Hotbilden V: Ryssland och Baltikum

Efter ett dags inaktivitet är det dags att fortsätta serien Hotbilden om hur Sveriges och Rysslands säkerhetspolitiska öden är sammankopplade. På temat idag blir Rysslands roll i Baltikum och hur det påverkar Sverige. Lämpligt nog var jag hemma i Sverige i måndags på Frivärlds säkerhetspolitiska konferens om säkerhet kring Östersjön. Konferensen var ett  gott inslag i den svenska debatten och klarspråket var uppiggande. Många av det viktigaste punkterna finns sammanfattade av Ivar Arpi i SvD. Även Mikael Holmström var där och intervjuade Lettlands försvarsminister och här är videon av hans tal. En bra artikel om Ryssland i Baltikum dök även upp i Sydsvenskan av Vibeke Specht.

Att jag namngett artikelserien om Ryssland och Sverige till hotbilden är lite motsägelsefullt då jag tycker debatten är missriktad om Ryssland är ett hot eller ej (Ring & Fresker diskuterar reder ut skillnaden mellan hot och risk på SvD). Snarare tycker jag relationen bör ses (för att upprepa mig kort) som två entiteter som försöker påverka varandra, Sverige försöker påverka Ryssland som enligt våra intressen och Ryssland enligt sina intressen. Möjligheterna att lyckas varierar tillsammans med entiteternas förändrande maktbaser.

Precis som Edward Lucas påpekade, och som jag instämmer med, ser Ryssland olika typer av instrument – cyber, espionage, politiska agenter, kriminell brottslighet, energiexport, finansiellt stöd till politiker m.m. – som en del av samma fenomen, påverkan, medan Sverige, grovt sett, hanterar dessa som olika fenomen och missar dess gemensamma mål. Denna typ av maktutövande kommer att vara som mest märkbart i Baltikum som är piskans ände i rysk-amerikanska relationer. En rysk regim som försvagas blir mer tvungen på att söka inhemska poäng med anti-västlig populistisk retorik, då blir det USA och baltstaterna det riktas mot.

S-400 (Foto:Wikipedia)

S-400 (Foto:Wikipedia)

Vad är de ryska intressena? För det första är Rysslands överordnade mål är att åter bli en stormakt med speciell hegemoni i sitt near abroad. Detta är inget de hymlar med (se här). Det största hindret för detta är baltstaterna som är både EU och NATO-medlemmar. För det andra är rysk ekonomi beroende av flödena i Östersjön. Cornucopia uppskattar att åtminstone 40% av rysk oljeexport och exporter för 1,000 miljarder SEK årligen (exklusive godstrafik) går via Östersjön och störningar på detta kan få lika allvarliga konsekvenser som den ekonomiska krisen i Ryssland. Det måste undvikas För det tredje har Ryssland uttryckligen åtagit säg att skydda etniska ryssar i utlandet och det finns cirka 1 miljon etniska ryssar i baltstaterna. För det fjärde gör Lettlands liberala ekonomiska lagstiftning en ideal mötesplats för Rysk organiserad brottslighet, ryska säkerhetstjänst och politiker

Vad finns det för potential för konflikt? Ryssland använder sina minoriteter utomlands instrumentalt. Att anta att skydda dem i andra länder ger en anledning för intervention där andra mål kan vara viktigare. Interventionen i Georgien rättfärdigades delvis av behovet att skydda etniska ryssar (på temat). Det är snarare av maktskäl än av humanitära oroligheter som föranleder detta stödet, de kan visas på till exempel att Ryssland drar ner på vård, skola och omsorg för att finansiera sin upprustning. Detta problem förvärras av att det finns  problem med etniska ryssars rättigheter och medborgarskap i baltstaterna på grund av viljan att tvätta bort Sovjetarvet. Just den viljan ledde till flyttandet av bronsstatyn 2007 som ledde till cyberattacken mot Estland. På samma sätt har de inte överenskomna gränser mellan Estland-Ryssland och Lettland-Ryssland använts instrumentalt för påverkan i maktspelet.

Dessa orospunkter, plus för att skydda de tidigare nämnda ryska intressena, kan alla föranleda att olika maktinstrument används. Mest troligt är mindre noterbara typer av maktutövning som informationsoperationer, men militär makt är ytterst i spektrumet.

