Försvarspodden IV: Nya försvarspolitiker och gamla problem

Till det fjärde avsnittet har vi med oss en nykomling i podsammanhang, men icke i försvarssammanhang, Major Carl Bergqvist, mer känd som Wiseman (här i privat förmåga) och Annika Nordgren Christensen, f.d. riksdagsledamot och försvarsberedare. Temat vi avhandlar är om de senaste utnämningarna inom försvarspolitken: försvarsminister Hultqvist, ordförande i försvarsutskottet Widman, de nya försvarspolitiska talespersonerna Wallmark och Henriksson. Sedan gå vi in på strukturen i försvarspolitiken, och främst försvarsberedningen, med den enkla frågeställningen: var går det fel från analys till implementering?

Carl skrev en mycket läsvärd serie Prolog 12, 34 om försvarsbesluten och en kandidatuppsats likaså. Likväl har Annika skrivit mycket relevant på temat, här blott ett axplock 1, 2, 3.

-Högerklicka på denna länk och välj ladda hem.

– Följa via iTunes på denna länk, där kan man även prenumerera på podcasten. OBS: den synkroniserar inte direkt, så den kommer efter viss fördröjning där, alternativt kan man synkronisera feeden manuellt i iTunes och hitta avsnittet.

– Lägg in en manuell prenumeration genom addressen http://feeds.feedburner.com/forsvarspodden

– För Android telefoner rekommenderas appen Pocketcasts och då använder man följande länk http://pcasts.in/feed/feeds.feedburner.com/forsvarspodden (Tack SoldF-admin)

Advertisements

Försvarspodden III: Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret

Till det tredje avsnittet av försvarspodden medverkar Johan Wiktorin från Kungliga Krigsvetenskapsakademin och temat är “Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret”. Vi diskuterar olika aspekter av kriget i Ukraina och vad det har för betydelse för hur vi ska tänka kring Sveriges militära och icke-militära försvar. Inlägg som nämns i podcasten inkluderar:

Time for a Counterattack on the Kremlin, Johan skriver hos Prof. John Schindler.
Löfven förhandlar i Putins skugga, Johan på Expressen Debatt (från detta inlägg)
SÄPO varnar för ryska krigsplaner, SvD

På Twitter kan ni följa oss som @forsvarsakerhet och @OAJonsson. Försvarspodden kan följas via e-mail via knappen till höger på denna bloggs startsida (Följ via e-mail). Till första delen var Johans ljud lite brusigt, men det blir bättre därefter. Fortsätt komma med feedback och kommentarer, provar dubbla ljudkvaliteten till 128/kbps.

Podcasten finns tillgänglig genom följande sätt:

Högerklicka på denna länk och välj ladda hem.

– Följa via iTunes på denna länk, där kan man även prenumerera på podcasten. OBS: den synkroniserar inte direkt, så den kommer efter viss fördröjning där, alternativt kan man synkronisera feeden manuellt i iTunes och hitta avsnittet.

– Lägg in en manuell prenumeration genom addressen http://feeds.feedburner.com/forsvarspodden

– För Android telefoner rekommenderas appen Pocketcasts och då använder man följande länk http://pcasts.in/feed/feeds.feedburner.com/forsvarspodden (Tack SoldF-admin)

Krishantering med balanserad budget och bristande förmåga

Nu har jag flyttat bloggen till en ny hemsida (www.oajonsson.com). Allt ska fungera precis som förut, men kontakta mig gärna om ni upplever några problem.

En av de största framgångarna på försvarsområdet – från Moderaternas egna synpunkt – är att man har lyckats åstadkomma en Försvarsmakt med en “budget i balans” och täppt till “svarta hål” där pengar har gått upp i rök. Det är ju i tanken ganska bra att var myndighet ska hålla budget vilket i slutändan möjliggör en balans i statsbudgeten vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbar ekonomi.

Dock är den mån där målstyrningen blivit totalt underordnad ekonomistyrningen kanske det främsta systemfelet i svensk försvarspolitisk filosofi. I min mening är den enda konkurrenten till den posten den besläktade abstraktheten i försvarets nytta och dess output. Följden av detta är att folket får svårt att känna av och relatera försämringar i dess förmåga och därav utöva tryck på politikerna att åtgärda denna fråga på det sätt en opinionsundersöknings-demokrati nödgar.

Den underordnade rollen som målstyrning spelar framgår tydligt om man betraktar att svaret för ekonomiska brister i Försvarsmakten har på senare tid aldrig varit mera resurser. Ifall det saknades pengar för IO14, organisationen som beställdes 2009 (när omvärldsläget såg betydligt bättre ut än vad det gör idag), blev svaret att göra det till IO19 och sedan IO-inte-ens-23.

