The Blame Game

Det börjar framgå med all önskvärd tydlighet att läget i den ryska ekonomin förvärras dramatiskt. Det är något jag varnat för i början av oktober, i början av november och senast i fredags. Sedan i fredags har den ryska reporäntan chockhöjts till 17%, vilket enbart lugnade marknaden i två timmar medan rubeln fortsatte falla.

För att sammanfatta det viktigaste från ovanlänkade inlägg, en ekonomi faller inte linjärt utan exponentiellt. Förloras förtroende för marknaden stoppas investeringar och pengar flyr vilket snabbt försämrar krisen. Det enda som går att använda är Rysslands reserver, men de kan försvinna förvånande fort då de behöver rädda alla de viktigaste företagen och banker vars lån kan ha blivit dubbelt så dyra medan deras värde och inkomster faller. Exempelvis fick man plöja in 55 miljarder rubel i Rosneft i oktober. Visst är inte Ryssar så oroliga för en finanskris säger de själva. Det är sant att de är ett kärvt folk, men det går inte att driva en ekonomi på karghet.

Den mest intressanta aspekten är hur en eventuell finanskris kommer att förstås och säljas i Ryssland. I ryska militärteoretiska alster beskrivs hur ekonomiska maktmedel är en av de viktigaste medlen i 21-talets krigföring. Ett konkret exempel är hur man kan åsamka ett land en stor stadsskuld som försämrar landets ekonomiska utveckling. Detta bör läsas som en referens till finanskrisen 1998 då Ryssland fick en enorm stadsskuld som man gjorde sig av med, nästan i panik, när oljeinkomsterna började flöda 2003. Det är så händelsen, bland vissa, har blivit konstruerad i efterhand.

Detta knyter in med vad en skärpt FOI-forskare förklarade för mig att i Ryssland tror man inte att saker bara händer. Med en konspiratorisk världssyn som inte accepterar komplexitet förväxlar man att utkomst med intention. Det är del av varför man inte kan acceptera färgrevolutionerna, arabiska våren och senaste revolutionen i Ukraina som folkliga och spontana revolutioner. Man ser att Väst stödde/erkände revolutionärerna, atllså drar man slutsatsen att det måste vara Väst som skapat det. I detta finns en stor grad av att “genom sig själv känner man andra” då Ryssland själva spenderar mycket energi på destabilisering (se FOI:s pinfärska rapport).

Det senaste halvåret har Putins blivit mer och mer aggressiv och tydlig hur man ser sig själv i en systemkonflikt med Väst. Mest illustrerande är när Putin sade att ifall Ukraina inte hade hänt, hade Väst hittat på något annat sätt att ge sig efter Ryssland. I ljuset av detta är det ingen lågoddsare vem som kommer att få skulden för denna finanskris. I morgon håller Putin en större presskonferens där krisen, Ukraina och omvärlden kommer behandlas. Trailern ger en god aning om vad som kommer sägas:

Det är Väst (EU och USA) som kommer att få skulden. Det är USA som sammansvärjat med OPEC att bryta den ryska ekonomin. Ifall man då från ryskt håll ser att omvärlden ökar sina åtgärder mot Ryssland, ser de sig nödgade att svara. Här kommer frågan hur detta påverkar Sverige.

I en väldigt intressant intervju säger Polens försvarsminister att den militära aktiviteten i Östersjön saknar motstycke. Mest intressant är när han poängterar att huvuddelen av denna aktivitet riktar sig mot Sverige. Detta går tvärtemot den svenska självbilden att vi ligger på behörigt avstånd från Ryssland och är ointressant.

Snarare är Sverige högintressant då en av de viktigaste ryska strategiska målen kring Östersjön är att hålla Sverige borta ur NATO, men även att motverka Sveriges påverkan i den politiska konflikten med Ryssland. I den har Sverige varit drivande för sanktioner samtidigt som man går i bräschen för att kritisera rysk repression och stödja demokratirörelser. I det avseendet är vi i frontlinjen i denna kamp.

