Bland spioner och sanktioner

Idag kom det utlovade amerikanska svaret på den ryska påverkansoperationen mot det amerikanska valet. Både den ryska militära- (GRU) och civila inrikesunderättelsetjänsterna (FSB)  hade gjort intrång bland demokraternas mail och sedan läckt dem med avsikt att stjälpa Hilary Clinton och hjälpa Donald Trump, och operationen föreföll vara sanktionerad av Putin själv. Mitt i ropen av att detta är ett “svar utan motstycke” så tycker jag vi tar ett andetag och går igenom vad som verkligen hänt och vart det tar oss.

Vad har hänt?

Igår (29e) tillkännagav USA att de kommer sanktionera FSB, GRU, fyra ledande underrättelseofficerare inom GRU, två hackare och tre, till synes, privata företag. Utöver det utvisades 35 underrättelseofficerare under diplomatisk immunitet ifrån USA och  två fastigheter som ryska underrättelsetjänsterna använder stängs ned. Till detta publicerade FBI och DHS en öppen rapport om de ryska aktiviteterna.

Vad är bra med det?

Det är väldigt positivt att USA tar steget och 1) berättar om operationerna öppet, och 2) vidtar tydliga repressalier för att framöver avskräcka från dessa operationer. Detta är lite av en vattendelare då denna typ av påverkansoperationer normalt sett tigs ihjäl. Tiden det tog från att de FBI upptäckte detta och varnade DNC under hösten 2015 tills idag aktion visare lite på hur långt inne det satt.

De amerikanska repressalierna är även positiva då de sänker tröskeln för andra stater som är utsatta av precis samma påverkansoperationer – exempelvis Tyskland 1, 2, Frankrike, Sverige – att inte tiga bort detta, utan att ta kraftigare tag att svara på dem.

la-1473728409-snap-photo

Vidare är det utmärkt att USA offentligt berättar om både de ryska underrättelsetjänernas modus operandi, vilka grupper som är kopplade till dem och vidden av deras mål. Från FBI & DHS-rapporten:

These cyber operations have included spearphishing campaigns targeting government organizations, critical infrastructure entities, think tanks, universities, political organizations, and corporations leading to the theft of information. In foreign countries, RIS [Russian Intelligence Services] actors conducted damaging and/or disruptive cyber-attacks, including attacks on critical infrastructure networks.

Detta torde inte vara någon överraskning för någon som läst en bok om rysk underrättelstjänst (t. ex. 1,2), men det är en viktig påminnelse om bredden och långsiktigheten i den ryska approachen; att allt ifrån kritisk infrastruktur och politiska partier, till universitet och tankesmedjor är måltavlor.

Slutligen är det positivt att detta är en åtgärd som Trump har svårt att backa ifrån, hans ointresse till trots. Hans inställning till den ryska operationen har alltid varit lite move along folks, nothing to see here. Detta är i och för sig kanske inte helt överraskande, då den ryska operationens uttryckligen hjälpte honom.

Vad är dåligt med det?

Problemet är att svaret är relativt litet och på tok för sent. Visst kommer utvisningen av de 35 underrättelseofficerarna att sänka den ryska förmågan att operera i USA under en tid, men den lär byggas upp igen. Sanktionerna lär nog inte ha några större praktiska hinder mot GRU och FSB, GRU-cheferna kan hålla sig hemma och de två hackarna var redan efterlysta av FBI sedan innan.

När det kommer till timingen låter det kanske lite spydigt när jag skriver det, men om hela målet med den ryska påverkansoperationen var att få Trump vald över Clinton, så hade det inte nödvändigtvis varit en dålig idé att publicera detta innan valet. Ja, det är en dubbel negation.

Vad väntas framöver?

Visst kan relationerna försämras nu, men vad gör detta? Om blott tre veckor är Donald Trump president i USA och han har i sina uttalanden och val av medarbetare (1,2) visat en vilja att förbättra relationerna med Ryssland.

