Konfliktvarning Moldavien: Pro-ryska upplopp?

Läget är spänt i Moldavien inför söndagens val. Igår förbjöd den centrala valövervakningskommittén det pro-ryska partiet Patria av för att ha tagit emot utländska pengar vilket är olagligt i Moldavien. Idag bestämde domstolen att beslutet var korrekt.

Igår grep även Moldavisk polis fem personer med som planerade att starta våldsamma upplopp i Moldavien. Personerna var beväpnade med pistoler, RPG:er, uniformer och stora mängder pengar. Myndigheterna bedömer att det är 15 personer i en förbjuden pro-rysk grupp som planerar att starta upplopp ifall de pro-EU partierna vinner makten. Än mer oroande är att de ska ha gripits med ritningar över centrala statsinstutioner och ha kopplingar till ‘antifascister’ i Ukraina. De sistnämnda uppgifterna kommer ifrån en källa i landet jag bedömer mycket trovärdig och samtidigt mycket oroande.

Moldavien är ett delat land som har haft stora svårigheter att behålla en regering än längre tid och valen avlöser varandra. Man har hållit sju val de senaste fem åren. Landet är grovt sett delat på hälften, även fast en pro-europeisk riktning har haft starkast support. Dock riskerar avstängningen av det pro-ryska partiet att tippa över balansen i detta val. Moldavien har även en utbrytarregion och en frusen konflikt i Transnistrien där ryska ‘fredsbevarande’ styrkor funnits sedan kriget som följde Sovjetunionens uppbrott.

Det de facto-självständiga Transnistrien har länge fungerat som ett medel för inflytande mot Moldavien. Utan den hade möjligen Moldavien varit i EU idag. Den ryska oviljan att dra tillbaka de trupperna var en anledning varför CFE-avtalet gick i stöpet och landets geopolitska läget har ökat desto mer på grund av kriget i Ukraina (se nedan).

IMG_0213

Än mer oroande är att inatt mördades modern till direktören för tidningen Panorama. Modern vart brutalt mördad med tydliga tecken på våld mot huvudet. Oroande nog stöder tidningen Panorama den pro-ryska saken i allmänhet och Patria i synnerhet. Det är inte min avsikt att peka fingrar i ett fall jag inte har någon djupare insikt i men vem mördaren är är inte det viktiga.

Det finns väldigt många indicier pekar på försökt till pro-ryska upplopp, ett pro-ryskt Majdan så att säga. Det behövs inte mer än ett par tusen som protesterar och bland dem ett gäng provokatörer som utlösa våldet. Både demonstranter och provokatörer lär det finnas och vi får sätta hoppet till den moldaviska statens möjlighet att hantera eventuell oro och vara beredd att snabbt ge stöd. De behöver verkligen ett stöttande EU.

Uppdatering 22.18: Nu har amerikanske ambassaden släppt ett pressmeddelande där man, utan att ha tillgång till all fakta i fallet, uttrycker djup oro för rättstatsprincipen och den demokratiska processen. Mer spekulativt skulle man kunna parafrasera uttalandet att Moldavien bör akta sig för föreväningar som kan leda till upplopp.

Vidare bör vi hålla ögonen på Gaugazien under valet som är en region i allra sydligaste delen av Moldavien som gränsar mot Ukraina. Där ska, enligt den lokala valkommissionen, 98,4% ha röstat för närmare relationer med Rysslands tullunion och 97,2% röstat emot närmare EU integration i en folkomröstning. Än viktigare skulle 98,9% stödja självständighet och närvaron för dessa val skulle vara över 70%. Dock har folkomröstningens legitimitet förnekats centralt.

Ryska sanktioner mot EU: Ett välriktad slag?

Ett intressant ämne som det inte grävts så mycket i är de ryska sanktionerna mot matvaror från EU som infördes i början av augusti. Är det en galnings drag som spelar ett förlorande spel eller är ett genialiskt motdrag för att straffa EU:s agerande och sätta press på dess jordbrukslobby att upphäva sanktionerna? Såhär skämtade man i alla fall i Moskva:

Men argumentet för att ändå är ett bra drag får en att ställa frågan, vem drabbar detta egentligen? De som äter finsk youghurt, norsk lax och polska äpplen är för det mesta medelklass till övre medelklassryssar. Det är en målgrupp regimens strateger har valt bort. I och med de nyligen antagna lagarna om att förfölja homosexuella, utvidgandet av begreppet förräderi för att komma åt politisk opposition och tvinga organisationer att registrera sig som agenter, har man gjort direkta dråpslag åt en stor del av medelklassen som tenderar att vara den grupp som värnar om politiska och mänskliga rättigheter.

