Du sköna nya NATO-debatt

I veckan kunde vi se ett intressant och efterlängtat skifte i den svenska NATO-debatten. Socialdemokraterna kom ut och kritiserade NATO ur ett effektivitetsperspektiv. Den tidigare retoriken mot NATO har fokuserat på etiska argument och inkluderat allting från att det är en kärnvapenorganisation till ett forum för amerikansk imperialism, eller att det skulle dra in Sverige i konflikter tvärs över hela världen.

Jag – i egenskap av obotlig pragmatiker med idealistiska övertoner – välkomnar denna argumentation då fokus är på grundproblemet: hur kan vi egentlige försvara oss? Bifrågorna kan vara viktiga, men hur viktiga de än är måste detta besvaras. Det näst första inlägget jag skrev på den här bloggen, NATO är inget substitut för en försvarsmakt, var just en kritik mot att NATO skulle vara en universallösning.

Vi har en försvarspolitik eller försvarsanslag som tvingar oss att förlita oss på stöd av andra, men vem som är intresserade att hjälpa, under vilka former och hur fort, är fortfarande höljt i dunkel. Socialdemokraterna skriver att NATO:s byråkrati och beslutsfattande hindrar dem från att svara snabbt och därav fördjupar vi de bilaterala samarbetet med Finland, Danmark, Baltstaterna och USA.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Om vi funderar lite djupare på detta uttalande har Finland en relativt stor försvarsmakt, men den är inriktad på territoriellt försvar; Danmark har en väldigt liten försvarsmakt med expeditionärt fokus och Baltstaterna, blygsamt uttryckt, ett visst underskott av militära förmågor att assistera sina grannländer.

Kvar står USA, vår absolut viktigaste bilaterala relation. Johan Wiktorin argumenterade med merit i vår serie NATO-breven från 2013, att vi kanske sköter den relationen till USA bättre bilateralt än via NATO. Det är en slutsats som liknar vad som nu ter sig att bli Socialdemokraternas ståndpunkt.

Dock kvarstår en nöt att knäcka för S. Om NATO har varit dåligt för att att det har varit USA-dominerat och bundit oss med USA, då kanske inte den säkerhetspolitiska lösningen skiljer sig väsentligt. Där blir det en utmaning att ena partiet.

Jag är dock övertygad att effektivitetsfokuset är vägen framåt i debatten. Vi sitter i sitsen att, som Wiseman skrev, vi betalar hälften av vad en allians ser som lägstanivå för ett lands försvar och vi har inga fasta löften och förberedelser om hjälp. Vi behöver hjälp utifrån, och rent frankt, är det bara USA som har den överkapaciteten (minns exempelvis Frankrike som var påväg att avskaffa all sin expeditionära förmåga 2013). Frågan blir således, hur ser vi till att USA behåller intresse av att hjälpa oss försvara Sverige?

Advertisements

NATO-breven

Istället för ett nytt inlägg som vrider och vänder på allt som skett under dagen inser jag att det mest relevanta är faktiskt ett par gamla sådana. Under Rikskonferensens första dag blev NATO den största skiljelinjen då Centerpartiet och Moderaterna vände och blev positiva till att utreda NATO-frågan och Jan Björklund levererade det som en rak höger till Socialdemokraterna att ifall man är seriös med blocköverskridande samarbete i försvarspolitiken måste man lyssna till fyra av de sex partier som ingick överenskommelsen.

Tyvärr fortsatte sedan mycket av NATO-debatten med att återupprepa gamla, förlegade och i värsta fall felaktiga argument. Det ledda till tanken att återpublicera den brevväxling Johan Wiktorin hade för ungefär 15 månader sedan där vi försöker lyfta debatten ifrån “Men kärnvapen då!?” till, i mina ögon, mer relevanta fördelar och nackdelar med ett NATO-medlemskap.

Nedanstående är i sin totalitet en viss längd att läsa, men en så viktigt fråga i en sån avgörande säkerhetspolitisk tid förtjänar inget mindre. Låt diskussionen fortsätta!

Första brevet om NATO

Oscar,

som du vet menar jag att diskussionen om NATO börjar i fel ända. Hur kan Sverige bidra till stabilitet i närområdet samt internationell fred och säkerhet; är istället en bättre ingång till diskussionen om vilka medel vi bör använda.

Men, om vi vill gå igenom olika element som bär upp ett ställningstagande, så skulle jag vilja börja med den folkliga förankringen som är det starkaste argumentet emot, enligt min mening. I SOM-undersökningarna som genomförs årligen om Sverige bör gå med i NATO, så ligger snittet för 1994 – 2011 på c:a 20 % för och 45 % emot, medan c:a 35 % säger varken eller.

Nu kan det finnas en rörelse som kommer att minska den negativa balansen de närmaste åren, men jag tror att vi kan vara överens om att den folkliga förankringen är viktig eller nästintill avgörande. Den berättelse som finns om den militära alliansfriheten/neutraliteten har slagit rot i stora delar i befolkningen och 200 år utan direkt deltagande i konventionella krig har gjort intryck.

Det här rör sig naturligtvis om perception i första hand. I sak betyder alliansfriheten mindre än vad man tror, i synnerhet om försvarsförmågan upplevs som låg och man ligger i stormakternas intressesfärer. Se bara på lilla Belgien som fick sin deklarerade neutralitet krossad under 1900-talet. Vi själva fick böja rygg för Tyskland de första åren av VK II, och Storbritannien övervägde som ett möjligt alternativ att besätta malmfälten i norr.

