Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande till uppskjuten tillfredställelse (delayed gratification), lite svårare men ofta värt mer, och något forskningen pekat på är en enande drag bland framgångsrika.

En dag i december slog det mig, helt ovetenskapligt, att vi redan lever i den omedelbara tillfredsställelsens tid. Det har inte enbart för att den amerikanska drömmen har bytts ut mot den amerikanska dagdrömmen, där idealet att arbeta hårt på egen hand, har bytts ut med drömmen om att bli känd i dokusåpa eller vinna på lotteriet utan att arbeta för det.

Det är inte heller bara för att vi föredrar att äta pulver i 14 dagar för att bli smala än att leva ett hälsosamt liv. Och inte heller det att vi postar den där tråkiga bilden för ett par snabba likes, snarare än att bli en verkligt spännande person. Den omedelbara tillfredsställelsen genomsyrar också politiken.

images

Inom den ekonomiska sfären har önskan om de svåra strukturella reformer som kom efter finanskrisen bytts ut mot ett unisont användande av tryckpresserna, 112 biljoner svenska kronor sedan Lehman Brothers kraschade. Det kommer inte att rusta mot den chock som arbetsmarknaden kommer utsättas för med ökande automation. Teknologin förändras fort, samhället långsammare och institutionerna sist, och omställningar är alltid prövande.

Betrakta bara Uber. Det kan vara det företag som erbjuder flest människor (vad som populärt kallas) “enkla jobb”. Ubers verksamhetsidé går ut på att utveckla självkörande bilar som eliminerar den största utgiftsposten, chauffören. Först revolutionerar företaget hela den ordinarie taximarknaden och sysselsätter en enorm mängd arbetstagare. Sedan  kommer de att tappa sin inkomstkälla i stort sett över en natt (då lagstiftningen ändras).

En svårare ekonomisk situation för de flesta knyter enormt tydligt in med de inrikespolitiska utmaningarna som finns. 2016 års viktigaste graf gjordes faktiskt inte av Anders Sundell utav av Branko Milanovic. Den visar på realinkomsttillväxt beroende på vart i den globala lönedistributionen en befinner sig. Kärnan är att i den markerade delen återfinns många av arbetarklassen i rika länder och de har i stort sett inte haft någon reell tillväxt på 30 år.

Screen Shot 2016-12-22 at 19.32.31.png

Uppsvinget av auktoritär populism ses i mycket som deras revolt. Den vänder sig emot vad de upplever varit elitprojekt – globalisering, invandring och frihandel – och är idag en definierande faktor i stort sett samtliga Väst-länder (Trump, Brexit, Le Pen, Orban etc.). Och än så länge visar det inga tecken på att avta.

Vidare driver de ofta nationalistiska projekt baserat på ökade motsättningar, främlingsfientlighet och exklusion. I detta ökar det grogrunden för terroristdåd, vilket tycks öka stödet för främlingsfientlighet. I denna hatets symbios vinner blott de extrema på båda sidorna och polariseringen ökar medan de mellan blir klämda.

Precis som att det kan ge en kortsiktig tillfredsställelse att inte träna, är det bekvämt att inte ta kampen för de svåra politiska frågorna. Oviljan att ta krafttag mot avhoppen inom polisen, tiden det tog för åtstramningarna i migrationspolitiken och faktumet att en reell ambitionshöjning i försvarspolitiken uteblir, understryker alla detta.

Säkerhetspolitiskt finns det knappt ett gott tecken så långt Hubble-teleskopet kan skåda. Båda våra viktigaste säkerhetsorganisationer EU och NATO har hamnat i skottgluggen av den auktoritära populismen. Det kan räcka med att Le Pen vinner i april för att EU:s funktion skall vara ett minne blott.

I NATO:s största militärmakt tycks Trump och hans administration vilja genomföra den för Europa förödande vändningen att gå från goda relationer med Kina och dåliga med Ryssland, till goda relationer med Ryssland och dåliga med Kina. Då lyckas han med bedriften att på samma gång äventyra världsekonomins stabilitet och öka det militära och icke-militära hotet mot Europa.

