Ryssland och Väst – en systemkonflikt

För två veckor ställdes jag inför utmaningen att inför 200 närvarande på University College London debattera för propositionen att vi är på väg in i ett andra kallt krig. Vad jag kände var mitt starkaste argument var att konflikten vi ser har blossat ut idag mellan Ryssland och Väst (EU/USA) är systemisk. Det vill säga, om Väst hade dragit tillbaka sina sanktioner och accepterat skapandet av Ukraina som en rysk lydstat, hade inte konflikten varit över Detta är något jag betonat i olika forum, senast i denna podDet var inte över Ukraina den startade och det är inte i detta ovanstående scenario konflikten skulle sluta.

I dagarna har det debatterats om vem man skall lyssna på i Ryssland. Detta föranleddes av Korrespondenternas intervju av Sergej Markov, vilket ledde till kritik från Elena Namli, vilket i sin tur ledde till en replik av Elin Jönsson och team. Utan att gräva ner mig för djupt där vill jag säga: det är uppenbart att Markov ger ett budskap vars politiska efterspel och signalering är huvudmålet snarare än det precisa innehållet och med det ska media vara särdeles noga med hur man sprider. Samtidigt håller Markov en officiell position, inte tokrelevant, men hans uttalanden bedömer jag inte speciellt kontroversiella i Ryssland.

Men än viktigare ord än de ifrån regimens skrämselpersoner är orden från regimens ledning. Gång på gång slås vi i Väst av förvåning av ryska ledarskapet, men ifall man lyssnar ordentligt, kan man komma långt. Ex. varnade Ryssland om Väst erkänner Kosovo erkänner man Syd-Ossetien och Abchasien. Sedan kom förvåningen när Ryssland gjorde det. Två ryska militärteoretiker skrev detta i december 2013 om moderna krig:

The aggressive side will be first to use non.military actions and measures as it plans to attack its victim in a new-generation war. With powerful information technologies at its disposal, the aggressor will make an effort to involve all public institutions in the country it intends to attack, primarily the mass media and religious organizations, cultural institutions, non-governmental organizations, public movements financed from abroad, and scholars engaged in research on foreign grants. All these institutions and individuals may be involved in a distributed attack and strike damaging point blows at the country’s social system with the purported aims of promoting democracy and respect for human rights. in their propaganda efforts, these organizations can obtain information to engage in propaganda from servers of the Facebook and twitter public networks

Låter det bekant? På den noten är en grundkurs för var Rysslandsanalytiker ge sig på Putin’s Valdai-tal (i helhet med frågor), med hjälp av det jag ska återknyta till temat om systemkonflikten. Den grundläggande motsättningen ligger i synen på internationell säkerhet i allmänhet och europeisk säkerhetsarkitektur i synnerhet. Medan vi uppfattar att FN först började fungerade ordentligt efter Kalla Kriget ser Putin att efter Andra Världskriget var systemet starkt på grund av inte bara på vinnarnas rätt och en maktbalans, utan även på en ömsesidig respekt.

Reuters

Reuters

Ryssland, berättar Putin, ser att USA struntade i både respekt och maktbalans kastade systemet i djup obalans. Putin ser att “Essentially, the unipolar world is simply a means of justifying dictatorship over people and countries” och “international law has been forces to retreat over and over by the onslaught of legal nihilism”. Ett av det främsta medlen för detta är, i ryska ögon, Västs möjlighet att överkasta regimer med informationskrigföring, specialförband, skapta NGO:er och mutade politiska aktörer (se här för fördjupning om rysk syn på det moderna kriget). Med detta är Putin tydlig;

We had discussions …with the EU. …they simply told us: this is none of your business, point, end of discussion. Instead of a comprehensive but – I stress – civilised dialogue, it all came down to a government overthrow; they plunged the country into chaos, into economic and social collapse, into a civil war with enormous casualties.

Kring behandlingen av NGO:er säger han “This does not mean shutting the country off at all. Why did you think so? This is self-defence. …we are against political activity within Russia financed from abroad”. På den noten bör man såklart notera att utrikesministern Wallström kritiserade förra regeringen för att dra ner denna typ av verksamhet.

