Är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin?

Efter en diskussion idag på Twitter om Sveriges strategiska läge argumenterade Anders Lindberg att det är bättre än någonsin. Jag håller inte med, men 140 tecken är lite för kort att förklara det på, därför kommer ett kortare inlägg om vårt strategiska läge.

Mitt första argument är att the New World Order – optimismen efter kalla krigets slut att äntligen bygga en värld baserad på folkrätt och globala normer – var begränsad i både tid och rum. Vad menas med detta? Vad många yngre debattörer tar för internationella säkerhetsstrukturens normala funktion, kan mycket väl vara en anomali. Att FN-systemet började fungera igen efter Kalla Krigets slut var beroende av: 1) att Ryssland i ett tidigt 90-tal sökte integration med Väst; 2) att Ryssland under tidigt 00-tal var kraftigt ekonomiskt försvagade och var tvingade hålla sig väl med Väst (samt att Afghanistan låg i ryskt intresse); 3) att Ryssland i relation till Libyen precis hade genomfört en “reset” med USA och UNSCR1973 godkändes; 4) att Kina är oftast ovilliga att själva stå emot Väst i FN:s säkerhetsråd gör att deras motstånd delvis möjliggjorts av Rysslands motstånd.

Dessa faktorer har möjliggjort vad många som betecknar en världsordning baserad på demokrati, mänskliga rättigheter och humanitära interventioner. Men dessa normer är inte globala och i tider av ökande multipolaritet med Ryssland och Kinas uppgång är det inte på något sätt givet att dessa kvarstår som ledorden för internationella systemets samhällets utveckling. Tvärtom uppskattas de inte alls av Ryssland och Kina.

Det andra argumentet att våra säkerhetsgivande institutioner är alla i antingen nedgång eller kris. USA:s ekonomiska kris och ombalans ger mindre intresse och förmåga att stå för Europas säkerhet (som de vänligt gjort ett tag). NATO:s sammanhållning skakas av avsaknaden av gemensamt syfte och ojämn arbetsfördelning. EU är världsledande i civil krishantering, men lider av en ekonomisk-överspillande-till-politisk-kris och saknar militära medel till annat än små-medelskaliga expeditionära insatser. Vår egen Försvarsmakt har ovarsamts krympts och dagens, i praktiken, nedskärning av försvarsanslagen årligen sänker avsevärt dess förmåga att fungera som ett system av system och på lång sikt kan hotas av en systemkollaps (med det menar jag att det tillförs mindre pengar än vad till exempel löneökningar och inflation kompenseras för).

Det tredje argumentet är att Rysslands kapacitet och aptit på att förändra dagens status quo förändras kvickt. För tio år sedan var Ryssland en marginaliserad aktör i internationell säkerhet som nätt och jämt överlevt sin ekonomiska kris och Tjetjenienkrigen. På tre års sikt har man ytterligare höjt försvarsanslaget till 3,9% av BNP. På tioårssikt kommer man att skördat frukten av den militärreform vi bara har sett början av idag. Detta är, såklart, givet att Ryssland klarar att fullfölja reformen. Hittils har det i alla fall visat sig att trots ekonomiska motgångar är det de Väpnade Styrkorna pengarna går till. Likväl ifall Ryssland “bara” vill etablera sig som en stormakt igen eller om de vill mer ändå. Det måste vi förhålla oss till.

—

Detta må låta dystopiskt, men det är trender som vi måste ta på allvar i diskussionen om vår säkerhet. Viktigast av allt är att vi ej får glömma vårt eget aktörskap. Vårt agerande idag bidrar till att skapa den säkerhetssituationen vi möter imorgon. Hur vi påverkar Kina och Rysslands normer kan vara en svår fråga, men vi kan stärka våra säkerhetsskapande organisationer: Försvarsmakten, EU, NATO och på så sätt bevara USA:s intresse i Europa.

Uppdaterat: F&S kommenterar inlägget och Jägarchefen gör en gedigen analys av Zapad.