I Ryssland där man har ett intresse och upplevt behov att ha fungerade väpnade styrkor och intern krishantering har man inte detta problem. Snarare finns hotbild först i den ryska ordningsföljden tätt följd av styrkebehov där allt ifrån demografi, militärindustri och försvarsvilja behandlas. På en långt avlägsen tredjeplats kommer finansieringen. Detta har visats bland annat i omfattande och återkommande neddragningar i vård, skola och omsorg för att samtidigt ytterligare öka ambitionen för upprustningen (OAJ, Wiseman, Wiseman II)

Det framgått med all oönskvärd tydlighet att i Sverige är ordningsföljden är den diametralt motsatta. I första läget kommer Finansdepartementet ut med vilken ekonomisk ram omvärldsanalysen och styrkebehovet får förhålla sig till. Innan Försvarsberedningen hade presenterat de försvarspolitiska konsekvenserna av omvärldsanalysen hade Alliansledare redan föreslagit i detalj sin finansiering för försvaret fram till 2024. På samma sätt fick Försvarsmakten i sin Perspektivstudie (PerP) där man ska blicka framåt 10 år, enbart förhålla sig till förmågeutvecklingen med prolongerad (oförändrad) ekonomi.

Detta lämnar lite tvivel på ifall man ser att Sverige civila och militära försvar ska styras efter av finansdepartementet givna ekonomiska ramar eller efter omvärldsanalyser och hotbildsbedömningar utarbetade av professionella analytiker tillsammans med folkvalda ledamöter, det vill säga Försvarsberedningen (om hållbar försvarspolitik).

På så vis urholkas förmågan över tiden samtidigt som målsättningen för vad försvaret inte revideras, då hade inte retoriken hållit om att man stärker försvarsförmågan. Detta bidrar till att den vida klyftan mellan mål och medel bara ökar.

Med det ryska systemet finns det såklart problem att hålla budgeten i balans då man ser till att betala för det man beställer och det kommer vara ett långsiktigt strategiskt problem. Men det är svårt att förneka att det går bättre stödja sitt lands krisberedskap i till exempel skogsbränder, förhindra folkmord i Mellanöstern och utkämpa krig i Europa med ett fungerande försvar än en balanserad budget.

På ämnet: SkipperAnnika NC. Brännpunkt (intressant om verksamhetsstyrning)

Hållbar försvarspolitik 1A

Efter att spenderat en vecka i Stockholm på lite diverse evenemang är det dags att skriva om svensk försvarspolitik vilket jag inte gjort sedan Europa var en fredlig plats. Det logiska hade varit att fortsätta skriva om Ukraina givet gårdagens händelser, men i den stora bilden är det lika logiskt att skriva om svensk försvarspolitik.

Mycket vatten har runnit under de försvarspolitiska broarna sedan dess; främst har Moderaterna gått längre ifrån gjort utspel om att man vill substantiellt skala upp försvarsanslagetanskaffa medelräckviddigt luftvärn, och tio nya JAS. Det är mer än välkommet att bristerna i Försvarsmaktens finansiering och förmågor uppmärksammas, men tillvägagångssättet oroar.

I grund och botten är försvarspolitiken för viktig för att göra partipolitik av. Militär säkerhet är av den naturen att den är så abstrakt och o-konkret att väljarna har svårt att känna när man får en för dålig försvarsmakt förrän det är för sent, då framgår det med all önskvärd tydlighet. Därav måste politikernas statsmannamässighet kunna ta stå emot, för svensk säkerhet och oberoende, trycket från folket som hellre vill se pengarna annorstädes.

Av denna anledning försöker man jobba blocköverskridande för hållbara och ansvarsfulla lösningar. Medlet för att göra detta är Försvarsberedningen där alla partier sitter representerade med experter. Där gör man en analys som ska få politisk enighet och som man sedan tar med sig vidare. Eller som Försvarsberednings ordförande ofta betonar: Analys först, utgifter sedan!

När Moderaterna i och med sina utspel går ifrån detta för partistrategiska skäl gör man inte bara Peter Hultqvist besviken och häller T-sprit på en pågående brand i Försvarsberedningen en månad innan de breda slutsatser man ska ta vidare arbetet ifrån, utan man försämrar även möjligheterna för en långsiktigt hållbar försvarspolitik (jmf. när lägga värnplikten vilande med endast tre rösters övervikt).

