Resursallokering, regimsprioritering och fiendebildskonstruering

Som ni återkommande besökare har märkt har det varit semester på bloggen. Semester betyder då givetvis annat skrivande och så kommer det se ut ett tag till.

I förrgår dök en intressant artikel upp via Claes Arvidssons kvitter. Den i sig själv utgjorde inget nytt under solen, utan den visade att den tidigare linje som det ryska ledarskapet valt – militära utgifter prioriteras och vård, skola och omsorg nedprioriteras – står fast. Artikeln behandlar den ryska  budgeten fram till 2016 och visar på en ökning i försvarsanslaget från 3,2% till 3,8%. Jämför med vad det skulle göra med Sveriges försvarsmakt om anslaget gick från 1,2-1,8. Från 2013 till 2016 ska vård ska samtidigt dras ner från 4% till 2,2% och utbildning från 5,1% till 3,9%. Det må vara så att denna minskning är mindre i absoluta tal och man använder samma retorik som den svenska regeringen att “inga minskningar har skett”, men det skulle på sin höjd vara en lek med ord.

Denna nyhet är intressant av två anledningar. Den första är att den tydligt signalerar  prioriteter i resursfördelningen. För närvarande går den ryska ekonomin relativt bra med oro för den ökande inflationen. Dock är de utgiftsposter som  bygger ett hållbart samhälle tydligt nedprioriterade. Inom en snar(?) framtid när Rysslands ekonomi går sämre – med anledning av oviljan att reformera ekonomin och att bygga ett rättsäkert samhälle för att attrahera fler företag – finns risken att denna prioritering ligger fast och då landar man i  skräckscenariot (för Sverige och alla) med en med mycket starka väpnade styrkor stående på ett krisande samhälle.

Den andra intressanta aspekten är att en tydlig indikator på maktens gång i Ryssland.  Politik är processen att lösa konflikter om resursallokering. Följ pengarna, vart går de? Ifall all makt hade utgått från folket hade säkerligen pengarna återinvesterats i dem. Snarare ligger makten Putins händer som är beroende av den ledande elitens stöd. Den militärindustriella trion Ivanov, Rogozin och Chemezov lyckades bland annat både avsätta Serdyukov och stoppa hans planer att köpa försvarsmateriel utomlands. Det är till dem  dessa pengar avdelas till. Att köp av utomryskt materiel är ett hot mot dessa är tydligt, som sagt in Russia you don’t make money on profits, you make money on costs. Korruption med andra ord. Desto större projekt, desto större möjligheter. Förutom OS i Sochi är vapenindustrin rätt ställe att vara i och de tre ovannämnda herrerna som leder densamme är mäktiga.

Elit (Foto: RFE/RL)

Elit (Foto: RFE/RL)

Men hur kan man motivera den gemene ryssen med gemena problem att det är precis till de väpnade styrkorna som behöver de pengarna allokeras? Låt oss återigen jämföra med Sverige, hur skulle en 0,6% höjning av försvarsanslaget motiveras? Redan i dagens underfinansierade IO14-turned-23 är det svårt att få en krona till. I Ryssland är de enda svaren jag kan se är fiendebildskonstruktion och nationalistisk retorik. Den ryska eliten behöver invagga en osäkerhets- och/eller nostalgiska patriotiska känslor för att få stöd för sin resursallokering (vilket i förlängningen leder till dess egna ökade makt och berikning).

Är det så enkelt så att Rysslands reassertion (ung. återtagande) och militära upprustning kan förklaras som på dessa 400 ord? Självklart inte, men det ligger något i detta.

Edit 14/7: Som sagt var det inget nytt under solen, här skrev Väpnaren bra på samma tema för ett år sedan. Andra mycket läsvärda inlägg på temat och om rysk övningsverksamhet kommer ifrån Försvar och Säkerhet, WisemanJägarchefen, Cornucopia och Skipper.

Advertisements

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här.