Vidare, går det att se att sanktionerna är relativt smarta då det slår större matproducenter i Europa vilket indirekt slår deras länders ekonomi genom minskade skatteintäkter, uppsägningar som behöver bidrag och därav även mindre skatt som kommer in till skattkassan. Detta späder på det ekonomiska svårigheter som gjorde EU:s svar mot Ryssland så fördröjt. Men för att ta ett ekonomiskt mått så kan vi titta på hur rubeln har utvecklats mot Euron efter sanktionerna:

Euro-Ruble

Euro-Ruble

Det förefaller inte var några allvarligare svängningar från 4-5 augusti även om rubeln först blev ganska snabbt billigare.

Screen Shot 2014-08-19 at 15.45.53

När det kommer till obligationsräntorna (desto högre desto sämre) ser vi att det faktiskt har gått ned sedan matsanktionerna efter att ha följt en längre trend av att bara öka vilket talar för att sanktionerna kan ha varit ett bra drag från Putin.

Screen Shot 2014-08-19 at 15.48.44Efter sanktionerna har den ryska börsen också gått rakt uppåt och vissa ryska matproducenters aktier har gått upp över 30% på momangen (inte dum att investera i ifall man är ibland ryska eliten och vet hur dessa skulle svänga).

Den främsta konsekvensen av sanktionerna är att matvaror för 110 miljarder kronor inte kommer nå den ryska marknaden. Detta kommer att behöva ersättas och – enligt ekonomisk teori – med produkter som antingen kostar mer eller är sämre. Detta är så klart trist för de som måste genomlida det, men samtidigt kommer någon typ av mat att finnas och så är det djupt rotat i den ryska folksjälen att acceptera lidande. Speciellt i en tid som denna då Putins popularitet extremt hög för hans position. Ett ytterligare exempel på detta är från en Levada-undersökning från förra året där nästa 50% var instämde helt eller delvis med att de var beredda att genomgå sämre ekonomisk utveckling för satsningar på de Väpnade Styrkorna.

Hur drabbar detta då EU? Det drabbar EU olika. Sverige drabbar det inte för hårt, men till exempel för Polen utgör deras äpplen cirka 1 procent av BNP och deras största kund är Ryssland. Handeln mellan Finland och Ryssland föll med 8 procent till ett värde av 57 miljarder kronor. Vidare pratade det i Ryssland omåttligt populära Valio om en eventuell neddragning av 800 personer då Ryssland var deras största marknad.

Ifall vi minnas kommunikationsaspekten av kriget, att det finns ett kommunikationselement i alla handlingar mellan olika motståndarna, och sedan betraktar vi Putins valmöjligheter. De inkluderade att bara ta emot sanktionerna, svara rent symboliskt eller svara hårt. Då var nog detta en av de åtgärderna där Ryssland hade asymmetriskt övertag och där EU lider mer (enligt ovanstående indikatorer) gav man ett ganska hårt svar med ganska låga kostnader i Ryssland. Energiexporten hade svidit för hårt och den andra sektor jag kan tänka mig där detta övertag är likvärdigt är i bilhandeln, något man inte varit sen att skrämmas med:

Det stora frågeteckned kring sanktionerna är hur det kommer att påverka inrikes-stabiliteten och missnöjet mot regimen, men som propagandamaskineriet maler på om det onda Väst som Ryssland måste stå upp mot är min bedömning att den, ändå kalkylerade risken, är mindre.

Sveriges strategiska läge post-Ukraina

Under hösten skrev jag ett inlägg med titeln är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin? Relevansen av de varningarna visade sig med önskvärd tydlighet med Ukraina. Försvaret av Sverige handlar till en liten del den faktiskta förmågan av våran Försvarsmakt att hålla kulor i luften (även om det är nog så viktigt) utan det beror även på flera andra saker där vår vilja och beslutsamhet kanske är den mest underskattade.

Huvudpoängen var att det fanns huvudsakligen tre trender som nämnvärt försämrade Sveriges säkerhet: minskande internationellt konsensus; försvagande av våra säkerhetsinstitutioner; Rysslands ökar sin förmåga att leva upp till sina mål. Rysslands aktioner i och mot Ukraina har förkroppsligat de negativa, om än abstrakta, trenderna och därför är det på plats att uppdatera analysen med samma simpla, men illustrerande, analysverktyg.

