Att ställa svåra frågor

Nackdelen med att ställa svåra frågor är att det, kanske uppenbart, är svårt och ibland omöjligt att ge bra svar. Fördelen är att de ofta är de mest intressanta och kanske viktigaste frågorna. Frågor som: “Hur mycket har Rysslands väpnade styrkor ökat sin kapacitet?” eller “Har Moderaterna övergett sin tidigare roll som försvarsvänliga?” går att svara efter en viss efterforskning. Inte för att de gör dem mindre viktiga, men “Varför genomför Ryssland denna upprustning?”, “Vad bör Sverige göra för att möta den?” och “Varför prioriterar Moderaternas ner försvaret?, kan man tvista om även efter all tillgänglig materiel gåtts igenom.

I vetenskapen, och livet i övrigt för den delen också, är det enklare att beskriva skeenden än att korrekt förstå vilka intentioner som driver dem. Jag kommer ge min syn på de två förstnämnda frågorna medan Moderaternas partitaktik lämnar jag till någon med större insikt i densamma. En förutsättning för att kunna svara hur Sverige bör möta den ryska upprustningen på bästa sätt är att förstå vad som driver den (vad Wiseman kallade för 10,000-kronors frågan). Anledningarna till Rysslands upprustning och mer konfrontativa utrikespolitik är flera. Vi kan datera starten grovt till 2007 då bland annat Putin gav ett uttalande om att flygaktiviteten skulle öka i närområdet, något som demonstrerats med all önskvärd tydlighet (om än inte offentlighet?).

“The foreign policy of Russia is the continuation of its domestic policy”– Boris Nemtsov, f.d. vice premiärminister hos Yeltsin.

Det absolut viktigaste drivkraften, anser jag, är detta är ett sätt att behålla makten. Ryssland är en vasallstat där hegemonens makt beror på omfördelning av politiska varor för inflytande, snarare än via institutioner (läs gärna föregående inlägg om mil-industriella komplexets inflytande). Och som det omfördelas och berikas. Problemet är att när inkomsterna ökar och levnadsstandarderna inte går upp i motsvarande grad som det gjorde under främst Putins andra termin (2004-2008), ökar missnöjet. Protesterna 2011-2012 var extraordinära. Ett praktiskt sättet att dämpa folkets missnöje (förutom givetvis att sträva efter att göra det bättre för dem och ge dem verklig politisk representation) är att skapa fiendebilder. Precis så anser Miriam Elder, journalist för The Guardian i Moskva i många år, att vi ska förstå den nya omtalade anti-HBT lagen. Regimen behöver definiera sig att vara emot något för att ena leden, speciellt viktigt för en regim där idelogin inte fyller den funktionen.

Här inom kan sägas paradoxen ligger i förhållandet mellan Väst och Ryssland, medan Väst är beroende av extern stabilitet är för intern utveckling, är Ryssland beroende av extern instabilitet för intern stabilitet.

Detta beskriver viljan att hålla kvar makten, men det måste finnas mål med makten också. Berikning kan vara viktigt nog, men en ytterligare betydande drivkraft finns i revanchismen. Att dagens regim verkar drivna av ett omättbar hunger för säkerhet, finner sina spår i modern rysk historia. Efter Sovjetunionens fall var Ryssland förvridet i inre politisk kamp, förödande Tjetjenien-krig, ekonomisk kris, förfallande väpnade styrkor och ett Väst som intervenerande i ryska inrikesaffärer och politiska utveckling. Man förlorade sin roll som ett av världens två viktigaste länder med globalt inflytande, till att bli en fallerande stat på randen till inbördeskrig. De som upplevt både Sovjets storhet och krisen i efter självständigheten (dvs. regimen) vill inte riskera något liknande igen. Detta går en bit att förklara varför en stark ledare föredras framför genuin demokrati bland folket. Att lägga till har man en annan syn på de väpnade styrkorna i Ryssland. Det är den främsta av statliga institutioner med ett starkt symbolvärde, därav bland annat de gigantiska militärparaderna.

Sammanflätat med revanchismen är den begynnande nationalismen. Det är vanligt förekommande i stater med svaga och fallerande institutioner att man börjar mobiliserar stöd längst med etniska linjer. I Rysslands politiska system där partier och koalitioner opererar i spegelsalar som synvillor och illusioner (och ibland utan original), och där partierna snarare är till för att legitimera makten än att utöva den, finns det grogrund för nationalism som talar direkt till folket om det ryska folket, dess värderingar och utan att bli politisk (som i politisk i politikerförakt). Även fast dessa nationalistiska strömmar kan vara skapade av Kremlin – exemplet får vara ultranationalisten Zhirinovsky som startade sin bana som KGB-sponsrad pro-västlig/demokrati/marknadsekonomisk politiker som förespråkade Sovjetunionens bevarande, och sedan blev en noterbar ultranationalist – är det värt att notera att man börjar använda sig av russky (etnisk ryss) istället för som alltid tidigare rossisky (folket av Ryssland). En negativ förändring och som Anatol Lieven argumenterat: Ryssland har ett dilemma att man inte både vara generell hegemon i Forna Sovjet och samtidigt förespråka en strikt nationalism, det finns för många etniciteter i dessa länder, men inte minst i Ryssland i sig självt.

Maktens gång?

Maktens gång?

Utöver detta tillkommer givetvis vad bedömare ser som Rysslands största ‘objektiva’ hot att lösa med militära medel; Norra och Södra Kaukasus, Centralasien och Ö-dispyter i Ostasien. Dessa får återkommas med senare i en tour de table.

