Resursallokering, regimsprioritering och fiendebildskonstruering

Som ni återkommande besökare har märkt har det varit semester på bloggen. Semester betyder då givetvis annat skrivande och så kommer det se ut ett tag till.

I förrgår dök en intressant artikel upp via Claes Arvidssons kvitter. Den i sig själv utgjorde inget nytt under solen, utan den visade att den tidigare linje som det ryska ledarskapet valt – militära utgifter prioriteras och vård, skola och omsorg nedprioriteras – står fast. Artikeln behandlar den ryska  budgeten fram till 2016 och visar på en ökning i försvarsanslaget från 3,2% till 3,8%. Jämför med vad det skulle göra med Sveriges försvarsmakt om anslaget gick från 1,2-1,8. Från 2013 till 2016 ska vård ska samtidigt dras ner från 4% till 2,2% och utbildning från 5,1% till 3,9%. Det må vara så att denna minskning är mindre i absoluta tal och man använder samma retorik som den svenska regeringen att “inga minskningar har skett”, men det skulle på sin höjd vara en lek med ord.

Denna nyhet är intressant av två anledningar. Den första är att den tydligt signalerar  prioriteter i resursfördelningen. För närvarande går den ryska ekonomin relativt bra med oro för den ökande inflationen. Dock är de utgiftsposter som  bygger ett hållbart samhälle tydligt nedprioriterade. Inom en snar(?) framtid när Rysslands ekonomi går sämre – med anledning av oviljan att reformera ekonomin och att bygga ett rättsäkert samhälle för att attrahera fler företag – finns risken att denna prioritering ligger fast och då landar man i  skräckscenariot (för Sverige och alla) med en med mycket starka väpnade styrkor stående på ett krisande samhälle.

Den andra intressanta aspekten är att en tydlig indikator på maktens gång i Ryssland.  Politik är processen att lösa konflikter om resursallokering. Följ pengarna, vart går de? Ifall all makt hade utgått från folket hade säkerligen pengarna återinvesterats i dem. Snarare ligger makten Putins händer som är beroende av den ledande elitens stöd. Den militärindustriella trion Ivanov, Rogozin och Chemezov lyckades bland annat både avsätta Serdyukov och stoppa hans planer att köpa försvarsmateriel utomlands. Det är till dem  dessa pengar avdelas till. Att köp av utomryskt materiel är ett hot mot dessa är tydligt, som sagt in Russia you don’t make money on profits, you make money on costs. Korruption med andra ord. Desto större projekt, desto större möjligheter. Förutom OS i Sochi är vapenindustrin rätt ställe att vara i och de tre ovannämnda herrerna som leder densamme är mäktiga.

Men hur kan man motivera den gemene ryssen med gemena problem att det är precis till de väpnade styrkorna som behöver de pengarna allokeras? Låt oss återigen jämföra med Sverige, hur skulle en 0,6% höjning av försvarsanslaget motiveras? Redan i dagens underfinansierade IO14-turned-23 är det svårt att få en krona till. I Ryssland är de enda svaren jag kan se är fiendebildskonstruktion och nationalistisk retorik. Den ryska eliten behöver invagga en osäkerhets- och/eller nostalgiska patriotiska känslor för att få stöd för sin resursallokering (vilket i förlängningen leder till dess egna ökade makt och berikning).

Är det så enkelt så att Rysslands reassertion (ung. återtagande) och militära upprustning kan förklaras som på dessa 400 ord? Självklart inte, men det ligger något i detta.

Edit 14/7: Som sagt var det inget nytt under solen, här skrev Väpnaren bra på samma tema för ett år sedan. Andra mycket läsvärda inlägg på temat och om rysk övningsverksamhet kommer ifrån Försvar och Säkerhet, Wiseman, Jägarchefen, Cornucopia och Skipper.