Däremot var alliansfriheten mer trovärdig under kalla kriget, då vi var uppbackade av ett starkt försvar. Och det är det som är skillnaden, med ett svagt försvar riskerar handlingsfriheten att minska drastiskt vid olika kriser. Här saknar jag en trovärdig politisk deklaration hos partier som driver en fortsatt alliansfrihet, den kommer inte gratis. Som anhängare av ett starkt försvar är det frusterande att se den faktiska nedprioritering som drabbar vår förmåga i vid bemärkelse, det gäller även vår civila försvarsberedskap.

Ibland används förekomsten av kärnvapen som argument mot ett medlemskap, det finner jag i huvudsak vara ett irrelevant argument. Alltsedan vi la ner vårt eget kärnvapenprogram har vår säkerhet de facto varit beroende av den amerikanska kärnvapenavskräckningen. Vi är dessutom medlemmar i den politiska alliansen EU, där Storbritannien och Frankrike med sina kärnvapen ingår. Vi försöker också föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) så långt det går.

Det starkaste argumentet för ett medlemskap, och som är svårt att komma runt, tycker jag är själva värderingsfrågan. Vilken kultursfär vill vi tillhöra? Borde inte de västliga demokratierna hålla ihop och försvara sitt sätt att leva? Är inte Sverige en del av dessa länder?

Å andra sidan, kan man inte tillhöra den skaran utan ett gemensamt försvar? Är inte Schweiz en del av västs demokratier? Eller Finland? Just Finland visar att frågan inte är självklar. Trots utredningarna 2004 och 2007 har landet ännu inte sökt medlemskap i alliansen.

Just i dualismen mellan folk och folkvalda ligger den springande punkten. Utan politiker som vågar att gå före och driva något de tror på för att förändra opinionen, så kommer inte folket att vilja ta det steget. Att på grund av militär svaghet och mot folkviljan plötsligt söka medlemskap i händelse av mörkare moln på himlen skulle vara riskfyllt.

Jag avslutar här för jag gärna vilja höra vad du menar, utan att det blir alltför många trådar att hålla reda på.

Bästa hälsningar,

Johan

Andra brevet om NATO

Tack för ditt brev Johan,

Jag tror du är helt rätt ute med att den springande punkten är förhållandet mellan folket och de folkvalda. “Politik är att vilja” sade Olof Palme men våra folkvaldas vilja förefaller snarare vara att låta sig ledas av opinionsundersökningarna än att leda opinionen. Få är rösterna man vinner på försvarsfrågan.

Försvarsministern visade detta när Niklas Svensson pressade henne på Sälen-konferensen (6.20 in) vad NATO var bra för och svaret han fick var att hon skulle tro att ett medlemskap är positivt för beslutsrätten. Detta är från partiet som har stadfäst att driva för ett NATO-medlemskap.

Mellan 2011 till 2013 registrerade Sifo en ökning i stödet för NATO på 9% vilket visar på, som du skrev, att frågan rör på sig. Ända tills vi har haft en öppen debatt med folkvalda som talar med passion om NATO:s fördelar, ser jag att inte att argumentet om folkförankringen har prövats fullt ut. Eller vad säger du? Därefter kan det visa sig att opinionen kvarstår, och då är det så.

Att svälta försvaret tills NATO ses som enda möjligheten ser jag som icke otrolig händelseutveckling, men något av det jag fruktar mest med NATO. Att vara en säkerhetskonsument leder till motprestationer. Polen och Georgien fick följa med USA med betydande trupp till både Irak och Afghanistan medan Frankrike och Tyskland kunde säga nej till Irak.

Jag köper inte argumentet rakt av att NATO inte skulle ha inflytande över Sverige för att det är en konsensusorganisation, informell makt är minst lika viktig som formell. Här undrar jag hur du ser på saken, hur mycket skulle ett medlemskap kosta vår handlingsfrihet? Nästa amerikanska val skulle kunna vinnas av en, låt säga, ny Romney som vill intervenera i Syrien eller Iran, och då tynger NATO-medlemskapet. Å andra sidan, betalar vi inte just det priset i Afghanistan och Libyen för att hålla oss tillräckligt väl med de som bidrar med så mycket av vår säkerhet?

Som du betonar handlar alliansfrihet mycket om perception och en berättelse som slagit rot snarare än vad som sker i praktiken. Då är frågan, behöver vi gå med i NATO om vi får varorna ändå? Norges erfarenhet under Andra Världskriget visar att man kanske borde. De förlitade sig på outtalade förhoppningar om stöd från Storbritannien, men den hjälpen kom inte och idag har Norge sökt en lösning med uttalade förväntningar om stöd.

Jag ser att Sverige har två vägar att välja om man köper antagandet att man ska ha en försvarslösning. Den första är ett försvar som lever upp till vår säkerhetspolitik, en trovärdig alliansfrihet. Detta skulle innebära höjda försvarsanslag i nivån >2%/BNP vilket har för- och nackdelar. Den andra vägen är att bygga ett försvar som lever upp till vår försvarspolitik; att bli medlem av en försvarsallians.

I NATO finns de flesta västliga demokratierna och det är en viktig fördel. Jag ser att vi och Finland kan tillhöra den skaran utan ett medlemskap bland annat genom att bidra som vi gör idag, men det avlägsnar inte att vi är beroende på alliansens förmåga att försvara vad som är ”Väst”.

