Hotbilden III: Rysslands inhemska problem

Många som vill exkludera Rysslands roll i diskussioner om svensk säkerhetspolitik verkar lustigt nog göra det vid blotta tanken snarare än vid närmare eftertanke. Exempel på detta är tänkande i stil med “Ryssland har fullt upp med sina inhemska problem”. Problem i Ryssland finns det ingen brist på, men detta inlägg försöker nyansera dem och dess påverkan på säkerhetspolitiken.

Det är sant att Ryssland har ekonomiska problem. Den enorma tillväxt som skett under 2000-talet har varit starkt beroende av, för att inte säga nästan identiskt med, ökande energipriser. Energisektorn har dock i mångt och mycket koncentrerats i statsägda jättebolag, något som ger politiska fördelar men nackdelar i form av produktivitet och entreprenörskapskultur. Det finns i korthet få incitament att driva små- och medelstora företag och effekten kan man se i jämförelsen att det i USA utgör de 45 % av energiföretagen medan enbart 3-4 % i Ryssland. Vidare har de inkomster energiexporten givit inte använts för att modernisera och diversifiera ekonomin till den dag då energiinkomsterna minskar, 80% av Rysslands export kommer från energi och metaller. De har inte heller omdistribuerats till folket, snarare går de in i de statsägda bolagen och, givetvis, militärreformen. Det främsta orosmomentet är den dagen energiinkomsterna slutar komma, de som finansierar hela samhället, vad ska driva ekonomin då? Det är anledningen att så mycket fokus ges till Arktis och dess tillgångar.

Det är sant att Ryssland har politiska problem. Protesterna som hölls i samband med valet av Putin 2012 belyser detta. Även om det är svårt att se något alternativ till dagens ledning, är många är trötta på korruptionen och de mer tydliga övergreppen på rättstaten. Något har vaknat och bubblar under ytan, vart det tar vägen är svårt att sia om. Statistiskt sett har demokrati har 99% chans att överleva i länder med över $6,000 BNP/Capita årligen, den är “virtuellt odödlig” i länder med över $10,000 BNP/Capita, dock trotsar Ryssland denna generalisering och går närmare och närmare en fullskalig autokrati med en BNP/Capita kring $12,000. Att Ryssland sticker ut beror nog mestadels på hur lite som omfördelas, symptomatiskt för detta är nedskärningarna i områdena vård, skola och omsorg.

Det är sant att Ryssland har demografiska problem. Fram till 2030 projiceras att Ryssland kommer att ha tappat 12 miljoner människor i nuvarande takt. Mycket är kopplat till alkoholmissbruk, över hälften av alla förtida dödsfall är alkoholrelaterade. Andelen muslimer i Ryssland bedöms öka från 9 % 1992 till 16 % 2030. Detta i ett mera nationalistiskt och bitvis strikt islamofobiskt Ryssland. För ett par veckor sedan rapporterades det även att man slutade kalla in värnpliktiga från de kaukasiska republikerna vilket är oroande då just värnplikten är ett av de främsta sätten för nationsbyggande. Sprickorna i den mångkulterella Ryssland blir tydligare och starkare.

Men slutligen är det också sant att enorma summor pengar går in i Rysslands militärreform (ca: 5,000 miljarder kr framgent). Frågan är då vad som händer i ett scenario om tio år ifall de negativa trenderna vi ser fortsätter och energiinkomsterna upphör? (olja enligt denna analys 2023 och Gazprom slutar gå med vinst 2018 enligt en annan analys). Vad händer om Ryssland fortsätter vara en svag stat med en stark regim, vars fundament bygger på klientelistiska nätverk där varor omfördelas till olika maktpoler, när varorna blir färre och det enda som kvarstår är en väldigt starka väpnade styrkor?

Hur kan detta påverka svensk säkerhetspolitik? Främst på två sätt. På grund av minskande energiexporter blir drömmen om Arktis starkare, något man anpassar sin militär för. Minns att de andra staterna kring Arktis är våra närmaste allierade. Den andra risken är frestelsen att framkalla yttre oroligheter då stödet, nästan per automatik, ökar för sittande ledarskap. Det Andra Tjetjenienkriget visar detta då det skapade mycket av den popularitet som Putin blev vald på. Baltikum ligger i riskzonen då etniska ryssar diskrimineras och Baltstaternas “popularitet” kan exemplifieras av cyberattacken 2007 som var svår att avgöra om ryska nationalister som agerade på egen hand eller om det var staten som beordrade den.

För att vända på en analogi från civil-militära relationer som säger “för en hammare verkar alla problem vara spikar” till “vad gör du när problemen hopar sig och det enda du har är en riktigt stor hammare?”

Läs de andra inläggen i Hotbilden, Wiseman på samma tema, F&S på annat tema men läsvärt

Uppdatering 7/5: Stefan Hedlund (och igen) och DN:s ledarredaktion kan rekommenderas fundera på förhållandet mellan inrikes ostabilitet och utrikes samt läsa ovanstående inlägg och/eller Lars Helmrich replik eller Jan Leijonhielms replik