Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid).

De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt Folk och Försvars rikskonferens är det de orden som ekar i mitt huvud. Vi ville det bästa, det blev som alltid.

1. Vi har fortsatt att bryta den mentala nedrustningen.

Lika god kommunikatör som Försvarsministern är, lika lite nytt hade han att erbjuda. Lika pricksäkert som Försvarsministern beskrev problemen med tidigare försvarspolitik, lika stor tavelmiss var ovilligheten att erkänna det akuta pengabehovet. Lika underfinansierad som nuvarande försvarspolitik är, lika blygsamma är den kontra omvärldsutvecklingen. Visst har Hultqvist rätt i att pengar inte ska skjutas till utan analys, men problemet är att det som redan är analyserat och överkommet saknar mångmiljardbelopp i närtid (se ex. Patrik Oksanen).

Lika efterlängtad som statsministerns nationella säkerhetsstrategi var, lika lite var den en strategi. Lika mycket hot som den innehöll, lika lite fanns den behövda prioriteringen och vägledningen bland dem; något jag tidigare varnat för kan vara kontraproduktivt. Att Allan Widman kallade den en hotlista istället för en strategi får vara symptomatiskt.

cccp3hkewgez6aixiydjdsptlbemjeqs

kremlin.ru

2. Pengar behövs inom försvarsbeslutsperioden.

Som en följd av att den mentala nedrustningen bryts, blir en av de första insikterna att det krävs mer pengar, och det kvickt. Även om KD, M och C kräver höjda försvarsanslag ska Liberalerna ha en eloge, de kräver 28 miljarder inom försvarsbeslutsperioden 2016-2020. Med en blygsam reservation ska till då det är val nästa år och då brukar försvarsvänligheten öka. Allan Widman framhöll likväl det kanske viktigaste här och nu, “tiden före 2020 är farligare än tiden efter”.

Det är tiden Trump kommer att vara president i fyra år. Det är tiden Ryssland kommer uppfyllt sitt enormt ambitiösa beväpningsprogram. Det är tiden ryska ekonomin kommer gå sämre och föda mer konfrontation. Det är tiden diskrepansen i förmåga att genomföra storskaliga militära operationer i Europa kommer vara som störst mellan Ryssland och Väst. På detta tema får Fredrik Westerlund och Gudrun Perssons presentation av rysk förmåga inte missas, de konstaterar bland annat att ryska förmågan för storskaliga operationer fördubblats sedan förra bedömandet 2013. Så snabbt går det.

ÖB sammanfattade situationen kärnfullt att “omvärldsutvecklingen lämnar ingen respit”. Han underströk detta med att vår förmåga (i absoluta termer gissar jag då) kommer nedgå bortom 2020 om inget tillförs inom perioden.  ÖB fortsatte, ifall någon tvivlade, att “det är klart att Försvarsmakten kan ta emot mer resurser”. Och visst är det så, väl behövda åtgärder som att höja soldatlönerna för att motverka avhoppen eller inhandla mer ammunition är blott en fråga om mer pengar.

3. Låt expertmyndigheterna styra förmågeuppbyggnaden

Om jag ska ta något tillbaka att försvarsministern inte kom med någon nyhet, så kom han faktiskt med en (i alla fall i mina öron). Han markerade tydligt mot detaljstyrning på mutter, bricka och sprint-nivå från politikens håll. Visst får vän av ordning får då påpeka att Hultqvist var ansvarig för permanent positionering på Gotland och nu styrt Försvarsberedningen att titta specifikt på Gotland, något Försvarsmakten inte såg gynna försvarsnyttan mest. En annan vän av ordning instämmer:

 

Frågan är kritisk, då de politiska partierna gärna vill leverera listor med konkreta förmågor. Det ger, såklart, en omedelbar politisk tillfredställelse (parentetiskt avhandlat i min julkrönika), men det är expertmyndigheterna som har både ansvar och kompetens för en strategisk helhetssyn. De måste få sköta sammanhanget. Annika NC betonade även detta i sin panel och här kommer även ett läsvärt exempel från Karlis Neretnieks om hur målstyrning hade kunnat se ut. Här ska inte Liberalerna ha en eloge (ex 1, 2).

