Hållbar försvarspolitik 1A

Efter att spenderat en vecka i Stockholm på lite diverse evenemang är det dags att skriva om svensk försvarspolitik vilket jag inte gjort sedan Europa var en fredlig plats. Det logiska hade varit att fortsätta skriva om Ukraina givet gårdagens händelser, men i den stora bilden är det lika logiskt att skriva om svensk försvarspolitik.

Mycket vatten har runnit under de försvarspolitiska broarna sedan dess; främst har Moderaterna gått längre ifrån gjort utspel om att man vill substantiellt skala upp försvarsanslaget, anskaffa medelräckviddigt luftvärn, och tio nya JAS. Det är mer än välkommet att bristerna i Försvarsmaktens finansiering och förmågor uppmärksammas, men tillvägagångssättet oroar.

I grund och botten är försvarspolitiken för viktig för att göra partipolitik av. Militär säkerhet är av den naturen att den är så abstrakt och o-konkret att väljarna har svårt att känna när man får en för dålig försvarsmakt förrän det är för sent, då framgår det med all önskvärd tydlighet. Därav måste politikernas statsmannamässighet kunna ta stå emot, för svensk säkerhet och oberoende, trycket från folket som hellre vill se pengarna annorstädes.

Av denna anledning försöker man jobba blocköverskridande för hållbara och ansvarsfulla lösningar. Medlet för att göra detta är Försvarsberedningen där alla partier sitter representerade med experter. Där gör man en analys som ska få politisk enighet och som man sedan tar med sig vidare. Eller som Försvarsberednings ordförande ofta betonar: Analys först, utgifter sedan!

När Moderaterna i och med sina utspel går ifrån detta för partistrategiska skäl gör man inte bara Peter Hultqvist besviken och häller T-sprit på en pågående brand i Försvarsberedningen en månad innan de breda slutsatser man ska ta vidare arbetet ifrån, utan man försämrar även möjligheterna för en långsiktigt hållbar försvarspolitik (jmf. när lägga värnplikten vilande med endast tre rösters övervikt).

Jag ser inte mig själv som gammal och bitter, men jag har följt försvarspolitiken tillräckligt länge för att för att se sådana här utspel med skepsis; något som förstärks av försvarsanslaget ej höjdes i regeringens vårbudget. Jag kan vara en smula förbittrad, men jag vill verkligen vara visionär på samma gång, här kommer mitt förslag:

På Folk och Försvars seminarium med KD:s, MP:s och C:s försvarspolitiska talespersoner och nickade alla instämmande och sade att IO14 är bra och att vi ska börja där. Men om vi nu ska ha IO14 är förlängningen att vi måste betala åtminstone 3-5 miljarder per år fram 2013-2023 för att kunna ta in den materiellt (notera att startåret är 2013 vilket betyder att vi redan är minst två år och 6-10 miljarder på efterkälken).

Om vi då bara kan ta det väldigt logiska steget att erkänna att vi ligger väldigt mycket på efter (givet att vi accepterar att Riksrevisionen inte blåljuger). Då öppnar det för att man kan säga “vi har gigantiska underskott i Försvarsmaktens finansiering, vi kanske inte kommer åtgärda dem direkt, men stadfästa en fast minsta-procent av BNP i tolv år framöver för att säkerställa att vi kommer dit snabbare”.

Här höjer någon handen och säger att finansiera i % av BNP är irrelevant. Motargumentet är att så länge Försvarsmakten är lågt finansierad i relativa och absoluta tal, i förhållande till  beslutad förmåga och uppgifter, behöver vi inte oroa oss för det för överfinansiering.

Detta är en strukturell lösning som tar bort både möjligheterna att använda Försvarsmakten som slagträ i valår och budgetregulator de andra åren. 1,49% är inte en  orealistisk siffra och tar oss närmare den insatsorganisation det finns en bred enighet för.

Dock som kommer den förbittrade delen av mig fram igen och ser att så länge det är gynnsammare politiskt att använda försvarspolitiken som slagträ och budgetregulator finns det lite hopp om förbättring och det är de som kan göra förändringen som förlorar på att göra den. I det läget kan försvarsdebatten se ut såhär: