Russian Intervention in Ukraine 13: Knowing Me, Knowing You

Welcome to my first post in English on this blog, I’m normally blogging in Swedish, but due to popular demand, I will try for English a bit. I haven’t written in a while on Ukraine both because of work and that, at least I feel, I’ve already covered the essentials, but now things are moving again it is time to grip the pen again. 

So we have had a few important events these last days. Yesterday some people of some political conviction had some kind of referendum with some kind of no legitimacy. Of those people, 96,77% voted in favour of joining Russia in (as opposed to leaving Ukraine). Which is just below the support United Russia got in a twice-bombed-to-pieces Chechnya. Is the Kremlin loosing its attractiveness?

Following this referendum thing, the US came out with travel bans and asset freezes for ideologues and not businessmen (as Ben Judah put it). And they are not the ones who needs West for business. Vladislav Surkov for instance, only need the West for Tupac and sanctions are unlikely to hinder that.

The third of the current events – the Russian recognition of Crimea’s independence – is touching upon the big question, will Russia be content with leaving Crimea de facto-independent and use it to maintain a negative veto in Ukraine for the period to come, or will Russia go all-in and legally annex Crimea? Remember that a thing of independence is a pain forever, as I’ve wrote earlier.

Friendly pointers for voters.

Friendly pointers for voters (Stop Facism!)

There’s a general agreement among the pundits that option one is the sensible – to take a step back, keep the alternatives open and bargain – but then again, what speaks for option two is the forces and passions already put in motion (to put it in Tolstoyan terms). Tomorrow at 11 GMT we’ll see what Putin has to say for the parliament.

If you know your enemies and know yourself, you will not be imperiled in a hundred battles… if you do not know your enemies nor yourself, you will be imperiled in every single battle. -Sun Tzu

I could have named the post after the quote above, but ABBA is of course better. The things is that the Russian leadership know their enemy – knowing you – very well and the West has so forth behaved according to their expectations. 

Russia have for a long time managed to play on and reinforce Western disunity, this time vividly exemplified by France delivering Mistrals in the crisis, Germany acting as a break on EU sanctions and the UK protecting the City of London.

The problem to find a strong response is further exemplified today with the sanctions when the Russian stock exchange ended their day with a 3,77% rise. The market seemed relieved that the ideologues and not the businessmen – who would make a real difference for the ruling elite – was targeted.

A few days ago David Cameron opened for the financially precarious, but for effect, needed move to go ahead with asset freezes regardless the problems it would pose for the European centre for dirty money City of London. If the Western response will continue to conform to Russia’s expectations, time will tell, but for the first weeks it seems that Russia’s call was not a bad one.

However, the Russian leadership forgot about the “knowing me”-part in Sun Tzu-phrase/ABBA-song. In the longer term, the actions in Crimea will even further exacerbate the two biggest security challenges for Russia; yes, by far exceeding potential NATO-expansion.

It’s the economy, stupid! The current events will not help the Russian economy who were running net losses even before the Crimean invasion even though the markets have not punished Russia too seriously so far. Above this, the Russian economy had already loomy prospects in a 10-years perspective with a failure to modernise to a knowledge-economy instead of one ovely dependent on natural resources. In the short run, subsidising Crimea will cost, but in the long run businesses, who like all people are risk averse, will have a lot less appetite for Russia, which will be detriment to Russia’s biggest problem.

…and the ethnicity, my clever friend! This point has been emphasised most strongly by Paul Goble, but Russia is a multicultural federation par excellence. A completion of the already ongoing shift from civic nationalism to ethnic nationalism – seen by e.g. Sobyanin, Rogozin and Navalny, but not Putin himself – will lead to the end of Russia’s influence in the greater region and potentially of Russia itself. Interstate/interregional security dilemmas has the potential to spread as brushfires and spiral and civic nationalism is a condition for the integriety of the Russian Federation.

And these are just few of the problems with not knowing oneself, or even worse, not caring.

Jag skulle vara väldigt tacksam om ni svenska läsare ger er syn på språket!


Advertisements

Är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin?

Efter en diskussion idag på Twitter om Sveriges strategiska läge argumenterade Anders Lindberg att det är bättre än någonsin. Jag håller inte med, men 140 tecken är lite för kort att förklara det på, därför kommer ett kortare inlägg om vårt strategiska läge.

