Security in Northern and Eastern Europe – Reflektioner

Tyvärr har det blivit lite bloggande på senaste. Jag har en hel gäng saker jag vill skriva om, men tiden räcker inte helt till. Jag ska försöka återkomma så fort som möjligt. Tills dess är det bara att hålla tillgodo.

Måndagen spenderades på Frivärlds säkerhetspolitiska konferens Security in Northern and Eastern Europe. Det var en gedigen talarlista och här kommer jag sammanfatta några av de mest intressanta punkterna under konferensen.

Först ut var USA:s ambassadör till Sverige som var (ovilligt) aktuell då hans tal till Försvarsberedningen hade läckt. Vänligt påtalade han att vänta till sista minuten med en brandförsäkring var ingen bra strategi. Mycket goda kommentarer till den nyheten gav Johan Wiktorin hos KKrVA.

Därefter kom Ed Lucas som alltid är värd att lyssna på. Hela talet finns här nedan

Det absolut bästa från konferensen som kan sammanfattas på 140 tecken ryms i nedanstående tweet. Detta betonar verkligen hur militär makt blir användbar för Ryssland och på vilket sätt det skiljer sig från Väst. Det spelar ingen roll hur långt efter teknologiskt Rysslands väpnade styrkor är ifall de är beredda att använda dem och motståndaren inte är det.

Lucas betonade vidare något som jag håller som väldigt viktigt och försökt kommunicera tidigare. Trots att det finns fördelar med NATO får det inte bli ett alternativ till en Försvarsmakt, utan man måste ha egen förmåga. När en kris startar har man vad man har och man har det var man har det. Det är viktigt att hålla sitt eget hus i ordning även om man är med i en allians.

Den ryska oppositionspolitkern Vladimir Kara Murza betonade de inrikespolitiska drivkrafterna för Rysslands utrikes-agerande. De missas ibland eller förstås inte till tillräckligt stor utsträckning. Vad händer i Ryssland när krisen i Ukraina är över?

Gudrun Persson från FOI var i god ordning spännande att lyssna på. Nedanstående tweet ska i förlängningen förstås som en varning att försöka närma sig Ryssland med för mycket logik i både förståelse men också i hur man svarar på den.

Sedan gav Heather Conley från CSIS några väldigt intressanta punkter om NATO:s framtid.

Hon såg framför sig att NATO toppmötet i Cardiff skulle ha blivit ytterligare en missad möjlighet om inte Ukraina skedde. Nu kommer istället fokus ske på omplaceringar av militär makt i Centraleuropa och ges mer stöd till Georgien, Ukraina och Moldavien. Conley betonade att integrationspolitiken med Ryssland har nu fallerat, det spelar ingen roll hur mycket Väst vill det, Ryssland vill inte det och nu måste man släppa den och tänka om. Så avslutade hon med två tydliga poänger om Sverige och NATO.

Liknande budskap som Conley framfördes av Sveriges ambassadör till NATO.

På en konstruktiv not föreslog Finlands f.d. ambassadör till Afghanistan som jobbat med två av Finlands tre NATO-utredningar att det börjar bli dags att slå oss ihop och göra en NATO-utredning gemensamt. Jag ser att en NATO-utredning i Sverige är verkligen på tiden, dock inte för att slutsatserna skulle bli revolutionerande kanske, men det skulle sätta tryck på C och KD att sluta sitta på stängslet och vänta. Ifall de kommer ut emot NATO så kanske det är slut på den frågan och då börja förbereda för vad alliansfrihet kostar. Ifall de kommer ut framåt kanske momentum för att börja diskutera frågan åstadkoms i Sverige. På den noten avrundar jag. Alla filmklippen från konferensen finns här

NATO:s Framtid?

Hur ser NATO:s framtid ut? En provsmak av svaret kan ges i hur kandidater för posten som generalsekreterare pratar om alliansens framtid. Detta är inte för att generalsekreteraren är allsmäktig att bestämma NATO:s framtid, utan för att denne kommer att vilja presentera sin syn på alliansens framtid så nära som där medelvägen av politiska krafter ligger, vilket i sin tur är en relativt god gissning vart NATO är på väg.

I förra veckan var jag på det ansedda Chatham House i London och lyssnade på den, i dagsläget, enda uttalade kandidaten till att efterträda Anders Fogh Rassmussen till posten som NATO:s generalsekreterare, Franco Frattini (italiensk utrikesminister x 2 tidigare). För kontext är NATO:s generalsekreterare alltid en europé och dess högsta general är alltid en amerikan.