Jag ser inte mig själv som gammal och bitter, men jag har följt försvarspolitiken tillräckligt länge för att för att se sådana här utspel med skepsis; något som förstärks av försvarsanslaget ej höjdes i regeringens vårbudget. Jag kan vara en smula förbittrad, men jag vill verkligen vara visionär på samma gång, här kommer mitt förslag:

På Folk och Försvars seminarium med KD:s, MP:s och C:s försvarspolitiska talespersoner och nickade alla instämmande och sade att IO14 är bra och att vi ska börja där. Men om vi nu ska ha IO14 är förlängningen att vi måste betala åtminstone 3-5 miljarder per år fram 2013-2023 för att kunna ta in den materiellt (notera att startåret är 2013 vilket betyder att vi redan är minst två år och 6-10 miljarder på efterkälken).

Om vi då bara kan ta det väldigt logiska steget att erkänna att vi ligger väldigt mycket på efter (givet att vi accepterar att Riksrevisionen inte blåljuger). Då öppnar det för att man kan säga “vi har gigantiska underskott i Försvarsmaktens finansiering, vi kanske inte kommer åtgärda dem direkt, men stadfästa en fast minsta-procent av BNP i tolv år framöver för att säkerställa att vi kommer dit snabbare”.

Här höjer någon handen och säger att finansiera i % av BNP är irrelevant. Motargumentet är att så länge Försvarsmakten är lågt finansierad i relativa och absoluta tal, i förhållande till  beslutad förmåga och uppgifter, behöver vi inte oroa oss för det för överfinansiering.

Detta är en strukturell lösning som tar bort både möjligheterna att använda Försvarsmakten som slagträ i valår och budgetregulator de andra åren. 1,49% är inte en  orealistisk siffra och tar oss närmare den insatsorganisation det finns en bred enighet för.

Dock som kommer den förbittrade delen av mig fram igen och ser att så länge det är gynnsammare politiskt att använda försvarspolitiken som slagträ och budgetregulator finns det lite hopp om förbättring och det är de som kan göra förändringen som förlorar på att göra den. I det läget kan försvarsdebatten se ut såhär:

En sejour i rysk historia

Den förra veckan spenderades med rysk militärhistoria. Det föranledde till en hel del tankar kring dagens Ryssland

En av det sakerna som är svårast att diskutera är den politiska nyttan av konventionell militär makt på tjugohundratalet. Å ena sidan finns det dem som är tvärsäkra på att militär makt inte har någon nytta överhuvudtaget;  militär överlägsenhet klarade inte ens att åstadkomma politiska lösningar i vare sig Vietnam, Afghanistan, Irak eller Libyen. Å andra sidan, har jag argumenterat för att det är mest relevant att utvärdera militär makt efter hur det påverkar andras beteende. Jag hittade ett intressant historiskt exempel om politiskt inflytande av militär makt efter Peter den Stores död och Rysslands största expansion.

As the Russian state expanded, so too did its political and diplomatic influence over events hundreds of miles from its frontiers. During the eighteenth century the government of St. Petersburg availed itself of this influence, among other things, to impose its own candidate as King of Sweden; to win a protectorate over the affairs of the Christians in the Ottoman empire; to mediate an end of a war between Austria and Prussia; and to form an anti-British league of “armed neutrality” during the American revolution. (Fuller, Strategy and Power in Russia 1600-1915)

Jag kunde då inte motstå frestelsen att vrida på ett fåtal ord för att visa vad historikerna skulle kunnat säga om tio år (ni vet, när Försvarsmakten fortfarande inte nått upp till den beställda insatsorganisationen 2014, “en-veckasförsvaret”, och Ryssland kan ha lyft sig från dagens “låga nivå” och fullföljt sin militärreform)

As the Russian state grew stronger, so too did its political and diplomatic influence over events hundreds of miles from its frontiers. During the twenty-first century the government of Moscow availed itself of this influence, among other things, to impose its own candidate as President of Ukraine; to win a protectorate over the affairs of the Arctic; to mediate an end of a war between US and Iran; and to form an anti-American league of “sovereign equality” counteracting liberal influences in the international system. 

Skrämseltaktik? Absolut. Poängen är dock inte att det är något jag bedömer mest troligt eller väldigt troligt att hända, men det är ett scenario vars möjlighet att inträffa ökar. Det är liksom det man måste dimensionera sig själv efter.

