I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här.
Tre övergripande teman återfinns i dokumenten (Nationella Säkerhetsstrategin till 2020, Militärdoktrinen 2010, och Utrikespolitiska Konceptet uppdaterat 2013): att transformera Ryssland till en världsmakt i en multipolär värld, att upprätthålla den strategiska stabiliteten och att internationella relationer ska baseras på folkrätten.
Ambitionen att bli en världsmakt i en multipolär värld bör sättas i kontrast mot en unipolär värld med amerikansk hegemoni. Då kan det tolkas som att det finns ett egenvärde att motverka amerikanskt inflytande. I detta avseende blir det mer begripligt att Ryssland fortfarande inte är nöjda när USA backar från en av de största stötestenarna i det amerikansk-ryska förhållandet, missilförsvaret. Att vara en stormakt är något som ger speciella rättigheter och skyldigheter, vilket har kodifierats i FN-stadgan. Exempel på sådana rättigheter är en arrangerande roll i internationell säkerhet och en erkänd intressesfär. Denna logik innebär att desto större Rysslands makt blir, desto mer legitimt blir dess påverkan i sin intressesfär. I det avseendet noterar det Utrikespolitiska konceptet att Västs förmågor fortsätter att försvagas. Miljonfrågan är vart den intressesfärsgränsen i realiteten går och vart den kommer att gå om tio år.
Att upprätthålla den strategiska stabiliteten är en tydligt realpolitisk idé som syftar på att makt bör balanseras för att uppnå ordning i det internationella systemet. Detta kan i praktiken innebära ett motverkande av skeenden som skulle gå emot ryska intressen. Tillsammans ger dessa två koncept, om inte annat, flexibilitet. De kan ge stöd för både expansionistiska policys, i linje med att transformera Ryssland till en världsmakt, och status quo-policys som är i enlighet med att bevara den strategiska stabiltiteten.
Den tredje punkten att bygga internationella relationer på folkrätten innebär nog inte skrivningarna om mänskliga rättigheter, demokrati och mediafrihet som man hittar i Helsinki Final Act. Snarare syftas Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd och uppfattningen om absolut suveränitet som folkrätten är byggd på. Detta med betoning på icke inblandning i interna angelägenheter (såvida man inte är en stormakt) och i motsats till skiftet mot humanitära interventioner (som saknar direkt stöd i FN-stadgan).
Av de militära farorna i militärdoktrinen nämns på första plats NATO och dess expansion. Majoriteten av de resterande farorna är också av den typen att de kan attribueras till NATO (missilförsvar, underminerande av den strategiska stabiliteten, uppbyggnad av trupper i Rysslands närområde osv.). Att tänka på är att det nämns som militära faror och kan då antagligen ses som problem som kan lösas med militära medel. Därav en direkt koppling till svensk och våra grannländers säkerhetspolitik. Detta karaktäriserar även rysk övningsverksamhet. Även ifall man i tidigare säkerhetsdokument kring milleniumskiftet fokuserade på vad “vi i Väst” ser som Rysslands problem, ekonomiska, sociala, och nordkaukasiska, så återspeglar övningsverksamheten och de nya säkerhetsdokumenten inriktningen på NATO.
I dokumenten står det att den nationella säkerheten ska uppnås med en blandning av politiska, ekonomiska, diplomatiska och militära medel. Rogozin till och med säger att militära medel som det främsta medlet att lösa konflikter. Ytterligare medger det Ryska ledarskapet att distinktionen mellan krig och fred suddas. Detta betyder rimligen att tröskelns sänks för kraftigare användande av olika maktmedel i situationer kort om krig.
Det viktigaste att att med sig från denna diskussion är att detta är business as usual. Detta är det minsta vi kan förvänta oss att rysk utrikes- och säkerhetpolitik ska gå ut på. Desto mer maktdiskrepansen ökar desto bättre möjligheter får Ryssland att realisera dem.
