Sedan i fredags har media dominerats av nyheten om att en väsentlig del av svenska marinen jagar vad som ter sig vara en skadad rysk ubåt i Kanholmsfjärden. Vad som tyder på det är dels att FRA uppges uppsnappat ett nödrop från ubåten som ska vara skadad och en observation från skärgården. Jag är ingen ubåtsjägare, även om det hade kunnat varit praktiskt en dag som denna, utan jag vill lyfta några politisk-militära aspekter.
Militära:
Har Försvarsmakten tillräckliga resurser för att lösa denna typer av operationer? Som jag ser det är svaret: både och. Det är ingen tvivel om att det är kunniga och kvalificerade soldater och sjömän som är ute i skärgården i skrivande stund, men har de tillräckliga förutsättningar för att kunna lösa uppgiften på bästa sätt? Finns det tillräckligt många plattformar och tillräcklig bemanning för att bedriva denna verksamheten?
I dagsläget saknas kvalificerade helikoptrar som bedöms komma 2018. Det försvårar avsevärt ubåtsjakten. Visbykorvetterna saknar luftvärn och det saknas långräckviddigt luftvärn på land. Det betyder att i det inte helt otänkbara scenariot att främmande makt vill störa ut en ubåtsjaktsoperation (t.ex. om man vill rädda en skadad ubåt), får operationen helt förlita sig på luftstöd från våra stridsflygplan. Ifall svenska JAS-plan har beväpning och uthållighet att täcka en ubåtsjaktsoperation i flera dygn vill jag inte spekulera i.
Vidare belyser detta behovet att att genomföra storskaliga övningar mellan de olika vapenslagen. Det är ofta den första budgetposten som dras in på, och det är den som bygger förmåga.
https://twitter.com/OAJonsson/status/523745949722898432
Tyvärr är Försvarsberedningens överenskommelse inte närheten av att åtgärda detta. Som Johan Wiktorin påpekade, får vi se i höstbudgeten ifall den nya regeringen ansett att omvärdsläget försämrats.
Politiska:
Turligen nog har jag spenderat mycket energi (även för mina kandidatstudenter) att banka in att militära medel är politikens instrument och dess förlängning. Motståndarens militär är bara ett hinder att överkomma för att uppnå sina politiska mål. Att rädda en rysk ubåt har tydligen en militär rationalitet men aktiviteten som ledde dem dit i första läget är motiverat av politiska mål. Att fördjupa sig i detta rekommenderar jag: den politiska konflikten med Ryssland, militär nytta av rysk militärmakt, ryska utrikespolitiska underliggande drivkrafter och slutgiltigen Försvarspodden med Skipper och Annika om just kränkningar och dess orsak.
Det finns såklart militära och underättelsemässiga anledningar för ubåtsverksamhet. Exempel kan vara att kartlägga botten, byta ut eventuella ryska sensorer i skärgården, kartlägga nya eko-signaturer av fartyg och rent utav prova svensk beredskap. På den noten finns det en intressant utnötningseffekt, hur mycket påverkar en igångsatt stor operation den svenska uthålligheten om två veckor framåt i tiden?
Men utöver de militära och underättelsemässiga aspekterna, skulle jag sammanfatta den övergripande målsättningen med rysk militär verksamhet att bli betraktad som en stormakt i sitt närområde. Det är inte särskilt märkligt att en stormakt som är missnöjd med status quo och genomför en väldig ambitiös upprustning till 2020. För övrigt en upprustning som inte bedöms påverkas av nuvarande sanktioner
https://twitter.com/OAJonsson/status/523095408156114944
Slutligen vill jag bara påminna om inlägget jag skrev senast med titeln Det kan gå riktigt fort det här och Sveriges strategiska läge och post-Ukraina. Det ligger i krigets natur som en viljekamp att den minsta kraftmätning kan eskalera. Våld har en eskalerande natur. Ifall Sverige hittar en skadad ubåt och lägger beslag på den är det inte långsökt att Ryssland utövar påtryckning med olika medel, inklusive militära. Väljer man stå emot dessa och exempelvis avvisa ryska flyg och undervattensverksamhet, kan verkanseld uppstå.
—
Slutligen går mina tankar till de sjömän och soldater som står på kobbar och skär för alla våras skull och så rekommenderar jag att följa de som drar tunga lass i traditionell media för närvarande Wiseman, Göran Frisk, Lars Gyllenhaal, och Johan Wiktorin. Jag hinner tyvärr inte samla deras samtliga länkar.
OAJonsson 