I NATO:s näst största militärmakt, Turkiet, fortsätter den inre utresningen, distanseringen mot NATO och närmandet mot Ryssland. I NATO:s tredje största militärmakt är de mitt uppe i ett utträde från EU. I den fjärde största militärmakten står valet mellan Le Pen och Fillon, en Russlandsversteher (eller kanske Russié-entendeur).

Ryssland kommer att fortsätter att utöka sina militära ambitioner under 2017. Ökningen i oljepriset gör att den ryska ekonomin eventuellt går med vinst under Q4 2016. Framgångarna i påverkansoperationerna i det amerikanska valet, och utfallet av valet, lär enbart uppmuntra fler påverkanskampanjerna mot Tyskland och andra.

På den här vägen kan jag fortsätta till julafton, men på frågan “hur havererade säkerhetspolitiken?” är svaret “först gradvis och sedan plötsligt”. Och genom den omedelbara tillfredsställelsens lockelse. Den sista miljarden har alltid kunnat tagits från försvaret. Det kan kännas skönt då, för militär säkerhet är en sådan abstrakt produkt, att folk inte lider av den tills de gånger då de verkligen lider av den. För det mesta går det att försumma, utan att medborgarna kommer att klaga.

När det väl ska göras något inom försvarspolitiken är det ofta emot vad expertmyndigheten, Försvarsmakten, vill utan någon lösning ger tillfredställelse i att den låter bra men inte nödvändigtvis är det som höjer förmågan mest (eller alls).

Trots allt som varit (och om det har jag skrivit en essä för Axess), har vi fortfarande inte gjort det som Stanford-forskarna hittade var det kännetecknet för de framgångsrika, försenad belöning. Det vill säga att idag investera i den försäkring och pension vi ska leva på framgent.

Klockan är sannerligen fem över tolv, och det är inte på något sätt givet att 2017 blir bättre än 2016. På Rikskonferensen i Sälen får vi se vad våra politiska företrädare väljer att göra i säkerhetspolitiken.

OBS: Delar av denna julkrönika kan bära likheter med löst tyckande, delar med verkligheten.

Sedan vill jag passa på och tacka ni fortfarande läser, uppmuntrar och kritiserar konstruktivt på alla forum. Utan er hade det varit svårt att behålla motivationen att skriva, och att (försöka) skriva bra. Nu återstår det inget annat än att önska er en riktigt god jul och allt gott i ledigheten så fortsätter vi diskussionen till 2017. 

/Oscar.

Det är fortfarande ekonomin, dumsnut!

I måndagens DN kunde man läsa hur Ryssland förstör ≈350 ton mat, mat ifrån Västländer under ryska sanktioner. Då hade 350 000 människor skrivit under ett upprop mot destruktionen. Matförstöringen är speciellt allvarligt med hänsyn till de uppgifter som kom för någon månad sedan att en av fem ryssar idag inte har råd med sin månadslön att göra något utöver att betala sitt uppehälle och handla mat (hittar tyvärr ej länk). Detta föranleder oss att igen kika närmare på den ryska ekonomin och fortsätta serien som löpt i oktober, november, december, januari och februari.

CDR

CDR

Hur mår då den ryska ekonomin? Rubeln är nästan tillbaka på de rekord-svaga nivåer mot dollaren som uppmättes i januari.

Screen Shot 2015-08-11 at 19.17.15

Olja, som är den viktigaste inkomstkällan i ryska statsbudgeten, ligger på $48,85/fat (Brent). Det är det lägsta som uppmätts sedan Ryssland invaderade Ukraina och är till del skapt av Kinas beslutat att devalvera sin Renminbi.

Screen Shot 2015-08-11 at 19.19.37

Den enda goda nyheten bland de makroekonomiska faktorerna är att de internationella valutareserverna ligger i stort sett oförändrade sedan februari på ≈$350 mdr. Det innebär totalt en nedång på mellan 1/4 och 1/3. Dock gömmer det sig en uggla i mossen. Under krisen i årskiftet tvingade den ryska staten företagen att sälja av sina egna utländska valutareserver för att klara av sin betalningar, den optionen torde således inte finnas kvar igen.

Skrapar man vidare på ytan ser det enkom värre ut. Utöver energiexport finns det två huvudsakliga motorer i den ryska ekonomin; utländska direktinvesteringar och inhemsk konsumtion. Under 2014 sjönk de utländska investeringarna med 2/3 och under 2015 har reallönerna gått ned kring 10% samtidigt som konsumentpriset gått upp 16%.