Jag har skrivit att en organisation är lite utan den politiska viljan bakom och det är en kritik emot NATO. Kärnan i mitt argument är dock att givet osannolikheten för en vilja att spendera tillräckligt på egen hand måste vi samarbeta djupare med andra. NATO är den enda möjligheten som finns idag och ett medlemskap skulle erbjuda ett mått av ökad säkerhet genom de ömsesidiga försvarsåtagandena, men även ett verktyg för att själva kunna driva det nordiska försvarssamarbetet djupare där vilja och förtroende finns, samt på lång sikt kunna bidra till ett starkare europeiskt ben av NATO.

Jag vet att du, likt mig, ser en starkare egen förmåga som det första logiska steget för att förbättra våran säkerhet, men lockar det inte detta dig med NATO och vad är det som dämpar din optimism?

Med bästa hälsningar,

Oscar

Tredje brevet om NATO

Oscar,

det var en typisk paradox du bjöd på i ditt brev, det här med att man driver en fråga på pappret, men inte i verkligheten.

Det finns ett par paradoxer till inom försvars- och säkerhetspolitiken. De rödgröna partierna betonar i övrig politik förträffligheten med kollektiva och gränsöverskrivande lösningar, men inte på det här området. Medan den sittande regeringen driver arbetslinjen utom här, då det snarast är bidragslinjen som gäller.

När det gäller kostnader för medlemskapet, så kan jag konstatera att det varierar. Det hävdas i debatten ibland att vi skulle vara tvungna att öka våra utgifter upp till 2,0 % av BNP, om vi går med. Men många stater är ju med på nästan halva den nivån, så argumentet har ingen större bäring i realiteten.

Däremot så har den egna förmågan betydelse, både som inflytande och för vår uthållighet. Här tycker jag NATO-förespråkarna lite lättvindligt anser att lösningen att gå med gör att Sveriges utmaningar är lösta. I alla fall kan jag få den bilden.

Jag vet inte om du har sett några av mina senaste framträdanden, där jag jämfört processtegen för NATO att förstärka Turkiet med luftvärnssystem med att göra något liknande för Sverige istället. Det visar att det blir ett glapp mellan ÖB:s vecka och de 2-3 veckor som en sådan förstärkning skulle ta i bästa fall.

Och därför landar jag i samma som du, här har vi gemensam mark, nämligen att vi måste stärka vår egen försvarsförmåga. Då ökar vi egen motståndskraft och bidrar bättre till stabilitet i vårt närområde. Den militära fördelen är mindre med ett medlemsskap än vad många vill tro. Det är odiskutabelt ledningskapaciteten som är det stora tillskottet militärt. I övrigt är ett NATO-medlemskap för mig något som främst skulle kunna ge politiska fördelar, om folket är med. Detta för mig också till den andra faktorn som gör mig tveksam, och det är beslutsmekanismerna.

NATO har ett mycket ordnat beslutsfattande, och när det väl rullar igång är det en stark organisation. Men, det är en förhandling som sker med närmare 30 nationer samtidigt som kapaciteten är ojämnt fördelad. Det vill säga att om USA inte har viljan, så minskar NATO:s förmåga drastiskt. Det innebär att USA är helt avgörande för alliansen och i förlängningen oss själva. Vår relation med USA sköts bättre bilateralt än via de andra länderna. Det kan förvisso vara en ojämlik relation, men i NATO-fallet är den dessutom det i konkurrens med andras intressen.

Då kan du invända att detta är alltför svart, och att jag inte förstått vad man har en kollektiv försvarslösning till. Jag kan lugna dig med att jag kan se fördelar, men det förutsätter att alla är med. Under kalla kriget var relationen hyggligt jämn. USA och Västeuropa la hälften var. Nu står USA:s andel i 75 %, trots att fler europeiska länder är med. Detta är inte hållbart i längden.

Jag studerade nyligen Pews senaste mätning av amerikanska folkets värderingar. Inte sedan 50-talet är de amerikanska väljarna så konservativa, och politiken har fullt upp med att flytta sina positioner. Det innebär mindre amerikanska åtaganden i framtiden, se på Syrien. Motargumentet blir då att då spelar det ingen roll. Om USA stannar hemma så växer det ryska inflytandet, och så är det i stort.

Men Sverige ligger fortfarande där det ligger, det är en geopolitisk konstant på gott och ont. Och det menar jag, i relationen till USA och i viss mån Storbritannien, att vi har en viss attraktion som partner, även om vi är utanför NATO. Det är i det västliga lägret vi hör hemma, och det vet alla. Ryssland försöker nu påverka oss att vi inte ska gå med i NATO, men det behöver vi inte ta så stor hänsyn till nu, anser jag. Jag utvecklar denna s.k cliffhanger i nästa brev.

Allt gott,

Johan

Fjärde brevet om NATO

Det var en träffande paradox du bjöd på i ditt brev Johan, jag skulle vilja lägga till en ytterligare. Hela Sverige ska försvaras säger Försvarsministern, men det berömda försvaret av en plats i en vecka 2019 kommer inte att kunna genomföras säger Försvarsmakten.

Du nämnde elefanten i rummet, Ryssland. Arméinspektören bedömer att vi kommer 2019 ha förmågan att slå en reducerad brigad medan Ryssland kommer 2020 att ha över 120 stycken med 85% modern material, vilket Försvarsmakten bedömer kommer att uppnås. Detta spelar givetvis roll när perspektivstudien skriver att närområdet ska vara utgångspunkten för Försvarsmakten.

Jag tror att du och jag går isär för att vi diskuterar utifrån olika utgångspunkter av önskvärdhet och sannolikhet. Ifall vi hade spenderat 4% av BNP i försvarsutgifter hade troligen NATO-medlemskapet varit överflödigt, men i dagens läge är det svårt att ens behålla fast nivån på 1,1%.