Det är viktigt att placera denna utnämning i en större kontext då den kommer att ske utav en kohandel där platserna som president för det Europeiska Rådet och EU:s utrikesrepresentant ska tillsättas. Därav är det svårt på förhand att både räkna in och ut kandidater för vissa poster, men meritokrati får i alla fall en underordnad roll.

Tyskland kommer att vara tongivande i dessa förhandlingar och det kan vara så att de som är intresserade av den norra/östra delen av alliansen får underläge; dels för att man är en minoritet, dels för att Rasmussen var dansk och dels för att Tyskland är oftast mindre oroade över Ryssland.

Detta talar emot att Sverigevännen Sikorski som annars nämnts flitigt får framgång i valet. Å andra sidan har Poland seglat upp med Frankrike som, i alla fall, retorisk drivare av försvarsfrågor i Europa och det hade gett en viss logik att betala tillbaka för deras engagemang i försvarsfrågor. Italien är ett land som är känt för att vara speciellt buffligt vid tillsättningar av höga poster för internationella organisationer. Att hota med indrag av bistånd och bidrag har inte hindrat tidigare dem tidigare.

Bftl6RcIYAAfFTX.jpg-large

Frattini kom till salen och staden med en väl inövad reportar. l det storta hela liknade de Rasmussens huvudpunkter: vi européer måste stoppa dupliceringen, ta ansvar för Europas säkerhet  (så USA slipper) och göra mer tillsammans. Mest noterbart kan vara när han sade att prioritet nummer för NATO kommer att vara den södra dimensionen och något annat var oföreställbart. Utöver detta sades det inte mycket vare sig konkret eller spännande vilket ter sig naturligt då han måste tilltala 28 medlemsstater initialt.

Frattini imponerade inte i termer av skarpt intellekt och analytisk förmåga, snarare uppfattade jag honom som noga förberedd med de gällande säkerhetspolitiska truismerna  och som en diplomat ute i fingerspetsarna (i avseendet politisk konsensusbyggare), men inget djupare än det. Detta är enbart min magkänsla, men se efter själva:

Men för att få ut lite mer valde jag att ställa han en fråga (ej ordagrant):

Under sitt tal i München varnade Rasmussen för ovanlighetens skull om Ryssland och dess utplaceringen av offensiva vapensystem i Europa och under 2013 efter hårt arbete av baltstaterna hölls Steadfast Jazz. Men du nämnde att ett fokus annat än söderut är oföreställbart, är de östra staterna fel ute att oroa sig för Rysslands återkomst eller kan två fokus vara möjligt?

Svaret jag fick var ett bra svar. Den östra flanken ska vara en prioritet och NATO:s Artikel 4 & 5 är oumbärliga för alliansen samt det är essentiellt at ha uppsikt på Ryssland. Ryssland är inte ett hot, men vad som är problemet är den totala bristen på förtroende mellan NATO+EU och Ryssland är det farligaste. Ryssland måste förstå att NATO:s strategier inte är emot Ryssland, inklusive det ballistiska missilförsvaret. Hur det sista ska ske lämnade han dock tyvärr osagt.

Det är av två anledningar jag tvivlar på äktheten i Frattitnis engagemang österut. Det ena är att han sade rakt ut det är otänkbart att södra dimensionen inte är prioritet nummer ett. Det andra är att han inte nämde Ryssland alls (förutom i förbifarten) under hans tal om NATO:s framtid. Han är söker en politisk post och min bedömning är att hans svar är vad han behöver säga för att inte stöta bort ett tiotal-stater som är desto mer oroade över Ryssland.

Det finns en splittring i NATO över hur mycket fokus man ska lägga österut och Italien är en av de staterna som är minst oroade för Ryssland. Detta är viktigt att ta med sig för Sverige när opinionen börjar röra sig närmare ett NATO-medlemskap och vårt samarbete tätnar med alliansen tätnar. Kommer det finns enighet att fokusera österut igen? Ifall min bedömning av Frattinis inställning är representativ blir svaret i nekande. 

Länk: Frågestuden (min fråga 10.50), Spekulation om valet till generalsekreterare.

Vad bidrar NATO till egentligen?

Jag var på väg att skriva ett inlägg kring NATO men jag omformulerar det en del efter Johan Wiktorins exceptionellt sevärda framträdandeFolk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys. Där berättade han att NATO-debatten är snedvriden, fel frågor ställs och NATO ses som en helhetslösning (här skrev jag att NATO är inte en substitut till en Försvarsmakt). Han föreslog att frågan som bör besvaras är “Hur ska Sverige på bästa sätt bidra till säkerhet och stabilitet i Norra Europa?”. Detta inlägg gör en ansats att försöka svara på den frågan.