På den noten kan det nämnas att titeln på sessionen är talande nog “Nya regler eller spel utan regler”. Ifall inte nya regler upprättas kommer det internationella systemet bara bestå utav rå makt och symptomen för global anarki bara att växa. Putin uppmanar “it is time to start agreeing on fundamental things” vilket är ett annat sätt att rama in mitt argument att det finns en fundamental oenighet.

Suveränitet ser Putin som vägen framåt, vilket ska ses i kontrast med fundamentet av det Väst försökt bygga med tanken att ett lands suveränitet kan kvalificeras beroende på hur man behandlar sina egna medborgare, dvs humanitära interventioner. Förutom i det fallet, finns suveräniteten i grunden av folkrätten, Detta är något Ryssland själva vill skölda sig med, men har ingen som helst avsikt att låta stater i sitt nära utland åtnjuta. Det är även ett systemiskt problem. Mer generellt avrundar Putin att världen, nu baserad på globalisering av marknader, frihet och konkurrens, är en modell som tjänat de västliga länder som skapat den.

För att summera så ser President Putin det nuvarande internationella systemet som orättvist, osäkert och väldigt ogynnsamt för Ryssland. Min dysterkvistiga prognos säger att det kommer vara svårt att få en riktigt hållbar fred innan synen internationell och europeisk försonats. Med det så vet jag inte vad som är mest troligt; att Ryssland omdefinierar sin världsbild eller att Väst ger upp de senaste tjugo årens fundament i sin approach till internationell säkerhet. Men för att sluta där jag börja så vann jag, på gott och ont, debatten om att vi är på väg in i ett till kallt krig.

Advertisements

Det råder krig i Europa

Under senaste veckan har det diskuterats en del om krig och dess definition. Det började med att Wiseman skrev ett inlägg om hur man kokar en groda långsamt och får ett krig att inte bli benämnt ett krig. Jag svarade på hans blogg med ett inlägg om den ryska synen på krig och konflikt. Detta kulminerade med ett framträdande igår av mig på Studio Ett (ca 9 min in) där jag tydligt sade att det är ett krig som pågår i Ukraina och det är inget man ska knyffla om. Vad knyffla betyder får de lärda tvista om.

Som på beställning kommer idag TT ut med nyheten att Röda Korset har valt att tyst meddela Kiev och Moskva (observera Moskvaatt de har gjort bedömningen att det råder krigstillstånd i Östra Ukraina (DN, SvD, ExpressenAftonbladet).

Om man gräver lite i Röda Korsets definitioner säger de att krig är när en väpnad konflikt förekommer av en viss intensitet även om det inte erkänns som krig. I sin tur definierar man väpnad konflikt i antingen internationell väpnad konflikt eller icke-internationell väpnad konflikt. För att det sista ska föreligga är kraven att:

  • First, the hostilities must reach a minimum level of intensity. This may be the case, for example, when the hostilities are of a collective character or when the government is obliged to use military force against the insurgents, instead of mere police forces.
  • Second, non-governmental groups involved in the conflict must be considered as “parties to the conflict”, meaning that they possess organized armed forces. This means for example that these forces have to be under a certain command structure and have the capacity to sustain military operations.

Som man kan tydligt se så är båda kraven uppfyllda. Politiskt medför detta en större kostnad att negligera kriget, vilket kanske ökar pressen på EU:s utrikeministrar som har möte idag. Om inte det så kanske till nästa gång. Juridiskt, medför detta att status quo där Ukrainska styrkorna är ansvariga för att skydda civila och infrastruktur, och separatisterna enbart svarar för ukrainsk brottsrätt förändras. Separatisterna kan då bli skyldiga enligt krigets lagar och internationell rätt och sitta i 10 år i väntan på rättegång i Haag bli åtalade i Haag. Därav har nederländska åklagare öppnat en undersökning om MH17 och ifall det är ett krigsbrott kan de åtala skyldiga enligt folkrätten.

Ukrainian soldiers are seen near armored personnel carriers at a checkpoint near the town of Izium

I nyhetsrapporteringen finns dem som trycker för att det ska klassas som en internationell konflikt, men det vore otroligt märkligt ifall det hände. Dock så lyfter detta ändock många frågor, Ryssland har byggt upp en hel del förband tränade och märkta för ‘fredsbevarande operationer’ på gränsen (läs Jägarchefen). Kommer denna deklaration att krig pågår öppna vägen för ett ryskt ingripande i Östra Ukraina? Det ger underlättar i alla fall i viss mån en sådan operation.