Det kommer att bli svårare att hålla med en egen Försvarsmakt bland annat på grund av kostnadsutvecklingen i försvarsmateriel som årligen överstiger konsumentprisindex. Ett exempel på detta är att Sveriges 90-miljarders anförskaffning av nya JAS Gripen leder till ett i numerär halverat flygvapen.

Det är på grund av krympande budgetar och krympande utväxling för spenderade pengar jag ser kollektiva försvarslösningar som det mest sannolika för att höja vår förmåga även om en gedigen egen Försvarsmakt kan vara det mest önskvärda. På europeisk nivå kommer det inte att vara hållbart att betala för 28 parallella försvarsstrukturer. Vad som ytterligare talar för en kollektiv försvarslösning är att Försvarsmakten är i stort sett reformerad för att vara en del av en allians där uppgifterna i Afghanistan, Somalia och Libyen har varit dimensionerande.

Speciellt i situationer kort om en egen gedigen förmåga kommer vi behöva få hjälp av andra i en militär kris i vårt närområde. Detta skulle behöva gemensam planering och förövning vilket idag sker inom NATO. Ett fiktivt exempel vad en gemensam försvarsplanering och rollfördelning skulle kunna ge är ifall en överenskommelse görs med Norge och Danmark att hålla Göteborg öppet vid en militär kris så att Sverige skulle kunna fokusera kring Gotland och huvudstaden.

Bild från din presentation med nordiska ländernas försvarsmakters koncentration

Här invänder du säkert och frågar om jag är säker på att kollektiva lösningar verkligen ökar vår förmåga. Medveten om dilemmat att i kollektiva lösningar kan 1+1 bli 1, tror jag ändå att det går att göra det rätt samt att den kollektiva vägen framåt är den mest naturliga vägen.

För att sluta tala paradoxer och att börja tala dilemman är det svårt att gå framåt med de inskränkningar i suveräniteten en mer effektiv försvarsgemenskap skulle innebära. Det kan jämföras med oviljan att införa en europeisk bankunion med central styrning för bankregler. Det kan vara så bistert att enbart en djupare kris kan framtvinga en djupare försvarsintegration, men fortsätter det på denna vägen kanske vi hamnar där.

Som du nämner finns det en ökande konservatism och minskande aptit för både interventioner och att finansiera EU:s säkerhetsnota i USA. Gör inte detta argumentet mer övertygande – förutom att stärka vårt eget försvar – att försöka göra mer med de andra européerna som möter samma dilemman?

Dilemma nummer två är frågan ifall vi ska propagera för en multilateral lösning med i dagens läge bristande vilja för att gå tillräckligt djupt eller en mer unilateral lösning med bristande vilja att finansiera? För att återkoppla till ovanstående distinktionen mellan önskvärt och sannolikt, vad skulle du se som den bästa vägen framåt för ett Sverige med en försvarsbudget som landar på blott 1,3%?

Johan, Jag ser fram emot att höra dina fortsatta tankar.

Bästa hälsningar,

Oscar

Femte brevet om NATO

Oscar,

din distinktion mellan det önskvärda och det sannolika i det förra brevet är väldigt bra utformad. Om jag skulle spetsa mot mig själv, så skulle det vara att jag vill ha något ouppnåeligt. Fast å andra sidan hade vi den viljan för inte så länge sedan.

Vi är på väg mot en NATO-anslutning, jag kan se att betydelsefulla aktörer driver detta hårt. Idag skrev ju SvD om Försvarsmaktens hemställan att få planera för Host Nation Support dvs. att kunna ge logistiskt stöd för att kunna ta emot militär hjälp. Samtidigt går det ju att säga att drömmen om en NATO-anslutning utan folkligt stöd också är en form av önsketänkande. En minst sagt bräcklig grund vid påfrestningar, menar jag, och därmed är vi inne på grannarna.

Jag är inte så mycket på anti-NATO-linjen att vi måste visa hänsyn till Ryssland. När Ryssland var som svagast påbörjade de baltiska staterna sin resa till medlemskap i alliansen, något som fullföljdes för ett decennium sedan. Jag har förståelse för den ryska rädslan för att bli invaderad från Väst, vilket de blivit av både Napoleon och Hitler. Historien förskräcker. Men, trots den ryska svackan efter Sovjetunionens kollaps och Västs militära överlägsenhet, så har landet inte blivit invaderat igen. Väst vill inte starta ett anfallskrig mot Ryssland helt enkelt.

Rysslands argumentation att Sverige och Finland i dagsläget ska avstå medlemskap är därför inte särskilt trovärdig. Däremot skulle en svensk och finsk ansökan vid ett försämrat omvärldsläge kunna användas i informationskrigföringen för att underminera just det folkliga stödet.

Därmed är vi inne på en annan grannparameter som är viktigare. Vad säger Finland? Dess erfarenheter av Sverige är väl minst sagt blandade på området. Det starka svenska försvaret backade upp Finland under kalla kriget och minskade därmed det sovjetiska inflytandet över landet. Draget att överraskande ansöka medlemskap i EU utan djupare konsultationer förstörde en del av det förtroendekapitalet. När vi nu rustat ned en hel del innebär det att vi måste koordinera oss närmare med Finland när det gäller förhållandet till NATO. Det uppfattar jag att de nutida politikerna är noggranna med utan undantag.