Det finns två huvudsakliga saker Sverige skulle kunna fokusera på för att bidra till säkerhet och stabilitet i Norra Europa, att internt inte vara ett säkerhetsvakuum samt att bidra med  säkerhet externt till våra grannar. Det må låta enkelt, följ med så ser ni hur jag resonerar.

Internt: Det måste territoriellt finnas en grundläggande militär förmåga för att säkerställa handlingsfrihet. Detta ger både säkerhet i Sveriges egna agerande och inbjuder inte till yttre provokationer. Om hur detta operationaliseras får de lärda tvista om, men en incidentberedskap 24/7, 24 JAS till, kvalificerat luftvärn och lastbilsburna Robot-15 kanske skulle vara en god start? Utöver strikt militär säkerhet kanske ett inrikesdepartement hade kunnat löst  terrorism, cybersäkerhet och underättelsefrågor bättre?

Externt: Säkerhet ska vi bygga vi tillsammans med andra. Både militära och icke-militära utmaningar löser vi bättre tillsammans. Problemet är dock att institutioner är lite värda utan den bakomliggande politisk viljan. I det avseendet blir debatten om NATO sned. Vad finns det för vilja bakom organisationen att använda den till? Vad finns det enighet och momentum att samarbeta med? I detta avseende finns det vissa saker NATO kan bidra med, till exempel militära operationer out-of-area och kompetenser från deras Centre of Excellence för energi– och cybersäkerhet samt det kommande för Strategic Communicationsmen storskaligt territorialförsvar i Norra Europa eller expeditionära uppdrag i Asien blir det säkerligen desto svårare att genomföra.

Där det finns en politisk vilja att samarbeta är Norden och Norden-Baltikum. Dock finns det ett stort hinder för det efterlängtade nordiska försvarssamarbetet, det institutionella. Danmark, Norge och baltstaterna är NATO-medlemmar och Alliansen blir fundamentet i deras säkerhetspolitik (se WW här). EU är samtidigt oumbärligt för vår säkerhet som världens största marknad och för att till exempel påverka Gazprom att spela efter marknadens regler, säkra våra gränser och öka vårat välstånd, dock är EU inte institutionellt utformat för djupare militära samarbeten och lämnas därhän i denna diskussion. Det första steget för djupare samarbete skulle vara att få de länder med politisk samarbetsvilja och liknande geopolitiska utmaningar i samma institutionella ramverk för att överkomma hinder som tillgång till information, kunna försvarsplanera för den helhet som faktiskt skulle drabba regionen som en helhet und so weiter. För närvarande är NATO the only game in town. Alltså skulle inte NATO vara en helhetslösning, men det skulle ske möjligheter för djupare samarbete att nå en lösning. Men som Wiktorin påpekar så är NATO inget utan USA, kanske vi skulle gå med USA ändå?

Institutionella Norra Europa (foto:Wikipedia)

Institutionell uppsättning N. Europa, Lila: både EU och NATO, Blå: bara EU, Orange: bara NATO (Foto:Wikipedia)

Vad är USA:s intressen i Norra Europa? “Visshet” var Kurt Volkers svar, f.d. amerikansk ambassadör till NATO. Visshet hör ihop med att inte vara ett säkerhetsvakuum och garantera ett långsiktigt ansvarstagande i säkerhetspolitiken, något ett djupare militärt samarbete hjälper. Bekymrande för NATO:s överlevnad är Alliansens fundament, dess Artikel-5 åtaganden. Det finns ingen plats geografiskt där detta åtagande är så löst som i Baltikum (om Ryssland i Baltikum). NATO har på plats 4 jaktflygplan i incidentberedskap. Inte mekaniserade brigader med luftvärn. Ett starkt och samarbetande nordiskt-baltiskt ben av NATO skulle dels förbättra förmågorna i området men också öka genomförbarheten att försvara Baltikum vid en militär kris rent logistiskt. Inte för att en invasion i sig är trolig, men tvångsmakt baserad på militär makt bygger vad man de facto kan göra med ens militär och därav blir förmågan att invadera relevant. Av dessa anledningar skulle NATO som helhet stärkas av ett enhetligt Nordiskt-baltiskt ben och förhoppningsvis genom detta säkerställa USA:s fortsatta intresse, i teorin två problem lösta på samma gång.

“Förmågor” var f.d. amerikanska försvarsattachén till Sverige Bruce Ackers svar på ovanstående fråga. Acker sa att det spelar liten roll för USA om Sverige är med i NATO eller ej, bara vilka förmågor Sverige kan bidra med. För att ställa Ackers svar på sin spets, varför ska man ge försvarsgarantier till Sverige när man får de bidrag man behöver ändå? (Både Acker och Volker framträdde sevärt på Frivärlds konferens, se dess klipp här 1, 2).

