Är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin?

Efter en diskussion idag på Twitter om Sveriges strategiska läge argumenterade Anders Lindberg att det är bättre än någonsin. Jag håller inte med, men 140 tecken är lite för kort att förklara det på, därför kommer ett kortare inlägg om vårt strategiska läge.

Mitt första argument är att the New World Order – optimismen efter kalla krigets slut att äntligen bygga en värld baserad på folkrätt och globala normer – var begränsad i både tid och rum. Vad menas med detta? Vad många yngre debattörer tar för internationella säkerhetsstrukturens normala funktion, kan mycket väl vara en anomali. Att FN-systemet började fungera igen efter Kalla Krigets slut var beroende av: 1) att Ryssland i ett tidigt 90-tal sökte integration med Väst; 2) att Ryssland under tidigt 00-tal var kraftigt ekonomiskt försvagade och var tvingade hålla sig väl med Väst (samt att Afghanistan låg i ryskt intresse); 3) att Ryssland i relation till Libyen precis hade genomfört en “reset” med USA och UNSCR1973 godkändes; 4) att Kina är oftast ovilliga att själva stå emot Väst i FN:s säkerhetsråd gör att deras motstånd delvis möjliggjorts av Rysslands motstånd.

Dessa faktorer har möjliggjort vad många som betecknar en världsordning baserad på demokrati, mänskliga rättigheter och humanitära interventioner. Men dessa normer är inte globala och i tider av ökande multipolaritet med Ryssland och Kinas uppgång är det inte på något sätt givet att dessa kvarstår som ledorden för internationella systemets samhällets utveckling. Tvärtom uppskattas de inte alls av Ryssland och Kina.

Det andra argumentet att våra säkerhetsgivande institutioner är alla i antingen nedgång eller kris. USA:s ekonomiska kris och ombalans ger mindre intresse och förmåga att stå för Europas säkerhet (som de vänligt gjort ett tag). NATO:s sammanhållning skakas av avsaknaden av gemensamt syfte och ojämn arbetsfördelning. EU är världsledande i civil krishantering, men lider av en ekonomisk-överspillande-till-politisk-kris och saknar militära medel till annat än små-medelskaliga expeditionära insatser. Vår egen Försvarsmakt har ovarsamts krympts och dagens, i praktiken, nedskärning av försvarsanslagen årligen sänker avsevärt dess förmåga att fungera som ett system av system och på lång sikt kan hotas av en systemkollaps (med det menar jag att det tillförs mindre pengar än vad till exempel löneökningar och inflation kompenseras för).

Det tredje argumentet är att Rysslands kapacitet och aptit på att förändra dagens status quo förändras kvickt. För tio år sedan var Ryssland en marginaliserad aktör i internationell säkerhet som nätt och jämt överlevt sin ekonomiska kris och Tjetjenienkrigen. På tre års sikt har man ytterligare höjt försvarsanslaget till 3,9% av BNP. På tioårssikt kommer man att skördat frukten av den militärreform vi bara har sett början av idag. Detta är, såklart, givet att Ryssland klarar att fullfölja reformen. Hittils har det i alla fall visat sig att trots ekonomiska motgångar är det de Väpnade Styrkorna pengarna går till. Likväl ifall Ryssland “bara” vill etablera sig som en stormakt igen eller om de vill mer ändå. Det måste vi förhålla oss till.

Detta må låta dystopiskt, men det är trender som vi måste ta på allvar i diskussionen om vår säkerhet. Viktigast av allt är att vi ej får glömma vårt eget aktörskap. Vårt agerande idag bidrar till att skapa den säkerhetssituationen vi möter imorgon. Hur vi påverkar Kina och Rysslands normer kan vara en svår fråga, men vi kan stärka våra säkerhetsskapande organisationer: Försvarsmakten, EU, NATO och på så sätt bevara USA:s intresse i Europa.

Uppdaterat: F&S kommenterar inlägget och Jägarchefen gör en gedigen analys av Zapad.