Det är något man bör ha i åtanke då enligt gällande takter kan en rysk ekonomisk kollaps snarare handla om månader än om år, medan en ordentlig förstärkning av det svenska försvaret kan ta decennier snarare än år.

Advertisements

Den politiska konflikten med Ryssland: Uppföljning

Det var glädjande att se läsarnas synpunkter i det senaste inlägget om den politiska konflikten med Ryssland genom nedanstående formulär.

 

Det går att se att ungefär 98,6% (i skrivande stund) väljer alternativ som inkluderar att stärka försvarsanslaget. Detta är i sig inte speciellt överraskande med tanke på att denna blogg har ett försvarsvänligt budskap samtidigt som varenda myndighet som granska försvarsanslaget pekar på en underfinansiering.

1,4% ser att Sverige borde inte spendera mer på försvaret och sänka sin ton mot Ryssland vilket är en överraskande låg siffra med tanke på ihärdigheten i kommenterandet på denna blogg och på Twitter som ger uttryck av åsikter i stil med att Ryssland agerar korrekt och att Väst är i en konspiration mot ett missförstått och defensivt Ryssland und so weiter.

Vad som ändå är mest intressant från denna undersökning, och en av de främsta anledningarna att jag hade den, är avvägningen om Sverige ska fortsätta driva så aktivt stöd för yttrandefrihet och demokratirörelser som I Ryssland uppfattas precis lika konspirerande som nedanstående ungefär

I denna avvägning ansåg en tredjedel att det är läge att bromsa. Tills vi har återuppbyggt ett trovärdigt försvar så är det ovist att fortsätta arbeta för sådant som startar konflikt. Som Freddy Lundmark uttryckte det:

Personligen ser jag att det är en väldigt svår avvägning. Det finns ett starkt moraliskt argument för att arbeta med dessa värden i Ryssland och det absolut bästa situationen för Sverige skulle vara ett Ryssland vars politiska institutioner reformeras.Tills det händer tror jag att situationen med ett Ryssland som kommer vara beroende av extern instabilitet för intern stabilitet kommer att kvarstå.

Å andra sidan är det väldigt svårt att se att demokrati och reform är något som kan införas utifrån. Det löper även risken att ge en chans att sänka trovärdigheten för de som arbetar för det intern genom att bli anklagade för att vara CIA-agenter och femtekolonnare och så vidare (vilket de i och för sig blir anklagade för ändå). Vidare så är konceptet demokrati i Ryssland fortfarande förknippat med Jeltsin, anarki och kaos (varför finns att läsa här, 2, 3).

I konklusion så har jag inget definitivt svar att ge på vad som bör göras i vårt förhållande mot Ryssland. Ja, förutom att se efter vårt eget hus i vårt civila och militära försvar.

 

 

Förhandlingslösning över Ukraina: Solution or disillusion?

…är temat på ett inlägg jag skriver idag för institutionens blogg Kings of War. Här är inlägget: Negotiations over Ukraine: Solution or Disillusion? Vill man ha en motsatt synpunkt kan man läsa Sven Hirdman i DN. Vill man ha en synpunkt på Sven Hirdmans synpunkt är Patrik Kronqvist läsbar.

Den Stora Frågan

Det finns ett dilemma i ordets verkliga bemärkelse – att tvingas välja ett av två oattraktiva alternativ – i hur Väst ska svara på Rysslands annektering av Krim. Tidigare har jag diskuterat (1,2,3,4) de mest direkta effekterna av sanktioner, dess nytta i mellanstatlig kommunikation och oviljan bland vissa av EU:s medlemstater att ta det steget.

Dilemmat ligger i om Väst i det korta loppet ska svara kraftfullt, i enighet med vad våra principer, avskräckning, sammanhållning och för EU och Väst, samt stöd för Ukrainas nya regering berättigar, eller om Väst väljer det svar som dess ekonomiska kris och långsiktiga mål förhoppning med Ryssland innebär. Detta är ibland paketerat som att ignorera Ryssland och låta de gå under i fred.