Lika upplyftande som de nya tongångarna på Folk och Försvar jämfört med tidigare år, lika mycket uteblir en ambtionsökningen.

 

Advertisements

Det är fortfarande ekonomin, dumsnut!

I måndagens DN kunde man läsa hur Ryssland förstör ≈350 ton mat, mat ifrån Västländer under ryska sanktioner. Då hade 350 000 människor skrivit under ett upprop mot destruktionen. Matförstöringen är speciellt allvarligt med hänsyn till de uppgifter som kom för någon månad sedan att en av fem ryssar idag inte har råd med sin månadslön att göra något utöver att betala sitt uppehälle och handla mat (hittar tyvärr ej länk). Detta föranleder oss att igen kika närmare på den ryska ekonomin och fortsätta serien som löpt i oktober, november, december, januari och februari.

CDR

CDR

Hur mår då den ryska ekonomin? Rubeln är nästan tillbaka på de rekord-svaga nivåer mot dollaren som uppmättes i januari.

Screen Shot 2015-08-11 at 19.17.15

Olja, som är den viktigaste inkomstkällan i ryska statsbudgeten, ligger på $48,85/fat (Brent). Det är det lägsta som uppmätts sedan Ryssland invaderade Ukraina och är till del skapt av Kinas beslutat att devalvera sin Renminbi.

Screen Shot 2015-08-11 at 19.19.37

Den enda goda nyheten bland de makroekonomiska faktorerna är att de internationella valutareserverna ligger i stort sett oförändrade sedan februari på ≈$350 mdr. Det innebär totalt en nedång på mellan 1/4 och 1/3. Dock gömmer det sig en uggla i mossen. Under krisen i årskiftet tvingade den ryska staten företagen att sälja av sina egna utländska valutareserver för att klara av sin betalningar, den optionen torde således inte finnas kvar igen.

Skrapar man vidare på ytan ser det enkom värre ut. Utöver energiexport finns det två huvudsakliga motorer i den ryska ekonomin; utländska direktinvesteringar och inhemsk konsumtion. Under 2014 sjönk de utländska investeringarna med 2/3 och under 2015 har reallönerna gått ned kring 10% samtidigt som konsumentpriset gått upp 16%.

Utöver det får man lägga till att det är mycket svårt att låna pengar för ryska företag på grund av sanktionerna, och således är den enda likviditeten som finns den internationella valutareserven vilket i ökande utsträckning behövs för att täcka företag man inte kan låta gå i konkurs (och här är Gazprom bara ett av flera).

Den senaste bedömningen visar att recessionen kommer att fortsätta 2016 och en blygsam tillväxt väntas 2017 på 0,8%. Det luktar dock glädjekalkyl och inflationen ligger på 15,60%. Betydelsen av detta är att alla ovanstående problem, och de är kärva, måste lösas med en minskande BNP, där den internationella valutareserven är det enda som står mellan Ryssland och en ekonomisk kris.

Ni börjar säkert se vart indikatorerna pekar och då har jag ännu inte nämnt Iran vars återkomst på energimarknaden bedöms ge de stora effekterna under 2016 och har en uttalad målsättning att försöka att åter stå för 42-43% av oljeexporten till EU, Rysslands största marknad.

Sammantaget ser det riktigt illa ut för Ryssland i närtid vilket även försämrar prognosen på lång sikt, som redan innan Krim såg beckmörk ut. Dock ska inte inbilla oss att ryska ekonomin är den enkom definierande faktorn, snarare sätter vi i regel för stor tilltro att dess försämring ska förbättra Rysslands beteende. Min analys är den motsatta och den ligger kvar: ju sämre det ser ut inrikes, desto större är sannolikheten för extern aggression.

