I inlägget Ryssland och NATO ställdes frågan om det inte skulle vara bättre att undvika NATO överhuvudtaget för hotet det skulle skapa mot Sveriges säkerhet. Innan vi kan svara på den fråga måste vi ta till hänsyn vad för användbarhet militär makt har egentligen.
Med vapen förstör man saker. Det är det man praktiskt kan göra. Är det då hela användbarheten med vapenmakt? Ledande fråga månne, men kärnan i mycket av oenigheterna om hur man ska betrakta hotet Ryssland ligger (implicit) i hur olika man ser på användbarheten av militärmakt. Detta är något jag har försökt rota lite i här och Wiseman här (se näst sista paragrafen). Nyttan av militärmakt är en teoretisk och abstrakt fråga och därför tar vi in hjälp i form av största tänkaren på ämnet Thomas Schelling som säger:
“The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy.”
“…it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters”
Till detta lägger vi till en av de insikterna som gjorde geniet Carl von Clausewitz tidlös:
“War is not merely a political act but a real political instrument, a continuation of political intercourse, a carrying out of the same by other means.”
Av dessa citaten framgår det att det är inte själva våldsakten i sig (jämför med diskussionen om invasionshotet mot Sverige), utan det är hur det påverkar mottagarens beteende som är det relevanta. Det kanske mest uppenbara exemplet på detta är terrorismen; väldigt få känner någon som blivit offer för en terroristhandling, men vi alla har tänkt på risken för att bli utsatt för terrorism när vi flugit eller åkt tunnelbanan i en storstad.
Hur skulle vi påverkas av en förändring i den militära maktbalansen mellan Sverige och Ryssland? Låt mig använda en anekdot från populärkulturen. I ett rum står det en riddare med ett svärd och runt honom står det en kung, en präst och en rik man. Alla tre säger samtidigt till riddaren “döda de andra”, vad gör riddaren? Svaret är att makt handlar om uppfattningar, den ligger precis där vi uppfattar att den ligger. Min oro stämmer ifrån situationen där Sveriges underskott på militärmakt säkerhetiseras (när det råder bred acceptans att det är ett säkerhetshot, jmf här och här), tillsammans med en omvänd process i Ryssland (jmf. “darra västerlänningar” fast multiplicerat på x år).
Men vad skulle Ryssland ha för nytta att skrämma Sverige? Sannerligen är Ryssland inte orolig över ett militärt hot från länderna i norra Europa, men vapenskramlandet i vårt närområde har ändå ökat de senaste åren. Från flygandet med strategiska bombflyg i Östersjön till utplacerandet av S-400 till Kaliningrad. Om vi inte kommer att invadera Ryssland och Ryssland inte kommer invadera oss, varför denna upprustning i främst västra militärdistriktet?
Låt oss gå tillbaka till Clausewitz insyn att det är politiken som ger militärmakten sin logik och sedan beskriva svensk utrikespolitik i Blairs ord: våra intressen och värden sammansmälter. Sveriges intressen i utrikespolitiken är våra värderingar. Dessa värderingar är demokrati, mänskliga rättigheter, öppna gränser och mediafrihet. Detta är vårt fokus men det är också tvärt emot Rysslands värderingar och prioriteringar. (se ECFR scorecard som utnämner Sverige till “ledare” i EU i arbetet med mänskliga rättigheter i Ryssland). De övergripande målen för Ryssland är att bli en världsmakt i en multipolär värld (i motsats till amerikansk hegemoni). Komponenter i denna strävan är den traditionella suveräniteten, en stark försvarsmakt, statskapitalism samt inskränkningar i demokratin och mediafriheten.
Från detta är det inte långsökt att säga att vi är i en politisk konflikt med Ryssland. Vår möjlighet att arbeta mot den värld som vi ser skulle ge oss långsiktig säkerhet, eller i andra ord vår politiska självständighet, är det jag ser som det möjliga första offret i en situation där diskrepansen i militärmakt ökar i den takt den gör idag. Vad som blir det eventuella andra offret hoppas jag inte behöva spekulera i.
Lästips: Försvar och Säkerhet 1, 2, Schelling – Arms and influence, Clausewitz – On War, Stone – Military Strategy, Smith – Utility of Force, Oplatsen, Efron,
OAJonsson 
Bismarck lär ha sagt (fritt översatt), ”Det finns två saker man helst inte vill veta hur de blir till – Korv och Politik”. Detta är i högsta grad giltigt även för Svensk säkerhetspolitik (och korv). Med Shelling, von Clausewitz, Rysslands upprustning och vårt försvars miserabla tillstånd i åtanke förfasar man sig över att politiken har reducerats till en teknisk företeelse där byråkrater opportunt räknar potentiella röster innan en ståndpunkt intas. Alliansen (m,fp,c,kd) hade ändå sin början en idé om hur Sverige ska se ut, men den idén formades i ett tillstånd av ”evig fred” och därför inkluderades inte säkerhetspolitiken i sammarbetet (min hypotes).