Utöver det får man lägga till att det är mycket svårt att låna pengar för ryska företag på grund av sanktionerna, och således är den enda likviditeten som finns den internationella valutareserven vilket i ökande utsträckning behövs för att täcka företag man inte kan låta gå i konkurs (och här är Gazprom bara ett av flera).

Den senaste bedömningen visar att recessionen kommer att fortsätta 2016 och en blygsam tillväxt väntas 2017 på 0,8%. Det luktar dock glädjekalkyl och inflationen ligger på 15,60%. Betydelsen av detta är att alla ovanstående problem, och de är kärva, måste lösas med en minskande BNP, där den internationella valutareserven är det enda som står mellan Ryssland och en ekonomisk kris.

Ni börjar säkert se vart indikatorerna pekar och då har jag ännu inte nämnt Iran vars återkomst på energimarknaden bedöms ge de stora effekterna under 2016 och har en uttalad målsättning att försöka att åter stå för 42-43% av oljeexporten till EU, Rysslands största marknad.

Sammantaget ser det riktigt illa ut för Ryssland i närtid vilket även försämrar prognosen på lång sikt, som redan innan Krim såg beckmörk ut. Dock ska inte inbilla oss att ryska ekonomin är den enkom definierande faktorn, snarare sätter vi i regel för stor tilltro att dess försämring ska förbättra Rysslands beteende. Min analys är den motsatta och den ligger kvar: ju sämre det ser ut inrikes, desto större är sannolikheten för extern aggression.

Återigen får vi sätta det i kontexten av den ryska reformen av sina väpnade styrkor. Den har nu pågått i sju år med många av storskaliga strategiska övningar, som involverat simulerade kärnvapenanfall, civila myndigheter, logistik/strategisk rörlighet över hela Ryssland. Det ryska försvarsanslaget har stärks med 97%-igt det senaste decenniet medan i Sverige väntas de militära utgifterna falla under 1% av BNP 2020 enligt gällande politiska överenskommelser.

För en hammare kan varje problem se ut att vara en spik, och snart kan en hammare vara det som finns kvar i den ryska verktygslådan samtidigt som efterfrågan på problemlösning stiger explosionsartat.

Det är ekonomin, dumsnut!

För närvarande är den ryska ekonomins välmående centre of gravity i konfrontationen mellan Väst och Ryssland. För varenda möjlighet Ryssland hittils har haft att deskalera vid förhandlingar, har man inte visat tillstymmelsen av intresse att göra så. Snarare tycks människoliv, rubel och ett instabilare Ryssland vara ett pris värt att betala för geostrategiska fördelar och inrikespolitiska vinningar.

Samtidigt som dystrare siffror kommer från den ryska centralbanken blir likaledes rapporterna från Östra Ukraina dystrare. S&P har nedgraderat Rysslands kreditvärdering till “skräpstatus” och Ryssland fortsätter eskalera och utvidgar fronten mot Mariupol med en substantiell mängd tyngre vapensystem i Jens Stoltenbergs ord (läs Wiseman om de senaste avancerade ryska luftvärnsystemen SA-15 och Pantsir i Ukraina).

Screen Shot 2015-01-31 at 22.38.58

Från och med nyår har den ryska rubeln fallit från 59,6/$ till 69,6/$ och priset på Brent-olja $58/fat till $52,99/fat. Enbart under detta året innebär detta ett fall på 15% respektive 9,5%. Rysslands krisbudget är beräknad på $70/fat vilket är en 25% prisökning.

Precis som det senaste inlägget förutspådde var krisbudgeten baserad på neddragningar i välfärden till förmån för de militära utgifterna. 10% av samtliga av de federala utgiftsposterna ska skäras ner på förutom de av “speciellt betydelse”, vilket främst är de militära .

Att man väljer att lämna den ambitiösa upprustningen oberörd – samtidigt som reallönerna har sjunkit 9% och konsumentpriserna har ökar 13% – är mer än indikativt på hur man ser omvärlden och den nära framtiden. För Ryssland är kriget en verklighet och då inte enbart det pågående och begränsade i Östra Ukraina utan det framtida eventuellt storskaliga i egentligen vilken riktning som helst, men nog främst mot Väst som man ser konspirera för en regimöverkastelse i Ryssland.