Problemets väsen ligger i att Västs förhållningssätt till Ryssland präglas av insikten att vägen till den bästa möjliga utvecklingen i Ryssland – ett stabilt rättstatssamhälle – går via nära kontakter och utbyte med Väst, vilket främst handelsutbyte är nyckeln till.

Stryper vi dessa så stryper vi även vårat långsiktiga mål samtidigt som Ryssland inte kommer att sitta passivt och motta flera vändor av sanktioner utan kommer att ta motåtgärder som i sin tur fortsätter denna spiral. Att tretton kandensiska ledare blir förvägrade sin vårresa till Murmansk är inte det jag syftar främst på…

Detta är ett starkt argument emot ett robust svar mot Ryssland, men vi måste väga in ett par motargument. Ett svagare svar för att bibehålla vårt långsiktiga strategiska mål hade inneburit:

  • En bekräftelse av Kremls bild av Väst för svagt och oenat för att agera
  • Om inte en uppmuntran så en acceptans över användandet av militär makt
  • Försvagandet av folkrättens fundament; vilka inte är i praktiken absoluta utan vars huvudsakliga betydelse handlar om vilka kostnader de innebär.

Dock är det viktigt att påpeka att våran övergripande Rysslands-strategi redan fungerade mindra bra från början. Antagandet var att integrerandet av Ryssland i västliga institutioner och den internationella marknaden skulle förr eller senare socialisera Ryssland att anta västliga värderingar.

@SR

@SR

Detta har likväl inte skett och jag argumenterar att det beror på den genomgående misstro som finns i Ryssland mot Väst, och Västs värderingar, som gjort att de delarna aktivt motverkas, bl.a. belyst via åtgärder mot NGO:er och demokratiorganisationer i Ryssland.

Dessvärre ser jag få vägar till en positiv relation utan en strukturell förändring av de politiska institutionerna i Ryssland där folket verkligen kan utkräva ansvar av ledarna. Idag har vi en elektorell autokrati, där maktfundamentet är bland eliten och den enda ledaren som kommit utifrån systemet är Jeltsin, vilket var i exceptionella tider av Sovjetunionens fall.

För att återknyta till huvudpunkten så ser jag att ett robust svar behövs ÄVEN om det försämrar chanserna till vår övergripande strategi. Detta är så dels för att dess framgång har varit väldigt begränsad hittills (även om det är ett långsiktigt projekt) och dels för att om man sviker sina principer tillräckligt många gånger för vad som ser som ett mer gynnsammat alternativ så har man till slut inga principer.Dessa principer, samt Västs enighet, bidrar lika mycket till vår säkerhet som vår Försvarsmakt gör, men de kommer inte gratis.

Ifall denna utveckling fortsätter i en negativ spiral, måste utformandet av vårt försvar ta höjd för att de faktorer vi tillskriver betydelse som begränsande av osämjan mellan Väst och Ryssland – handel, resor, dialog – kommer minskas betydligt. Detta ser vi idag redan i Rysslands agerande i bland annat OSSE.

Vi ser framför oss ett mer isolerat Ryssland, där mer anti-västlig retorik kommer komma för att parera missnöje hemma. Detta är synnerligen oroande trender.

Russian Invasion of Ukraine 15: Sanctions and Signalling

After watching Carl Bildt’s appearance at Amanpour, it becomes clear that we share a few important ways of looking at the at the conflict. Which, on a side-note, some would find a compliment, and other not.

I have since the start of the conflict, almost a month ago, emphasised how important he signalling and communication element is, something Carl Bildt also emphasised in that Russia is reacting to events as they go along. Apologies if I’m getting repetitive, but as we all know, the mother of knowledge is repetition.