Din sammanfattning av den militära maktens natur ovan är riktig, och kompletterat med lite Machiavelli i Kremlsk tappning, toppat med S-400, och mixat med alliansfrihet och IO14 så är slutsatsen för svensk del oroande. Men i avsaknad av omedelbara existentiella hot av militär natur, och efter 200 år av fred, står inte säkerhetspolitiska spörsmål högt på väljarnas lista över viktiga politikområden. Därför fruktar jag att svenska politiker är immuna mot de argument och analyser du anför, och därmed kan ignorera beskrivningen av sakers faktiska tillstånd som bla Wiseman presterat på ett föredömligt sätt. Jag tror att dagens relativt stora medieintresse kommer att falna snabbt. I längden betyder detta en säkerhetspolitisk status quo för Sverige. Säkerhetspolitik måste cementeras på den mediala dagordningen, och i förlängningen den politiska. Idag är den tyvärr bara på PostIt-lappar som lätt ramlar ner (för att parafrasera på en viss rekryteringskampanj).
Risken finns att verkligheten inte räcker, så har du någon idé om hur denna cementering ska gå till, förutom flitigt och initierat bloggande?
Absolut, det är 100,000 kronosfrågan du ställer. Jag har haft en del disksusioner på twitter med Johan Wiktorin och Skipper om detta.
I korthet så måste detta komma upp på politikernas agenda, de vägarna tid är huvudsakligen tre: folket, media och egen förståelse. Folket kommer bli det svåraste då folkförankringen är låg och sjunkande. Media är relativt ointresserade och det är svårt att bilda politikerna. Återkommer mera senare, måste rusa nu!
Försvarsberedningen är en bra metod för “politikerbildning”. De sätts sida vid sida med experter och får chans att verkligen sätta sig in ordentligt frågorna. Utfallsmässigt har detta ofta resulterat i bra rapporter, dock har problemet legat snarare i dess implementering (uppenbara exemplet är det kaukasiska lackmustestet).
Personligen har jag inte tänkt igenom i detalj kring politisk påverkan, men det är något värt att lägga tankemöda på. Angående cementeringen tror jag att den uppmärksamhet som finns nu verkar ditåt. En milstolpe är när Aftonbladets ledarrektion skriver om försvaret vecka efter vecka, det ger vetskap till folket, men det tvingar också journalisterna att sätta sig in i frågan och därav sänker kostanaderna till nästa gång und so weiter und so weiter. Sedan kommer uppmärksamheten kunna falna snart, men för att summera min okvalificerade gissning: media + politker som själva förstår säkerhetspolitik. Vad tror du?
Jag håller med om att politikerbildning är det enkla problemet och jag skulle vara förvånad om det i realiteten är kunskapen och förståelsen som saknas. Försvarsberedningen får tillgång till de bästa av analyser, och ledamöterna kommer antagligen individuellt och inofficiellt till ganska logiska slutsatser. Implementeringen är sedan kompromisser mellan intressen, framför allt de intressen som ger flest röster.
Opinionsbildningens dynamik är kanske inte temat för din blogg, även om jag kan tänka mig att just opinionsbilning är ett av dess syften. Min tes är dock fortfarande att få politiker kommer att driva opinion i frågan oavsett hur kunniga de må vara, så ordningen blir opinion först, och politik sedan. Vet inte om du har tänkt bjuda in gästskribenter, men det skulle vara mycket intressant att se hur en medieexpert, eller kanske en journalist ser på det hela. Tyvärr så skriver väl inte Mikael Holmström i annat än SvD, men ett bidrag från honom om medielogiken i försvarsfrågan hade säkert varit upplysande.
Vi ska knappast vänta oss att media driver opinionen, men om fler journalistern inser frågans vikt så lär nog rapporteringen fortsätta.
Absolut. Sedan är problemet att den produkt Försvarsmakten producerar, säkerhet, är ingen som går att ta på. Om du lägger X miljoner extra på sjukvården, skolan, polisen så går det ofta att mäta väldigt tydligt och få kännbara resultat. Att investera X miljoner för att öka svensk säkerhet är först något igen märke då man lever i fred, sedan är det något som oftast sker 5-10 år framåt i tiden och således inte blir belönat i den pågående valcykeln.
Ja, opinionsbildningens dynamik har i alla fall hittils inte varit ett av mina ämnen, men det är något man lär sig av var dag. Jag skulle absolut gärna se ett gästinlägg av någon som är insatt i ämnet, tyvärr vet jag ej särskilt många. Men i allmänhet är riktlinjerna för gästinlägg i stort sett “allt som gör ett bidrag” och inget märkligare än så.
Detta är en fråga vi får fortsätta fundera kring!
Reblogged this on Säkerhetspolitiska Reflektioner.
Oscar Jonsson,
Har inte överdrivet mycket tid, frugan vill käka lunch på krogen, men tänker försöka mig på ett svar med en mer övergripande syn på konflikt och konflikthantering samt dess lösningar.
LIBERALISM – INTERDEPENDENS
Du skriver:
”Sveriges intressen i utrikespolitiken är våra värderingar. Dessa värderingar är demokrati, mänskliga rättigheter, öppna gränser och mediafrihet.”