Grovt sett kan man se tre utfall: Ukrainas motståndsvilja bryts, Rysslands vilja bryts av ekonomisk kris eller en förhandlingslösning. Ifall det sistnämda inkluderar erkännande av Krim som ryskt och/eller autonomi med veto i Östra Ukraina samt en de facto frusen konflikt, får det ses som att Ryssland uppnår sina mål.

Frågan är således vilket scenario ser värst ut för Sverige, ett Ryssland som får vad man eftersökte med sin aggression med ett besegrat Ukraina med en sjudande konflikt eller ett imploderande Ryssland? Som händelseutvecklingen ser ut blir en försoning förhandlingsvägen mindre och mindre trolig.

Tillägg 12.06:

Ryssland: I tider av kris

Det allvarliga läget i den ryska ekonomin leder osökt in på vad det kan få för konsekvenser. Detta inlägg har legat och jäst ett tag efter jag skrivit om ryska ekonomin (1,2,3) och efter ha läst Johan Wiktorins krönika i DI där han påtalade att den senaste gången Saudiarabien flödade marknaden 1985 så föll Sovjetunionen.

Idag är oljepriset nere på $56,42/fat vilket är hälften mot ett halvår sedan. Den ryska budgeten är beräknad att vara i hamn vid $100/fat (vilket jag tror var optimistiskt). Den federala budgeten är baserad till hälften av de direkta intäkterna från gas och olja (som är sammankopplade), men mer så med de sekundära effekterna i form av konsumtion och företag kopplade till industrin.

Med detta har minst 25% av den federala budgeten försvunnit i ett slag. Som ett sammanträffande är det storleken på utgiften för de väpnade styrkorna. Rent teoretiskt skulle man då kunna stoppa det för att få balans i ekonomin. Nu är ju det inget som kommer hända. Dels inte för att man ser sig själv hotade av Väst, men även för förhoppningen att spill-over effekterna den ryska vapenindustrin ska vara motorn som driver den teknologiska och ekonomiska moderniseringen av landet i övrigt.

Nej, snarare är det, i vanlig ordning och till folkets nackdel, vård, skola och omsorg som får stryka på foten (WW 1, 2)  Men vad kommer det folkliga missnöjet att leda till? Detta är lite av miljonfrågan för närvarande. 

Å ena sidan kommer detta vara mycket kännbart bland de ryska folket vars pensioner, löner och besparingars värde kommer att minska kraftigt medan priserna enbart ökar. I enlighet med statsvetenskaplig forskning är det just när försämring i levnadsstandard uppstår revolutioner blir vanligare (ex. arabiska våren när matpriserna steg väldigt mycket).

Å andra sidan har ryssarna i närtid uthärdat ekonomiska kriser. Paniken är inte total, utan man vet vad man ska göra, samtidigt som man effektivt skiftar skulden till Väst. Detta i kombination med ett civilsamhälle vars enda större mobilisering efter självständigheten skedde vid valen 2011-2012 och har inte lyckats upprepats sedan dess.

När oljepriserna skenade 2003, blev regimen än mindre beroende av folkets stöd. Med ökade direkta intäkter kunde den ryska regimen snarare försöka isolera sig från folket än att söka deras stöd. Man kunde berika sig och den styrande eliten utan att vara för beroende av skatter. Dock, enligt denna logiken bör det fallande oljepriset leda till motsatt händelseutveckling, regimen blir mer beroende av folket vilket ökar folkets makt.

De två scenariona som skulle kunna ledad till större omvälvningar i Ryssland är en folklig uppresning och en maktkamp inom eliten. Det sistnämnda låter vid handen mer troligt, men samtidigt är elitens maktbas oftast ingen egen utan beroende på deras formella position. Exempelvis leder Igor Sechin Rosneft, men avsätts han från sin formella position tappar han sina inkomster och sin makt.

