Kostnaden att vara vi

Det går inte att förvandla värdet av att vara oss i kronor och ören. Dock är det precis det vi måste göra när det kommer till hur vi ska finansiera vårt civila och militära försvar. Det är bara när vi ställer oss i motsats till andras vilja vi blir möjliga antagonister. Ifall vi vill acceptera en starkare aktörs vilja över hur vi ska vara, då behöver vi inget försvar för då har den aktören inget behov av att påverka oss då vi gör vad den vill.

Idag slogs det på stora trumman att regeringen avser ge Försvarsmakten 4,2 miljarder extra i ett 5-årsperspektiv, dvs 840 miljoner/år. Bakgrunden till detta är att vi är i ett läge där Överbefälhavaren klargjorde att ifall Försvarsmakten inte får ett reellt tillskott skulle detta innebära en oacceptabel risktagning. I samband med detta redovisade ÖB en femstegsraket som skulle höja den operativa förmågan till priset av 4 miljarder extra per år.

Dagens utspel är tyvärr inte ens nära att råda bot på den obalansen, men än värre är att den obalansen är en ambition mycket lägre än IO14, 2009-försvaret. Den Försvarsmakt som beställdes då var i sin tur underfinansierad än grövre. De oberoende myndigheterna Riksrevisionen och FOI räknade på att den organisationen var underfinansierad med åtminstone 5 miljarder per/år. Det var 2013, så vi får lägga på uteblivna tillskott på 15 mdr 2013-15 och till 2023, vilket ger en totalbrist på ≈7 miljarder per år (och då vet jag inte om de 1000 fordon i repkö Wiseman lyfter kan räknas in)

Men tyvärr mina vänner har jag inte kommit till det värsta i kråksången ännu. Om det inte är nog så bistert att 2009-försvaret är underfinansierat med mångmiljardbelopp, blir det än bistrare när vi lyfter parametern att den måste sättas i relation till någonting. I detta är det givna utgångsvärdet att närområdet är dimensionerande vilket betyder Ryssland.

När 2009-försvaret beställdes hade Ryssland precis kommit ifrån flera misslyckade försök att starta en militärreform och man hade på taktisk-operativ nivå gjort det riktigt dåligt ifrån sig i Georgien. Ryssland tog mycket stryk av den ekonomiska krisen 2008-09 och det låg till underlag för våra bedömningar. Vi såg att Ryssland kom ifrån en väldigt låg nivå och trodde att deras reform går åt skogen.

Tvärtom har Ryssland visat en enorm vilja att inte bara ha förband uppfyllda med materiel och soldater, utan man har även övat dem. Mycket. Det är det som bygger förmåga. Man har haft flertalet övningar på strategisk nivå (inklusive beredskapskontroller) där man inkluderar allt ifrån kärnvapen och civila bitar. Ett ryskt totalförsvar och totalanfall.

Ryssland har ökat sin militära förmåga markant, och i perioden fram tills 2020 då reformen ska vara klar bedömer jag att de kommer att fortsätta öka sin förmåga med hög takt. För att använda en populär metafor så har de kommit väldigt långt att bygga sina basplattor och nu övar de flitigt för att sätta samman dem och nå än högre förmåga.

Summan av kanelen är att det Regeringen beställde 2009 för omvärldsläget 2009 är ljusår bort ifrån att realiseras idag med en omvärld som ser markant mycket mörkare ut. En kraftigt bantad nödversion av 2009-försvaret som ÖB föreslog som åtgärd finansieras nu till 1/4. 

Det är så mycket finansieringsvilja Regeringen anser att det är värt att vara vi (läs till exempel Vad är värt att försvara?). MEN med det sagt vill jag påpeka att dagens nyhet faktiskt är en positiv sådan. Detta är det första reella tillskottet i närtid och som sådant ett väldigt viktigt trendbrott. Det är något den förra regeringen misslyckades helt med, men som ni ser finns det förbättringspotential. Dock är det viktigt att ha helhetsperspektivet.

Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I

I början av månaden var det tvåårsjubileum på bloggen och därav ett gott läge att fundera över vad det är som verkligen görs, i vilken kontext och hur vi hamnat i det säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i.