Det går ju att invända mot min argumentation att jag inte förstått att själva vitsen med en allians är att den ska vara stark och trovärdig, och att NATO är det. Mot det går det att invända, vilket jag gör i Korridoren till Kaliningrad, att man måste ha en egen förmåga själv. En snabb, begränsad operation som fullföljs innebär sannolikt någon form av uppgörelse stormakterna emellan. Vem riskerar ett stort krig för att någon medlem inte hade ordning på försvarsförmågan?

Vi vet ännu inte hur Afghanistan slutar, men det är svårt att argumentera hem att NATO “vunnit” den konflikten. Intressant nog, menar dessutom många NATO-anhängare att EU inte är en trovärdig krishanterare när det gäller hårdare säkerhet, samtidigt som NATO är det. Fast det i stort är samma länder.

Skillnaden stavas USA, och då är vi åter på frågan: Ska vi ha den militära relationen främst bilateralt eller via en organisation? USA:s militära makt sätter också vår egen förmåga i blixtbelysning. Ju svagare vi är militärt, desto mer beroende blir vi av USA, alldeles oavsett tillhörighet.

Det hela är en process. Under vårt skrivande har jag för egen del för mitt inre börjat se en panel för värme och ventilation i en bil av äldre årsmodell. En sådan där med tre reglage från kallt till varmt, du vet. På mina reglage står det Folket, Försvarsförmåga och Finland. Ska vi gå med i alliansen ska dessa villkor vara uppfyllda, enligt min mening. En väg förutom egen, högre försvarsförmåga som skulle ge handlingsfrihet för framtiden vore ett större engagemang i Nordic Security Dialogue, som lanserades i höstas.

Tack Oscar, för dina brev så här långt, jag har lärt mig mycket och fått nya saker att fundera på. Vi kan väl vara överens om att vi inte får försätta oss i ett läge, där vi på grund av en kris hastigt ansöker till NATO med 1/3 av folket bakom denna ansökan, och svaret blir nej?

Sjätte brevet om NATO

Johan,

Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten vilande som togs med enbart tre rösters övervikt och övergav gängse tradition i svensk säkerhetspolitik med blocköverskridande överenskommelser.

Beslutshasten ledde till problem i och med att värnplikten lades vilande 2010 medan avtalsbestämmelserna inte hade slutförts förrän 2012. Lösningar för soldatbostäder och sätt att göra soldatyrket attraktivt saknades. Vidare uteslöts möjligheten till att delvis använda värnplikt som exempelvis Ryssland och Norge gör. Detta har bidragit till att personalförsörjningen blivit ett av de största strategiska problemen vi har idag (vilket Allan Widman tog upp hos dig på frågan om det sämsta beslutet han medverkat i).

Med den analogin som varning är vi absolut överens om att hasta sig in i något som inte är diskuterat, opinionsbildat eller förberett för, är en dålig idé. Men vi behöver inte enbart diskutera NATO utan även en försvarsidé och NATO:s roll i den samma. Det är i förhållande till den Alliansens bidrag kan utvärderas snarare än NATO:s meriter i sig självt. Att ”enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet” är inte mycket till vägledning. Med få resurser behövs tydlig prioritering och har man för många prioriteringar har man inga alls.

Här är vi i limbo mellan att 2004 överge ett nationellt försvar och att 2013 i perspektivstudien säga att närområdet ska vara utgångspunkten. Ifall närområdet är utgångspunkten då ser jag att NATO skulle kunna tillåta en rollfördelning där Sveriges roll exempelvis kan vara att prioritera triangeln Karlskrona-Gotland-Stockholm om Norge (och eventuellt Finland) fokuserar norrut, Polen och Tyskland i södra Östersjön samt Danmark kring Öresund.

Detta har givetvis sina brister, men det är i alla fall ett förslag på en hanterbar prioritering som relaterar till en försvarsidé med NATO:s bidrag till densamma. Och det är mer realistiskt än att hela Europas tredje största land ska enskilt försvaras för blott 40 miljarder eller försvaras av andra som varken har lovat att göra det eller mestadels inte har resurser för det.

I likhet med dig tror jag inte att Ryssland ser ett allvarligt hot från ett svensk och finskt NATO-medlemskap. Med det sagt är det uppenbart att NATO-medlemskapet inte skulle mottagas väl i Ryssland och det skulle vara en förevändning för ökade påtryckningar. Samtidigt är det min bedömning att Ryssland skulle undvika att skapa allvarligare problem på sin mest fredliga och stabila front. Irrationellare än så är Ryssland inte trots att externa fiendebilder används för att parera ledarskapets minskande legitimitet.

Angående Finland håller jag med dig men inte helt. Vi bör göra vad vi kan med Finland som vår närmaste allierade och deras sak är vår. Men deras förutsättningar skiljer sig. Trots att Finland också har problem med försvarsreform har de fortfarande ett trovärdigt territorialförsvar med 1,6% av BNP i försvarsanslag. Även om det är fel att rusa in i en allians på grund av militär svaghet är just det en stark drivkraft och den drivkraften driver oss starkare än den driver Finland vilket kan leda att vi drar olika slutsatser i frågan.

Eftersom jag tror att NATO skulle bidra med ett mått av ökad säkerhet bara genom Artikel-5, (och med en stor dos av optimism) press på regeringen att öka försvarsanslagen samt med medlemskapet erbjuda möjligheter för prioriteringar från ett helhetsperspektiv, ser mina reglage ut annorlunda ut. Eller snarare ser mitt perspektiv på reglagen annorlunda ut.