Det enda som står emellan en Reset 2.0, eller en Jalta 2.0 där intressesfärer delas ut till höger och vänster, är den amerikanska kongressen. Turligt nog är stommen av det republikanska partiet kritiska mot Ryssland. Exempelvis är representanthusets republikanska talman Paul Ryan tydligt kritisk mot Ryssland:

Dock behöver inte det betyda att de nödvändigtvis kommer att ta striden mot Trump-administrationen. De har alla fyra konfliktfyllda år framför sig och kommer bli tvungen att väga samtliga sina politiska strider de tar på en guldvåg. Kommer Rysslandspolitiken vara viktigare än bilfabriken, regementet eller subventionerna på orten?

Med det sagt vill jag understryka att hoppas på enskilda kongressledamöter och senatorers förmåga att bromsa Trump är som att hoppas på att se en stor sten rulla nedför en kull och sätta tilliten på friktionen. Det finns med andra ord ganska lite utrymme för en hoppas-politik både i Sverige och inom resten av Europa.

Fyra tips:

Advertisements

Du sköna nya NATO-debatt

I veckan kunde vi se ett intressant och efterlängtat skifte i den svenska NATO-debatten. Socialdemokraterna kom ut och kritiserade NATO ur ett effektivitetsperspektiv. Den tidigare retoriken mot NATO har fokuserat på etiska argument och inkluderat allting från att det är en kärnvapenorganisation till ett forum för amerikansk imperialism, eller att det skulle dra in Sverige i konflikter tvärs över hela världen.

Jag – i egenskap av obotlig pragmatiker med idealistiska övertoner – välkomnar denna argumentation då fokus är på grundproblemet: hur kan vi egentlige försvara oss? Bifrågorna kan vara viktiga, men hur viktiga de än är måste detta besvaras. Det näst första inlägget jag skrev på den här bloggen, NATO är inget substitut för en försvarsmakt, var just en kritik mot att NATO skulle vara en universallösning.

Vi har en försvarspolitik eller försvarsanslag som tvingar oss att förlita oss på stöd av andra, men vem som är intresserade att hjälpa, under vilka former och hur fort, är fortfarande höljt i dunkel. Socialdemokraterna skriver att NATO:s byråkrati och beslutsfattande hindrar dem från att svara snabbt och därav fördjupar vi de bilaterala samarbetet med Finland, Danmark, Baltstaterna och USA.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Om vi funderar lite djupare på detta uttalande har Finland en relativt stor försvarsmakt, men den är inriktad på territoriellt försvar; Danmark har en väldigt liten försvarsmakt med expeditionärt fokus och Baltstaterna, blygsamt uttryckt, ett visst underskott av militära förmågor att assistera sina grannländer.

Kvar står USA, vår absolut viktigaste bilaterala relation. Johan Wiktorin argumenterade med merit i vår serie NATO-breven från 2013, att vi kanske sköter den relationen till USA bättre bilateralt än via NATO. Det är en slutsats som liknar vad som nu ter sig att bli Socialdemokraternas ståndpunkt.

Dock kvarstår en nöt att knäcka för S. Om NATO har varit dåligt för att att det har varit USA-dominerat och bundit oss med USA, då kanske inte den säkerhetspolitiska lösningen skiljer sig väsentligt. Där blir det en utmaning att ena partiet.

Jag är dock övertygad att effektivitetsfokuset är vägen framåt i debatten. Vi sitter i sitsen att, som Wiseman skrev, vi betalar hälften av vad en allians ser som lägstanivå för ett lands försvar och vi har inga fasta löften och förberedelser om hjälp. Vi behöver hjälp utifrån, och rent frankt, är det bara USA som har den överkapaciteten (minns exempelvis Frankrike som var påväg att avskaffa all sin expeditionära förmåga 2013). Frågan blir således, hur ser vi till att USA behåller intresse av att hjälpa oss försvara Sverige?

The Blame Game

Det börjar framgå med all önskvärd tydlighet att läget i den ryska ekonomin förvärras dramatiskt. Det är något jag varnat för i början av oktober, i början av november och senast i fredags. Sedan i fredags har den ryska reporäntan chockhöjts till 17%, vilket enbart lugnade marknaden i två timmar medan rubeln fortsatte falla.

För att sammanfatta det viktigaste från ovanlänkade inlägg, en ekonomi faller inte linjärt utan exponentiellt. Förloras förtroende för marknaden stoppas investeringar och pengar flyr vilket snabbt försämrar krisen. Det enda som går att använda är Rysslands reserver, men de kan försvinna förvånande fort då de behöver rädda alla de viktigaste företagen och banker vars lån kan ha blivit dubbelt så dyra medan deras värde och inkomster faller. Exempelvis fick man plöja in 55 miljarder rubel i Rosneft i oktober. Visst är inte Ryssar så oroliga för en finanskris säger de själva. Det är sant att de är ett kärvt folk, men det går inte att driva en ekonomi på karghet.