Först av allt och viktigast är tack till Er alla som läser, kommenterar och delar. Utan interaktionen hade motivationen att skriva trytit för länge sedan, och det glädjer mycket när ni hör av er och t.ex. frågar om en till podd kommer eller berättar när jag stöter på er att något jag skrivit kastat ljus på något eller ökat förståelsen för något.

Mitt mål med bloggen har alltid varit att inte bara sprida mina tankar och (förhoppningsvis) bjuda på en tankeprovocerande läsupplevelse, utan även som instrument att min förståelse utmanad och därav fördjupa den. Tack för att ni följt med hit och välkommen nya läsare! 

Man kan säga att Sverige lider av strategisk efterblivenhet. Det populära sättet att idag beskriva det nuvarande säkerhetsläget är “det värsta sedan andra världskriget”, men trots den retoriken är vårt civila och militära försvar är inte på långa vägar nära hur den var på 50-talet och vandringen dit har inte ens börjat.

Där och då är den bästa måttstocken för imorgon, men den jämförelsen måste göras för att matcha retoriken. När vi hastigt och lustigt skalade ner vårt civila och militära försvar under Försvarsbesluten 2000 och 2004 var det med passusen att ifall omvärldsläget blir sämre så ska man snabbt kunna skala upp det igen.

Den svenska försvarets väg (bortåt och mindre) var inte samma väg som omvärlden valde att ta (hitåt och mera). I viss mån liknade situationen efter 1925 års försvarsbeslut som kraftigt begränsade Sveriges handlingsfrihet 1939. Fjorton år efter FB 2004 är 2018 för den som vill läsa historian bokstavstroget.

Idag sitter vi med ett försvar där uteblivandet av reella tillskott skulle innebära en oacceptabel risktagning på kort och lång sikt enligt vår Överbefälhavare. På samma sätt svarar Försvarsmakten att en ambitionsökning i ubåtsjaktförmågan i gällande ekonomisk ram skulle för marinförbanden och Försvarsmakten i helhet sänka förmågan att möta ett väpnat angrepp.

Jag tror inte att problemet ligger i att Försvarsmakten inte vill ha bättre möjligheter att jaga ubåt – bristerna uppdagades bland annat under underättelseoperationen Örnen i skärgården – utan snarare kan myndigheten vara svält inpå benen i sina alla delar att man helt enkelt inte kan göra den omprioriteringen.

Men denna beskrvning har ni försvarsintresserade redan en god bild av, det intressanta kan vara analysen: hur kan det bli såhär? Och hur kan det bli såhär igen? Om ett fel upprepar sig trots olika aktörer så har vi ett systemfel. De främsta systemfelen till Sveriges strategiska efterblivenhet skulle jag säga: självbilden som neutrala, den abstrakta varan försvaret tillhandahåller och problem i säkerhetspolitiska debattens infrastruktur.

Det klingar fortfarande argument i NATO-debatten att det är Sveriges neutralitet som på något vis tjänat oss väl. Som Wiseman väl belyste kring vinterkriget, Sverige var då ungefär lika neutralt som Ryssland är idag i Ukraina. Under Andra Världskriget var avstegen av neutraliteten först till Tysklands förmån och sedan till de Allierade nog avgörande att de inte klev in med vapenmakt. Under Kalla Kriget är det idag tydligare än någonsin var vi stod.

Hur som helst, är grundantagandet att det har inte hänt oss och därav kan det inte hända oss, och händer det någon annan behöver inte det drabba Sverige. Det går såklart att smula sönder de antagandena i bitar, men det lever och frodas många kvarter. Det är det första hindret mot ett återtagande av ett försvar som speglar vad som kan drabba oss.

Det andra hindret är att den vara försvaret tillhandahåller är den mest abstrakta, säkerhet på hög nivå. Det är något som man inte känner av att man minskar på förrän vid ett fåtal exceptionella tillfällen som en-veckasförsvaret, “den ryska påsken” och ubåtskränkningarna. Det är precis då det konkretiseras hur illa det är ställt och föga förvånande har stödet för höjda försvarslag ökat avsevärt.