Återigen får vi sätta det i kontexten av den ryska reformen av sina väpnade styrkor. Den har nu pågått i sju år med många av storskaliga strategiska övningar, som involverat simulerade kärnvapenanfall, civila myndigheter, logistik/strategisk rörlighet över hela Ryssland. Det ryska försvarsanslaget har stärks med 97%-igt det senaste decenniet medan i Sverige väntas de militära utgifterna falla under 1% av BNP 2020 enligt gällande politiska överenskommelser.

För en hammare kan varje problem se ut att vara en spik, och snart kan en hammare vara det som finns kvar i den ryska verktygslådan samtidigt som efterfrågan på problemlösning stiger explosionsartat.

Kostnaden att vara vi

Det går inte att förvandla värdet av att vara oss i kronor och ören. Dock är det precis det vi måste göra när det kommer till hur vi ska finansiera vårt civila och militära försvar. Det är bara när vi ställer oss i motsats till andras vilja vi blir möjliga antagonister. Ifall vi vill acceptera en starkare aktörs vilja över hur vi ska vara, då behöver vi inget försvar för då har den aktören inget behov av att påverka oss då vi gör vad den vill.

Idag slogs det på stora trumman att regeringen avser ge Försvarsmakten 4,2 miljarder extra i ett 5-årsperspektiv, dvs 840 miljoner/år. Bakgrunden till detta är att vi är i ett läge där Överbefälhavaren klargjorde att ifall Försvarsmakten inte får ett reellt tillskott skulle detta innebära en oacceptabel risktagning. I samband med detta redovisade ÖB en femstegsraket som skulle höja den operativa förmågan till priset av 4 miljarder extra per år.

Dagens utspel är tyvärr inte ens nära att råda bot på den obalansen, men än värre är att den obalansen är en ambition mycket lägre än IO14, 2009-försvaret. Den Försvarsmakt som beställdes då var i sin tur underfinansierad än grövre. De oberoende myndigheterna Riksrevisionen och FOI räknade på att den organisationen var underfinansierad med åtminstone 5 miljarder per/år. Det var 2013, så vi får lägga på uteblivna tillskott på 15 mdr 2013-15 och till 2023, vilket ger en totalbrist på ≈7 miljarder per år (och då vet jag inte om de 1000 fordon i repkö Wiseman lyfter kan räknas in)

Men tyvärr mina vänner har jag inte kommit till det värsta i kråksången ännu. Om det inte är nog så bistert att 2009-försvaret är underfinansierat med mångmiljardbelopp, blir det än bistrare när vi lyfter parametern att den måste sättas i relation till någonting. I detta är det givna utgångsvärdet att närområdet är dimensionerande vilket betyder Ryssland.

När 2009-försvaret beställdes hade Ryssland precis kommit ifrån flera misslyckade försök att starta en militärreform och man hade på taktisk-operativ nivå gjort det riktigt dåligt ifrån sig i Georgien. Ryssland tog mycket stryk av den ekonomiska krisen 2008-09 och det låg till underlag för våra bedömningar. Vi såg att Ryssland kom ifrån en väldigt låg nivå och trodde att deras reform går åt skogen.

Tvärtom har Ryssland visat en enorm vilja att inte bara ha förband uppfyllda med materiel och soldater, utan man har även övat dem. Mycket. Det är det som bygger förmåga. Man har haft flertalet övningar på strategisk nivå (inklusive beredskapskontroller) där man inkluderar allt ifrån kärnvapen och civila bitar. Ett ryskt totalförsvar och totalanfall.

Ryssland har ökat sin militära förmåga markant, och i perioden fram tills 2020 då reformen ska vara klar bedömer jag att de kommer att fortsätta öka sin förmåga med hög takt. För att använda en populär metafor så har de kommit väldigt långt att bygga sina basplattor och nu övar de flitigt för att sätta samman dem och nå än högre förmåga.

Summan av kanelen är att det Regeringen beställde 2009 för omvärldsläget 2009 är ljusår bort ifrån att realiseras idag med en omvärld som ser markant mycket mörkare ut. En kraftigt bantad nödversion av 2009-försvaret som ÖB föreslog som åtgärd finansieras nu till 1/4. 

Det är så mycket finansieringsvilja Regeringen anser att det är värt att vara vi (läs till exempel Vad är värt att försvara?). MEN med det sagt vill jag påpeka att dagens nyhet faktiskt är en positiv sådan. Detta är det första reella tillskottet i närtid och som sådant ett väldigt viktigt trendbrott. Det är något den förra regeringen misslyckades helt med, men som ni ser finns det förbättringspotential. Dock är det viktigt att ha helhetsperspektivet.

Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I

I början av månaden var det tvåårsjubileum på bloggen och därav ett gott läge att fundera över vad det är som verkligen görs, i vilken kontext och hur vi hamnat i det säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i.

Först av allt och viktigast är tack till Er alla som läser, kommenterar och delar. Utan interaktionen hade motivationen att skriva trytit för länge sedan, och det glädjer mycket när ni hör av er och t.ex. frågar om en till podd kommer eller berättar när jag stöter på er att något jag skrivit kastat ljus på något eller ökat förståelsen för något.

Mitt mål med bloggen har alltid varit att inte bara sprida mina tankar och (förhoppningsvis) bjuda på en tankeprovocerande läsupplevelse, utan även som instrument att min förståelse utmanad och därav fördjupa den. Tack för att ni följt med hit och välkommen nya läsare! 

Man kan säga att Sverige lider av strategisk efterblivenhet. Det populära sättet att idag beskriva det nuvarande säkerhetsläget är “det värsta sedan andra världskriget”, men trots den retoriken är vårt civila och militära försvar är inte på långa vägar nära hur den var på 50-talet och vandringen dit har inte ens börjat.

Där och då är den bästa måttstocken för imorgon, men den jämförelsen måste göras för att matcha retoriken. När vi hastigt och lustigt skalade ner vårt civila och militära försvar under Försvarsbesluten 2000 och 2004 var det med passusen att ifall omvärldsläget blir sämre så ska man snabbt kunna skala upp det igen.

Den svenska försvarets väg (bortåt och mindre) var inte samma väg som omvärlden valde att ta (hitåt och mera). I viss mån liknade situationen efter 1925 års försvarsbeslut som kraftigt begränsade Sveriges handlingsfrihet 1939. Fjorton år efter FB 2004 är 2018 för den som vill läsa historian bokstavstroget.

Idag sitter vi med ett försvar där uteblivandet av reella tillskott skulle innebära en oacceptabel risktagning på kort och lång sikt enligt vår Överbefälhavare. På samma sätt svarar Försvarsmakten att en ambitionsökning i ubåtsjaktförmågan i gällande ekonomisk ram skulle för marinförbanden och Försvarsmakten i helhet sänka förmågan att möta ett väpnat angrepp.

Jag tror inte att problemet ligger i att Försvarsmakten inte vill ha bättre möjligheter att jaga ubåt – bristerna uppdagades bland annat under underättelseoperationen Örnen i skärgården – utan snarare kan myndigheten vara svält inpå benen i sina alla delar att man helt enkelt inte kan göra den omprioriteringen.

Men denna beskrvning har ni försvarsintresserade redan en god bild av, det intressanta kan vara analysen: hur kan det bli såhär? Och hur kan det bli såhär igen? Om ett fel upprepar sig trots olika aktörer så har vi ett systemfel. De främsta systemfelen till Sveriges strategiska efterblivenhet skulle jag säga: självbilden som neutrala, den abstrakta varan försvaret tillhandahåller och problem i säkerhetspolitiska debattens infrastruktur.

Det klingar fortfarande argument i NATO-debatten att det är Sveriges neutralitet som på något vis tjänat oss väl. Som Wiseman väl belyste kring vinterkriget, Sverige var då ungefär lika neutralt som Ryssland är idag i Ukraina. Under Andra Världskriget var avstegen av neutraliteten först till Tysklands förmån och sedan till de Allierade nog avgörande att de inte klev in med vapenmakt. Under Kalla Kriget är det idag tydligare än någonsin var vi stod.