Hur kan detta påverka Sverige? Svensk säkerhet är osökt kopplat till baltstaternas, både i teorin genom vår solidaritetsdeklaration och i praktiken genom faktumet att vid en eventuell militär konflikt skulle svenskt territorium användas vare sig med eller utan vårt godkännande. Det är, som tidigare nämnt, också Baltstaterna där väst-ryska relationer tar fysisk form. Ett exempel är oenigheterna över missilförsvaret som ledde fram till utplaceringen av S-400 i Kaliningrad (O-platsen 1, 2), något som hade en strategisk påverkan på svensk säkerhet. Ifall vi ser Ryskt inflytande med ryska värderingar som något negativt är Baltikum det första området att försöka motverka det, något som  efterlystes av Lettlands försvarsminister.

I morgon kommer också Försvarsberedningens omvärldsanalys. Jag kommer naturligtvis få anledning att återkomma om den, men såhär dagen innan är mina förväntningar inte speciellt höga. För att vara ytterligare pessimistisk ska jag säga att även om ett insiktsfullt dokument utformas (ex. Kaukasiska lackmustestet) är implementeringen alfa och omega (ex. Kaukasiska lackmustestet bristande efterspel). Annika Christensen-Nordegren och Johan Wiktorin kommenterar hos Folk och Försvar så jag har höga förhoppningar på att slutsatserna blir synade i sömmarna.

Idag rekommenderas också Stefan Olsson som diskuterar Frivärlds opinionsundersökning som visar att 2/3 inte vet vem som har den bästa försvarspolitiken, men att de flesta tror att  det är Moderaterna. Läge för Socialdemokraterna att föreslå höjningar? De knuffar i alla fall för mer allvar kring Ryssland

Bloggar: Försvar och Säkerhet, Skipper, 6:e mannen 1,2JägarchefenRolf Nilsson, Skipper

Media: SvD 1, 2, 3, 4SR 1, 2SVT, HBL, #svfm

Advertisements

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här.

Tre övergripande teman återfinns i dokumenten (Nationella Säkerhetsstrategin till 2020, Militärdoktrinen 2010, och Utrikespolitiska Konceptet uppdaterat 2013): att transformera Ryssland till en världsmakt i en multipolär värld, att upprätthålla den strategiska stabiliteten och att internationella relationer ska baseras på folkrätten.

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Ambitionen att bli en världsmakt i en multipolär värld bör sättas i kontrast mot en unipolär värld med amerikansk hegemoni. Då kan det tolkas som att det finns ett egenvärde att motverka amerikanskt inflytande. I detta avseende blir det mer begripligt att Ryssland fortfarande inte är nöjda när USA backar från en av de största stötestenarna i det amerikansk-ryska förhållandet, missilförsvaret. Att vara en stormakt är något som ger speciella rättigheter och skyldigheter, vilket har kodifierats i FN-stadgan. Exempel på sådana rättigheter är en arrangerande roll i internationell säkerhet och en erkänd intressesfär. Denna logik innebär att desto större Rysslands makt blir, desto mer legitimt blir dess påverkan i sin intressesfär. I det avseendet noterar det Utrikespolitiska konceptet att Västs förmågor fortsätter att försvagas. Miljonfrågan är vart den intressesfärsgränsen i realiteten går och vart den kommer att gå om tio år.

Att upprätthålla den strategiska stabiliteten är en tydligt realpolitisk idé som syftar på att makt bör balanseras för att uppnå ordning i det internationella systemet. Detta kan i praktiken innebära ett motverkande av skeenden som skulle gå emot ryska intressen. Tillsammans ger dessa två koncept, om inte annat, flexibilitet. De kan ge stöd för både expansionistiska policys, i linje med att transformera Ryssland till en världsmakt, och status quo-policys som är i enlighet med att bevara den strategiska stabiltiteten.

Den tredje punkten att bygga internationella relationer på folkrätten innebär nog inte skrivningarna om mänskliga rättigheter, demokrati och mediafrihet som man hittar i Helsinki Final Act. Snarare syftas Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd och uppfattningen om absolut suveränitet som folkrätten är byggd på. Detta med betoning på icke inblandning i interna angelägenheter (såvida man inte är en stormakt) och i motsats till skiftet mot humanitära interventioner (som saknar direkt stöd i FN-stadgan).

Av de militära farorna i militärdoktrinen nämns på första plats NATO och dess expansion. Majoriteten av de resterande farorna är också av den typen att de kan attribueras till NATO (missilförsvar, underminerande av den strategiska stabiliteten, uppbyggnad av trupper i Rysslands närområde osv.). Att tänka på är att det nämns som militära faror och kan då antagligen ses som problem som kan lösas med militära medel. Därav en direkt koppling till svensk och våra grannländers säkerhetspolitik. Detta karaktäriserar även rysk övningsverksamhet. Även ifall man i tidigare säkerhetsdokument kring milleniumskiftet fokuserade på vad “vi i Väst” ser som Rysslands problem, ekonomiska, sociala, och nordkaukasiska, så återspeglar övningsverksamheten och de nya säkerhetsdokumenten inriktningen på NATO.

I dokumenten står det att den nationella säkerheten ska uppnås med en blandning av politiska, ekonomiska, diplomatiska och militära medel. Rogozin till och med säger att militära medel som det främsta medlet att lösa konflikter. Ytterligare medger det Ryska ledarskapet att distinktionen mellan krig och fred suddas. Detta betyder rimligen att tröskelns sänks för kraftigare användande av olika maktmedel i situationer kort om krig.

Det viktigaste att att med sig från denna diskussion är att detta är business as usual. Detta är det minsta vi kan förvänta oss att rysk utrikes- och säkerhetpolitik ska gå ut på. Desto mer maktdiskrepansen ökar desto bättre möjligheter får Ryssland att realisera dem.

På temat: Wiseman, Hotbilden

Pågår Kalla Kriget 2.0?

Efter en del minskad aktivitet på bloggen av anledningar som snart blir uppenbara kommer här en recension av Mats Johanssons bok “Kalla Kriget 2.0 – Ryssland Rustar“. Boken är en samling sammanknutna mindre essäer som bl.a. avhandlar: Kalla Kriget, Georgien-kriget, rysk utrikes- och intrikespolitik, rysk ekonomi, mänskliga rättigheter, och Sveriges säkerhetspolitik vis-á-vis Ryssland.

Foto: Wikipedia

Foto: Wikipedia

Bokens största förtjänst, som man kan ana redan från titeln, är att den fångar fundamentet i hur vi bör förstå det säkerhetspolitiska förhållandet mellan Ryssland och Sverige. De som avfärdar Rysslands betydelse (ofta med hänsyn på orimligheten i ett invasionshot) har ofta  ett analogt AV/PÅ-förhållningssätt till Ryssland. Snarare finns det här och nu en dispyt  mellan Sverige och Ryssland (contention för att låna ett begrepp från sociologin). Inom den dispyten försöker både Sverige och Ryssland utöva inflytande över varandra och detta måste ses som ett kontinuum. Från vårat håll sker det oftast med stöd till mänskliga rättigheter, frihandel och demokrati i Ryssland. Från rysk sida sker detta genom, bland annat, territoriella kränkningar, politiska utspel, militärövningar, underättelseoperationer, informationskrigföring (1, 2), politiska inflytelseagenter (1, 2) med mera. Detta pågår idag. Men det gör det inte på en nivå som är direkt hotande för Sverige. Vad som är dystra tankar, som jag delar med Johansson, är hur förvärras inflytelsebalansen i denna dispyt  i ett tioårsperspektiv med en fortsättning av pågående svensk försvarsspolitik, ett EU som blir mindre och mindre kapabelt, och ett ombalanserande USA (som jag skrev tidigare har militär makt har fortfarande relevans). Att detta sätt att se på inflytande sprids och förstärks är bra och boken diskussion om underättelseoperationer och relationer till våra bundsförvanter Baltstaterna belyser detta väl. Från detta perspektiv pågår “Kalla Kriget 2.0”, som en kamp om inflytande utan öppna krigshandlingar.