Internationella normer

Bedömningen om att FN:s tillfälliga fungerande och att (idéen om) en global värdegemenskap är begränsat i tid (säg t.o.m. 2003 och Irak med undantaget 2011 och Libyen) och rum (Europa, Nordamerika och liberala demokratier) står sig kvar. Kina har både insisterat att principen om icke-intervention gäller men även kritiserat Väst för att inkräkta på rysk intressesfär och rott i hamn en gasaffär med Ryssland efter 10 år av förhandlingar. Indien har inte stött sanktioner och pratat om ryska legitima intressen i Krim (jmf Aftonbladet Kultur).

Men mest talande är kanske omröstningen i FN där enbart 100 länder ville säga definitivt att Ukraina, ett land de alla erkänt som självständigt enligt gällande gränser, var ett självständigt land enligt gällande gränser. 93 länder ville inte bekräfta detta och det är ett strategiskt problem i det långa loppet.

FN:s omröstning om Ukrainas territoriella integritet.

FN:s omröstning om Ukrainas territoriella integritet.

Våra säkerhetsgivande institutioner:

EU: EU har tagit steg mot att stötta Ukraina med bidrag och skrivit under associationsavtalet vilket ändå måste belönas beröm i avseendet motdrag i en bredare strategisk konflikt med Ryssland. Angående krishantering har det gått värre, sanktionerna har varit relativt begränsade och idag är ryska börsen uppe på innan krisnivåer

Samtidigt står de tre ledande EU-staterna för den tydligaste splittringen då de av respektive inrikesbekymmer varit bromsande i ett starkt och enat svar (Tyskland av energi och företagskopplingar, Frankrike för arbetsmarknadspolitik av Mistralskeppen och Storbritannien för att skydda City of Londons roll samt sammantvinade affärsintressen). Att lägga till har mindre stater även bromsat ett enat svar, ofta med ekonomisk rationalitet.  Det går dock att registrera positiva utvecklingar på lång sikt i EU:s arbete för ökad energisäkerhet intensifieras och krisen ökar enigheten samt möjligheterna för nedanstående och motsvarande initiativ:

Sammantaget har EU:s krishantering blivit ställd inför ett elddop och blivit mestadels ett kvitto på att Rysslands “söndra-och-härska”-approach till EU fungerar utomordentligt när Unionen är ovillig att acceptera ekonomisk smärta.

NATO: Samtidigt som NATO inte varit aktiv i samma utsträckning som EU så har man passerat krisen med mer positiv resultat för svensk säkerhets skull. NATO var uppe i en vidare omorientering mot medelhavsoperationer och Steadfast Jazz, som första övning av territorialförsvar sedan Vasa sjönk, fick väldigt blygsamt deltagande från många håll.

I och med Ukraina-krisen har NATO förstärkt den militära närvaron österut på olika vis: exempel är tillskottet av stridsflygplan för incidentberedskapen i Baltikum, fallskärmstrupper till Rumänien och utökad övningsverksamhet (bland annat i Östersjön). Nu finns det även tal om att toppmötet i Wales i september kan handla om att återigen göra Artikel-5 trovärdig och öka fokus på Ryssland. Det är positivt för Sverige, men frågan om att USA inte vill betala för rikare européers säkerhet lär dyka upp igen.

Sveriges försvar: Det här med ovilja att betala för sin säkerhet leder oss osökt in på tillståndet i Sveriges försvar. I och med Ukraina-krisen har vi sett utspel om att Sverige skall införskaffa tio fler JAS, kryssningsrobotar, u-båtar och nu senast förstärka incidentberedskapen. 

Det är i och för sig positivt, men man måste betala för det. Alliansen kom ut med att man skulle öka försvarsbudgeten upp till 5,5 årligen till 2024 men enbart 1,1 miljard till 2018. Av den miljarden var 500 miljoner omfördelning från försvarsanslaget och de andra 500 miljonerna kan dras från RB5 då Försvarsmakten ska minska med 500 miljoner kronor vilket gör ökningen 0 till och med 2018.  Samtidigt har FOI utrett en av mekanismerna som i realiteten gröper ur försvarsanslaget, den uteblivna försvarsprisindex-korrigeringen gör att anslaget bara minskar och minskar. Under 2015 räknar FOI att 700 miljoner samtidigt som regeringen säger att man ökar anslagen det året med 380 miljoner (Läs Wiseman och Johan Wiktorin på temat finansiering, min syn står fast).