I de andra fallen så får det antas vara bra för att vanligt folk kan inte känna av när det brister innan krisen/kriget är inför oss. Positivt bör nämnas är att Försvarsmakten ska inta en mycket öppnare hållning och rapportera dessa incidenter tydligare.

Men mest relevant till bloggen är just den tredje, problem i den säkerhetspolitiska debattens infrastruktur. På grund av rimlighetens begränsningar i längd kommer det dock bli en tvåstegsraket då där nästa inlägg/del av raketen behandlar det specifikt. Håll till godo!

För övrigt skrev David Bergman ett liknande och mycket intressant inlägg precis innan mig på samma tema, läsning rekommenderas.

Undervattenskränkningar: Ett mönster

Först ska jag på en sidnot ska jag först rekommendera en analys jag skrev för European Geostrategy samma dag som nya regeringen blev tillkännagiven om hur deras säkerhetspolitik kan komma att utformas.

Efter att ha tappat hakan två gånger under förmiddagen ska jag summera varför. Jag såg en intervju på Aftonbladet TV där Åsa Lindestam (S), vice ordförande i Försvarsutskottet, intervjuades om dess möte i förmiddags. På frågan ifall hon varit med om något liknande svarade hon “Ja” och fullföljde meningen (kan tyvärr ej återge ordagrant) ungefär “vi har haft kränkningar”.

Det viktigaste är inte det exakta ordvalet, utan Lindestam svarade rakt ut “Ja” på frågan om hon varit med om något liknande. Det enda, till min vetskap, som rapporterats är en ubåtsjakt utanför Göteborg 2011.

För att fortsätta på denna tråden kvittrade Wiseman följande:

Därefter kollade jag på Försvarsmaktens presskonferens en gång till. Konteramiralen Grenstad börjar med att förklara att de enbart pratar om bekräftade uppgifter, vilket är väldigt ovanligt. Till min vetskap är det första sedan kalla kriget. Sedan kommer huvudpoängen från Grenstad (se från 1.54) :

Försvarsmaktens bedömning bygger också på genom åren flera iakttagelser i ett och samma område, detta har gett oss ett mönster. Jag kommer inte att kommentera dessa händelser i detalj utan konstatera genom detta mönster att Försvarsmaktens bedömning att detta är ett område av intresse för främmande makt. (min emfas)

Med all önskvärd tydlighet framgår det här vad vi är många som har befarat (ex. WW). Precis som i luften pågår det en väldigt intensiv aktivitet under ytan. Försvarsmakten rapporterade att det var över 50 kränkningar i luftrummet de senaste 5 åren och vi känner till ca fem. Är ration samma för undervattensverksamhet kan det vara 20 kränkningar vi inte känner till. Dock är det ofantligt mycket svårare är bekräfta dem.

Att Försvarsmakten ser över sin öppenhetspolicy är väldigt välkommet. Det betyder såklart inte att de inte ska svara på var högljudd media som vill veta allt precis direkt. Inom sin tid ska det presenteras. Men det är samtidigt tydligt att det pågår väsentligt mer än vad som rapporteras öppet. Det kanske behövs redovisas så att Finansminister Andersson inte kan komma undan med uttalanden som:

Men vi måste ta hänsyn till om det säkerhetspolitiska läget förändras. får man göra en ny analys. (min emfas)

Ifall inte det säkerhetspolitiska läget har förändrats sedan 2009 då Försvarsmaktens senaste inriktning bestämdes är jag väldigt nyfiken vad som krävs för att det ska göra det.

Militära och politiska aspekter av ubåtsjakten

Sedan i fredags har media dominerats av nyheten om att en väsentlig del av svenska marinen jagar vad som ter sig vara en skadad rysk ubåt i Kanholmsfjärden. Vad som tyder på det är dels att FRA uppges uppsnappat ett nödrop från ubåten som ska vara skadad och en observation från skärgården. Jag är ingen ubåtsjägare, även om det hade kunnat varit praktiskt en dag som denna, utan jag vill lyfta några politisk-militära aspekter.