Mitt första argument är att the New World Order – optimismen efter kalla krigets slut att äntligen bygga en värld baserad på folkrätt och globala normer – var begränsad i både tid och rum. Vad menas med detta? Vad många yngre debattörer tar för internationella säkerhetsstrukturens normala funktion, kan mycket väl vara en anomali. Att FN-systemet började fungera igen efter Kalla Krigets slut var beroende av: 1) att Ryssland i ett tidigt 90-tal sökte integration med Väst; 2) att Ryssland under tidigt 00-tal var kraftigt ekonomiskt försvagade och var tvingade hålla sig väl med Väst (samt att Afghanistan låg i ryskt intresse); 3) att Ryssland i relation till Libyen precis hade genomfört en “reset” med USA och UNSCR1973 godkändes; 4) att Kina är oftast ovilliga att själva stå emot Väst i FN:s säkerhetsråd gör att deras motstånd delvis möjliggjorts av Rysslands motstånd.

Dessa faktorer har möjliggjort vad många som betecknar en världsordning baserad på demokrati, mänskliga rättigheter och humanitära interventioner. Men dessa normer är inte globala och i tider av ökande multipolaritet med Ryssland och Kinas uppgång är det inte på något sätt givet att dessa kvarstår som ledorden för internationella systemets samhällets utveckling. Tvärtom uppskattas de inte alls av Ryssland och Kina.

Det andra argumentet att våra säkerhetsgivande institutioner är alla i antingen nedgång eller kris. USA:s ekonomiska kris och ombalans ger mindre intresse och förmåga att stå för Europas säkerhet (som de vänligt gjort ett tag). NATO:s sammanhållning skakas av avsaknaden av gemensamt syfte och ojämn arbetsfördelning. EU är världsledande i civil krishantering, men lider av en ekonomisk-överspillande-till-politisk-kris och saknar militära medel till annat än små-medelskaliga expeditionära insatser. Vår egen Försvarsmakt har ovarsamts krympts och dagens, i praktiken, nedskärning av försvarsanslagen årligen sänker avsevärt dess förmåga att fungera som ett system av system och på lång sikt kan hotas av en systemkollaps (med det menar jag att det tillförs mindre pengar än vad till exempel löneökningar och inflation kompenseras för).

Det tredje argumentet är att Rysslands kapacitet och aptit på att förändra dagens status quo förändras kvickt. För tio år sedan var Ryssland en marginaliserad aktör i internationell säkerhet som nätt och jämt överlevt sin ekonomiska kris och Tjetjenienkrigen. På tre års sikt har man ytterligare höjt försvarsanslaget till 3,9% av BNP. På tioårssikt kommer man att skördat frukten av den militärreform vi bara har sett början av idag. Detta är, såklart, givet att Ryssland klarar att fullfölja reformen. Hittils har det i alla fall visat sig att trots ekonomiska motgångar är det de Väpnade Styrkorna pengarna går till. Likväl ifall Ryssland “bara” vill etablera sig som en stormakt igen eller om de vill mer ändå. Det måste vi förhålla oss till.

Detta må låta dystopiskt, men det är trender som vi måste ta på allvar i diskussionen om vår säkerhet. Viktigast av allt är att vi ej får glömma vårt eget aktörskap. Vårt agerande idag bidrar till att skapa den säkerhetssituationen vi möter imorgon. Hur vi påverkar Kina och Rysslands normer kan vara en svår fråga, men vi kan stärka våra säkerhetsskapande organisationer: Försvarsmakten, EU, NATO och på så sätt bevara USA:s intresse i Europa.

Uppdaterat: F&S kommenterar inlägget och Jägarchefen gör en gedigen analys av Zapad.

Vad vill Ryssland med Syrien?

De senaste veckorna har rysk utrikespolitik kring Syrien hamnat mitt i strålkastarljuset och överraskat många. Först genom att hålla i handbromsen när chocken var som starkast över rapporterna om att kemiska substanser hade använts, och sedan genom att till synes lyckas avstyra (fördröja?) vad som såg ut som en direkt förestående amerikansk bombning. Det kan verka som om Rysslands agerande kom en blixt från en klar himmel men betraktar man vad som driver ryska intressen i Syrien blir agerandet klarare.

En återkommande poäng är Rysslands rädsla för Västs fortsatta interventioner i länder de ogillar för att arbeta mot regimskifte. Detta följer en tradition från Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen. Denna rädsla var mest påtagligt i mitten av 2000-talet då Väst-stödda färgrevolutioner och NATO-utvidgning kombinerades med rysk svaghet. Detta tänkande bedömer jag kvarstå till mångt och mycket i dagens ledarskap, men det är ej tillräckligt för att förstå hela den ryska drivkraften att skydda Syrien utan vi går vidare till att kika på ryska geopolitiska intressen i Syrien.