Detta ger en viss resiliens i systemet, men samtidigt är det troligt att systemet styrka prövas. Eliten, framförallt affärseliten, förlorar miljardbelopp. Det finns delar av säkerhetsapparatseliten som är väldigt missnöjda med kriget i Ukraina – vad kommer ske när nationalistvoluntärerna känner sig svikna från Kremls stöd och återvänder till Ryssland? – men framförallt kommer gemene ryska Fyodor och Valentina att lida.

Vid tider av ökat missnöje i Ryssland kan det mesta hända. Ryssland är, som det är, en koloss att försöka styra. Det ryska ordspråket lyder “Ryssland är inte svårt att styra, det är bara lönlöst”. Hur kombinerar man de starka nationalistiska strömmarna med det väldigt multinationella land Ryssland är och i synnerhet måste vara för att lyckas med Euroasiatiska Ekonomiska Unionen?

ussr_ethnic

I ungefär tjugo av Rysslands åttiotre territoriella enheter finns det en minoritet eller en nästan icke-existerande rysk befolkning. Vid tider av djupare oro i huvudstaden, skulle de kunna vara de första att se sin möjlighet, här ligger de nordkaukasiska områdena, Tatarstan och Bashkortostan högst på listan.

Det är scenariot disintegration ryska militärstrater och statsmän har fruktat sedan Sovjetunionen och Jugoslavien bröts upp, och inte ett otroligt utfall vid intern konflikt. Det behöver inte nämnas att ett disintegrerande Ryssland med uppemot 10,000 kärnvapenstridsspetsar och stora mängder vapen är livsfarligt för europeisk och internationell säkerhet. Har vi i Sverige planer och höjd för en sådan utveckling?

The Blame Game

Det börjar framgå med all önskvärd tydlighet att läget i den ryska ekonomin förvärras dramatiskt. Det är något jag varnat för i början av oktober, i början av november och senast i fredags. Sedan i fredags har den ryska reporäntan chockhöjts till 17%, vilket enbart lugnade marknaden i två timmar medan rubeln fortsatte falla.

För att sammanfatta det viktigaste från ovanlänkade inlägg, en ekonomi faller inte linjärt utan exponentiellt. Förloras förtroende för marknaden stoppas investeringar och pengar flyr vilket snabbt försämrar krisen. Det enda som går att använda är Rysslands reserver, men de kan försvinna förvånande fort då de behöver rädda alla de viktigaste företagen och banker vars lån kan ha blivit dubbelt så dyra medan deras värde och inkomster faller. Exempelvis fick man plöja in 55 miljarder rubel i Rosneft i oktober. Visst är inte Ryssar så oroliga för en finanskris säger de själva. Det är sant att de är ett kärvt folk, men det går inte att driva en ekonomi på karghet.

Den mest intressanta aspekten är hur en eventuell finanskris kommer att förstås och säljas i Ryssland. I ryska militärteoretiska alster beskrivs hur ekonomiska maktmedel är en av de viktigaste medlen i 21-talets krigföring. Ett konkret exempel är hur man kan åsamka ett land en stor stadsskuld som försämrar landets ekonomiska utveckling. Detta bör läsas som en referens till finanskrisen 1998 då Ryssland fick en enorm stadsskuld som man gjorde sig av med, nästan i panik, när oljeinkomsterna började flöda 2003. Det är så händelsen, bland vissa, har blivit konstruerad i efterhand.

Detta knyter in med vad en skärpt FOI-forskare förklarade för mig att i Ryssland tror man inte att saker bara händer. Med en konspiratorisk världssyn som inte accepterar komplexitet förväxlar man att utkomst med intention. Det är del av varför man inte kan acceptera färgrevolutionerna, arabiska våren och senaste revolutionen i Ukraina som folkliga och spontana revolutioner. Man ser att Väst stödde/erkände revolutionärerna, atllså drar man slutsatsen att det måste vara Väst som skapat det. I detta finns en stor grad av att “genom sig själv känner man andra” då Ryssland själva spenderar mycket energi på destabilisering (se FOI:s pinfärska rapport).