Narva (Wikipedia)

Narva (Wikipedia)

En ytterligare intressant, men kanske inte förvånande, punkt är att notera att ryska misslyckande i krig är vad som sporrat de reformer som lett till de största förändringarna i de ryska väpnade styrkorna och efterföljande vinster:

-15 år efter Narva transformerade Peter den Store till en verklig militär stormakt

-15 år efter Krimkriget hade Miliutin omstrukturerat Rysslands väpnade styrkor till en modern krigsmakt som gav vinst i det Rysk-Turkiska kriget 1877

-15 år efter Ryska Revolutionen byggdes de väpnade styrkor – som för få gångers skull och genom statlig kontroll över hela ekonomin – var jämbördiga med Väst. Detta visades när USSR enkelt utmanövrerade Japan 1939 vid Khalkhingol/Nomohan och således övertygade dem att undvika krig med Sovjetunionen.

Detta är givetvis en godtycklig jämförelse från historians värld, men frågan som dyker upp är ändå vad händer 15 år efter Georgienkriget? Georgienkriget visade  på betydande problem inom: både ledning och ledarskap; elektronisk krigföring; samarbete mellan mark- och luftstridskrafter; oförmåga att genomföra nattliga operationer, m.m.

Dessa problem satte fart på det reformer som varit efterlysta sedan innan Tjetjenienkrigen, men inte kunde genomföras främst då Ryssland befann sig i en ekonomisk kris. Som det ser ut idag höjs både ambitionsnivåer och anslag till Rysslands militärreform och anmärkningsvärt är att Försvarsmakten (tvärs emot regeringen) bedömer att den kommer att uppfyllas. Vad betyder detat för maktutövande i Norra Europa anno 2023?

Nytt och läsvärt: Annika N-C, Skipper, 2

Fem sätt att finansiera en försvarsmakt (Uppdaterat 13.21)

Politik har jag tidigare beskrivit som processen att lösa konflikter om resursallokering. Att det går sämre för Försvarsmakten i dessa sammanhang är det få insatta som tvivlar (det finns givetvis undantag). Generalmajor Berndt Grundevik skrev själv hos Wiseman förra veckan att allt mindre än ökade anslag på 3.5-4 miljarder årligen kommer att leda till en ambitionsminskning från insatsorganisationen 2014-turned 2019-turned 2023 (som inte var överambitiös i sig).

När Försvarsmakten äntligen fått ett tillskott till försvarsanslaget är det snarare med besvikelse än lättnad; 1,4 miljarder skulle tillföras till 2017. Som Wiseman skriver pricksäkert motsvarar detta cirka 2% av Försvarsmaktens lönekostnader. Lönekostnader som ökar med 1.5-2% per år utan kompensation och med ett kvarstående sparkrav på 500 miljoner i personalkostnader. Wiseman påpekar också att denna satsning motsvarar inte ens 5% av underskottet upptill 2023. Detta är direkt farligt då nyheten och PR-turnén att Försvarsmakten har fått ökade anslag kan få många med nyvunnet intresse/nyvunnen oro för försvarsfrågan att slappna av samt försvarsfrågan roll i valet 2014 att minska; trots allt låter 1,4 miljarder som mycket pengar.

Debattera försvarsfrågan hösten 2013, efter nyår kan det vara för sent. –Grundevik

Krafttag behövs tvivelsutan tas kring finansieringen av Försvarsmakten; den absolut viktigaste frågan i försvarsdebatten. Hur detta ska göras kvarstår dock. Jag har tidigare nöjt mig med att jämföra med Polen som med en mycket kärvare samhällssituation än Sverige årligen dedikerar 1,95% av BNP till försvaret (eller Estland för den delen som lägger över 2%). Men behöver inte våra pensionärer, sjuklingar och barn pengarna bättre än Försvarsmakten?

Detta är den vanligaste invändningen jag möter när budgettilldelning diskuteras, men i grund och botten är en försvarsmakt en förutsättning för att allt det andra ska fungera och en kärnuppgift staten skall lösas. Vad för nytta Försvarsmakten har berörts i andra inlägg (ex. 1,2) och ska bland annat debatteras på torsdag hos Folk & Försvar av Annika Christensen-Nordgren som alltid är värd att lyssna på. Poängen är att frågan i detta inlägg är inte till vad, utan hur ska det finansieras. Nedan kommer ett par grova förslag ges för att visa att en ordentligt finansierad Försvarsmakt är ingen omöjlighet. Jag är, såklart, vare sig ekonom eller partipolitisk, även om förslagen kan tolkas att tillhöra till olika partiers linje.