OAJonsson 
Värt att betona också att de officiella och antagna ryska militära riskerna står i bjärt kontrast mot vad som populärt i Sverige beskrivs som Rysslands huvudsakliga intresse- och problemområden: Fjärran Östern och Kaukasus. Kontrasten skärps ytterligare när man kontrollerar var den mest kvalificerade materielen baseras/grupperas.
Absolut! Speciellt CW’s uttalanden om Kina. Min uppfattning är att prat Rysk sinofobi är ganska överdriven i förhållande till Fjärran Östern, de saknas fortfarande arbetskraft där så det behöver fler människor dit, nu försöker de få dit bangladesher.
Ja, och den kvalificerade materielen får vi säkert en bra indikation på via Zapad och Ladoga
Hur kan någon se något anmärkningsvärt i att hoten anses störst i väster (där NATO finns) och intressena störst i öster (där ekonomisk potential finns)?
HOTBILDEN IV förstärker snarare slutsatsen:
Att gruppera långskjutande luftvärn på Gotland ÖKAR riskerna att vi blir indragna i en konflikt d v s en effekt som är helt konträr den avsedda!
Och luftvärnsdebatten självdog?
Det är anmärkningsvärt för ledande svenska politiker i försvarsberedningen pratar om ett Ryssland som omfokuserar österut och ser Kina som det stora problemet när de facto de mesta upprustningen koncentreras västerut
I min värld (i egenskap av skribent) stärker Hotbilden IV slutsatsen att kvalificerat luftvärn behövs på Gotland i avskräckande syfte. Ifall platsen lämnas obevakad minskas tröskeln betydligt för att en regional konflikt ska utbryta, då man skulle behöva besitta den. Förespråkar du att vi lämnar Gotland obevakat och låter den som vill ta den för att inte “bråka om det?
Alltså, luftvärn på Gotland höjer tröskeln för att regional konflikt ska utbryta, och luftvärnsdebatten behövs hållas vid liv.
Ja, Oscar, jag anser ochså att agera i tron att Ryssland `vänder sig mot öster` är oansvarigt lättsinne.
Ingen kan säga hur situationen ser ut om 10-20 år när vi kan använda det försvar som beslutas nu. Finns t ex NATO då?
Naturligtvis ska Gotland försvaras! Av folkrättsliga och vakum-är-farligt- skäl.
Men ge mig ett skäl till varför någon skulle vilja offra krut på att besätta Gotland och sen vara tvungen avsätta avsevärda resurser för att försvara ön, vilket ju blir nödvändigt om han ska använda den….till vad?
Om vapnen på Gotland har effekt över en stor del av Östersjön och angränsande land blir det däremot NÖDVÄNDIGT att göra något åt Gotland för den som vill navigera fritt på/över Östersjön. Därför är långskjutande luftvärn på Gotland en självmordsakt. Vi vill inte hota någon som vill använda internationellt område.
HUR Gotlands- försvaret bör se ut belyser jag i en annan blog i dag.
Ja, det är oansvarigt, exempel här http://2.bp.blogspot.com/–asWX5zaM5I/UU8DX5HgFNI/AAAAAAAAAGg/rm532bZQjdw/s640/CW+inlägg.jpg
Vid en militär konflikt i Baltikum skulle Gotland intagas som flankskydd för att gruppera långräckviddigt luftvärn för att skydda huvudoperationen.
Förstår jag dig rätt ifall du förespråkar att ge upp Gotland i vilken typ av konflikt som helst? Som jag skrev innan så skulle kvalificerat luftvärn på Gotland höja tröskeln avsevärt att en konflikt blir görbar i första läget och därav höja vår säkerhet
SÅ HÄR BÖR VI FÖRSVARA OSS!
För ett effektivt militärt försvar, eftersom hotbilden kan ändras mycket snabbt, borde följande logik vara vägledade:
– Vi behöver ett totalförsvar med ytterligt kort mobiliseringstid! Det bör praktiskt taget vara på plats ständigt!