This is important for understanding the difference with a strategy and a plan. A plan is static whereas a strategy is about adaptability in changing circumstances with mutually interdependent actors in order to achieve an goal. I don’t believe Russia had a strict plan of what to do regardless of the Western response and actions, and if you buy into that, Western signalling becomes essential.

Therefore, I was disappointed for the weakness of the first round of sanctions before the formal annexation of Crimea, but at the same time, there are sensible arguments for letting Putin destruct  and focusing on development of Ukraine as the ultimate way to beat Putin. However, correct as the approach might have been to offer Russia to take the most profitable way out for all parties, it misses the signalling part which I’ll try to summarise so far as:

Russia: We’re sending some military guys to take the parliament, will anything happen?
West: This is problematic, maybe we should say something angry?
Russia: Let’s back them up with securing the airports, let’s call them self-defence troops
West: That’s bad, but OK
Russia: Fine, let’s support these fellows and go for some military bases
West: Oh my, oh my, what should we do?
Russia: Great, let’s have a referendum
West: Maybe if we threaten Russia a bit and mention Hitler and Sudentenland?
Russia: Let’s prepone the referendum before the West get’s there act together
West: Hitler and Sudentenland!
Russia: Yes, but we soon got Crimea.
West: We’ll sanction seven people without economic importance to give you a last chance
Putin: Vote gave us 96.77%, all of Crimea belongs to me.
West: Ok, time to get our act together…

…and that’s more or less were we are. On Thursday, the US ‘slapped’ (can’t we find a better name for it?) another round of sanctions that included high-level people as Sergei Ivanov, Mastercard and Visa-transactions and stopping Bank Rossiya to trade in dollars. President Obama further said mining, energy and energy will also be included. The EU has yet to conclude sanctions, but it seems that they will overlap to the largest degree with the American ones.

In sum, what Carl Bildt said would seriously threaten Russian economic interests. Bildt further warned, and saw quite likely, further Russian moves in Ukraine since Kiev and not Crimea is the goal. Russian counter-sanctions are ridiculous not worth mentioning.

@CSMonitor

@CSMonitor

This is why in my last post, I found support for saying that a major recast of Russia’s relations with the world is under way, not a new Cold War, but it’s clear that Russia has crossed a boundary too far with the annexation, and that is nothing the history of Crimea or that there are a percentage of far-right nationalist in the Ukrainian government will change. At least this will be crucial enough for France to move closer to delivering Mistrals to Russia (a really bad idea for the start) which would cost €1,2 billion if the Russian oligachs in London was hit.

This is important, not mainly because it would make Russia withdraw from Crimea, but from communicating that this is an extremely serious violation of norms of order and to deter (yes, I said deter) from further moves.

Even if Crimea would be enough for Russia strictly territorially, the goal of keeping a negative veto in Ukraine will still be alive until this regime and/or the post-25 May fall and this will be done by a variety of means including subversion, sabotage, trade-barriers and pressure through energy.

So a proper response to the annexation is not only about helping Ukraine to “become a Poland” (they had the same GDP after the fall of the USSR, now Poland have about four times), it is also about sending a signal that further aggressive moves will be met with serious costs.

That is why, these sanctions, together with the counter-moves Russian will feel forced to make, will create a recast of Russia’s relations with the world which has serious long-term consequences.

Rysk intervention i Ukraina del 8: Marknader och militärer

Under måndag förmiddag kommer rapporter att ryska börsmarknaden faller uppemot 11% och rubeln gör sitt lägsta någonsin mot dollarn. Aktierna för energijätten Gazprom, som har länge varit på krisande fot, har nu sjunkit med 15% inför möjliga energioroligheter.

Som svar genomförde ryska centralbanken en paniksänkning av räntan och spenderade sedan 10 miljarder dollar för att parera rubelns fortsatta fall. Värre förväntas det bli när USA öppnar sin börs klockan 2.30 GMT.

Uppdaterat 13.59 (GMT) – Guardian rapporterar att mer än £34 miljarder har tappats på företag listade på ryska börsen som nu är nere på -12%.