Den mest intressanta aspekten är hur en eventuell finanskris kommer att förstås och säljas i Ryssland. I ryska militärteoretiska alster beskrivs hur ekonomiska maktmedel är en av de viktigaste medlen i 21-talets krigföring. Ett konkret exempel är hur man kan åsamka ett land en stor stadsskuld som försämrar landets ekonomiska utveckling. Detta bör läsas som en referens till finanskrisen 1998 då Ryssland fick en enorm stadsskuld som man gjorde sig av med, nästan i panik, när oljeinkomsterna började flöda 2003. Det är så händelsen, bland vissa, har blivit konstruerad i efterhand.

Detta knyter in med vad en skärpt FOI-forskare förklarade för mig att i Ryssland tror man inte att saker bara händer. Med en konspiratorisk världssyn som inte accepterar komplexitet förväxlar man att utkomst med intention. Det är del av varför man inte kan acceptera färgrevolutionerna, arabiska våren och senaste revolutionen i Ukraina som folkliga och spontana revolutioner. Man ser att Väst stödde/erkände revolutionärerna, atllså drar man slutsatsen att det måste vara Väst som skapat det. I detta finns en stor grad av att “genom sig själv känner man andra” då Ryssland själva spenderar mycket energi på destabilisering (se FOI:s pinfärska rapport).

Det senaste halvåret har Putins blivit mer och mer aggressiv och tydlig hur man ser sig själv i en systemkonflikt med Väst. Mest illustrerande är när Putin sade att ifall Ukraina inte hade hänt, hade Väst hittat på något annat sätt att ge sig efter Ryssland. I ljuset av detta är det ingen lågoddsare vem som kommer att få skulden för denna finanskris. I morgon håller Putin en större presskonferens där krisen, Ukraina och omvärlden kommer behandlas. Trailern ger en god aning om vad som kommer sägas:

Det är Väst (EU och USA) som kommer att få skulden. Det är USA som sammansvärjat med OPEC att bryta den ryska ekonomin. Ifall man då från ryskt håll ser att omvärlden ökar sina åtgärder mot Ryssland, ser de sig nödgade att svara. Här kommer frågan hur detta påverkar Sverige.

I en väldigt intressant intervju säger Polens försvarsminister att den militära aktiviteten i Östersjön saknar motstycke. Mest intressant är när han poängterar att huvuddelen av denna aktivitet riktar sig mot Sverige. Detta går tvärtemot den svenska självbilden att vi ligger på behörigt avstånd från Ryssland och är ointressant.

Snarare är Sverige högintressant då en av de viktigaste ryska strategiska målen kring Östersjön är att hålla Sverige borta ur NATO, men även att motverka Sveriges påverkan i den politiska konflikten med Ryssland. I den har Sverige varit drivande för sanktioner samtidigt som man går i bräschen för att kritisera rysk repression och stödja demokratirörelser. I det avseendet är vi i frontlinjen i denna kamp.

Det är något man bör ha i åtanke då enligt gällande takter kan en rysk ekonomisk kollaps snarare handla om månader än om år, medan en ordentlig förstärkning av det svenska försvaret kan ta decennier snarare än år.

Ryssland och Väst – en systemkonflikt

För två veckor ställdes jag inför utmaningen att inför 200 närvarande på University College London debattera för propositionen att vi är på väg in i ett andra kallt krig. Vad jag kände var mitt starkaste argument var att konflikten vi ser har blossat ut idag mellan Ryssland och Väst (EU/USA) är systemisk. Det vill säga, om Väst hade dragit tillbaka sina sanktioner och accepterat skapandet av Ukraina som en rysk lydstat, hade inte konflikten varit över Detta är något jag betonat i olika forum, senast i denna podDet var inte över Ukraina den startade och det är inte i detta ovanstående scenario konflikten skulle sluta.