Mitt svar på orginalfrågan får bli: för att Sverige ska bidra med säkerhet i Norra Europa skall vi först internt undvika att vara ett militärt säkerhetsvakuum genom att höja vårt försvarsanslag och åstadkomma en grundläggande stabilitetsgivande nivå samt att externt samarbeta främst i Norden-Baltikum med NATO som medel och inte enbart mål.

Inflationsjusterade försvarsanslagsförändringar med 2007 som utgångspunkt.  Graf: Johan Wiktorin

Inflationsjusterade försvarsanslagsförändringar med 2007 som utgångspunkt. Graf: Johan Wiktorin

Det var mitt bidrag till det goda samtalet. Var håller ni med och desto viktigare var håller ni inte med?

Vad är då nytt under NATO-solen? För det första fann jag, i likhet med Annika N-C, att Försvarsberedningens omvärldsanalys innehöll mer positiva skrivningar om NATO. För det andra var Sifo-undersökningen 16/5 som gav 32% för NATO och 40% mot, delar man de osäkra rösterna blir ställningen 46-54 utan att frågan ens diskuterats öppet/utretts (något som ändå inte räcker för att Reinfeldt ska driva frågan, en insatt källa bedömer sannolikheten för NATO utreds på riktigt innan valet 2014 “lika stor som att Bingo Rimér blir jämställdhetsminister”). För det tredje bedömer/gissar Wiseman att Sverige är medlemmar i NATO inom fem år. För det fjärde kommer socialdemokraten Widar Andersson ut som NATO-vän. Ifall någon följer är mest intressant, han är känd som “högersosse” För det femte kom Kristdemokraternas samtliga försvarspolitiska talespersoner sedan innan Sovjetunionens fall ut som NATO-förespråkare. För det sjätte tycker Medvedev inte att det är en bra idé att Sverige och Finland går med i NATO (jag skrev om Rysslands syn på NATO här). Till syvende og sidst har DN och en samling lokaltidningars ledarsidor börjat förespråka NATO-medlemskap (länkar nedan). NATO-frågan rör på sig.

Ha en trevlig nationaldag!

Bloggar: Annika NC 1, 2,  Sjätte Mannen, Nilsson, Observationsplatsen, Skipper,

Media: DN 1, 23, SvD 1, 2, 3, 4Aftonbladet, Expressen 1, 2FrivärldNWTSMP, SVT, SR 1, 2, 3, ACUS,  #svfm

Hotbilden V: Ryssland och Baltikum

Efter ett dags inaktivitet är det dags att fortsätta serien Hotbilden om hur Sveriges och Rysslands säkerhetspolitiska öden är sammankopplade. På temat idag blir Rysslands roll i Baltikum och hur det påverkar Sverige. Lämpligt nog var jag hemma i Sverige i måndags på Frivärlds säkerhetspolitiska konferens om säkerhet kring Östersjön. Konferensen var ett  gott inslag i den svenska debatten och klarspråket var uppiggande. Många av det viktigaste punkterna finns sammanfattade av Ivar Arpi i SvD. Även Mikael Holmström var där och intervjuade Lettlands försvarsminister och här är videon av hans tal. En bra artikel om Ryssland i Baltikum dök även upp i Sydsvenskan av Vibeke Specht.

Att jag namngett artikelserien om Ryssland och Sverige till hotbilden är lite motsägelsefullt då jag tycker debatten är missriktad om Ryssland är ett hot eller ej (Ring & Fresker diskuterar reder ut skillnaden mellan hot och risk på SvD). Snarare tycker jag relationen bör ses (för att upprepa mig kort) som två entiteter som försöker påverka varandra, Sverige försöker påverka Ryssland som enligt våra intressen och Ryssland enligt sina intressen. Möjligheterna att lyckas varierar tillsammans med entiteternas förändrande maktbaser.

Precis som Edward Lucas påpekade, och som jag instämmer med, ser Ryssland olika typer av instrument – cyber, espionage, politiska agenter, kriminell brottslighet, energiexport, finansiellt stöd till politiker m.m. – som en del av samma fenomen, påverkan, medan Sverige, grovt sett, hanterar dessa som olika fenomen och missar dess gemensamma mål. Denna typ av maktutövande kommer att vara som mest märkbart i Baltikum som är piskans ände i rysk-amerikanska relationer. En rysk regim som försvagas blir mer tvungen på att söka inhemska poäng med anti-västlig populistisk retorik, då blir det USA och baltstaterna det riktas mot.