Det senaste halvåret har Putins blivit mer och mer aggressiv och tydlig hur man ser sig själv i en systemkonflikt med Väst. Mest illustrerande är när Putin sade att ifall Ukraina inte hade hänt, hade Väst hittat på något annat sätt att ge sig efter Ryssland. I ljuset av detta är det ingen lågoddsare vem som kommer att få skulden för denna finanskris. I morgon håller Putin en större presskonferens där krisen, Ukraina och omvärlden kommer behandlas. Trailern ger en god aning om vad som kommer sägas:

Det är Väst (EU och USA) som kommer att få skulden. Det är USA som sammansvärjat med OPEC att bryta den ryska ekonomin. Ifall man då från ryskt håll ser att omvärlden ökar sina åtgärder mot Ryssland, ser de sig nödgade att svara. Här kommer frågan hur detta påverkar Sverige.

I en väldigt intressant intervju säger Polens försvarsminister att den militära aktiviteten i Östersjön saknar motstycke. Mest intressant är när han poängterar att huvuddelen av denna aktivitet riktar sig mot Sverige. Detta går tvärtemot den svenska självbilden att vi ligger på behörigt avstånd från Ryssland och är ointressant.

Snarare är Sverige högintressant då en av de viktigaste ryska strategiska målen kring Östersjön är att hålla Sverige borta ur NATO, men även att motverka Sveriges påverkan i den politiska konflikten med Ryssland. I den har Sverige varit drivande för sanktioner samtidigt som man går i bräschen för att kritisera rysk repression och stödja demokratirörelser. I det avseendet är vi i frontlinjen i denna kamp.

Det är något man bör ha i åtanke då enligt gällande takter kan en rysk ekonomisk kollaps snarare handla om månader än om år, medan en ordentlig förstärkning av det svenska försvaret kan ta decennier snarare än år.

The Russian Economy: Worse and Worse

About six weeks ago, I wrote a post about the dire situation of the Russian economy. The conclusion was that if the Russian government continued their projected spending on the Armed Forces with the current economic situation, it could very well be the last feast in Rome before the barbarians arrived. Two days (10/12) ago, Dimitri Medvedev held a speech on the economy which thus calls for an update of the situation (for Swedish readers, browse Kalle Kn’s twitter feed for commentary)

The single most important factor for the Russian economy is the oil price. To maintain Russia’s expenditure before the crisis, I saw calculations that they needed a price around $117/barrel and their public budget is based on the more modest price of $100/barrel. This morning, crude Brent dipped below $60 and the OPEC summit showed no signs of hindering this downfall. This can be compared to around $80/barrel when I wrote the last post six weeks ago.

Screen Shot 2014-12-12 at 12.30.01This strongly effects the strength of the rouble. Against the dollar, it has lost around 50% of its strength from the outset of crisis and gone from 45/$ to 66/$ during the last weeks (see below). This will increase the price of products fully or partly bought from abroad since imports a lot more expensive. This will in turn…

Screen Shot 2014-12-12 at 12.36.47

…drive up the Russian inflation, decreasing the buying power from the rouble, which in turn would drive up the prices in the stores. In this way, the inflation has increased almost by 1% the last six weeks and is in total up almost 3% since the beginning of the year. It further significantly decreases Russia’s and Russian banks’ ability to pay off foreign debt; something of which they have a lot.

Screen Shot 2014-12-12 at 13.58.03

This decreases the functioning of the market. A good way to gauge the market perception of the Russian economy is to look at the yields for government bonds. These are, perhaps, pointing the darkest picture. At the moment of writing, the market has less confidence for Russia than under the economic crisis when the Russian GDP shrank significantly.

Screen Shot 2014-12-12 at 14.01.59

Adding to this is the problems of capital flight and all the cash that the Russian government has spent in order to stabilise the rouble. What I argued in the last piece, of which I get support from Anders Åslund, is that an economy does not descend in a linear way. The current prognosis say that Russia’s wealth fund, currency and gold reserves will keep it liquid for a bit less than two years.

That conclusion is only valid if you consider a worsening of the same rate as today. Since markets are to the largest extent about perception, the worsening would be exponential. If Russia runs out of cash, they loose the ability to control a whole range of factor that can spiral. This makes me want to flag for the opportunity of a economic crisis in Russia before that.

Thus, the Russian economy comes out from the health check with all indicators pointing towards a worsening of the decease. What are the potential security political consequences of that? Well, I’d say the short answer would be, given that the increased funding for the armed forces, the quote “to a hammer, everything can appear as a nail” applies. And the armed forces are one of the very few hammers Rusai have.