Det svenska försvaret finansieras ej tillräckligt vilket leder till brister i både materielförsörjningen, personalförsörjningen och möjligheterna att öva i större enheter. I stort sett de tre komponenterna man behöver för ett fungerande militärt försvar. (P.g.a. platsbrist lämnar jag problemen i det civila försvaret därhän för nu, får återkomma till dem).

Ryssland:

I och med operationerna i Ukraina har Ryssland använt sitt militära maktinstrument med väl uppnådda resultat och utan att ett splittrat Väst har bromsa dem. Ifall de är en strategisk vinst återstår att se. Den ryska marknaden har som sagt återhämtat sig, nedklampningar på civilsamhället och oppositionen har skett i krisens skugga, och Putins stöd är för närvarande skyhögt.

Vidare har Ryssland genomfört större och mer komplexa övningar och deras militära förmåga ökar fort vilket kommer öka deras möjligheter att få igenom sina politiska mål. (rysk övningsverksamhet analyseras utmärkt av Jägarchefen, följ honom). Hur Sveriges politiska mål gör att vi är i en konflikt med Ryssland har jag gått in djupare på här. Ukraina-krisen får ses som ett kvitto på Rysslands växande förmåga att förverkliga sina mål och framförallt deras vilja att göra så med militära medel.

I konklusion:

Ukrainakrisen har ytterligare försämrat Sveriges strategiska läge, men inte utan att förbättringar gjort på vissa punkter. Dock har förbättringarna som skett varit svar på ett ytterligare försämrat läge vilket leder till bedömningen att det strategiska läget ser sammantaget värre ut efter Ukraina. Mest oroande är det svenska försvarets underfinansiering, EU:s oförmåga att agera beslutsamt och den krossade förhoppningen om att ekonomisk interdependens ska minska ryska ambitioner i vårt närområde.

Även läsvärt: Johan Wiktorin – Den Svenska Törnrosa Sömnen, Skippers samlade bevakning från Almedalen, Wisemans sammanfattning av Almedalen.

Sweden and NATO: Solidarity or Solitaire?

This article is based on a speech I gave two weeks ago in Oslo for the conference NorSec.  It could be seen as a modest attempt to cover the intricacies regarding a Swedish NATO-membership without going into the Russia-question to deeply.

Sweden has been described as NATO’s partner number one and is carrying a heavier burden in the Alliance than many of its members. For instance, Sweden participated with only 15 out of 28 NATO-members in Libya, Sweden has run a PRT in Afghanistan and since last spring Sweden has contributed with troops to NATO’s response force. Furthermore, Sweden officially gave up public claims to neutrality in 2002 (in favour of being ‘alliance-free’) and  in 2009 Sweden gave out a declaration of solidarity to its neighbours who are all except Finland NATO-members. So the question needs to be asked, why is Sweden not a NATO-member?

Well, there are some good and some less good arguments about that and the debate in Sweden focuses mostly on the less good ones. So just to get rid off them: NATO is a alliance based on a doctrine of nuclear deterrence which would hinder Sweden’s work for disarmament and peace (do not hinder Norway, does it?). NATO would force Sweden to spend 2% of GDP on defence (which barely no one does in NATO and it is just a goal). NATO would force Sweden to deploy troops in conflicts (but decisions are being taken by consensus).

However, the last point is a truth that needs modification. The pressure would of course be higher as a NATO member to contribute to the Alliance and thus potentially limit the freedom of manoeuvre for Sweden. Nonetheless, the counter-critique I would ask is if Sweden is already not carrying this burden Sweden anyway?

The first strong arguments against NATO which is that it would lessen the attention we got from the US which is Sweden’s most important bilateral relation. Today Sweden has a very good relation with the US and they find Sweden important because of: its contribution to missions internationally, Sweden’s leading defence industry and because of intelligence cooperation, mainly with a focus on Russia (as Snowden kindly reminded us of).

If Sweden were to join NATO, it would rather be hearing complaints of underspending than applause so for contributing. Furthermore, security affairs with Sweden would to a larger extent be conducted through NATO than on the prime bilateral level. And NATO is quite little without the US if we are looking at military capability in a time of crisis. As Asle Toje noted, a new NATO is taking form where those who deliver are favoured, a NATO-plus. Well, I’d say, Sweden is now plus without NATO.