Hur som helst blir det svårare och svårare för försvarspolitiker i Sverige att agera som om att omvärlden är en säker plats och problemen i det svenska försvaret ska börja lösas om 4-5 år

Rysk intervention i Ukraina del 12: Vad saknas?

Tyvärr har vanliga livet trängt sig på igen och mindre fokus kan ges åt Ukraina. Här kommer dock en kortare reflektion. Mer kommer senare!

Mycket analys hittills har hittills fokuserat på: Västs och President Putins snedsteg i Ukraina-krisen, Krims etniska komposition och historia, och borttagandet av språklagen (som dess oftanligt dåliga timing till trots inte hotar det ryska språket) och det mer trubbelfyllda delarna av Ukrainas regering.

Jag känner dock att det saknas något i diskussionen, den ryska användningen av militärt våld problematiserades inte full ut. Reaktionerna fokuserade snarare på vad som kan/bör göras nu med Ukraina vilket är en väldigt viktig del, men det finns en aspekt i konflikten som går utöver Ukraina och handlar om principen om våldsanvändning.

Det ryska agerandet går emot folkrättens fundament med territoriell integritet och icke-användande, eller hot av användande, av militärt våld. Än viktigare går det emot ett fundament av internationell ordning.

Visst har Väst själva agerat för att försvaga folkrätten med Kosovo och Libyen. Å andra sidan, gick Väst i Libyen utöver ett redan klubbat mandat mot en diktator. Irak tänker jag inte blanda in då det var ett amerikansk-brittiskt företag som stora delar av Väst motsatte sig.

I Kosvo kom den oberoende kommissionen fram till att NATO bombningarna över Jugoslavien var illegala men legitima. Detta är något som är högst otroligt att någon kommer att säga om Rysslands handlingar, vilket kan ses att Syrien är den enda staten som stött Ryssland (inte ens Vitryssland eller Kazakstan har gjort det).

Russia invades Crimea in Ukraine - CNN

Tänk på konflikt i termer av kommunikation med en lärandekurva. Tidiga analyser av att Rysslands agerade med viss mått av osäkerhet i vart Ryssland gick och det verkar som dess beslutsamhet ökat över tiden i ljuset av ett hittills exceptionell oenat EU och USA.

Vad drar Ryssland för slutsatser av detta? Miltärt våld användes i Georgien och “resetten” av relationerna kom ett halvår efter och hittills har den ryska marknaden tagit en törn medan Putins stöd gått uppåt. Hittills kommunicerar Väst “det är inte bra, men acceptabelt att använda militärt våld”.

Ett handlingsalternativ för att markera annorlunda – utöver riktade sanktioner som är på allas läppar – är för NATO att starta en större beredskapsövning i Bulgarien/Rumänien dels för att visa för Ryssland att Väst även kan kommunicera med militära medel och för att ge sken av/bidra till en Västlig enighet där NATO:s artikel-5 är trovärdig. Ytterligare skulle det också få Ryssland att tänka efter två gånger för att ta en eventuellt expanderad operation till Transnistrien.

Vissa skulle invända mot detta och kalla det att eskalera situationen. Jag köper inte den terminologin då Ryssland invaderat ett grannland och hållit en 150,000 mans beredskapsövning på sitt territorium. Då är det inte NATO som eskalerar om man i sin tur håller en beredskapsövning på sitt eget territorium. Det skulle enbart kunna uppfattas som det för att Ryssland redan invaderat Ukraina.

Man får tycka vad man vill om Winston Churchills syn på Ryssland, men orden från hans Iron-Curtain tal resonerar idag.

…and there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.

Rysk intervention i Ukraina del 11: Georgien 2.0?

Nej, det är klart att Krim inte är Georgien. Krim är Krim men analogin använts flitigt. Dock är det är nyttigt att jämföra fall för att förstå likheter och skillnader för att komma till tingets kärna och det är den formen detta inlägg kommer att ta. För övrigt är det osäkert om Krim kommer att låtas gå med i Ryssland även om de “röstar” för det. Rimligt att varit att låta bli.