Printscreen från svd.se

Printscreen från svd.se

Militära:

Har Försvarsmakten tillräckliga resurser för att lösa denna typer av operationer? Som jag ser det är svaret: både och. Det är ingen tvivel om att det är kunniga och kvalificerade soldater och sjömän som är ute i skärgården i skrivande stund, men har de tillräckliga förutsättningar för att kunna lösa uppgiften på bästa sätt? Finns det tillräckligt många plattformar och tillräcklig bemanning för att bedriva denna verksamheten?

I dagsläget saknas kvalificerade helikoptrar som bedöms komma 2018. Det försvårar avsevärt ubåtsjakten. Visbykorvetterna saknar luftvärn och det saknas långräckviddigt luftvärn på land. Det betyder att i det inte helt otänkbara scenariot att främmande makt vill störa ut en ubåtsjaktsoperation (t.ex. om man vill rädda en skadad ubåt), får operationen helt förlita sig på luftstöd från våra stridsflygplan. Ifall svenska JAS-plan har beväpning och uthållighet att täcka en ubåtsjaktsoperation i flera dygn vill jag inte spekulera i.

Vidare belyser detta behovet att att genomföra storskaliga övningar mellan de olika vapenslagen. Det är ofta den första budgetposten som dras in på, och det är den som bygger förmåga.

Tyvärr är Försvarsberedningens överenskommelse inte närheten av att åtgärda detta. Som Johan Wiktorin påpekade, får vi se i höstbudgeten ifall den nya regeringen ansett att omvärdsläget försämrats.

Politiska:

Turligen nog har jag spenderat mycket energi (även för mina kandidatstudenter) att banka in att militära medel är politikens instrument och dess förlängning. Motståndarens militär är bara ett hinder att överkomma för att uppnå sina politiska mål. Att rädda en rysk ubåt har tydligen en militär rationalitet men aktiviteten som ledde dem dit i första läget är motiverat av politiska mål. Att fördjupa sig i detta rekommenderar jag: den politiska konflikten med Ryssland, militär nytta av rysk militärmakt, ryska utrikespolitiska underliggande drivkrafter och slutgiltigen Försvarspodden med Skipper och Annika om just kränkningar och dess orsak.

Det finns såklart militära och underättelsemässiga anledningar för ubåtsverksamhet. Exempel kan vara att kartlägga botten, byta ut eventuella ryska sensorer i skärgården, kartlägga nya eko-signaturer av fartyg och rent utav prova svensk beredskap. På den noten finns det en intressant utnötningseffekt, hur mycket påverkar en igångsatt stor operation den svenska uthålligheten om två veckor framåt i tiden?

Men utöver de militära och underättelsemässiga aspekterna, skulle jag sammanfatta den övergripande målsättningen med rysk militär verksamhet att bli betraktad som en stormakt i sitt närområde. Det är inte särskilt märkligt att en stormakt som är missnöjd med status quo och genomför en väldig ambitiös upprustning till 2020. För övrigt en upprustning som inte bedöms påverkas av nuvarande sanktioner

Slutligen vill jag bara påminna om inlägget jag skrev senast med titeln Det kan gå riktigt fort det här och Sveriges strategiska läge och post-Ukraina. Det ligger i krigets natur som en viljekamp att den minsta kraftmätning kan eskalera. Våld har en eskalerande natur. Ifall Sverige hittar en skadad ubåt och lägger beslag på den är det inte långsökt att Ryssland utövar påtryckning med olika medel, inklusive militära. Väljer man stå emot dessa och exempelvis avvisa ryska flyg och undervattensverksamhet, kan verkanseld uppstå.

Slutligen går mina tankar till de sjömän och soldater som står på kobbar och skär för alla våras skull och så rekommenderar jag att följa de som drar tunga lass i traditionell media för närvarande Wiseman, Göran Frisk, Lars Gyllenhaal, och Johan Wiktorin. Jag hinner tyvärr inte samla deras samtliga länkar.

Det kan gå riktigt fort

I och med denna post firar jag 100-postsjubileum. Det är en milstolpe som både deprimerar i den mån att hade antalet ord placerats i en väl avvägd doktorsavhandling hade jag doktorerat klart vid det här laget. Samtidigt imponerar det mig att det har funnits motivation och inspiration att producera 100 alster, men det leder mig in till er. Utan er läsare som uppmuntrar, trollar, delar och kommenterar hade allt engagemang att driva med detta försvunnit ut genom fönstret. Tack så mycket, bedriften är lika mycket er som valt att följa med på färden, oavsett hur länge ni stannar på båten.