Screen Shot 2014-03-03 at 13.44.16Dock kommer samtidigt rapporter om att Ukrainas Hryvnia även faller rekordlågt. Detta ter sig naturligt då Ukrainas ekonomi är väldigt nära sammanbunden med den ryska. Detta är en av ursprungsanledningarna att det var dåligt att gå nära Ryssland istället för EU i första läget, då den stundande ryska ekonomiska krisen skulle påverka Ukraina.

Screen Shot 2014-03-03 at 13.44.22

Det är bland annat denna utveckling som fick mig att dra en felaktig slutsats vid krisens början. Den ryska ekonomin är ett enormt problem i ett 5-10 års perspektiv då moderniseringen som behövs när energiinkomsterna slutar komma, har uteblivit. Trots att Ryssland har en nästan obefintlig statsskuld är man svagt ekonomiskt och frasen “en koloss på lerfötter” gör sig påmind, och några sanktioner har fortfarande inte införts.

…men en mycket intressant punkt som jag fick påpekad via Twitter är att det senaste åren har President Putin byggt upp guldreserver för 44 miljarder dollar, vilket är en av de största samlingarna i världen och väldigt praktiskt en dag som denna då alla valutor sjunker men guldpriset stiger. Det gör inte Ryssland rikt men det bygger resiliens, hur stor är Sveriges guldreserv?

Det är ett tydligt ryskt vägval i sina prioriteter. En stundande ekonomisk kris och eventuell kollaps i det långa loppet kontra skydd av sitt inflytande i delar av Ukraina, det senare valdes.

Hur mycket ekonomin smärtar Ryssland är en av de viktigaste förmågorna som påverkar detta skeende och måste hållas under uppsikt. Dock har meningsfulla motåtgärder än uteblivit och Västliga marknader går också för närvarande back på dessa händelser.

Nästa utveckling att belysa är en eventuell stundande ledarskapskris i den Ukrainska militären. I kronologisk ordning, chefen för landstyrkorna avgick i januari, överbefälhavaren blev sparkad av Janukovitj 19/2, vice överbefälhavaren avgick 21/2, ny överbefälhavare sade upp sig 28/2.

Sedan kom rapporter igår, 2/3, att nya chefen för marinen (som ersatte den Janukovitj utnämnde till 19/2 ÖB) hoppade över till Krim-sidan senare att chefen för säkerhetstjänsten, chefen för interna affärer, chefen för krishantering samt t.f. chef för gränsvakten följde honom likaså.

Detta är oroande det kan hindra Ukrainas militär att fungera, men goda nyheter är att den nya flottchefen verkar lojal i alla fall och NY Times kör en artikel om de som inte följde gamla flottchefens uppmaning att hoppa av.

Moralen behövs för att motstå påfrestningar som i filmen nedan vilket också var det bästa som kom ur gårdagens nyhetsrapportering.

Ukrainarna hade blockerat vapenförrådet med pansarterrängbilen och när den ryska officeren uppmanar honom att överlämna vapnen ber ukrainaren ryssen att fara och flyga. “Нет, это моя машина [Nej, det är min bil]” säger han med en kos lugn och händerna i byxfickorna.

Vidare är det värt att läsa Keir Giles, vars observationer jag postade igår,  analys för Chatham House där han bl.a. skriver‘:

The chances of any response from the West which would be meaningful in Russian terms is remote

Han lyfter även upp möjligheten om ett de facto-självständigt Krim som jag skrev om här.

För alla nya läsare, varmt välkomna. Ni kan följa bloggen via Twitter, Facebook eller e-mail (i menyn till höger)

Nytt och läsvärt: Försvar och Säkerhet (rekommenderas speciellt), JägarchefenCornucopia 1, 2, Wiseman om inhämtning mot svenskar, Wiseman i SvD “Politikerna har struntat i signalerna. SvD 1, 2DN,