A second important argument against NATO is that it is not a substitute for functioning own armed forces. Given the vast problems with under financing in the Swedish Armed Forces, there is a big risk that NATO hinders the development if the Swedish Armed Forces. It is certainly sold that way in the public debates through times. This is important because, as the crisis in Ukraine showed us, when a crisis starts, you have what you have where you have it. And if you’re gonna receive support, it will take a while, even if you’ve prepared for it.

To get back to the main question why Sweden isn’t in NATO. A simple way is to say that it has not been needed after the end of the Cold War, but the legacy and self-image of Swedish neutrality also persists. Given these above considerations, Sweden puts it’s focus behind the European defence cooperation (CSDP) that really took off after the disagreements regarding Iraq when Germany and France opposed the US-led coalition.

The EU both had the opportunities that it could combine aid, trade and civilian crisis management with military. It did not risk being run by a George W Bush every 4th year, who were actually close to pushing Ukraine in NATO and it was not equally provoking to Russia.

Sweden has been taking a lead role for a EU Battlegroup and put political will behind the project. Regardless of how clever this strategy was, EU defence cooperation became seriously wounded after the disagreements in command that the Chad-mission exposed, it was killed with the French reintegration in NATO’s military command and declared dead with Libya which was more or less what it was made for.

My argument is that it took a long time for Sweden to adjust to the ‘death’ of CSDP, but it has been coming lately. One way to cope with death is increased cooperation with NATO (through NRF and exercises) and one through regional cooperation through NORDEFCO which is becoming the norm in Europe. Nonetheless, these solutions are unsatisfactory.

In 2004 Sweden started to transform its Armed Forces for a shell-defence with the rationale of being part of an alliance. Sweden’s security policy is explicitly based on giving and receiving help from others in a time of crisis, but it is utterly unclear who would help Sweden, and more importantly, how, where and when? This is something that just deeper cooperation with NATO  cannot solve.

NORDEFCO is attractive in theory to weave the Nordic countries with similar political culture closer together and reduce costs for materials purchase and training and so on. The crux is that it will not develop to thought tasks than that since Norway and Denmark has the focus of their security policy within NATO. Furthermore, it’s though to cooperate with Norway when they cancel the flagship-artillery project with Sweden and they prefer buying super-expensive super-delayed fighter jets instead of Sweden’s brilliant ones.

So Sweden is stuck in a no mans-land with a major discrepancy between our security policy (which stipulates non-alliance) and our defence policy (which stipulates alliance). One needs to be adjusted because, as it is now, any capability of territorial defence in Sweden lacking. What are the chances then of adjusting Sweden’s security policy? Here are the latest polls:

NATO-support

The few things we can conclude is that support has been increasing and it lies quite steadily around 30%. An interesting side-note is that in the only poll made after the Ukraine crisis, support went down.

The biggest party of the ruling coalition, the Moderates, puts three demands tied to a NATO-membership: it needs to be done with Finland, it needs to be done with the social democrats and there has to be public support. These are all very reasonable arguments, but they all got problems attached to them.

Finland have already investigated membership three times and they have a strong territorial defence which will make Sweden poised to join earlier. Joining NATO with the Social democrats is good, but the notion of Swedish neutrality lies especially in their own party-image. For them to accept a membership, they need to rewrite their self-perception and history. So it would be difficult to join with them, but joining without their support would equal a fragile membership.

The public support is curious. In the figures above, they’re not overwhelming pro-NATO, but the crux is that no one is really driving the question. Rather, the Moderates, who are pro-NATO wants to silence the question to death because driving the question would be  politically costly. I would say that the public opinion-argument has not been tested until the Moderate ministers would stand up and say that NATO is the best thing on earth. This should affect public opinion, but if it doesn’t then the case for NATO has at least been tried and Sweden could prepare to pay the costs for what genuine alliance-freedom costs.

In way of concluding I will ask, is Sweden neutral? No, of course not. We’ve given a declaration solidarity out neighbours and to all EU states who to 90% is NATO-members, are guns and attention are not pointing eastwards because of Finland. It is an unescapable fact that the security of Sweden is dependent on the strength of our partners and our institutions.