Ryssland har en flottbas i Tartus och står för 72% av Syriens vapenimport. Detta har också sett som betydande för Rysslands stöd. Vid närmare granskning visar dock det sig att flottbasen är egentligen enbart tre flytande pirar till underhåll. Den håller i och för sig på att upprustas, men har i mångt och mycket haft ett symboliskt värde snarare än ett praktiskt. Om man vrider på vapenhandeln och ser till vad Ryssland får ut av den så finner vi att den är består till mindre än 5% av Rysslands totala export och på senare tid har Syrien enbart kunnat betala för hälften av dess leveranser. Exempelvis utgör både Turkiet och Israel   större importörer än Syrien. Detta får oss att leta efter ytterligare drivkrafter.

Diplomati.

Diplomati.

“We are not protecting the Syrian government, but international law.”Putin i NYT

Ryssland gör många (och ofta helt korrekta) argument som spelar på folkrätten. Som jag tidigare resonerat, beror detta snarare på möjligheten att utöva makt via lag än en genuin tro på folkrätten. Ifall det sistnämnda hade varit fallet då hade vi kunnat förvänta oss en striktare åtlydnad av till exempel Helsingforsavtalet eller Europeiska människorätts-konventionen, vars slutsatser Ryssland förkastade direkt efter kritik från Tjetjenienkrigen. Folkrättens natur är sådan att en juridisk positivistisk (blackletter) läsning av den kan ge stöd för precis det Ryssland förespråkar: absolut suveränitet och all konfliktlösning via FN:s säkerhetsråd där Ryssland har veto. Om Rysslands folkrättsliga argument är för maktutövande behöver vi hitta ytterligare drivkrafter.

Ryssland är rädda för islamistisk extremism. Som Putin själv skrev i artikeln i New York Times, finns oro med vad som händer med dessa kämpar när kampen är över och de ska återvända. I Syrien finns det bedömt 100,000 personer med tjerkessiskt ursprung (ett nordkaukasiskt folk som främst hittas i Karachai-Tjerkessien, Kabardino-Balkarien och Adygien) som drevs tvärs över Svarta Havet från Norra Kaukasus när det ryska imperiet konsoliderade sina gränser 1864. Denna koppling samt den pågående insurgentrörelsen i Norra Kaukasus ger både kunniga och villiga kämpar som åkt till Syrien. Ifall Assad-regimen faller finns risken att Syrien blir en fristad för sunni-jihadister, och detta är ett skrämmande scenario för Ryssland.

Hur som haver återstår det jag ser som Rysslands starkaste drivkraft och överordnade utrikespolitiska mål; att cementeras som en internationell stormakt. Detta innebär en egen intressesfär där andra stormakter ej intervenerar (ung. forna Sovjetunionen) och en ledande roll i hanteringen av frågor om internationell säkerhet. Det är det sistnämnda som gör sig speciellt noterbart i fallet Syrien och en av de bästa frågorna man kan ställa för att förutspå hur Ryssland ställer sig till en speciell kris är hur har man blivit engagerad i frågan av Väst; som jämlike eller som någon som förväntas godkänna beslutad policy.

Den starka önskan (gränsande besattheten) att bli erkänd som den supermakt som Sovjetunionen var kan förklara varför Ryssland trivs så väl med kärnvapenbegränsnings-förhandlingarna; där sitter man som jämlike med världens enda supermakt. Detta förklarar också varför Ryssland kan, utan att känna sig som hycklare, förutspråka strikt efterlevande av icke-intervention och icke-inblandning i interna affärer, förutom när det rör som interna affärer och suveränitet i ens egen intressesfär (ex. av mig 1, 2, 3Jägarchefen 1, 2).

I ljuset av detta var Syrienstuntet perfekt genomfört. Putin framstod som den enda i hela världen som hade makten att påverka Assad; någonting en Obama med begränsade attacker och trevande kongressgodkännande inte gjorde. Detta för Ryssland närmare sitt mål att från början få större inflytande i internationell konflikthantering och desto mer Ryssland känner sig som en verklig stormakt, desto mera hegemoni kommer man vilja utöva i sitt närområde.

Även läsbart om Syrien: Försvar och Säkerhet

Hotbilden: Ryssland och NATO

Diskussionen på bloggen fortsätter kring vad NATO kan lösa och icke. Tidigare har diskuterats NATO och Sveriges handlingsfrihet, samt hur NATO inte kan vara ett substitut för en trovärdig försvarsmakt. Idag fortsätter vi med att ta in Ryssland i bilden. Diskussionen kring de hot Ryssland kan utgöra kommer även att fortsätta framgent.