Redan här går vi vilse. Detta som du skriver är det liberala perspektivet på konflikter – orsakerna och lösningen. Rysslands agerande kan man översätta till brist på demokrati, MR, yttrande- och pressfrihet, ekonomisk frihet, samarbete mm och ofta går under samlingsbegreppet interdependens – ömsesidigt beroende.
Som för övrigt går att översätta till många konflikter runt omkring i världen. Vi sägs av vissa bedömare vara i Afghanistan av den anledningen. Vi är helt enkelt där för att skapa demokrati, MR, fri media och ekonomisk frihet.
Således, det liberala perspektivet kan översättas till att, orsaken till en konflikt är brist på liberala värden. Lösningen blir då mer liberalism. Mer interdependens. Fine!
Det är det här perspektivet som militärer och politiker älskar att kommunicera ut till medborgarna och det är denna bild man vill ge. Men detta är inte motivet till varför du och andra bedömare är rädd för Ivan och till varför vi är i Afghanistan, anser jag. Men även försvarshögskolans forskare menar att vi inte alls är där för att rädda pashtunska flickor.
Detta motiv stavas identitet och bygger på det konstruktivistiska perspektivet.
REALISM – SÄKERHET
Men innan jag går in på konstruktivism, vill jag stöka över det perspektiv som ”äldre” bedömare nästan alltid använder. Det är ordet som är inbyggt i ordet ”säkerhetspolitik” och som länge var det dominerande perspektivet.
Detta används bäst för att förklara kalla kriget, men även för att förklara Israels agerande och många andra konflikter
Det handlar om säkerhet och som du säkert vet kallas detta perspektiv för det realistiska. Vi bör rusta upp vårt försvar för att skapa säkerhet i Sverige. Vi är rädda för Ivan för vi känner oss osäkra. Israel har rätt att skaffa kärnvapen för att de vill skapa säkerhet osv.
När vi är alltså rädda för Ivan intar vi automatiskt det realistiska perspektivet och ropar efter säkerhet. Men är det verkligen rationellt att vara rädda för Ryssland. De är ju vår kompis redan. Vi handlar med dem och de med oss, vi hänger på barer i St. Petersburg med en latte i en handen och surfplattan i andra. Vi spelar hockey med dem och Weinis och Mårtenson vräker in mål i KHL. Varför denna rädsla? Det är gamla troll.
KONSTRUKTIVISM – IDENTITET
Rysslands agerande ses bäst ur ett konstruktivistisk perspektiv. De vill skapa identitet. De vill vara respekterad. De vill vara, precis som du säger, en stormakt i en multipolär värld.
Ryssland agerande bygger alltså på identitet. Man bör alltså också förklara Georgienkriget med detta perspektiv.
Därför är det olyckligt om vi analyserar Ivan med fel föresatser. Ivans agerande handlar i första han om att skapa en bild till omvärlden och skapa en bild till deras egna medborgare.
Det här är för övrigt det perspektiv som best kan förklara svensk närvaro i Afghanistan. Vi är där för att klia ryggen åt amerikanerna, vi är där för att duga inför storpojkarna, för att få tillträde till rum som vi annars inte får vistas i.
Lyssna om varför vi är i Afghanistan t ex: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=4124226
Jag hann inte gå in på de två perspektiv gender och makt. De får jag ta senare.
Nu står frugan och stampar, klart irriterad – slut på tid
Peter Hallander,
Kul att du tog dig tid att kommentera! Speciellt kul att du tar upp IR-teori, något jag själv är desto mer intresserad av. Man får vara försiktig med dessa olika perspektiv då teorier är reduktioner av verkligen menat att belysa vissa aspekter och därav logiskt ‘skilda’ från verkligheten och skall snarare utvärderas efter hur mycket de ökar våran kunskap och inte ifall det är ‘rätt’ eller ‘fel’.
I detta fall anser jag ej att en liberalismen fångar min ståndpunkt snarare åt det konstruktivistiska hållet. Våran identitet konstrueras på de värden (ofta liberalistiska) vi uppfattar att vi arbetar för, lite om (miss)förståelse av Ryssland finns här https://sakpol.wordpress.com/2013/02/14/hotbilden/
När det kommer till IR-teori tycker jag personligen att en de teorier som kan förlara mest är den realist-konstruktivistiska (nej, det är ingen motsättning, Alexander Wendt var först med att säga att även ifall det självhjälpssystemet är en social konstruktion så är det verkligt när det väl är konstruerat på ett visst vis är det väldigt trögt att förändra). Utöver de konstruktivistiska bitarna du belyste ovan som är väldigt relevanta så bidrar även realism betydande till förståelsen av Ryssland för främst två anledningar: en stor del av tänkandet av de ledande utövarna av rysk politik kan liknas med klassiskt realistiskt tänkande (moralitet i krig, olika former av maktexpansion, nollsummespel, osv) samt att mycket av de (makt)identiter vi konstruerar bygger på materiella faktorer. Eller i korthet, materiella faktorer spelar fortfarande roll (jmf. Rysslands militär).
Eller vad säger du?