Hur som helst, är grundantagandet att det har inte hänt oss och därav kan det inte hända oss, och händer det någon annan behöver inte det drabba Sverige. Det går såklart att smula sönder de antagandena i bitar, men det lever och frodas många kvarter. Det är det första hindret mot ett återtagande av ett försvar som speglar vad som kan drabba oss.

Det andra hindret är att den vara försvaret tillhandahåller är den mest abstrakta, säkerhet på hög nivå. Det är något som man inte känner av att man minskar på förrän vid ett fåtal exceptionella tillfällen som en-veckasförsvaret, “den ryska påsken” och ubåtskränkningarna. Det är precis då det konkretiseras hur illa det är ställt och föga förvånande har stödet för höjda försvarslag ökat avsevärt.

I de andra fallen så får det antas vara bra för att vanligt folk kan inte känna av när det brister innan krisen/kriget är inför oss. Positivt bör nämnas är att Försvarsmakten ska inta en mycket öppnare hållning och rapportera dessa incidenter tydligare.

Men mest relevant till bloggen är just den tredje, problem i den säkerhetspolitiska debattens infrastruktur. På grund av rimlighetens begränsningar i längd kommer det dock bli en tvåstegsraket då där nästa inlägg/del av raketen behandlar det specifikt. Håll till godo!

För övrigt skrev David Bergman ett liknande och mycket intressant inlägg precis innan mig på samma tema, läsning rekommenderas.

The Russian Economy: Worse and Worse

About six weeks ago, I wrote a post about the dire situation of the Russian economy. The conclusion was that if the Russian government continued their projected spending on the Armed Forces with the current economic situation, it could very well be the last feast in Rome before the barbarians arrived. Two days (10/12) ago, Dimitri Medvedev held a speech on the economy which thus calls for an update of the situation (for Swedish readers, browse Kalle Kn’s twitter feed for commentary)

The single most important factor for the Russian economy is the oil price. To maintain Russia’s expenditure before the crisis, I saw calculations that they needed a price around $117/barrel and their public budget is based on the more modest price of $100/barrel. This morning, crude Brent dipped below $60 and the OPEC summit showed no signs of hindering this downfall. This can be compared to around $80/barrel when I wrote the last post six weeks ago.

Screen Shot 2014-12-12 at 12.30.01This strongly effects the strength of the rouble. Against the dollar, it has lost around 50% of its strength from the outset of crisis and gone from 45/$ to 66/$ during the last weeks (see below). This will increase the price of products fully or partly bought from abroad since imports a lot more expensive. This will in turn…

Screen Shot 2014-12-12 at 12.36.47

…drive up the Russian inflation, decreasing the buying power from the rouble, which in turn would drive up the prices in the stores. In this way, the inflation has increased almost by 1% the last six weeks and is in total up almost 3% since the beginning of the year. It further significantly decreases Russia’s and Russian banks’ ability to pay off foreign debt; something of which they have a lot.

Screen Shot 2014-12-12 at 13.58.03

This decreases the functioning of the market. A good way to gauge the market perception of the Russian economy is to look at the yields for government bonds. These are, perhaps, pointing the darkest picture. At the moment of writing, the market has less confidence for Russia than under the economic crisis when the Russian GDP shrank significantly.

Screen Shot 2014-12-12 at 14.01.59

Adding to this is the problems of capital flight and all the cash that the Russian government has spent in order to stabilise the rouble. What I argued in the last piece, of which I get support from Anders Åslund, is that an economy does not descend in a linear way. The current prognosis say that Russia’s wealth fund, currency and gold reserves will keep it liquid for a bit less than two years.

That conclusion is only valid if you consider a worsening of the same rate as today. Since markets are to the largest extent about perception, the worsening would be exponential. If Russia runs out of cash, they loose the ability to control a whole range of factor that can spiral. This makes me want to flag for the opportunity of a economic crisis in Russia before that.

Thus, the Russian economy comes out from the health check with all indicators pointing towards a worsening of the decease. What are the potential security political consequences of that? Well, I’d say the short answer would be, given that the increased funding for the armed forces, the quote “to a hammer, everything can appear as a nail” applies. And the armed forces are one of the very few hammers Rusai have.