Foto: Försvarsmakten, Sgt. Lundahl

Foto: Försvarsmakten, Sgt. Lundahl

-Fastighetsskatt

Fastighetsskatten är ekonomernas favoritskatt och har en liten negativ påverkan på ekonomin samt är en väldigt pålitlig skatt då kapitalet inte kan lämna landet. Efter 1991 års skattereform utgjorde skatten 1,6% av BNP och ersattes av en kommunal fastighetsavgift. Det är bättre att beskatta egendom än arbete då det sistnämnda föder mer kreativitet och företagande. Högre fastighetsskatt skulle även kunna bidra till att huspriserna sjunker och motverka bostadsbubblan Sveriges skyhöga privata skuldsättning blåser upp. Ett återinförande av fastighetsskatten (om än på lägre nivå än från 1991 reform) skulle kunna täppa det hål som finns.

-Biståndsbudgeten

Sverige är enligt OECD näst bäst i världen på att ge bistånd 0,01% av BNP efter Luxemburg. Det är berömvärt och en av de mest storsinta sakerna ett välbeställt land kan göra med sina pengar. Detta ger oss ett stort mått av mjuk makt och inflytande i mottagarländer och vikt i FN. Hur som haver, när en av förutsättningarna för statens existens och oberoende hotas av en systemkollaps på en tioårssikt kan några av de 31,2 miljarderna (för 2013) ombalanseras till Försvarsmaktens bedömda 39 miljarder. Detta vore bra att undvika inte bara för att bistånd är bra, utan moraliskt rätt också.

-Jobbskatteavdraget

Att hoppa över det nyligen annonserade femte jobbskatteavdraget, beräknat att kosta 15 miljarder. Värdet av en stat bör inte utvärderas utifrån dess vinstmaximerande i kronor och ören eller enbart hur mycket pengar dess invånare har. Det finns större gemensamma värden staten har ansvar att värna för. I dagens individualistiska samhällen ses det som gammalmodigt att verka för utan det är individens egen rätt att bestämma som är överordnat. Jobbskatteavdraget bidrar till fler jobb, men utgör samtidigt en nettokostnad för staten och minskar det offentliga finanserna. Att strunta i jobbskatteavdraget skulle kunna egenhändigt kunna lösa Försvarsmaktens ekonomiska problem och ta ansvar för vårt samhället som helhet.

-Alliansalternativet

Ifall man är hängiven anhängare till regeringens förda politik finns också ett alternativ som vare sig innebär höjda skatter eller strikt omfördelning: att bara fortsätta som man gör. Regeringen ser att sin politik fungerar och förra året skrev man upp Sveriges tillväxtprognoser och hittade således 15 miljarder för 2012 och 17,3 miljarder för 2013. Det vill säga att ta den tillväxt som uppstår och investera i Försvarsmakten. Att ta mindre än en tredjedel av detta så klarar man Försvarsmaktens underfinansiering årligen utan att behöva skära en krona på sjukvård eller omsorg.

-“Att sluta lägga krokben för sig själv”-alternativet

Denna sektion är lite anekdotal, men innefattar allt från: betalande av marknadshyror för lokaler man själv byggt; oflexibla FMV specifikationer som tvingar fram upphandlingar av fordon som klarerar flygplan med förslut i tiotalsmiljonersstorlek jämfört mot en pragmatisk lösning; fordon som behöver modifieras till 0.8 gånger inköpsvärdet på grund av oxflexibelt (och ibland för hårda?) miljöklassifieringar; statsflyg som tas av försvarsbudgeten och så vidare ad infinitum. Detta kanske låter förenklande, men kärnan är att med en prioritering uppifrån att få ut mera av det som stoppas in i Försvarsmakten kan regelverk förändras, förenklas och förbättras avsevärt. Försvarsmakten är ett allmänintresse och att omsätta det uppifrån i handling och regelverk kan ta oss en bra bit på vägen framåt.

Uppdaterat 13.21: Av Försvarsmaktens lönekostnader, mer än 12 miljader, går cirka hälften direkt tillbaka till statskassan via grund av skatt och arbetsgivaravgifter. Vidare spenderas resten av lönekostnaderna nästan uteslutande i svensk ekonomi. Detta utgör ytterligare ett exempel på hur lite av Försvarsanslaget som får effekt och visar på en skillnad för svensk ekonomi om pengarna spenderas på försvarsbudgeten snarare än exempelvis bistånd.

Denna post har varit för att stimulera en debatt. Grundevik efterlyste diskussion och undrade hur mycket vi är villiga att betala för vår Försvarsmakt. Tillräckligt är mitt svar. Johan Wiktorin föreslog 1,49%, det är absolut ingen omöjlighet anser jag efter följande diskussion. I slutändan är det vårt oberoende och frihet det handlar om.

Bloggar: F&S

Media: SvDDNAftSVTSRGP

#svfm