Krim är inte Georgien för att Syd-Ossetien och Abchazien var redan de facto-självständiga efter konflikter vid Sovjetunionens fall, speciellt Abchazien. Detta är till skillnad mot Krim som var fredligt var en del av Ukraina utan större etniska spänningar trots rysk propaganda och försök att framkalla etnisk oro på Krim vilket ses bl.a. av denna läckta kabel från 2006 (läsvärd!).

Detta leder mig in till en sidnot, om än en väldigt intressant sådan, där en person sade till mig att rysk utrikespolitik kan ses som en gigantantiskt flödeschema där man långsiktigt knyter ihop olika små steg till en koordinerad helhet på en sätt Väst inte kan göra.

Jag vet inte hur jag kan exemplifiera det på bästa sätt, men att provocerandet av etnisk oro på Krim knyts samman med givmildare pass-policy, stöd för pro-ryska partier och ökade sändningar från ryska TV-stationer som målar en negativ bild av Ukraina. Poängen var att denna typ av åtgärder inte ska ses som separat “bus” utan del av en större helhet.

Krim är inte Georgien för att Krim har hittills skett utan något som helst rimligt lagligt rättfärdigande (om folkrätt i UA). För att kärnfullt sammanfatta att självförsvar kan inte åberopas (ingen rapporterad attack mot ryska baser) eller att inbjudan är giltig (en sub-nationell enhet kan inte bjuda in militärmakt mot centrala regeringens vilja).

Vidare finns det sedvanerätt med intervention via inbjuden men inte i fallet om presidenten redan är avsatt och det skulle gå emot många principer av folkrätten som även bygger på att den som ger inbjuden ska vara legitim internt (vilket Januk inte är) och externt (vilket Januk inte är). Se här för fördjupad diskussion i folkrätt av folkrättare. 

Krim är inte Georgien för ännu har inget stridande skett och ingen har dött. Tur är det.

Georgien 2.0

Georgien 2.0

…men och andra sidan är Krim Georgien för att Ryssland har använt militärt våld mot en suverän stat (nej, jag menar inte fysiskt våld). Här är det viktigt att fundera kring kommunikation. Ryssland använde våld mot Georgien och Väst reaktion var svag och splittrad och “resetten” kom snabbt.

Vad drar ryska ledarskapet för slutsatser från detta? Precis de slutsatser som det låter när jag presenterar frågan. Nu har man använt våld mot Ukraina och Krim är Georgien för att  Västs reaktion är svag, splittrad och otillräcklig igen. En gång kan vara ett undantag men två gånger är en trend.

Vidare är Krim Georgien för att båda gångerna har Ryssland använt militärt våld och lyckats fått igenom sina politiska mål utan allvarliga kostnader. I Georgien var det att stoppa NATO-expansion. I Ukraina var det mer negativa mål; att behålla ett negativt veto i Ukrainas inrikesaffärer och säkerställa ett svagt Ukraina (om varför, se här).

Alarmklockan har ringt för Sverige och speciellt med hänsyn till Europas enighet då Tyskland vill inte agera på grund av handel och gas, Storbritannien vill inte påverka bilden av City i London som en fristad för smutsiga pengar och Frankrike fortsätter leverera Mistral till Ryssland mitt under invasionen.

Vår säkerhetssituation har förändrats men även har pågående förändringar belysts.

Läsvärt: Berndt Grundevik hos Wiseman, Anders Lindberg, Cornucopia?,

Rysk intervention i Ukraina del 7: Folkrätt eller rätt folk?

Efter frågor på Twitter från DN:s report Ewa Stenberg om juridiskt rättfärdigande för ryskt agerande, insåg jag att jag inte sett någon bra juridisk kommentar på temat. Professor Pål Wrange konstaterade kort att R2P inte kan åberopas då inte hot förekommit mot etnisk rysk befolkning honom veterligen. Jag delar den bedömningen, men tänkte försöka utveckla lite.

Rapporterna om de enorma flyktingströmmarna från Ukraina till Ryssland som under dagen ska ha total uppgått till 675,000 enligt Russia Today kan vara just till för att vinklas  som att det pågår etnisk rensning för att rättfärdiga intervention via R2P.