Det går att köra bil mitt i sommaren med full värme och mitt i vintern med full kyla, det är bara en väldigt dålig idé. För NATO-medlemskapet är folkviljan vredet som reglerar värmen åt rätt håll, sedan kommer förvarsförmågan som reglerar ventilationen, eller hur mycket vi får ut, och Finland är vredet som reglerar höger och vänster, bak och fram så att goda relationer upprätthålls i bilen. För att NATO-medlemskapet inte ska leda oss i diket behöver vi dessa tre i en sådan stor utsträckning som möjligt, med prioritet för försvarsförmågan för den behövs i alla fall. Det får bli min slutsats.

Tack så mycket för dina brev Johan och all heder till dig för denna innovativa form att ta konversationen vidare. Jag är av den bestämda åsikten att det är bättre med debatt utan slutsatser än slutsatser utan debatt, även om vi har nått ett antal gemensamma punkter. Jag hoppas du och våra läsare har fått en lika intressant resa som jag samt att diskussionen kring denna essentiella fråga för vår säkerhet fortsätter, men också kring Sveriges försvarsidé.

På återhörande,

Oscar

Sweden and NATO: Solidarity or Solitaire?

This article is based on a speech I gave two weeks ago in Oslo for the conference NorSec.  It could be seen as a modest attempt to cover the intricacies regarding a Swedish NATO-membership without going into the Russia-question to deeply.

Sweden has been described as NATO’s partner number one and is carrying a heavier burden in the Alliance than many of its members. For instance, Sweden participated with only 15 out of 28 NATO-members in Libya, Sweden has run a PRT in Afghanistan and since last spring Sweden has contributed with troops to NATO’s response force. Furthermore, Sweden officially gave up public claims to neutrality in 2002 (in favour of being ‘alliance-free’) and  in 2009 Sweden gave out a declaration of solidarity to its neighbours who are all except Finland NATO-members. So the question needs to be asked, why is Sweden not a NATO-member?

Well, there are some good and some less good arguments about that and the debate in Sweden focuses mostly on the less good ones. So just to get rid off them: NATO is a alliance based on a doctrine of nuclear deterrence which would hinder Sweden’s work for disarmament and peace (do not hinder Norway, does it?). NATO would force Sweden to spend 2% of GDP on defence (which barely no one does in NATO and it is just a goal). NATO would force Sweden to deploy troops in conflicts (but decisions are being taken by consensus).

However, the last point is a truth that needs modification. The pressure would of course be higher as a NATO member to contribute to the Alliance and thus potentially limit the freedom of manoeuvre for Sweden. Nonetheless, the counter-critique I would ask is if Sweden is already not carrying this burden Sweden anyway?

The first strong arguments against NATO which is that it would lessen the attention we got from the US which is Sweden’s most important bilateral relation. Today Sweden has a very good relation with the US and they find Sweden important because of: its contribution to missions internationally, Sweden’s leading defence industry and because of intelligence cooperation, mainly with a focus on Russia (as Snowden kindly reminded us of).

If Sweden were to join NATO, it would rather be hearing complaints of underspending than applause so for contributing. Furthermore, security affairs with Sweden would to a larger extent be conducted through NATO than on the prime bilateral level. And NATO is quite little without the US if we are looking at military capability in a time of crisis. As Asle Toje noted, a new NATO is taking form where those who deliver are favoured, a NATO-plus. Well, I’d say, Sweden is now plus without NATO.

A second important argument against NATO is that it is not a substitute for functioning own armed forces. Given the vast problems with under financing in the Swedish Armed Forces, there is a big risk that NATO hinders the development if the Swedish Armed Forces. It is certainly sold that way in the public debates through times. This is important because, as the crisis in Ukraine showed us, when a crisis starts, you have what you have where you have it. And if you’re gonna receive support, it will take a while, even if you’ve prepared for it.

To get back to the main question why Sweden isn’t in NATO. A simple way is to say that it has not been needed after the end of the Cold War, but the legacy and self-image of Swedish neutrality also persists. Given these above considerations, Sweden puts it’s focus behind the European defence cooperation (CSDP) that really took off after the disagreements regarding Iraq when Germany and France opposed the US-led coalition.

The EU both had the opportunities that it could combine aid, trade and civilian crisis management with military. It did not risk being run by a George W Bush every 4th year, who were actually close to pushing Ukraine in NATO and it was not equally provoking to Russia.

Sweden has been taking a lead role for a EU Battlegroup and put political will behind the project. Regardless of how clever this strategy was, EU defence cooperation became seriously wounded after the disagreements in command that the Chad-mission exposed, it was killed with the French reintegration in NATO’s military command and declared dead with Libya which was more or less what it was made for.

My argument is that it took a long time for Sweden to adjust to the ‘death’ of CSDP, but it has been coming lately. One way to cope with death is increased cooperation with NATO (through NRF and exercises) and one through regional cooperation through NORDEFCO which is becoming the norm in Europe. Nonetheless, these solutions are unsatisfactory.

In 2004 Sweden started to transform its Armed Forces for a shell-defence with the rationale of being part of an alliance. Sweden’s security policy is explicitly based on giving and receiving help from others in a time of crisis, but it is utterly unclear who would help Sweden, and more importantly, how, where and when? This is something that just deeper cooperation with NATO  cannot solve.

NORDEFCO is attractive in theory to weave the Nordic countries with similar political culture closer together and reduce costs for materials purchase and training and so on. The crux is that it will not develop to thought tasks than that since Norway and Denmark has the focus of their security policy within NATO. Furthermore, it’s though to cooperate with Norway when they cancel the flagship-artillery project with Sweden and they prefer buying super-expensive super-delayed fighter jets instead of Sweden’s brilliant ones.