Den andra huvudsakliga förtjänsten av boken kommer från skildringarna om den inhemska politiken samt politiska och mänskliga rättigheter i Ryssland, något som Johansson är väl bekant efter hans egna arbete i många fall. Boken beskriver på ett förtjänstfullt sätt den nuvarande marchen från att vara en semi-demokrati mot en autokrati, från en förhoppning om en rysk marknadsekonomi mot en fulländad kleptokrati, från rule of law till rule by law. På bloggen kommer snart ett inlägg där vad Rysslands inhemska problem kan betyda för deras utrikespolitik, det är väl värt att tänka på när instabiliteten ökar.

Dock finns det slutsatser i boken som jag inte är säker att jag håller med om, till exempel att Väst skall ersätta rysk energi (med vilken?) och att Ryssland borde uteslutas ur WTO och Europarådet. Det inte ryskt agerande jag försvarar, men detta är en tydlig avvägning mellan ideologi och strategi. Skulle vi ha större chans att påverka Ryssland om de inte var medlemmar i dessa organ eller om vi slutade importera energi, eller skulle detta öka Rysslands isolering, misstro och skapa agression? Självklart är en diversifierad energiimport mer än önskvärd, Ryssland behöver sälja sin energi för att få sin statsapparat att fungera och för att genomföra sin militärreform. Finns olika importertalternativ blir möjligheten att utöva inflytande mot Ryssland större. Men energihandeln utgör för närvarande mycket av de kontakterna som fungerar mellan Ryssland och Väst och man tvingas helt enkelt samsas. Ryssland är den största exportören av olja, gas, och kol till EU och de behöver ses som en pålitlig exportör.

Men är ömsesidigt beroende lika med interdependens? Nej. Västs approach till Ryssland har varit att försöka knyta närmare kontakter som senare skulle sprida sig till andra områden och väva ihop Ryssland med Europa genom komplexa nät. Detta har inte skett, samarbetet har blivit strikt sektoriellt. Detta kan bero på att förtroende som villkor för interdependens har saknats. Här hade boken kunnat inkluderat mer från ett ryskt perspektiv om Västs roll i att skapa den misstron. När Ryssland var som svagast kördes det över många gånger av Bush trots löften om motsatsen, noterbart exempel kan vara missilförsvarsförhandlingar som Putin tog iniativ till (se denna). Denna typen av politiska misslyckanden utgör en del av grunden i av misstroendet och den anti-Västliga retoriken samt brådskan efter att bli en stormakt igen. Under Putins första tid vid makten var han västorienterad, sökte integration i den Västs politiska strukturer och samarbetadet fungerade väl. Därav är jag inte övertygad om att Öst-Västliga relationer vad dömda till att bli dem det är idag (och ser ut att förvärras mot framgent). I detta ligger problematiken i både underättelsetjänsten och vetenskapen, skillnaden på att beskriva och förklara. Det är till exempelt enkelt att se att Rysslands rustar upp, men beror detta på känsla av osäkerhet för Västs utvidgning, militär-industriella komplexets inflytande, eller är den “strikt” expansionistisk? Säkerligen bitar av allt, men just motiveringar är det svåraste att vara veta.

Men Rysslands stormaktsambitionen bör vi ta till oss. Inneboende i den är att spela en dominant roll i närområdet, vilket Sverige, Finland och Baltstaterna ingår i. Den är inte särskilt märkligt eller förvånande i sig att världens största land med världens tredje största försvarsutgifter vill vara en stormakt samt att makt följer lite minsta motståndets lag och expanderar där den kan. Vad som är märkligt är att vi i Sverige inte inser att det inte är märkligt. Här gör boken sitt bidrag till debatten, den analyserar både Rysslands återkomst som stormakt och de politiska implikationerna detta har för Sverige (exempel höj vårt försvarsanslag). Jag hoppas Johansson delar ut boken till sina kollegor i riksdagen och framför allt försvars- och utrikesutskotten. Boken avslutades med en not om “rysskräck” likaledes skall jag. Det är intellektuell lathet att bemöta argument med epitet och inte i sak. Jag vill mer än gärna, i sak, bli övertygad om att Ryssland inte är att oroa sig över.

Ps. Om ABBA-filmen är avsedd som informationskrigföring eller ej är upp till envar att fundera på men utvärdera först budskap, avsändare och effekt. Diskussion här.

Edit: lade till bild och här är länk till rapportlanseringen av boken med Mikael Odenberg och Jan Nygren