Screen Shot 2014-03-02 at 16.28.59

Dock finns det inneboende i konceptet bland annat att militärt våld måste vara sista utvägen och rätt auktoritet ska i första läget användas (FN säkerhetsråd) och då detta resonemang faller platt. Till min vetskap har jag inte sett övergrepp mot etniska ryssar inte har förekommit och andra medel (t.ex. dialog) har ej prövats.

Den enda händelsen som kommer upp på rak arm är när tatarerna fördrev ryssarna utanför Krims parlament innan det vart stormat när två dog, men det närmar sig inte alls en skala då R2P är trovärdig.

Det argument Ryssland gjorde i säkerhetsrådet var att de hade blivit inbjudna av Krim-regeringen (jmf Frankrike i Mali) och att regeringen i Kiev är illegitim. Här börjar argumenten bli svårare det börjar angränsa på frågan är om legitimiteten för nuvarande regeringen i Kiev. Å ena sidan har de blivit godkända av det enligt senaste folkomröstningen gällande parlament (samma som under Janukovitj) med 331 av 450 röster för.

Å andra sidan har Ryssland bestridit legitimeten i den omröstningen att den genomfördes under hot. Vidare bröts överenskommelsen med den folkvalde presidenten Janukovitj den 21 februari och därefter har åtgärder tagits som borde ha krävt den folkligt valda – OSSE fann senaste valet helt kosher – Janukovitjs  godkännande, t.ex. antagande av 2004-konstitutionen som röstades igenom i Radan i torsdags.

Men de juridiska problemen är än större i det lokala Krim-parlamentet. Medan parlamentet var belägrat av 50-60 beväpnade män kom ett okänt antal Krim-parlamentariker och röstade för att avsätta den lokala Krim-regeringen och valde Aksyonov som lokal minister. Ytterligare beslöts att en folkomröstning ska hållas den 30 mars (först 25 maj) om Krims status.

Förutom det uppenbara (tillvägagångsättet) finns det ett par ytterligare problem med detta. Aksynov företrädde ett parti som fick 4% (!) i senaste valet och hans tillträde skulle ändå behövas godkännas av presidenten. Vidare, finns det inga provisioner i Ukrainska konstitutionen som tillåter folkomröstningar i lokala enheter.

Det är Aksyonovs inbjudan är trolig att utgöra Rysslands starkaste juridiska argument med en potential add-on kring de “massiva folkströmmar” som försöker fabriceras. Hade 675,00 (gårdagens siffra) flytt, torde det gå att få fram bildbevis på detta. Denna bild som visats på Rysk TV har uppdagats komma från gränsen till Polen (se 20.55 GMT uppd).

I mina ögon är det helt orimligt under folkrätten och det ter sig som att det är viktigare är det att vara är rätt folk. Jag skrev tidigare att Rysslands ideliga insisterande i folkrätten är snarare en sätt att utöva makt och cementera sin roll som stormakt än en genuin tro på dess moraliska värde, den bedömingen kvarstår.

Via Interpretermag
Via Interpretermag

Financial Times correspondent tänkte likadant och åkte till gränsen:

Vad vill Ryssland med Syrien?

De senaste veckorna har rysk utrikespolitik kring Syrien hamnat mitt i strålkastarljuset och överraskat många. Först genom att hålla i handbromsen när chocken var som starkast över rapporterna om att kemiska substanser hade använts, och sedan genom att till synes lyckas avstyra (fördröja?) vad som såg ut som en direkt förestående amerikansk bombning. Det kan verka som om Rysslands agerande kom en blixt från en klar himmel men betraktar man vad som driver ryska intressen i Syrien blir agerandet klarare.

En återkommande poäng är Rysslands rädsla för Västs fortsatta interventioner i länder de ogillar för att arbeta mot regimskifte. Detta följer en tradition från Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen. Denna rädsla var mest påtagligt i mitten av 2000-talet då Väst-stödda färgrevolutioner och NATO-utvidgning kombinerades med rysk svaghet. Detta tänkande bedömer jag kvarstå till mångt och mycket i dagens ledarskap, men det är ej tillräckligt för att förstå hela den ryska drivkraften att skydda Syrien utan vi går vidare till att kika på ryska geopolitiska intressen i Syrien.

