och USA.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Om vi funderar lite djupare på detta uttalande har Finland en relativt stor försvarsmakt, men den är inriktad på territoriellt försvar; Danmark har en väldigt liten försvarsmakt med expeditionärt fokus och Baltstaterna, blygsamt uttryckt, ett visst underskott av militära förmågor att assistera sina grannländer.

Kvar står USA, vår absolut viktigaste bilaterala relation. Johan Wiktorin argumenterade med merit i vår serie NATO-breven från 2013, att vi kanske sköter den relationen till USA bättre bilateralt än via NATO. Det är en slutsats som liknar vad som nu ter sig att bli Socialdemokraternas ståndpunkt.

Dock kvarstår en nöt att knäcka för S. Om NATO har varit dåligt för att att det har varit USA-dominerat och bundit oss med USA, då kanske inte den säkerhetspolitiska lösningen skiljer sig väsentligt. Där blir det en utmaning att ena partiet.

Jag är dock övertygad att effektivitetsfokuset är vägen framåt i debatten. Vi sitter i sitsen att, som Wiseman skrev, vi betalar hälften av vad en allians ser som lägstanivå för ett lands försvar och vi har inga fasta löften och förberedelser om hjälp. Vi behöver hjälp utifrån, och rent frankt, är det bara USA som har den överkapaciteten (minns exempelvis Frankrike som var påväg att avskaffa all sin expeditionära förmåga 2013). Frågan blir således, hur ser vi till att USA behåller intresse av att hjälpa oss försvara Sverige?

Kostnaden att vara vi

Det går inte att förvandla värdet av att vara oss i kronor och ören. Dock är det precis det vi måste göra när det kommer till hur vi ska finansiera vårt civila och militära försvar. Det är bara när vi ställer oss i motsats till andras vilja vi blir möjliga antagonister. Ifall vi vill acceptera en starkare aktörs vilja över hur vi ska vara, då behöver vi inget försvar för då har den aktören inget behov av att påverka oss då vi gör vad den vill.

Idag slogs det på stora trumman att regeringen avser ge Försvarsmakten 4,2 miljarder extra i ett 5-årsperspektiv, dvs 840 miljoner/år. Bakgrunden till detta är att vi är i ett läge där Överbefälhavaren klargjorde att ifall Försvarsmakten inte får ett reellt tillskott skulle detta innebära en oacceptabel risktagning. I samband med detta redovisade ÖB en femstegsraket som skulle höja den operativa förmågan till priset av 4 miljarder extra per år.

Dagens utspel är tyvärr inte ens nära att råda bot på den obalansen, men än värre är att den obalansen är en ambition mycket lägre än IO14, 2009-försvaret. Den Försvarsmakt som beställdes då var i sin tur underfinansierad än grövre. De oberoende myndigheterna Riksrevisionen och FOI räknade på att den organisationen var underfinansierad med åtminstone 5 miljarder per/år. Det var 2013, så vi får lägga på uteblivna tillskott på 15 mdr 2013-15 och till 2023, vilket ger en totalbrist på ≈7 miljarder per år (och då vet jag inte om de 1000 fordon i repkö Wiseman lyfter kan räknas in)

Men tyvärr mina vänner har jag inte kommit till det värsta i kråksången ännu. Om det inte är nog så bistert att 2009-försvaret är underfinansierat med mångmiljardbelopp, blir det än bistrare när vi lyfter parametern att den måste sättas i relation till någonting. I detta är det givna utgångsvärdet att närområdet är dimensionerande vilket betyder Ryssland.

När 2009-försvaret beställdes hade Ryssland precis kommit ifrån flera misslyckade försök att starta en militärreform och man hade på taktisk-operativ nivå gjort det riktigt dåligt ifrån sig i Georgien. Ryssland tog mycket stryk av den ekonomiska krisen 2008-09 och det låg till underlag för våra bedömningar. Vi såg att Ryssland kom ifrån en väldigt låg nivå och trodde att deras reform går åt skogen.

Tvärtom har Ryssland visat en enorm vilja att inte bara ha förband uppfyllda med materiel och soldater, utan man har även övat dem. Mycket. Det är det som bygger förmåga. Man har haft flertalet övningar på strategisk nivå (inklusive beredskapskontroller) där man inkluderar allt ifrån kärnvapen och civila bitar. Ett ryskt totalförsvar och totalanfall.

Ryssland har ökat sin militära förmåga markant, och i perioden fram tills 2020 då reformen ska vara klar bedömer jag att de kommer att fortsätta öka sin förmåga med hög takt. För att använda en populär metafor så har de kommit väldigt långt att bygga sina basplattor och nu övar de flitigt för att sätta samman dem och nå än högre förmåga.

Summan av kanelen är att det Regeringen beställde 2009 för omvärldsläget 2009 är ljusår bort ifrån att realiseras idag med en omvärld som ser markant mycket mörkare ut. En kraftigt bantad nödversion av 2009-försvaret som ÖB föreslog som åtgärd finansieras nu till 1/4. 

Det är så mycket finansieringsvilja Regeringen anser att det är värt att vara vi (läs till exempel Vad är värt att försvara?). MEN med det sagt vill jag påpeka att dagens nyhet faktiskt är en positiv sådan. Detta är det första reella tillskottet i närtid och som sådant ett väldigt viktigt trendbrott. Det är något den förra regeringen misslyckades helt med, men som ni ser finns det förbättringspotential. Dock är det viktigt att ha helhetsperspektivet.

Några ord om ett mord

Oppositionsledaren Boris Nemtsov mördades igår kväll på öppen gata i Moskva precis vid St. Vasily’s katedral. Enligt uppgifter blev han träffad fyra gånger av en passerande bil medan hans sällskap klarade sig utmärkt.

Han var en politisk veteran och en av de få oppositionella som höll hög profil. Han var en av arrangörerna av morgondagens (söndags) demonstration vilket kommer bli en temperaturmätare över vad det finns kvar av oppositionen som visade sig 2011-12.

Det stora diskussionsämnet är vem det är som gjorde och beställde mordet. Här ligger såklart Kremlin väldigt högt på listan. Vad som är en enklare att slå fast än mördaren (och då menar jag inte utredningen som Putin själv ska överse) är att slå fast att mordet skedde i ett Ryssland fyllt av hat.

Ett hat och fiendebildskapande som är stött av lagstiftning och lagens långa arm (som är regimens långa arm). Det riktar sig mot “femte-kolonnare” och förrädare som Nemtsov, mot immigranter, mot Ukrainare och mot Väst.

Jag minns att just det var en av sakerna Nemtsov betonade när jag hörde honom på Frivärlds konferens under våren 2013. Nemtsov betonade den inrikespolitiska nyttan av externa fiendebilder.

Om man föds med propaganda dagligdags att landet är under attack från ovannämnda onda krafter, så ser till slut individer som att det är det rätta att göra. I ett sådant läge måste ansvarsbilden breddas.

Det är inte bara personen med den rykande pistolen som är skyldig, det är personerna och systemet som korrumperar dennes världsbild och syn på rätt och fel som är medskyldigt. Nemtsov var en av de få som stod upp mot just det systemet.