Advertisements

FN och internationell säkerhet

“På det globala planet är det främsta uttrycket, för att skapa stabilitet och säkerhet, vårt stöd till Förenta Nationerna (FN).” –Regeringen

Genom FN stadgan tilldelas huvudansvaret  för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen till FN:s Säkerhetsråd. Till detta har de fått vittomspännande krafter som inkluderar verktyg för: fredlig lösning av konflikter (FN-stadgan Kap 6, exempelvis fredsbevarande uppdrag), tvingande åtgärder (Kap 7, ex: ekonomiska sanktioner och fredsframtvingande operationer); möjligheten att ta beslut som binder de övriga medlemmarna i FN att fullfölja Rådets beslut (Artikel 25); och konstitutionell ‘trumf’ i och med att alla eventuella konflikter mellan obligationer från andra internationella fördrag och FN-stadgan, har FN-stadgan företräde (Artikel 103). Detta är noterbart då beslut från ett enkom politisk organ baserat på nationell representation och nationella intressen överskrider andra obligationer baserat på folkrätten (Lockerbie, ICC).

Trots denna verktyslåda och befogenheter visar Säkerhetsrådet blandade resultat när det kommer till att handling. Under det Kalla Kriget var det förpassat till ett forum för dialog på grund av stormaktsrivaliteten. Med murens fall, perestroika och glasnost kom ett hopp om en “new world order” och rådet spelade en central roll med höjdpunkten i Kriget mot terroismen, men slutpunkten i och med invasionen av Irak. Den senaste tiden får man säga att resultatet har varit blandat. Insatsen i Libyen blev visserligen sanktionerad, men det västliga övertrampet av mandatet och situationen som uppstod efter insatsen har skapat en bitter eftersmak hos Ryssland och Kina som gör det mindre troligt att liknande insatser kommer att accepteras. Fast vem vet? Den syriske oppositionsledaren har blivit inbjuden till Moskva av Lavrov efter en diskussion i München (se F&S analys).

Det är nödvändigt att placera FN i en historisk kontext för att få en förståelse av organisationens syfte och under vilka omständigheter den fungerar samt vad detta därav betyder för svensk säkerhetspolitik. FN uppstod, i motsats till allmän tro, den 1 januari 1942 under mitten av ett rasande världskrig. Målet med den krigstida alliansen var att bevara den fred de slogs för att uppnå och antagandet av FN-stadgan i San Fransisco 1945 var kulminationen av den krigstida alliansen snarare än något väsenskilt. I ljuset av detta är det förståeligt att organisationens institutionella design snarare fokuserade på att undvika ett nytt stormaktskrig än att hantera ‘complex emergencies’ 60 år senare.

Vi kan även dra en insikter från det öde Nationernas Förbund (NF) gick till mötes. NF led av två brister som kom att plåga dess existens, det saknade deltagande av supermakterna USA och USSR vid dess start och de saknade ett effektivt beslutsfattande. Besluten togs i enhällighet och det var upp till var och en att besluta något sågs som ett hot eller ej. Detta blev tydligt med bland annat: Japans aggression i Manchuriet, Italiens invasion av Abyssinien, eller Sovjetunionens invasion av Finland som fick följden att Sovjet lämnade NF. Lösningen på dessa problem blev antagandet av rätten till veto i Säkerhetsrådet. Detta var krav av UK och USSR för att gå med i FN och det kan hävdas lyckats med att hålla stormakterna inne.

FN-stadgans sinnrikedom ligger i att den kodifierade de institutioner som upprätthåller internationell ordning snarare än att avskaffa dem. Veto-rätten tydliggör detta eftersom den institutionaliserade den rådande maktbalansen och stormakters intressesfär, då beslut ej kan tas mot någon av stormakterna eller dess agerande i sin intressesfär (ex. Latinamerika, Georgien). Fördelen med denna design är att den kan räddat FN som organisation och hållt stormakterna kvar i den, men perspektivet kring mindre makters rättvisa blir desto svårare.

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Det blir tydligt att stormaktskonsensus och undvikandet av ett stormaktskrig är viktigare i FN än små makters väl och ve. När alla är eniga kan FN agera, men det är oftast i det strategiskt nedprioriterade Afrika man lyckas nå denna enighet. Frågan som uppstår är således vad FN:s institutionaliserade tendens att prioritera stormakters rätt betyder för svensk säkerhetspolitik? Vilka funktioner för internationell säkerhet kan FN utföra och vad betyder det för oss?