– Vi behöver ett försvarssystem med mycket kort förnyelseperiod! Teknologin för anfallsvapen och därmed anfallsmetoderna evolverar snabbt och vi behöver anpassa vårt försvar därefter….SNABBT. Att bygga ett försvar 2013 som blir klart först 2019 trotsar all logik.
– Och det ska vara ett försvar som kan försvara tusentals punkter som är viktiga för svenskens frihet och väl- och överlevnad! Från ett krigs timme nummer ETT. Elkraften, distributionen av föda och drivmedel, kommunikationssystemen, mer än 40 stora flygfält…för att nämna några.
– Glöm den gamla romantiska drömmen upp uppmarch och ANFALL för att slå en fiende; svensken förtjänar ett bättre försvar, ett som minskar anfallsriskerna.
– Superkort mobilserings tid på tusentals punkter kan inte lösas av den typ försvar som traditionellt MILITÄRT tänkande levererar; i varje fall inte utan att spränga alla kostnadsramar. Vi behöver en annan försvarsparadigm!
– Det kortaste sättet att beskriva ide`n som utarbetades av Nils Sköld, General och Arme`chef för ca ett halvsekel se`n, och kallades, smått nedvärderande, men med visst fog då, är: “ Skölds Sega Gubbar“ . Med dagens vapenteknologi, främt målsökande enmansvapen, bör det snarare kallas ÖB Giftiga Igelkott. Enormt effektiv.
– Problemet är väl att nytänkandet innebär en nästan total omorganisation av den militära apparaten; kanske är det därför ingen vill ens diskutera saken?
– Jag har inte sett några rationella skäl som talar emot! Och totalkostnaden borde bli mycket lägre, tror jag.
EN ANGRIPARE VILL INTE SLÅ SÖNDER OCH SAMMAN Sveriges infrastruktur; det är ju den han vill utnyttja!!!
Därför leder igelkott-ide`n till att ett angrepp syns osäkert och kräver stor insats och därför kommer av sig innan det startar.
Och försvaret når sin målsättning: att vara krigs-hindrande!
Igen…. Oscar
Flankskydd är en gammal fin ide.
Men ….Flankskydd för någon slags operation i Östersjön fixar man mycket effektivare med rörliga enheter i luften och på/i havet!
Varför 1. föra ett anfallskrig för att först ta Gotland (som naturligtvis ska försvaras, som jag sa` i mitt inlägg mars 23), sedan 2. gruppera lv på Gotland för försvar av dessa enheter, sedan 3, avdela mark -försvar av dessa anläggingar och slutligen 4. sätta upp något som Du kallar `flankskydd` där. ( vad det nu kan vara) ? När man är klar med det är nog anfallet över!
Flankskyddet finns redan hos den som vill anfalla …det består av marina och luftburna enheter med superb rörlighet och intrimmade vapensystem. Och skydd som dom för med sig.
Att befästa Gotland med långskjutande luftvärn, så att det behöver `tas` (eftersom det utgör ett hot för den som vill navigera Östersjön och dess internaionella luftrum) är en akt av den som vill begå självmord! För att försvara Gotland behövs inte långskjutande luftvärn!
Till yttermera visso: Ta ÖBs besök till Afghanistan för att inviga två (2)! helikoptrar som mått på vilka resurser Sverige har och rimligen kan avsätta för försvaret av Gotland.
I Sverige är två! helikoptrar ett ÖB värdigt spektakel; ett skäl att resa nästan halvvägs runt jorden; på andra ställen talar man om minst 20 eller kanske 200 i sådana sammanhang. Musen som röt är bästa beskrivningen på vad vi kan ställa upp med för vårt försvar av Gotland.
Bättre använda resurserna till krigs-avhållande försvar.
ake eckerwall