For this reason, I am positive to NATO with the caveat that it can’t lead to a further ignoring of the needs for the Armed Forces. I would emphasise three reasons why NATO should contribute to Swedish security. Firstly, Article 5 gives political deterrence. Ukraine did not lack tanks, they had 700 of them, they lacked the political support to use them. Secondly, it gives the opportunity to deepen the inevitable defence cooperation and contribute to the institutions Sweden is dependent on. Lastly, it would allows Sweden to plan and exercise giving and receiving military aid, something which Sweden is relying on in a time of crisis.

Russian Intervention in Ukraine 13: Knowing Me, Knowing You

Welcome to my first post in English on this blog, I’m normally blogging in Swedish, but due to popular demand, I will try for English a bit. I haven’t written in a while on Ukraine both because of work and that, at least I feel, I’ve already covered the essentials, but now things are moving again it is time to grip the pen again. 

So we have had a few important events these last days. Yesterday some people of some political conviction had some kind of referendum with some kind of no legitimacy. Of those people, 96,77% voted in favour of joining Russia in (as opposed to leaving Ukraine). Which is just below the support United Russia got in a twice-bombed-to-pieces Chechnya. Is the Kremlin loosing its attractiveness?

Following this referendum thing, the US came out with travel bans and asset freezes for ideologues and not businessmen (as Ben Judah put it). And they are not the ones who needs West for business. Vladislav Surkov for instance, only need the West for Tupac and sanctions are unlikely to hinder that.

The third of the current events – the Russian recognition of Crimea’s independence – is touching upon the big question, will Russia be content with leaving Crimea de facto-independent and use it to maintain a negative veto in Ukraine for the period to come, or will Russia go all-in and legally annex Crimea? Remember that a thing of independence is a pain forever, as I’ve wrote earlier.

Friendly pointers for voters.

Friendly pointers for voters (Stop Facism!)

There’s a general agreement among the pundits that option one is the sensible – to take a step back, keep the alternatives open and bargain – but then again, what speaks for option two is the forces and passions already put in motion (to put it in Tolstoyan terms). Tomorrow at 11 GMT we’ll see what Putin has to say for the parliament.

If you know your enemies and know yourself, you will not be imperiled in a hundred battles… if you do not know your enemies nor yourself, you will be imperiled in every single battle. -Sun Tzu

I could have named the post after the quote above, but ABBA is of course better. The things is that the Russian leadership know their enemy – knowing you – very well and the West has so forth behaved according to their expectations. 

Russia have for a long time managed to play on and reinforce Western disunity, this time vividly exemplified by France delivering Mistrals in the crisis, Germany acting as a break on EU sanctions and the UK protecting the City of London.

The problem to find a strong response is further exemplified today with the sanctions when the Russian stock exchange ended their day with a 3,77% rise. The market seemed relieved that the ideologues and not the businessmen – who would make a real difference for the ruling elite – was targeted.

A few days ago David Cameron opened for the financially precarious, but for effect, needed move to go ahead with asset freezes regardless the problems it would pose for the European centre for dirty money City of London. If the Western response will continue to conform to Russia’s expectations, time will tell, but for the first weeks it seems that Russia’s call was not a bad one.

However, the Russian leadership forgot about the “knowing me”-part in Sun Tzu-phrase/ABBA-song. In the longer term, the actions in Crimea will even further exacerbate the two biggest security challenges for Russia; yes, by far exceeding potential NATO-expansion.

It’s the economy, stupid! The current events will not help the Russian economy who were running net losses even before the Crimean invasion even though the markets have not punished Russia too seriously so far. Above this, the Russian economy had already loomy prospects in a 10-years perspective with a failure to modernise to a knowledge-economy instead of one ovely dependent on natural resources. In the short run, subsidising Crimea will cost, but in the long run businesses, who like all people are risk averse, will have a lot less appetite for Russia, which will be detriment to Russia’s biggest problem.

…and the ethnicity, my clever friend! This point has been emphasised most strongly by Paul Goble, but Russia is a multicultural federation par excellence. A completion of the already ongoing shift from civic nationalism to ethnic nationalism – seen by e.g. Sobyanin, Rogozin and Navalny, but not Putin himself – will lead to the end of Russia’s influence in the greater region and potentially of Russia itself. Interstate/interregional security dilemmas has the potential to spread as brushfires and spiral and civic nationalism is a condition for the integriety of the Russian Federation.

And these are just few of the problems with not knowing oneself, or even worse, not caring.

Jag skulle vara väldigt tacksam om ni svenska läsare ger er syn på språket!