Ryssland har en flottbas i Tartus och står för 72% av Syriens vapenimport. Detta har också sett som betydande för Rysslands stöd. Vid närmare granskning visar dock det sig att flottbasen är egentligen enbart tre flytande pirar till underhåll. Den håller i och för sig på att upprustas, men har i mångt och mycket haft ett symboliskt värde snarare än ett praktiskt. Om man vrider på vapenhandeln och ser till vad Ryssland får ut av den så finner vi att den är består till mindre än 5% av Rysslands totala export och på senare tid har Syrien enbart kunnat betala för hälften av dess leveranser. Exempelvis utgör både Turkiet och Israel   större importörer än Syrien. Detta får oss att leta efter ytterligare drivkrafter.

Diplomati.

Diplomati.

“We are not protecting the Syrian government, but international law.”Putin i NYT

Ryssland gör många (och ofta helt korrekta) argument som spelar på folkrätten. Som jag tidigare resonerat, beror detta snarare på möjligheten att utöva makt via lag än en genuin tro på folkrätten. Ifall det sistnämnda hade varit fallet då hade vi kunnat förvänta oss en striktare åtlydnad av till exempel Helsingforsavtalet eller Europeiska människorätts-konventionen, vars slutsatser Ryssland förkastade direkt efter kritik från Tjetjenienkrigen. Folkrättens natur är sådan att en juridisk positivistisk (blackletter) läsning av den kan ge stöd för precis det Ryssland förespråkar: absolut suveränitet och all konfliktlösning via FN:s säkerhetsråd där Ryssland har veto. Om Rysslands folkrättsliga argument är för maktutövande behöver vi hitta ytterligare drivkrafter.

Ryssland är rädda för islamistisk extremism. Som Putin själv skrev i artikeln i New York Times, finns oro med vad som händer med dessa kämpar när kampen är över och de ska återvända. I Syrien finns det bedömt 100,000 personer med tjerkessiskt ursprung (ett nordkaukasiskt folk som främst hittas i Karachai-Tjerkessien, Kabardino-Balkarien och Adygien) som drevs tvärs över Svarta Havet från Norra Kaukasus när det ryska imperiet konsoliderade sina gränser 1864. Denna koppling samt den pågående insurgentrörelsen i Norra Kaukasus ger både kunniga och villiga kämpar som åkt till Syrien. Ifall Assad-regimen faller finns risken att Syrien blir en fristad för sunni-jihadister, och detta är ett skrämmande scenario för Ryssland.

Hur som haver återstår det jag ser som Rysslands starkaste drivkraft och överordnade utrikespolitiska mål; att cementeras som en internationell stormakt. Detta innebär en egen intressesfär där andra stormakter ej intervenerar (ung. forna Sovjetunionen) och en ledande roll i hanteringen av frågor om internationell säkerhet. Det är det sistnämnda som gör sig speciellt noterbart i fallet Syrien och en av de bästa frågorna man kan ställa för att förutspå hur Ryssland ställer sig till en speciell kris är hur har man blivit engagerad i frågan av Väst; som jämlike eller som någon som förväntas godkänna beslutad policy.

Den starka önskan (gränsande besattheten) att bli erkänd som den supermakt som Sovjetunionen var kan förklara varför Ryssland trivs så väl med kärnvapenbegränsnings-förhandlingarna; där sitter man som jämlike med världens enda supermakt. Detta förklarar också varför Ryssland kan, utan att känna sig som hycklare, förutspråka strikt efterlevande av icke-intervention och icke-inblandning i interna affärer, förutom när det rör som interna affärer och suveränitet i ens egen intressesfär (ex. av mig 1, 2, 3Jägarchefen 1, 2).

I ljuset av detta var Syrienstuntet perfekt genomfört. Putin framstod som den enda i hela världen som hade makten att påverka Assad; någonting en Obama med begränsade attacker och trevande kongressgodkännande inte gjorde. Detta för Ryssland närmare sitt mål att från början få större inflytande i internationell konflikthantering och desto mer Ryssland känner sig som en verklig stormakt, desto mera hegemoni kommer man vilja utöva i sitt närområde.

Även läsbart om Syrien: Försvar och Säkerhet