På senaste tiden har en del gått ner i det nyaste projektet Försvarspodden (alla avsnitt här) och så är jag fullt upp i att producera lite olika akademiska verk samtidigt som jag börjat undervisa. Detta bidrar till en lägre produktionsgrad, men mitt mål är att skriva när motivation och tid finns, som nu.

Att säkerhetsläget i omvärlden och Sveriges reaktioner (eller icke-reaktioner) oroar mig lär inte komma som någon nyhet för er läsare. Det är dock inte ofta jag känner ett obehag, men det gjorde jag efter att ha diskuterat en del och funderat djupare på denna tweet:

Ryssland är en instabil militärkoloss på lerfötter. Ett oljepris på $117-$119/fat behövs för att Ryssland ska finansiera sina offentliga utgifter, och nuvarande pris $92 är inte nära detta. I kriget i Ukrainas skugga har statsanställdas löner sänkts, pensioner konfiskerats och utgiftsposter plundrats för att hålla oligarkerna nöjda. Att lägga till ligger rubeln kring 40 per dollar vilket är 12,5% värre än förra peaken som var vid finanskrisen 2008. BNP-tillväxten för 2014 lär ligga på 0,2% samtidigt som inflationen ligger på 8% och obligationsräntorna är fortfarande mycket höga.

Screen Shot 2014-10-09 at 00.09.13

Det bör läggas till att Ryssland byggt en strategisk-finansiell resiliens. Detta genom ett maniskt reducerande av statsskulden och lika ambitiöst införskaffande av världens fjärde största guldreserv. Eliten har även gjort vad de kan för att skydda sitt berikande. Det finns fler mindre åtgärder enligt detta som jag hoppas kunna återkomma till senare, men detta påverkar endast till en mindre mån folket.

När folks pensioner och löner börjar reduceras ordentligt är det en annan sak än ett, i stort sett våldsfritt, annekterande av Krim. När civila mördas och när likkistorna börjar återvända till Ryssland kommer opinionen (vars mätningars pålitlighet man kan och bör ifrågasätta) att förändras. Hur och hur mycket är frågan, men det finns gränser även vad det tåliga ryska folket accepterar. Även om tagandet av Krim har visat regimen att man temporärt deflektera interna oroligheter på utrikes problem är det svårt att tro att det blir bestående.

Ryssland ses ofta som en stark auktoritär stat och det är sant i en viss aspekt. Dock finns det ett systemfel i auktoritära stater. Det är det simpla att folket inte får välja vad de vill utan deras medverkan säkras genom en stor piska och en mestadels liten morot. Man är beroende av tvång. Ryssland är en vassallstat. På samtliga nivåer är en persons position beroende av stöd och skydd uppifrån, medan behåller sina underordnade genom stöd och skydd. Effektiviteten i detta är om någon vill ställa sig utanför systemet är det enkelt att göra sig av med den personen; Khodorkovsky kan vara det mest uppenbara exemplet. Kostnaden för illojalitet är skyhög och sänker troligheten för enskilda protester. För att avsätta Putin ska det i stort sett hela hans elit gå emot honom gemensamt, vilket är svårt för han hanterar dem väldigt väl. Går de emot honom enskilt försvinner de kvickt. Detta ger en viss resiliens i systemet.

Samtidigt måste vi öppna ögonen för möjligheten av systemskifte. Att Putin generellt har varit populär har sina naturliga förklaringar (se gärna denna miniserie 1,2). Men missnöjet har tilltagit och en allvarlig ekonomisk chock öppnar möjligheter för politiska chocker. Det är i det perspektivet det kan gå riktigt fort. Makt är en skugga på väggen och det ligger där man uppfattar det ligga. Därför har alla systemskiften och revolutioner har sett högst otroliga ut tills det kvickt förvandlats till helt uppenbara. Folks föreställningar att makten är legitim krackelerar. I mitten av februari tappade Janukovitj makten i folks uppfattning och några dagar senare de facto. Att Ryssland har världens största samling taktiska kärnvapen, en mer än bräcklig demografi och säkerhetspolitiska problem i samtliga riktningar gör bara ett eventuellt fall hårdare. För att vara tydlig, det kan gå riktigt fort dels på grund av ett sammanfallande Ryssland, men också ett försök från eliten att parera internt missnöje med en känsla av kris.

Något annat som kan gå riktigt fort därav är en eskalering av incidenter. När Sveriges ledande politiker utesluter att det finns något militärt hot mot Sverige så gör man både sin egen analys en otjänst, men även visar man på en fantasibrist på gränsen till okunskap. Den andra oktober rämmade nästen ett rysk flygplan ett svenskt signalspaningsflygplan. Den nittonde september beslagtog Ryssland ett litauiskt fartyg. Den sjunde september gjorde man Ryssland en räd över gränsen in till Estland och kidnappade en estnisk officer.

Ett skott i ett perifert område startade det första världskriget mycket beroende på att berörda stater såg att de hade allt att förlora på att vara passiv i ett väldigt spänt internationellt läge. När en rysk kärnvapenbestyckad u-båt gick på grund en mil utanför Karlskrona och Sovjetunionen hotade Sverige var Fälldins magkänsla “Håll gränsen!“. Det var essentiellt för försvarsviljan, men vägen till krig behöver inte vara längre än det.

Ska Sverige stå upp för sina territoriella integritet och självständighet i en krissituation, vilket jag själv kan tycka låter rimligt, måste man då visa försvarsvilja. Det medför en eskaleringsrisk. Antalet scenarier som kan leda till dessa är många, men frågor vi borde ställt oss redan igår är: vad gör vi om ett svenskt fartyg blir beslagtagit? Vad gör vi om svenska officerare blir anhållna och slängda i KGB:s gamla fängelsegrottor? Vad gör vi om ett ryskt flygplan rämnar ett svenskt och svenska piloter avlider?

I dagens läget om vi ska underbygga våra politiska förhandlingar med militär styrka, så ser det inte speciellt avskräckande ut. Våra JAS flyger med enbart en automatkanon, våra fartyg saknar luftvärn, vi saknar en u-båtsjaktsförmåga och den senaste försvarspolitiska överenskommelsen som gör att vi ska ta oss ur detta gör att vi 2018 börjar få nya JAS och att 2007:s anslag i reala termer kommer att uppnås 2024. Det är inte särskilt betryggande, då det kan gå fort det här.

Försvarspodden IV: Nya försvarspolitiker och gamla problem

Till det fjärde avsnittet har vi med oss en nykomling i podsammanhang, men icke i försvarssammanhang, Major Carl Bergqvist, mer känd som Wiseman (här i privat förmåga) och Annika Nordgren Christensen, f.d. riksdagsledamot och försvarsberedare. Temat vi avhandlar är om de senaste utnämningarna inom försvarspolitken: försvarsminister Hultqvist, ordförande i försvarsutskottet Widman, de nya försvarspolitiska talespersonerna Wallmark och Henriksson. Sedan gå vi in på strukturen i försvarspolitiken, och främst försvarsberedningen, med den enkla frågeställningen: var går det fel från analys till implementering?

Carl skrev en mycket läsvärd serie Prolog 12, 34 om försvarsbesluten och en kandidatuppsats likaså. Likväl har Annika skrivit mycket relevant på temat, här blott ett axplock 1, 2, 3.

-Högerklicka på denna länk och välj ladda hem.

– Följa via iTunes på denna länk, där kan man även prenumerera på podcasten. OBS: den synkroniserar inte direkt, så den kommer efter viss fördröjning där, alternativt kan man synkronisera feeden manuellt i iTunes och hitta avsnittet.

– Lägg in en manuell prenumeration genom addressen http://feeds.feedburner.com/forsvarspodden

– För Android telefoner rekommenderas appen Pocketcasts och då använder man följande länk http://pcasts.in/feed/feeds.feedburner.com/forsvarspodden (Tack SoldF-admin)