Tre övergripande teman återfinns i dokumenten (Nationella Säkerhetsstrategin till 2020, Militärdoktrinen 2010, och Utrikespolitiska Konceptet uppdaterat 2013): att transformera Ryssland till en världsmakt i en multipolär värld, att upprätthålla den strategiska stabiliteten och att internationella relationer ska baseras på folkrätten.

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Ambitionen att bli en världsmakt i en multipolär värld bör sättas i kontrast mot en unipolär värld med amerikansk hegemoni. Då kan det tolkas som att det finns ett egenvärde att motverka amerikanskt inflytande. I detta avseende blir det mer begripligt att Ryssland fortfarande inte är nöjda när USA backar från en av de största stötestenarna i det amerikansk-ryska förhållandet, missilförsvaret. Att vara en stormakt är något som ger speciella rättigheter och skyldigheter, vilket har kodifierats i FN-stadgan. Exempel på sådana rättigheter är en arrangerande roll i internationell säkerhet och en erkänd intressesfär. Denna logik innebär att desto större Rysslands makt blir, desto mer legitimt blir dess påverkan i sin intressesfär. I det avseendet noterar det Utrikespolitiska konceptet att Västs förmågor fortsätter att försvagas. Miljonfrågan är vart den intressesfärsgränsen i realiteten går och vart den kommer att gå om tio år.

Att upprätthålla den strategiska stabiliteten är en tydligt realpolitisk idé som syftar på att makt bör balanseras för att uppnå ordning i det internationella systemet. Detta kan i praktiken innebära ett motverkande av skeenden som skulle gå emot ryska intressen. Tillsammans ger dessa två koncept, om inte annat, flexibilitet. De kan ge stöd för både expansionistiska policys, i linje med att transformera Ryssland till en världsmakt, och status quo-policys som är i enlighet med att bevara den strategiska stabiltiteten.

Den tredje punkten att bygga internationella relationer på folkrätten innebär nog inte skrivningarna om mänskliga rättigheter, demokrati och mediafrihet som man hittar i Helsinki Final Act. Snarare syftas Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd och uppfattningen om absolut suveränitet som folkrätten är byggd på. Detta med betoning på icke inblandning i interna angelägenheter (såvida man inte är en stormakt) och i motsats till skiftet mot humanitära interventioner (som saknar direkt stöd i FN-stadgan).

Av de militära farorna i militärdoktrinen nämns på första plats NATO och dess expansion. Majoriteten av de resterande farorna är också av den typen att de kan attribueras till NATO (missilförsvar, underminerande av den strategiska stabiliteten, uppbyggnad av trupper i Rysslands närområde osv.). Att tänka på är att det nämns som militära faror och kan då antagligen ses som problem som kan lösas med militära medel. Därav en direkt koppling till svensk och våra grannländers säkerhetspolitik. Detta karaktäriserar även rysk övningsverksamhet. Även ifall man i tidigare säkerhetsdokument kring milleniumskiftet fokuserade på vad “vi i Väst” ser som Rysslands problem, ekonomiska, sociala, och nordkaukasiska, så återspeglar övningsverksamheten och de nya säkerhetsdokumenten inriktningen på NATO.

I dokumenten står det att den nationella säkerheten ska uppnås med en blandning av politiska, ekonomiska, diplomatiska och militära medel. Rogozin till och med säger att militära medel som det främsta medlet att lösa konflikter. Ytterligare medger det Ryska ledarskapet att distinktionen mellan krig och fred suddas. Detta betyder rimligen att tröskelns sänks för kraftigare användande av olika maktmedel i situationer kort om krig.

Det viktigaste att att med sig från denna diskussion är att detta är business as usual. Detta är det minsta vi kan förvänta oss att rysk utrikes- och säkerhetpolitik ska gå ut på. Desto mer maktdiskrepansen ökar desto bättre möjligheter får Ryssland att realisera dem.

På temat: Wiseman, Hotbilden