So Sweden is stuck in a no mans-land with a major discrepancy between our security policy (which stipulates non-alliance) and our defence policy (which stipulates alliance). One needs to be adjusted because, as it is now, any capability of territorial defence in Sweden lacking. What are the chances then of adjusting Sweden’s security policy? Here are the latest polls:

NATO-support

The few things we can conclude is that support has been increasing and it lies quite steadily around 30%. An interesting side-note is that in the only poll made after the Ukraine crisis, support went down.

The biggest party of the ruling coalition, the Moderates, puts three demands tied to a NATO-membership: it needs to be done with Finland, it needs to be done with the social democrats and there has to be public support. These are all very reasonable arguments, but they all got problems attached to them.

Finland have already investigated membership three times and they have a strong territorial defence which will make Sweden poised to join earlier. Joining NATO with the Social democrats is good, but the notion of Swedish neutrality lies especially in their own party-image. For them to accept a membership, they need to rewrite their self-perception and history. So it would be difficult to join with them, but joining without their support would equal a fragile membership.

The public support is curious. In the figures above, they’re not overwhelming pro-NATO, but the crux is that no one is really driving the question. Rather, the Moderates, who are pro-NATO wants to silence the question to death because driving the question would be  politically costly. I would say that the public opinion-argument has not been tested until the Moderate ministers would stand up and say that NATO is the best thing on earth. This should affect public opinion, but if it doesn’t then the case for NATO has at least been tried and Sweden could prepare to pay the costs for what genuine alliance-freedom costs.

In way of concluding I will ask, is Sweden neutral? No, of course not. We’ve given a declaration solidarity out neighbours and to all EU states who to 90% is NATO-members, are guns and attention are not pointing eastwards because of Finland. It is an unescapable fact that the security of Sweden is dependent on the strength of our partners and our institutions.

For this reason, I am positive to NATO with the caveat that it can’t lead to a further ignoring of the needs for the Armed Forces. I would emphasise three reasons why NATO should contribute to Swedish security. Firstly, Article 5 gives political deterrence. Ukraine did not lack tanks, they had 700 of them, they lacked the political support to use them. Secondly, it gives the opportunity to deepen the inevitable defence cooperation and contribute to the institutions Sweden is dependent on. Lastly, it would allows Sweden to plan and exercise giving and receiving military aid, something which Sweden is relying on in a time of crisis.

Security in Northern and Eastern Europe – Reflektioner

Tyvärr har det blivit lite bloggande på senaste. Jag har en hel gäng saker jag vill skriva om, men tiden räcker inte helt till. Jag ska försöka återkomma så fort som möjligt. Tills dess är det bara att hålla tillgodo.

Måndagen spenderades på Frivärlds säkerhetspolitiska konferens Security in Northern and Eastern Europe. Det var en gedigen talarlista och här kommer jag sammanfatta några av de mest intressanta punkterna under konferensen.

Först ut var USA:s ambassadör till Sverige som var (ovilligt) aktuell då hans tal till Försvarsberedningen hade läckt. Vänligt påtalade han att vänta till sista minuten med en brandförsäkring var ingen bra strategi. Mycket goda kommentarer till den nyheten gav Johan Wiktorin hos KKrVA.

Därefter kom Ed Lucas som alltid är värd att lyssna på. Hela talet finns här nedan

Det absolut bästa från konferensen som kan sammanfattas på 140 tecken ryms i nedanstående tweet. Detta betonar verkligen hur militär makt blir användbar för Ryssland och på vilket sätt det skiljer sig från Väst. Det spelar ingen roll hur långt efter teknologiskt Rysslands väpnade styrkor är ifall de är beredda att använda dem och motståndaren inte är det.

Lucas betonade vidare något som jag håller som väldigt viktigt och försökt kommunicera tidigare. Trots att det finns fördelar med NATO får det inte bli ett alternativ till en Försvarsmakt, utan man måste ha egen förmåga. När en kris startar har man vad man har och man har det var man har det. Det är viktigt att hålla sitt eget hus i ordning även om man är med i en allians.

Den ryska oppositionspolitkern Vladimir Kara Murza betonade de inrikespolitiska drivkrafterna för Rysslands utrikes-agerande. De missas ibland eller förstås inte till tillräckligt stor utsträckning. Vad händer i Ryssland när krisen i Ukraina är över?

Gudrun Persson från FOI var i god ordning spännande att lyssna på. Nedanstående tweet ska i förlängningen förstås som en varning att försöka närma sig Ryssland med för mycket logik i både förståelse men också i hur man svarar på den.

Sedan gav Heather Conley från CSIS några väldigt intressanta punkter om NATO:s framtid.

Hon såg framför sig att NATO toppmötet i Cardiff skulle ha blivit ytterligare en missad möjlighet om inte Ukraina skedde. Nu kommer istället fokus ske på omplaceringar av militär makt i Centraleuropa och ges mer stöd till Georgien, Ukraina och Moldavien. Conley betonade att integrationspolitiken med Ryssland har nu fallerat, det spelar ingen roll hur mycket Väst vill det, Ryssland vill inte det och nu måste man släppa den och tänka om. Så avslutade hon med två tydliga poänger om Sverige och NATO.

Liknande budskap som Conley framfördes av Sveriges ambassadör till NATO.

