Den förra veckan spenderades med rysk militärhistoria. Det föranledde till en hel del tankar kring dagens Ryssland
—
En av det sakerna som är svårast att diskutera är den politiska nyttan av konventionell militär makt på tjugohundratalet. Å ena sidan finns det dem som är tvärsäkra på att militär makt inte har någon nytta överhuvudtaget; militär överlägsenhet klarade inte ens att åstadkomma politiska lösningar i vare sig Vietnam, Afghanistan, Irak eller Libyen. Å andra sidan, har jag argumenterat för att det är mest relevant att utvärdera militär makt efter hur det påverkar andras beteende. Jag hittade ett intressant historiskt exempel om politiskt inflytande av militär makt efter Peter den Stores död och Rysslands största expansion.
As the Russian state expanded, so too did its political and diplomatic influence over events hundreds of miles from its frontiers. During the eighteenth century the government of St. Petersburg availed itself of this influence, among other things, to impose its own candidate as King of Sweden; to win a protectorate over the affairs of the Christians in the Ottoman empire; to mediate an end of a war between Austria and Prussia; and to form an anti-British league of “armed neutrality” during the American revolution. (Fuller, Strategy and Power in Russia 1600-1915)
Jag kunde då inte motstå frestelsen att vrida på ett fåtal ord för att visa vad historikerna skulle kunnat säga om tio år (ni vet, när Försvarsmakten fortfarande inte nått upp till den beställda insatsorganisationen 2014, “en-veckasförsvaret”, och Ryssland kan ha lyft sig från dagens “låga nivå” och fullföljt sin militärreform)
As the Russian state grew stronger, so too did its political and diplomatic influence over events hundreds of miles from its frontiers. During the twenty-first century the government of Moscow availed itself of this influence, among other things, to impose its own candidate as President of Ukraine; to win a protectorate over the affairs of the Arctic; to mediate an end of a war between US and Iran; and to form an anti-American league of “sovereign equality” counteracting liberal influences in the international system.
Skrämseltaktik? Absolut. Poängen är dock inte att det är något jag bedömer mest troligt eller väldigt troligt att hända, men det är ett scenario vars möjlighet att inträffa ökar. Det är liksom det man måste dimensionera sig själv efter.
—
En ytterligare intressant, men kanske inte förvånande, punkt är att notera att ryska misslyckande i krig är vad som sporrat de reformer som lett till de största förändringarna i de ryska väpnade styrkorna och efterföljande vinster:
-15 år efter Narva transformerade Peter den Store till en verklig militär stormakt
-15 år efter Krimkriget hade Miliutin omstrukturerat Rysslands väpnade styrkor till en modern krigsmakt som gav vinst i det Rysk-Turkiska kriget 1877
-15 år efter Ryska Revolutionen byggdes de väpnade styrkor – som för få gångers skull och genom statlig kontroll över hela ekonomin – var jämbördiga med Väst. Detta visades när USSR enkelt utmanövrerade Japan 1939 vid Khalkhingol/Nomohan och således övertygade dem att undvika krig med Sovjetunionen.
Detta är givetvis en godtycklig jämförelse från historians värld, men frågan som dyker upp är ändå vad händer 15 år efter Georgienkriget? Georgienkriget visade på betydande problem inom: både ledning och ledarskap; elektronisk krigföring; samarbete mellan mark- och luftstridskrafter; oförmåga att genomföra nattliga operationer, m.m.
Dessa problem satte fart på det reformer som varit efterlysta sedan innan Tjetjenienkrigen, men inte kunde genomföras främst då Ryssland befann sig i en ekonomisk kris. Som det ser ut idag höjs både ambitionsnivåer och anslag till Rysslands militärreform och anmärkningsvärt är att Försvarsmakten (tvärs emot regeringen) bedömer att den kommer att uppfyllas. Vad betyder detat för maktutövande i Norra Europa anno 2023?
—
Nytt och läsvärt: Annika N-C, Skipper, 2
OAJonsson 