Snabbanalys Ukraina

(11.24: Uppdaterade första två paragraferna) Det senaste dygnet har visat att president Janukovitj maktbas försvinner snabbt. Vid lunch idag (21/2) deklarerade offentliggjordes att en överenskommelse har nåtts mellan President Janukovitj, den politiska oppositionen och de EU utrikesministrar som förhandlat hela natten (FR, PL, DE). Överenskommelsen inkluderade nyval, en koalitionsregering tills dess och förändringar i konstitutionen som inskränker presidentens makt.

Den stora frågan sådana fall om oppositionen på gatan accepterar att Janukovitj sitter kvar trots ett löftet om nyval. Detta ser mindre troligt ut, det har redan kommit uttalanden från oppositionen som säger att nyval i december är helt enkelt inte tillräckligt.

Säkerhetsstyrkor och andra statsfunktioner i delar av landet har vägrat att lyda centrala order och det har förekommit rapporter om politiker från hans party och oligarker som flyr landet både österut och västerut. Idag (21/2) kommer rapporter om att poliser från västra delen av landet kommit till Kiev för att försvara demonstranterna. Igår kväll (20/2) antog den ukrainska riksdagen en lag som fördömde polisens våld och förbjöd ett användande av militären.

Maidan @WSJ

Maidan @WSJ

Just militärens användande eller icke-användande är ser jag som nyckeln ifall ett fullskaligt inbördeskrig bryter ut eller ej. Hittills är inrikestrupperna det ben som Janukovitj balanserar på och när han balanserar sämre och sämre blir lockelsen att använda militären större.

Dock är militären ett tveeggat svärd. Presidenten kan inte lita fullt ut på militären. Den bygger till stor på värnplikt vilket göra att militären är en god återspegling av resten av Ukraina när det kommer till att vara för eller emot Janukovitj. Armén är också geografiskt indelat på så sätt att soldaterna tjänstgör nära sitt hem vilket gör att en eventuell splittring av armén skulle grovt kunna följa Öst-Väst splittringen.

Ett stort frågetecken är ifall militären skulle marschera ifall de fick ordern. Den 19/2 avskedade Janukovitj generalstabschefen och ersatte honom med Admiral Jurij Ilin, antagligen lojal. Vidare så sade vice generalstabchefen upp sig idag (21/2) och chefen av armén fick sparken i slutet av januari.

Detta gör ett brist på konsoliderat ledarskap inom armén men min bedömning är att Ilins mandat är ett lojalt mandat och ifall marchordern kom skulle han försöka utföra den. Vi får minnas att säkerhetstjänsten den 19/2 bedömde Kiev att vara en “anti-terrorist”-operation vilket ger presidenten befogenhet att använda militären utan parlamentarisk eller juridiska hinder, trots att parlamentet har fördömt densamma.

Min vidare bedömning är att ifall ordern kommer delar av armén att ordervägra och hoppa av. Ukrainska armén har en tradition av lojalitet till staten och inte regeringen och det finns en post-sovjetisk-tradition att militären inte gått in mot sina egna och ifall det gjort det inte avfyrat sina vapen när det kommer till kritan.

Exemplen innefattar kuppen i Ryssland 1991, Rosenrevolutionen i Georgien, Tuliprevolutionen i Kirgizstan, men framförallt den Orangea revolutionen i Ukraina 2004 där militären hade kunnat använts och Putin pressade dåvarande president Kuchma att göra så. Undantaget som bekräftar regeln får bli Vita Huset i Ryssland 1993.

Det är om militären splittrats vapen kan bli tillgängliga för ett inbördeskrig.

Vad gör Ryssland? Jag har svårt att se att Ryssland går utöver än att ge stödja Janukovitj  med råd och vissa resurser såvida inte oroligheter hotar säkerheten till deras flottbas i Sevastopol eller ryska etniska minoriteter blir speciellt utsatta för våld vilket folkrätten höll rättfärdigade Rysslands initiala svar i Georgien och ryska konstitutionen nödgar.  Dock ser jag ingen hotbild då denna konflikt är politisk och inte etnisk, men möjligheten är viktig att ha i åtanke.

I konklusion ser det ut som Janukovitj spelar ett förlorande spel, men det är när desperationen slår till kan det irrationella kan bli verklighet.

Media: SVT liverapp, SVT 1, SVT 2, SR 1, SR 2, SR 3, P1 Morgon,