Men om Rysslands utrikespolitik mestadels är en funktion av inrikes bekymmer, behöver vi då oroa oss i Sverige? Många bedömare, inklusive Sveriges statsledning, skulle säga  “Nej”. Jag tycker det är ett för enkelt svar. Fiendebilderna och den revanchsistiska retoriken institutionaliseras. Även om den började i rent inrikes instrumentella syften, kan det enkelt cementeras. I takt med att bilderna cementeras påverkar också Rysslands förmågor dess intentioner, och om ett decennium står vi i en kärvare situation. Hur skall detta bemötas? Det får jag återkomma till i nästa inlägg.

Eftersom temat på inlägget var svåra frågor, är det mycket jag lämnar mig öppen till att förändra min syn på, så återkom gärna med synpunkter vart Ni tror min argumentationen går fel eller inte är tillräckligt övertygande samt Era idéer.

4 thoughts on “Att ställa svåra frågor

  1. Att ställa svåra frågor – eller – Att ställa relevanta frågor är väl egentligen det man måste kunna om man vill lära sig något?

    Att ställa svåra frågor – eller – Att ställa relevanta frågor är väl oftast viktigare än att ha “bra svar”?

    Om någon ställer relevanta frågor så kan man ju få igång en givande diskussion (givet att man är i en miljö som tillåter/uppmuntrar det) och då kan det ju komma fram många olika “svar” – och vad som är “rätt svar” beror ju ofta på…

    Det är väl diskussionen/debatten som för oss framåt?

    Att ställa svåra frågor – eller – Att ställa relevanta frågor är väl journalistens viktigaste uppgift?

    Problemet när det gäller Försvars- och Säkerhetspolitiken är väl att det saknas journalister som kan (eller vill) ställa svåra/relevanta frågor?’

    Och när det gäller politiker – och speciellt Moderaterna – så har de ju inte inbjudit till att skapa en miljö som tillåter/uppmuntrar till debatt och diskussion avseende Försvars- och Säkerhetspolitiken…

    • Absolut. Det är vad hela vetenskapen handlar om för den delen. Att ställa frågor och att svara på dem.

      Jag håller med dig och har funderat på att skriva ett inlägg om det. Avsaknaden av en tillåtande och uppmuntrande miljö diskussionsmiljö är direkt dålig för vår säkerhetspolitik. Här är du i alla fall välkommen att diskutera fritt och livligt!

      Angående journalisterna så är det ungefär med som försvarspolitiken i regeringen: det anses helt enkelt för oviktigt att avdela folk för det. När större tidningarna gör, ex. Ewa Stenberg, så gör hon ett kalasjobb, men hon täcker mycket annat.

  2. Oscar

    jag tror att man kan datera förändringen till 1999 när Vladimir Putin blev president och ganska omgående myntade “Sovjetunionens kollaps är den största geopolitiska förändringen sedan romarikets fall”
    För en KGB överste med sin historik var det säkert ett trauma.
    Att se sitt Sovjetunionen falla samman under förudmjukande former torde kunna liknas vid Tyskland Versaiiles fred villkor och förnedring.

    Ur detta uppstår revanscism,nationalism och despoter kliver fram. Historien går igen.

    Jag tror att det är väldigt optimistiskt och tro att de Ryska nationella säkerhetsrådet som ju fattar besluten om Rysk säkerhet som består av en samling människor med sina rötter i sovjettiden och en historik i KGB/GRU/SVR/FSB har samma agenda och verklighetsuppfattning som vi i Sverige.
    Det som är rationellt beslutsfattande i Sverige är det inte i Ryssland och vice versa.

    Jag tror att den finns ett stort mått av nostalgi när Sovjetunionen var en supermakt och kunde mäta sig med USA i flera militära avseenden.

    Putin har aldrig accepterat kollapsen och förlusten av det som idag kallas nära utland tex de baltiska länderna är exempel på kraftfält idag där Rysk maktpolitik utövas.

    Intressesfären och Makarovs karta är ett illustrativt exempel på geografin och där Ryska stridskrafter eller andra medel avser verka för att säkerställa vitala ryska intressen och ryska medborgares säkerhet.

    Detta kräver en kraftig upprustning av de ryska stridskrafter kosta vad det kosta vill och Ryssland är mycket beslutsamma att genomföra sin militärreform och utöka vissa förmågor tiil 2020 tex VDV kryssningmissiler mm

    Så 160.000 övningen i Milo Öst var nog också en viktig markör. Vi är tillbaka som en supermakt vi vill vara både inåt till Rysslands medborgare och utåt till USA och Nato och närområdet.
    Försök inte tafsa på vårt intresseområde ty då finns ultimativt militära muskler att lägga kraft bakom orden.
    I det perspektivet kommer Ryssland att kraftfull att reagera på vad som görs i Östersjö och barentsområdet.
    Till detta kommer givetvis viktiga handelsflöden på fartyg och pipelines som är vitala Ryska intressen som målar adderar den säkerhetspolitiska paletten som den konstintresserade försvarsberedningen nu får studera.

    Slutligen tack för en intressant blogg

    Kn jan-Olov Holm Hemvärnsbefäl

    • Hej Jan-Olov,

      Ursäkta för sent svar, har varit på en internetlös plats, men kul att du gillar bloggen!

      Att jag säger 2007 beror mycket på att det var då förutsättningarna började förändras så att det på riktigt gick att backa upp en vision om ett Ryssland med större roll. Tvärtom var Putin 1999 väldigt fokuserad på Rysslands ekonomiska kollaps och samarbet med Väst (inklusive helhjärtat stöd initiativ till kampen mot terrorismen), i övrigt förändrades Öst-Västliga relationer till en riktigt låg punkt kring 2006-2007 och då i ett tal sade Putin att de skulle höja ambitionsnivån i flygningarna i närområdet, något som blev verklighet.

      I övrigt är det bara att hålla med att de finns oroande tecken!

Vad tycker du?

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s