Från bröd på bordet till Novorossija – Ryska samhällskontraktet del 1

Jag fastnade för en fras i väldigt intressant artikel av Lilia Shevtsova på Carniegie-institutet i Moskva. Hon använde konceptet krigsstat för att förklara hur ryska ledarskapet behövde ställa om från nuvarande modell som inte kunde garantera politiskt stöd. Detta fick min fantasi att snurra och när det snurrat klart kom idén till en miniserie om grunden i det ryska samhällskontraktet och hur det förändras. Det kan även ses som en krashkurs i post-sovjetisk historia och politik.

—

“Putin är Putin för att Jeltsin var Jeltsin” är ett av av mina favoritcitat för att förstå Putins ledarstil och legitimitet. Under Jeltsin-åren genomgick Ryssland ett smärtsamt försök till en övergång till marknadsekonomi – chock-terapi. Under privatiseringen lyckades oligarker tillförskansa sig enorma tillgångar medan livskvaliteten försämrades och misären bredde ut sig bland vanliga människor.

Ett katastrofalt krig utkämpades i Tjetjenien 1994-1996 som blev de facto-självständigt och Ryska Federationen var på kanten att de jure förlora en del av sitt territorium. Rädslan var påtaglig att man skulle gå Sovjetunionens väg.

De ryska väpnade styrkorna höll på att förfalla, löner uteblev och många gick på spånken. Detta gjordes inte bättre av det djupt impopulära Tjetjenienkriget där, till exempel, värnpliktiga utan utbildning skickades in i Grozny utan kartor över staden i stridsfordon där de fastnade och inte var någon större match för krigsveteraner från Afghanistan och Abchazien.

Till råga på denna situation när Jeltsins legitimitet och hälsa redan var i svaj kom det en djup ekonomisk kris 1998. Jeltsin hade bytt premiärministrar fem gånger och försökt parera uppfattade politiska hot från Chernomyrdin, Luzhkov och Primakov. Under denna period gjorde Jeltsin några av sina mer minnesvärda, men mindre smickrande, framträdanden i offentligheten (absolut sevärt).

Efter detta omskyfflande bland premiärministrar blev Putin tillsatt två dagar före Shamil Basayev, Khattab och tillhörande jihadister anfall från Tjetjenien in i Dagestan. Den då Putin-vänlige men nu nyligen avlidne oligarken Berezovksy hade kopplingar (möten, pengatransaktioner) till Basayev. Vidare inträffade de beryktade lägenhetsbombningarna en månad innan Ryssland startade andra Tjetjenienkriget. Konspirationsteori någon? Här är en spännande recension från en journalist som grävt i historien.

1 oktober 1999 rullar de ryska trupperna in i Tjetjenien och det Andra Tjetjenienkriget blir ett faktum. Jeltsin förhandlar till sig en amnesti av Putin, avgår som president i december och Putin blir tillförordnad president. Putin vinner folkets hjärta för sin hårda ställning (fullt med slanguttryck som att “wipe the shit out of the shithouse”) i Tjetjenienkriget.

Därefter vinner han valet 2000 i första omgången med ett stöd på 53,4% för ett parti, Enighet, som bara existerat i månader. Vladimir Vladimirovich byggde sin politiska karriär och legitimitet på en krigspopularitetsvåg; det är viktigt att ta med.

Det Putin gjorde när han kom till makten var att sakta tygla in oligarkerna som hade haft   fritt fram och konsolidera kontroll över staten efter Jeltsins nära anarki. Mest noterbart var striden som uppstod när Mikhail Khodorkovsky motsatte sig honom vilket slutade med att den sistnämnda hamnade i fängelset till väldigt nyligen (teaser i videoklippet).

Putin agerade målmedvetet och sakta samtidigt som han spelade på att han var en utomstående som skulle komma till Kremlin och rensa upp bland korruptionen. Antalet anti-korruptionsinitiativ som startades är många, men utkomsten blev snarare ett vasst politiskt argument. Detta kan skina lite ljus på varför Putin än idag försöker spela som en outsider trots 15 år i toppen.

Ytterligare så upptäcktes användbarheten av media i Putins valkampanj där det statliga maskineriet svartmålade Primakov och Luzhkov. Efter Putins vinst började processen att statligt ta kontroll över media för att bland annat själv insulera sig mot samma process. Det är en process som pågår än idag och har fått en extra fart under Ukraina-krisen där till och med lojala/semi-lojala skribenter fått sparken.

Enkelt sagt var den implicita samhälleliga överenskommelsen att  så länge Putin inte var Jeltsin och befolkningen fick det kännbart bättre – eller bröd på bordet – stödde de Putin.

Något som vi i Väst ofta betraktar som märkligt är Putin’s macho-image som spiknykter med topplösa bilder eller åkturer med motorcykelåkare. Detta bör ses som explicit som en del i att inte vara Jeltsin som skämmer ut både sig själv och landet genom alkohol och en oförmåga att hantera sig själv. Detta är ytterligare en anledning varför retoriken med det starka Ryssland uppskattas.

På den andra punkten fick ryssarna verkligen det bättre under trycket av skenande oljepriser. Sedan Putin kom till makten tills han lämnade över den 2008 fyrdubblades BNP per capita. 2007 var Putins stöd 81% och därmed slog då rekorded över att vara ledaren i världen med högst stöd. Detta är inte att underskatta.

En lektor på King’s gillar att betona att ifall Putin bara hade klivit åt sidan 2008 och lämnat det politiken så hade han blivit den mest populäre ryske ledaren någonsin. Hur hade världen sett ut då? Det känns som ett lämpligt ställe för att sätta punkt för första delen.

—

Under söndagsmorgonen kom det även ut ett mycket bra framträdande av Kalle Kniivilä på TV4 Nyhetsmorgon där han betonar ganska precis samma som ovanstående.