Den politiska konflikten med Ryssland

Den åttonde juni berättade Vladimir Putins personliga sändebud Sergej Markov att han såg Sverige som ett av det mest russofobiska länderna och del av ett par länder vars mål var att ‘förstöra Ryssland’. De värderingar Sverige arbetar för i Ryssland – om demokrati och yttrandefrihet – är ett direkt hot mot den ryska regimen möjligheter att bibehålla sin makt då de gör frekventa inskränkningar på de båda.

Att Sverige står upp för dessa värderingar är givetvis bra ur detta ett moraliskt perspektiv, men det går inte att blunda för de säkerhetspolitiska konsekvenser det innebär. Intervjun med Markov ger det tydligaste exemplet på att vår utrikespolitik gör att vi är i en politisk konflikt med Ryssland.

Ett vanligt problem när man försöker förstå andra länders agerande är att man ofta analyserar dem uteslutande i termer av dess utrikespolitik medan länderna i sig själva ofta tänker om sig själva i inrikespolitiska termer. På så sätt bör Rysslands agerande i Ukraina förstås. En korrupt regim som kan överkastas av sitt eget folk hade sänt ett väldigt starkt budskap till de i Ryssland som är missnöjda med den nuvarande regimen. Därav är det av yttersta vikt att måla upp ett Ukraina i inbördeskrig lett av fascister.

En av de mest oroade följderna av Ukraina-krisen är just inrikespolitisk i Ryssland. Lärdomen att utrikes instabilitet förbättrar den inhemska stabiliteten är inte ny, men den är tillbaka med kraft. Detta oroar inför nästa gång Rysslands inrikesproblem tornar upp igen vilket inte lär dröja givet de omfattande strukturella ekonomiska problem i Ryssland som inte åtgärdas.

Vad som dock åtgärdas är den ryska militärens problem och den har redan visat stora framsteg från reformens start efter Georgienkriget. Fram till 2020 kommer 5 000 miljarder att spenderats samtidigt som insatsen i Ukraina och de större militära övningar Ryssland genomfört de senaste åren visar tydligt att förmågan ökar (se ex. Jägarchefen, 2, 3, Wiseman, Johan Wiktorin)

Det märkliga i historien är dock inte att Ryssland agerar som en stormakt och provocerar sina grannar, det märkliga är att Sverige inte agerar som att vi gränsar mot en stormakt. I Sverige har länge den övergripande strategin/förhoppningen varit att Ryssland ska integreras i Väst genom utbyte av handelsvaror och människor. Detta har visat sig allt annat än effektivt i Ukraina-krisen och mindre troligt att lösa framtida säkerhetsproblem med Ryssland.

Samtidigt i Sverige förvärras krisen i både det civila och militära försvaret som ansvarar för staten och samhällets säkerhet. När det för första gången på en längre tid tillkännages ‘satsningar’ i försvarsanslaget att försvarsanslaget ska ökas 1,1 miljarder årligen vid 2018 finansieras hälften av det internt från försvarsanslaget och Försvarsmakten har fullt att förbereda för planerat beslut att dra ner personalkostnaderna med 500 miljoner vilket leder till att ökningen uteblir. Dock kvarstår de enorma ekonomiska underskotten på sammantaget 4.5-7 miljarder årligen (Riksrevisionens och FOI:s beräkningar) på den organisationen som beställdes INNAN Ukraina-krisen.

Det civila försvaret leder brister främst inom försörjningsberedskap (ex. tar matförådet i just in time-samhället slut på någon dag), planering och en allmän redundans. Vidare borde ett psykologiskt försvar funderas hårt och länge på. Det samma gäller för ett inrikesdepartement.

Det finns mycket som ska göras men till syvende og sidst är den bristande finansieringen huvudproblemet. Att lägga till ett par ytterligare miljarder för ett trovärdigt civilt och militärt försvar är långt ifrån omöjligt i den svenska statsbudgeten, det kräver bara politisk vilja. Bara för att ta ett exempel hittades 15 miljarder i reformutrymme 2012 och 17,3 miljarder 2013.

Sverige för en utrikespolitik som är väldigt obekväm för den ryska regimen. En logisk konsekvens av detta är att Sverige måste ha en trovärdig försvarspolitik. Detta är något som till viss mån börjat synas i retoriken, men samtliga partier är ljusår ifrån att genomföra detta i praktiken. Bör nämnas är att speciellt oviliigt at se kopplingen mellan utrikes- och försvarspolitik är miljöpartiet.

Det vore därav intressant att se hur Ni läsare ser på nöten. Vad hade Ni föredragit för skifte i strategin mot Ryssland?

Tyvärr för er hungriga följare är jag för närvarande ganska frånvarande pga lite semester och annan skriveriverksamhet. Här till exempel är en rapport om rysk syn på cyber+infokrigföring som jag bidragit till och rekommenderar inte bara för att jag deltagit utan för att jag tycker det är bland det bästa där ute på temat. Jag kommer dock försöka återkomma med kraft fram i juli för att vädra de frågor som behövs innan valet. Om jag inte får chansen innan så vill jag önska alla en god midsommar och en trevlig semester! (för dem som har en)