På en konstruktiv not föreslog Finlands f.d. ambassadör till Afghanistan som jobbat med två av Finlands tre NATO-utredningar att det börjar bli dags att slå oss ihop och göra en NATO-utredning gemensamt. Jag ser att en NATO-utredning i Sverige är verkligen på tiden, dock inte för att slutsatserna skulle bli revolutionerande kanske, men det skulle sätta tryck på C och KD att sluta sitta på stängslet och vänta. Ifall de kommer ut emot NATO så kanske det är slut på den frågan och då börja förbereda för vad alliansfrihet kostar. Ifall de kommer ut framåt kanske momentum för att börja diskutera frågan åstadkoms i Sverige. På den noten avrundar jag. Alla filmklippen från konferensen finns här

NATO:s Framtid?

Hur ser NATO:s framtid ut? En provsmak av svaret kan ges i hur kandidater för posten som generalsekreterare pratar om alliansens framtid. Detta är inte för att generalsekreteraren är allsmäktig att bestämma NATO:s framtid, utan för att denne kommer att vilja presentera sin syn på alliansens framtid så nära som där medelvägen av politiska krafter ligger, vilket i sin tur är en relativt god gissning vart NATO är på väg.

I förra veckan var jag på det ansedda Chatham House i London och lyssnade på den, i dagsläget, enda uttalade kandidaten till att efterträda Anders Fogh Rassmussen till posten som NATO:s generalsekreterare, Franco Frattini (italiensk utrikesminister x 2 tidigare). För kontext är NATO:s generalsekreterare alltid en europé och dess högsta general är alltid en amerikan.

Det är viktigt att placera denna utnämning i en större kontext då den kommer att ske utav en kohandel där platserna som president för det Europeiska Rådet och EU:s utrikesrepresentant ska tillsättas. Därav är det svårt på förhand att både räkna in och ut kandidater för vissa poster, men meritokrati får i alla fall en underordnad roll.

Tyskland kommer att vara tongivande i dessa förhandlingar och det kan vara så att de som är intresserade av den norra/östra delen av alliansen får underläge; dels för att man är en minoritet, dels för att Rasmussen var dansk och dels för att Tyskland är oftast mindre oroade över Ryssland.

Detta talar emot att Sverigevännen Sikorski som annars nämnts flitigt får framgång i valet. Å andra sidan har Poland seglat upp med Frankrike som, i alla fall, retorisk drivare av försvarsfrågor i Europa och det hade gett en viss logik att betala tillbaka för deras engagemang i försvarsfrågor. Italien är ett land som är känt för att vara speciellt buffligt vid tillsättningar av höga poster för internationella organisationer. Att hota med indrag av bistånd och bidrag har inte hindrat tidigare dem tidigare.

Bftl6RcIYAAfFTX.jpg-large

Frattini kom till salen och staden med en väl inövad reportar. l det storta hela liknade de Rasmussens huvudpunkter: vi européer måste stoppa dupliceringen, ta ansvar för Europas säkerhet  (så USA slipper) och göra mer tillsammans. Mest noterbart kan vara när han sade att prioritet nummer för NATO kommer att vara den södra dimensionen och något annat var oföreställbart. Utöver detta sades det inte mycket vare sig konkret eller spännande vilket ter sig naturligt då han måste tilltala 28 medlemsstater initialt.

Frattini imponerade inte i termer av skarpt intellekt och analytisk förmåga, snarare uppfattade jag honom som noga förberedd med de gällande säkerhetspolitiska truismerna  och som en diplomat ute i fingerspetsarna (i avseendet politisk konsensusbyggare), men inget djupare än det. Detta är enbart min magkänsla, men se efter själva:

Men för att få ut lite mer valde jag att ställa han en fråga (ej ordagrant):

Under sitt tal i München varnade Rasmussen för ovanlighetens skull om Ryssland och dess utplaceringen av offensiva vapensystem i Europa och under 2013 efter hårt arbete av baltstaterna hölls Steadfast Jazz. Men du nämnde att ett fokus annat än söderut är oföreställbart, är de östra staterna fel ute att oroa sig för Rysslands återkomst eller kan två fokus vara möjligt?

Svaret jag fick var ett bra svar. Den östra flanken ska vara en prioritet och NATO:s Artikel 4 & 5 är oumbärliga för alliansen samt det är essentiellt at ha uppsikt på Ryssland. Ryssland är inte ett hot, men vad som är problemet är den totala bristen på förtroende mellan NATO+EU och Ryssland är det farligaste. Ryssland måste förstå att NATO:s strategier inte är emot Ryssland, inklusive det ballistiska missilförsvaret. Hur det sista ska ske lämnade han dock tyvärr osagt.

Det är av två anledningar jag tvivlar på äktheten i Frattitnis engagemang österut. Det ena är att han sade rakt ut det är otänkbart att södra dimensionen inte är prioritet nummer ett. Det andra är att han inte nämde Ryssland alls (förutom i förbifarten) under hans tal om NATO:s framtid. Han är söker en politisk post och min bedömning är att hans svar är vad han behöver säga för att inte stöta bort ett tiotal-stater som är desto mer oroade över Ryssland.

Det finns en splittring i NATO över hur mycket fokus man ska lägga österut och Italien är en av de staterna som är minst oroade för Ryssland. Detta är viktigt att ta med sig för Sverige när opinionen börjar röra sig närmare ett NATO-medlemskap och vårt samarbete tätnar med alliansen tätnar. Kommer det finns enighet att fokusera österut igen? Ifall min bedömning av Frattinis inställning är representativ blir svaret i nekande. 

Länk: Frågestuden (min fråga 10.50), Spekulation om valet till generalsekreterare.