Ryssland är en aktör som skapar bråk när det ser en vinning av det och inte en aktör som skapar bråk för att de är onda och därav gör onda handlingar. Detta är något som tydliggjordes när dåvarande generalstabschefen Makarov besökte Finland och visade vad Ryssland ser som rysk intressesfär. Makarov kritiserade också Finlands militära övningsverksamhet och varnade för ett närmande mot NATO. Att Moskva oroar sig för en utvidning av alliansen framgår tydligt av detta, men framförallt i deras militärdoktrin där listas NATO som den största externa militära faran (Se Wiseman).

De senaste dagarna har försvarsdebatten vidare hållt ett högt tempo efter bland annat Jan Björklunds utspel om Patriot-system på Gotland (Se F&S för sammanfattning av debatten). Centralt är det hot Ryssland utgör mot Sverige och vilket hot det kan komma att utgöra i framtiden (Exempel Expressen, men nej, det är få som pratar om en fullskalig invasion, Wiseman reder ut). NATO-debatten pågår i ljuset av hotet från Ryssland och Sveriges hypotetiska förmåga att 2019 kunna försvara oss mot ett begränsat anfall på en plats runt 24-48h om IO14 finansieras (F&S tankar). Men om vi lägger hop dessa två synpunkter och vänder på frågan, skulle inte ett och svenskt NATO-medlemskap vara det som verkligen säkerställer att Ryssland ser Sverige som ett hot och agerar därefter?

När Baltstateterna gick med i NATO 2004 möttes detta av motstånd i Ryssland, man kände att man hade blivit åsidosatt i processen och att ens bekymmer inte hade tagits på allvar. Detta är ett återkommande element i Rysslands relation med Väst efter sin självständighet. Många möjligheter att skapa en “normalare” relation till Ryssland har missats under den enorma transformation med tillhörande identitetskris som Ryssland genomgått. Utan att på något vis ursäkta Rysslands brott mot mänskliga rättigheter, kan man kontrastera mot hur Kina har kommit undan enkelt medan Ryssland fått utstå desto hårdare kritik.

Sovjetunionens arv ligger tungt i Ryssland, men det gör det också hos externa bedömare. I en given situation har pro-västliga mindre stater kunnat få stöd mot Ryssland per automatik snarare än per riktighet. Något som ytterligare bidragit till ett konfliktfyllt förhållande är omsvängningen i Väst till humanitära interventioner med grundtanken att en stats suveränitet kan kvalificeras av den säkerhet och skydd de tillhandahåller sina invånare. Detta har setts av Ryssland som något godtyckligt där makt döljs i moraliska och juridiska termer på Morgenthauskt manér. Speciellt obehagligt har dessa interventioner setts då de skett utan FN:s säkerhetssråds godkännande som i fallen Irak och Kosovo. Detta bland annat för att Ryssland fruktade interventioner mot sig själv mot främst Kaukasus, något som till och med diskuterades på högsta amerikanska ort under Georgienkriget 2008.

Den osäkerhet som har funnits i Ryssland har snarare förstärkts och upprepats med Kosovo 1999 (och erkännandet 2008), Irak invasionen 2003, NATO-utvidningen 2004, okritisk support till Ukraina under gaskrisen 2006 med mycket mera. Lågpunkten var troligen i slutet av George Bush Jr. tid som president i USA, men flera utmaningar kvarstår. “Resetten” av Obamaadministrationen plockade ett par viktiga, men lågt hängande frukter, de som kvarstår är desto svårare.

Det finns dock en stor skillnad idag emot när alliansen utvidgades 2004, Ryssland står i en helt annan maktposition; dess BNP och militärutgifter har mer än tvådubblats. 2004 var året då länderna formellt anslöts, men förhandligarna och beslutet hade tagits dessförinnan. I essens kan man säga att ifall Ryssland skulle försökt hindra ett anslutande var deras maktposition i den svagast möjliga. Från detta kan vi dra slutsatsen att möjligheterna att utöva påtryckningar mot en medlemskap process skulle vara betydligt större i dagens läge.

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Så om Ryssland är vårt största hot och deras största hot är en NATO-utvidgning, skulle det inte bara vara bättre att låta bli att gå med i alliansen överhuvudtaget? Skulle det finnas något mer provocerande än att gå med i den allians som skapades med syftet att försvara Väst från Sovjetunionen? Detta är två viktiga frågor. Tills vidare lämnar jag dem till Er att fundera på och kommentera, själv återkommer jag till dessa senare.