I dagarna har det debatterats om vem man skall lyssna på i Ryssland. Detta föranleddes av Korrespondenternas intervju av Sergej Markov, vilket ledde till kritik från Elena Namli, vilket i sin tur ledde till en replik av Elin Jönsson och team. Utan att gräva ner mig för djupt där vill jag säga: det är uppenbart att Markov ger ett budskap vars politiska efterspel och signalering är huvudmålet snarare än det precisa innehållet och med det ska media vara särdeles noga med hur man sprider. Samtidigt håller Markov en officiell position, inte tokrelevant, men hans uttalanden bedömer jag inte speciellt kontroversiella i Ryssland.

Men än viktigare ord än de ifrån regimens skrämselpersoner är orden från regimens ledning. Gång på gång slås vi i Väst av förvåning av ryska ledarskapet, men ifall man lyssnar ordentligt, kan man komma långt. Ex. varnade Ryssland om Väst erkänner Kosovo erkänner man Syd-Ossetien och Abchasien. Sedan kom förvåningen när Ryssland gjorde det. Två ryska militärteoretiker skrev detta i december 2013 om moderna krig:

The aggressive side will be first to use non.military actions and measures as it plans to attack its victim in a new-generation war. With powerful information technologies at its disposal, the aggressor will make an effort to involve all public institutions in the country it intends to attack, primarily the mass media and religious organizations, cultural institutions, non-governmental organizations, public movements financed from abroad, and scholars engaged in research on foreign grants. All these institutions and individuals may be involved in a distributed attack and strike damaging point blows at the country’s social system with the purported aims of promoting democracy and respect for human rights. in their propaganda efforts, these organizations can obtain information to engage in propaganda from servers of the Facebook and twitter public networks

Låter det bekant? På den noten är en grundkurs för var Rysslandsanalytiker ge sig på Putin’s Valdai-tal (i helhet med frågor), med hjälp av det jag ska återknyta till temat om systemkonflikten. Den grundläggande motsättningen ligger i synen på internationell säkerhet i allmänhet och europeisk säkerhetsarkitektur i synnerhet. Medan vi uppfattar att FN först började fungerade ordentligt efter Kalla Kriget ser Putin att efter Andra Världskriget var systemet starkt på grund av inte bara på vinnarnas rätt och en maktbalans, utan även på en ömsesidig respekt.

Reuters

Reuters

Ryssland, berättar Putin, ser att USA struntade i både respekt och maktbalans kastade systemet i djup obalans. Putin ser att “Essentially, the unipolar world is simply a means of justifying dictatorship over people and countries” och “international law has been forces to retreat over and over by the onslaught of legal nihilism”. Ett av det främsta medlen för detta är, i ryska ögon, Västs möjlighet att överkasta regimer med informationskrigföring, specialförband, skapta NGO:er och mutade politiska aktörer (se här för fördjupning om rysk syn på det moderna kriget). Med detta är Putin tydlig;

We had discussions …with the EU. …they simply told us: this is none of your business, point, end of discussion. Instead of a comprehensive but – I stress – civilised dialogue, it all came down to a government overthrow; they plunged the country into chaos, into economic and social collapse, into a civil war with enormous casualties.

Kring behandlingen av NGO:er säger han “This does not mean shutting the country off at all. Why did you think so? This is self-defence. …we are against political activity within Russia financed from abroad”. På den noten bör man såklart notera att utrikesministern Wallström kritiserade förra regeringen för att dra ner denna typ av verksamhet.

På den noten kan det nämnas att titeln på sessionen är talande nog “Nya regler eller spel utan regler”. Ifall inte nya regler upprättas kommer det internationella systemet bara bestå utav rå makt och symptomen för global anarki bara att växa. Putin uppmanar “it is time to start agreeing on fundamental things” vilket är ett annat sätt att rama in mitt argument att det finns en fundamental oenighet.

Suveränitet ser Putin som vägen framåt, vilket ska ses i kontrast med fundamentet av det Väst försökt bygga med tanken att ett lands suveränitet kan kvalificeras beroende på hur man behandlar sina egna medborgare, dvs humanitära interventioner. Förutom i det fallet, finns suveräniteten i grunden av folkrätten, Detta är något Ryssland själva vill skölda sig med, men har ingen som helst avsikt att låta stater i sitt nära utland åtnjuta. Det är även ett systemiskt problem. Mer generellt avrundar Putin att världen, nu baserad på globalisering av marknader, frihet och konkurrens, är en modell som tjänat de västliga länder som skapat den.

För att summera så ser President Putin det nuvarande internationella systemet som orättvist, osäkert och väldigt ogynnsamt för Ryssland. Min dysterkvistiga prognos säger att det kommer vara svårt att få en riktigt hållbar fred innan synen internationell och europeisk försonats. Med det så vet jag inte vad som är mest troligt; att Ryssland omdefinierar sin världsbild eller att Väst ger upp de senaste tjugo årens fundament i sin approach till internationell säkerhet. Men för att sluta där jag börja så vann jag, på gott och ont, debatten om att vi är på väg in i ett till kallt krig.

Den Stora Frågan

Det finns ett dilemma i ordets verkliga bemärkelse – att tvingas välja ett av två oattraktiva alternativ – i hur Väst ska svara på Rysslands annektering av Krim. Tidigare har jag diskuterat (1,2,3,4) de mest direkta effekterna av sanktioner, dess nytta i mellanstatlig kommunikation och oviljan bland vissa av EU:s medlemstater att ta det steget.

Dilemmat ligger i om Väst i det korta loppet ska svara kraftfullt, i enighet med vad våra principer, avskräckning, sammanhållning och för EU och Väst, samt stöd för Ukrainas nya regering berättigar, eller om Väst väljer det svar som dess ekonomiska kris och långsiktiga mål förhoppning med Ryssland innebär. Detta är ibland paketerat som att ignorera Ryssland och låta de gå under i fred.

Problemets väsen ligger i att Västs förhållningssätt till Ryssland präglas av insikten att vägen till den bästa möjliga utvecklingen i Ryssland – ett stabilt rättstatssamhälle – går via nära kontakter och utbyte med Väst, vilket främst handelsutbyte är nyckeln till.

Stryper vi dessa så stryper vi även vårat långsiktiga mål samtidigt som Ryssland inte kommer att sitta passivt och motta flera vändor av sanktioner utan kommer att ta motåtgärder som i sin tur fortsätter denna spiral. Att tretton kandensiska ledare blir förvägrade sin vårresa till Murmansk är inte det jag syftar främst på…

Detta är ett starkt argument emot ett robust svar mot Ryssland, men vi måste väga in ett par motargument. Ett svagare svar för att bibehålla vårt långsiktiga strategiska mål hade inneburit:

  • En bekräftelse av Kremls bild av Väst för svagt och oenat för att agera
  • Om inte en uppmuntran så en acceptans över användandet av militär makt
  • Försvagandet av folkrättens fundament; vilka inte är i praktiken absoluta utan vars huvudsakliga betydelse handlar om vilka kostnader de innebär.

Dock är det viktigt att påpeka att våran övergripande Rysslands-strategi redan fungerade mindra bra från början. Antagandet var att integrerandet av Ryssland i västliga institutioner och den internationella marknaden skulle förr eller senare socialisera Ryssland att anta västliga värderingar.

@SR

@SR

Detta har likväl inte skett och jag argumenterar att det beror på den genomgående misstro som finns i Ryssland mot Väst, och Västs värderingar, som gjort att de delarna aktivt motverkas, bl.a. belyst via åtgärder mot NGO:er och demokratiorganisationer i Ryssland.

Dessvärre ser jag få vägar till en positiv relation utan en strukturell förändring av de politiska institutionerna i Ryssland där folket verkligen kan utkräva ansvar av ledarna. Idag har vi en elektorell autokrati, där maktfundamentet är bland eliten och den enda ledaren som kommit utifrån systemet är Jeltsin, vilket var i exceptionella tider av Sovjetunionens fall.

För att återknyta till huvudpunkten så ser jag att ett robust svar behövs ÄVEN om det försämrar chanserna till vår övergripande strategi. Detta är så dels för att dess framgång har varit väldigt begränsad hittills (även om det är ett långsiktigt projekt) och dels för att om man sviker sina principer tillräckligt många gånger för vad som ser som ett mer gynnsammat alternativ så har man till slut inga principer.Dessa principer, samt Västs enighet, bidrar lika mycket till vår säkerhet som vår Försvarsmakt gör, men de kommer inte gratis.

Ifall denna utveckling fortsätter i en negativ spiral, måste utformandet av vårt försvar ta höjd för att de faktorer vi tillskriver betydelse som begränsande av osämjan mellan Väst och Ryssland – handel, resor, dialog – kommer minskas betydligt. Detta ser vi idag redan i Rysslands agerande i bland annat OSSE.

Vi ser framför oss ett mer isolerat Ryssland, där mer anti-västlig retorik kommer komma för att parera missnöje hemma. Detta är synnerligen oroande trender.

Russian Invasion of Ukraine 15: Sanctions and Signalling

After watching Carl Bildt’s appearance at Amanpour, it becomes clear that we share a few important ways of looking at the at the conflict. Which, on a side-note, some would find a compliment, and other not.

I have since the start of the conflict, almost a month ago, emphasised how important he signalling and communication element is, something Carl Bildt also emphasised in that Russia is reacting to events as they go along. Apologies if I’m getting repetitive, but as we all know, the mother of knowledge is repetition.

This is important for understanding the difference with a strategy and a plan. A plan is static whereas a strategy is about adaptability in changing circumstances with mutually interdependent actors in order to achieve an goal. I don’t believe Russia had a strict plan of what to do regardless of the Western response and actions, and if you buy into that, Western signalling becomes essential.

Therefore, I was disappointed for the weakness of the first round of sanctions before the formal annexation of Crimea, but at the same time, there are sensible arguments for letting Putin destruct  and focusing on development of Ukraine as the ultimate way to beat Putin. However, correct as the approach might have been to offer Russia to take the most profitable way out for all parties, it misses the signalling part which I’ll try to summarise so far as:

Russia: We’re sending some military guys to take the parliament, will anything happen?
West: This is problematic, maybe we should say something angry?
Russia: Let’s back them up with securing the airports, let’s call them self-defence troops
West: That’s bad, but OK
Russia: Fine, let’s support these fellows and go for some military bases
West: Oh my, oh my, what should we do?
Russia: Great, let’s have a referendum
West: Maybe if we threaten Russia a bit and mention Hitler and Sudentenland?
Russia: Let’s prepone the referendum before the West get’s there act together
West: Hitler and Sudentenland!
Russia: Yes, but we soon got Crimea.
West: We’ll sanction seven people without economic importance to give you a last chance
Putin: Vote gave us 96.77%, all of Crimea belongs to me.
West: Ok, time to get our act together…

…and that’s more or less were we are. On Thursday, the US ‘slapped’ (can’t we find a better name for it?) another round of sanctions that included high-level people as Sergei Ivanov, Mastercard and Visa-transactions and stopping Bank Rossiya to trade in dollars. President Obama further said mining, energy and energy will also be included. The EU has yet to conclude sanctions, but it seems that they will overlap to the largest degree with the American ones.

In sum, what Carl Bildt said would seriously threaten Russian economic interests. Bildt further warned, and saw quite likely, further Russian moves in Ukraine since Kiev and not Crimea is the goal. Russian counter-sanctions are ridiculous not worth mentioning.

@CSMonitor

@CSMonitor

This is why in my last post, I found support for saying that a major recast of Russia’s relations with the world is under way, not a new Cold War, but it’s clear that Russia has crossed a boundary too far with the annexation, and that is nothing the history of Crimea or that there are a percentage of far-right nationalist in the Ukrainian government will change. At least this will be crucial enough for France to move closer to delivering Mistrals to Russia (a really bad idea for the start) which would cost €1,2 billion if the Russian oligachs in London was hit.

This is important, not mainly because it would make Russia withdraw from Crimea, but from communicating that this is an extremely serious violation of norms of order and to deter (yes, I said deter) from further moves.

Even if Crimea would be enough for Russia strictly territorially, the goal of keeping a negative veto in Ukraine will still be alive until this regime and/or the post-25 May fall and this will be done by a variety of means including subversion, sabotage, trade-barriers and pressure through energy.

So a proper response to the annexation is not only about helping Ukraine to “become a Poland” (they had the same GDP after the fall of the USSR, now Poland have about four times), it is also about sending a signal that further aggressive moves will be met with serious costs.

That is why, these sanctions, together with the counter-moves Russian will feel forced to make, will create a recast of Russia’s relations with the world which has serious long-term consequences.