Vad bidrar NATO till egentligen?

Jag var på väg att skriva ett inlägg kring NATO men jag omformulerar det en del efter Johan Wiktorins exceptionellt sevärda framträdande på Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys. Där berättade han att NATO-debatten är snedvriden, fel frågor ställs och NATO ses som en helhetslösning (här skrev jag att NATO är inte en substitut till en Försvarsmakt). Han föreslog att frågan som bör besvaras är “Hur ska Sverige på bästa sätt bidra till säkerhet och stabilitet i Norra Europa?”. Detta inlägg gör en ansats att försöka svara på den frågan.

Det finns två huvudsakliga saker Sverige skulle kunna fokusera på för att bidra till säkerhet och stabilitet i Norra Europa, att internt inte vara ett säkerhetsvakuum samt att bidra med  säkerhet externt till våra grannar. Det må låta enkelt, följ med så ser ni hur jag resonerar.

Internt: Det måste territoriellt finnas en grundläggande militär förmåga för att säkerställa handlingsfrihet. Detta ger både säkerhet i Sveriges egna agerande och inbjuder inte till yttre provokationer. Om hur detta operationaliseras får de lärda tvista om, men en incidentberedskap 24/7, 24 JAS till, kvalificerat luftvärn och lastbilsburna Robot-15 kanske skulle vara en god start? Utöver strikt militär säkerhet kanske ett inrikesdepartement hade kunnat löst  terrorism, cybersäkerhet och underättelsefrågor bättre?

Externt: Säkerhet ska vi bygga vi tillsammans med andra. Både militära och icke-militära utmaningar löser vi bättre tillsammans. Problemet är dock att institutioner är lite värda utan den bakomliggande politisk viljan. I det avseendet blir debatten om NATO sned. Vad finns det för vilja bakom organisationen att använda den till? Vad finns det enighet och momentum att samarbeta med? I detta avseende finns det vissa saker NATO kan bidra med, till exempel militära operationer out-of-area och kompetenser från deras Centre of Excellence för energi– och cybersäkerhet samt det kommande för Strategic Communications, men storskaligt territorialförsvar i Norra Europa eller expeditionära uppdrag i Asien blir det säkerligen desto svårare att genomföra.

Där det finns en politisk vilja att samarbeta är Norden och Norden-Baltikum. Dock finns det ett stort hinder för det efterlängtade nordiska försvarssamarbetet, det institutionella. Danmark, Norge och baltstaterna är NATO-medlemmar och Alliansen blir fundamentet i deras säkerhetspolitik (se WW här). EU är samtidigt oumbärligt för vår säkerhet som världens största marknad och för att till exempel påverka Gazprom att spela efter marknadens regler, säkra våra gränser och öka vårat välstånd, dock är EU inte institutionellt utformat för djupare militära samarbeten och lämnas därhän i denna diskussion. Det första steget för djupare samarbete skulle vara att få de länder med politisk samarbetsvilja och liknande geopolitiska utmaningar i samma institutionella ramverk för att överkomma hinder som tillgång till information, kunna försvarsplanera för den helhet som faktiskt skulle drabba regionen som en helhet und so weiter. För närvarande är NATO the only game in town. Alltså skulle inte NATO vara en helhetslösning, men det skulle ske möjligheter för djupare samarbete att nå en lösning. Men som Wiktorin påpekar så är NATO inget utan USA, kanske vi skulle gå med USA ändå?

Vad är USA:s intressen i Norra Europa? “Visshet” var Kurt Volkers svar, f.d. amerikansk ambassadör till NATO. Visshet hör ihop med att inte vara ett säkerhetsvakuum och garantera ett långsiktigt ansvarstagande i säkerhetspolitiken, något ett djupare militärt samarbete hjälper. Bekymrande för NATO:s överlevnad är Alliansens fundament, dess Artikel-5 åtaganden. Det finns ingen plats geografiskt där detta åtagande är så löst som i Baltikum (om Ryssland i Baltikum). NATO har på plats 4 jaktflygplan i incidentberedskap. Inte mekaniserade brigader med luftvärn. Ett starkt och samarbetande nordiskt-baltiskt ben av NATO skulle dels förbättra förmågorna i området men också öka genomförbarheten att försvara Baltikum vid en militär kris rent logistiskt. Inte för att en invasion i sig är trolig, men tvångsmakt baserad på militär makt bygger vad man de facto kan göra med ens militär och därav blir förmågan att invadera relevant. Av dessa anledningar skulle NATO som helhet stärkas av ett enhetligt Nordiskt-baltiskt ben och förhoppningsvis genom detta säkerställa USA:s fortsatta intresse, i teorin två problem lösta på samma gång.

“Förmågor” var f.d. amerikanska försvarsattachén till Sverige Bruce Ackers svar på ovanstående fråga. Acker sa att det spelar liten roll för USA om Sverige är med i NATO eller ej, bara vilka förmågor Sverige kan bidra med. För att ställa Ackers svar på sin spets, varför ska man ge försvarsgarantier till Sverige när man får de bidrag man behöver ändå? (Både Acker och Volker framträdde sevärt på Frivärlds konferens, se dess klipp här 1, 2).

Mitt svar på orginalfrågan får bli: för att Sverige ska bidra med säkerhet i Norra Europa skall vi först internt undvika att vara ett militärt säkerhetsvakuum genom att höja vårt försvarsanslag och åstadkomma en grundläggande stabilitetsgivande nivå samt att externt samarbeta främst i Norden-Baltikum med NATO som medel och inte enbart mål.

Det var mitt bidrag till det goda samtalet. Var håller ni med och desto viktigare var håller ni inte med?

—

Vad är då nytt under NATO-solen? För det första fann jag, i likhet med Annika N-C, att Försvarsberedningens omvärldsanalys innehöll mer positiva skrivningar om NATO. För det andra var Sifo-undersökningen 16/5 som gav 32% för NATO och 40% mot, delar man de osäkra rösterna blir ställningen 46-54 utan att frågan ens diskuterats öppet/utretts (något som ändå inte räcker för att Reinfeldt ska driva frågan, en insatt källa bedömer sannolikheten för NATO utreds på riktigt innan valet 2014 “lika stor som att Bingo Rimér blir jämställdhetsminister”). För det tredje bedömer/gissar Wiseman att Sverige är medlemmar i NATO inom fem år. För det fjärde kommer socialdemokraten Widar Andersson ut som NATO-vän. Ifall någon följer är mest intressant, han är känd som “högersosse” För det femte kom Kristdemokraternas samtliga försvarspolitiska talespersoner sedan innan Sovjetunionens fall ut som NATO-förespråkare. För det sjätte tycker Medvedev inte att det är en bra idé att Sverige och Finland går med i NATO (jag skrev om Rysslands syn på NATO här). Till syvende og sidst har DN och en samling lokaltidningars ledarsidor börjat förespråka NATO-medlemskap (länkar nedan). NATO-frågan rör på sig.

Ha en trevlig nationaldag!

Bloggar: Annika NC 1, 2,  Sjätte Mannen, Nilsson, Observationsplatsen, Skipper,

Media: DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, Expressen 1, 2, Frivärld, NWT, SMP, SVT, SR 1, 2, 3, ACUS,  #svfm