FN och internationell säkerhet

“På det globala planet är det främsta uttrycket, för att skapa stabilitet och säkerhet, vårt stöd till Förenta Nationerna (FN).” –Regeringen

Genom FN stadgan tilldelas huvudansvaret  för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen till FN:s Säkerhetsråd. Till detta har de fått vittomspännande krafter som inkluderar verktyg för: fredlig lösning av konflikter (FN-stadgan Kap 6, exempelvis fredsbevarande uppdrag), tvingande åtgärder (Kap 7, ex: ekonomiska sanktioner och fredsframtvingande operationer); möjligheten att ta beslut som binder de övriga medlemmarna i FN att fullfölja Rådets beslut (Artikel 25); och konstitutionell ‘trumf’ i och med att alla eventuella konflikter mellan obligationer från andra internationella fördrag och FN-stadgan, har FN-stadgan företräde (Artikel 103). Detta är noterbart då beslut från ett enkom politisk organ baserat på nationell representation och nationella intressen överskrider andra obligationer baserat på folkrätten (Lockerbie, ICC).

Trots denna verktyslåda och befogenheter visar Säkerhetsrådet blandade resultat när det kommer till att handling. Under det Kalla Kriget var det förpassat till ett forum för dialog på grund av stormaktsrivaliteten. Med murens fall, perestroika och glasnost kom ett hopp om en “new world order” och rådet spelade en central roll med höjdpunkten i Kriget mot terroismen, men slutpunkten i och med invasionen av Irak. Den senaste tiden får man säga att resultatet har varit blandat. Insatsen i Libyen blev visserligen sanktionerad, men det västliga övertrampet av mandatet och situationen som uppstod efter insatsen har skapat en bitter eftersmak hos Ryssland och Kina som gör det mindre troligt att liknande insatser kommer att accepteras. Fast vem vet? Den syriske oppositionsledaren har blivit inbjuden till Moskva av Lavrov efter en diskussion i München (se F&S analys).

Det är nödvändigt att placera FN i en historisk kontext för att få en förståelse av organisationens syfte och under vilka omständigheter den fungerar samt vad detta därav betyder för svensk säkerhetspolitik. FN uppstod, i motsats till allmän tro, den 1 januari 1942 under mitten av ett rasande världskrig. Målet med den krigstida alliansen var att bevara den fred de slogs för att uppnå och antagandet av FN-stadgan i San Fransisco 1945 var kulminationen av den krigstida alliansen snarare än något väsenskilt. I ljuset av detta är det förståeligt att organisationens institutionella design snarare fokuserade på att undvika ett nytt stormaktskrig än att hantera ‘complex emergencies’ 60 år senare.

Vi kan även dra en insikter från det öde Nationernas Förbund (NF) gick till mötes. NF led av två brister som kom att plåga dess existens, det saknade deltagande av supermakterna USA och USSR vid dess start och de saknade ett effektivt beslutsfattande. Besluten togs i enhällighet och det var upp till var och en att besluta något sågs som ett hot eller ej. Detta blev tydligt med bland annat: Japans aggression i Manchuriet, Italiens invasion av Abyssinien, eller Sovjetunionens invasion av Finland som fick följden att Sovjet lämnade NF. Lösningen på dessa problem blev antagandet av rätten till veto i Säkerhetsrådet. Detta var krav av UK och USSR för att gå med i FN och det kan hävdas lyckats med att hålla stormakterna inne.

FN-stadgans sinnrikedom ligger i att den kodifierade de institutioner som upprätthåller internationell ordning snarare än att avskaffa dem. Veto-rätten tydliggör detta eftersom den institutionaliserade den rådande maktbalansen och stormakters intressesfär, då beslut ej kan tas mot någon av stormakterna eller dess agerande i sin intressesfär (ex. Latinamerika, Georgien). Fördelen med denna design är att den kan räddat FN som organisation och hållt stormakterna kvar i den, men perspektivet kring mindre makters rättvisa blir desto svårare.

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Det blir tydligt att stormaktskonsensus och undvikandet av ett stormaktskrig är viktigare i FN än små makters väl och ve. När alla är eniga kan FN agera, men det är oftast i det strategiskt nedprioriterade Afrika man lyckas nå denna enighet. Frågan som uppstår är således vad FN:s institutionaliserade tendens att prioritera stormakters rätt betyder för svensk säkerhetspolitik? Vilka funktioner för internationell säkerhet kan FN utföra och vad betyder det för oss?