S-400 (Foto:Wikipedia)

S-400 (Foto:Wikipedia)

Vad är de ryska intressena? För det första är Rysslands överordnade mål är att åter bli en stormakt med speciell hegemoni i sitt near abroad. Detta är inget de hymlar med (se här). Det största hindret för detta är baltstaterna som är både EU och NATO-medlemmar. För det andra är rysk ekonomi beroende av flödena i Östersjön. Cornucopia uppskattar att åtminstone 40% av rysk oljeexport och exporter för 1,000 miljarder SEK årligen (exklusive godstrafik) går via Östersjön och störningar på detta kan få lika allvarliga konsekvenser som den ekonomiska krisen i Ryssland. Det måste undvikas För det tredje har Ryssland uttryckligen åtagit säg att skydda etniska ryssar i utlandet och det finns cirka 1 miljon etniska ryssar i baltstaterna. För det fjärde gör Lettlands liberala ekonomiska lagstiftning en ideal mötesplats för Rysk organiserad brottslighet, ryska säkerhetstjänst och politiker

Vad finns det för potential för konflikt? Ryssland använder sina minoriteter utomlands instrumentalt. Att anta att skydda dem i andra länder ger en anledning för intervention där andra mål kan vara viktigare. Interventionen i Georgien rättfärdigades delvis av behovet att skydda etniska ryssar (på temat). Det är snarare av maktskäl än av humanitära oroligheter som föranleder detta stödet, de kan visas på till exempel att Ryssland drar ner på vård, skola och omsorg för att finansiera sin upprustning. Detta problem förvärras av att det finns  problem med etniska ryssars rättigheter och medborgarskap i baltstaterna på grund av viljan att tvätta bort Sovjetarvet. Just den viljan ledde till flyttandet av bronsstatyn 2007 som ledde till cyberattacken mot Estland. På samma sätt har de inte överenskomna gränser mellan Estland-Ryssland och Lettland-Ryssland använts instrumentalt för påverkan i maktspelet.

Dessa orospunkter, plus för att skydda de tidigare nämnda ryska intressena, kan alla föranleda att olika maktinstrument används. Mest troligt är mindre noterbara typer av maktutövning som informationsoperationer, men militär makt är ytterst i spektrumet.

Hur kan detta påverka Sverige? Svensk säkerhet är osökt kopplat till baltstaternas, både i teorin genom vår solidaritetsdeklaration och i praktiken genom faktumet att vid en eventuell militär konflikt skulle svenskt territorium användas vare sig med eller utan vårt godkännande. Det är, som tidigare nämnt, också Baltstaterna där väst-ryska relationer tar fysisk form. Ett exempel är oenigheterna över missilförsvaret som ledde fram till utplaceringen av S-400 i Kaliningrad (O-platsen 1, 2), något som hade en strategisk påverkan på svensk säkerhet. Ifall vi ser Ryskt inflytande med ryska värderingar som något negativt är Baltikum det första området att försöka motverka det, något som  efterlystes av Lettlands försvarsminister.

I morgon kommer också Försvarsberedningens omvärldsanalys. Jag kommer naturligtvis få anledning att återkomma om den, men såhär dagen innan är mina förväntningar inte speciellt höga. För att vara ytterligare pessimistisk ska jag säga att även om ett insiktsfullt dokument utformas (ex. Kaukasiska lackmustestet) är implementeringen alfa och omega (ex. Kaukasiska lackmustestet bristande efterspel). Annika Christensen-Nordegren och Johan Wiktorin kommenterar hos Folk och Försvar så jag har höga förhoppningar på att slutsatserna blir synade i sömmarna.

Idag rekommenderas också Stefan Olsson som diskuterar Frivärlds opinionsundersökning som visar att 2/3 inte vet vem som har den bästa försvarspolitiken, men att de flesta tror att  det är Moderaterna. Läge för Socialdemokraterna att föreslå höjningar? De knuffar i alla fall för mer allvar kring Ryssland

Bloggar: Försvar och Säkerhet, Skipper, 6:e mannen 1,2JägarchefenRolf Nilsson, Skipper

Media: SvD 1, 2, 3, 4SR 1, 2SVT, HBL, #svfm

Hotbilden III: Rysslands inhemska problem

Många som vill exkludera Rysslands roll i diskussioner om svensk säkerhetspolitik verkar lustigt nog göra det vid blotta tanken snarare än vid närmare eftertanke. Exempel på detta är tänkande i stil med “Ryssland har fullt upp med sina inhemska problem”. Problem i Ryssland finns det ingen brist på, men detta inlägg försöker nyansera dem och dess påverkan på säkerhetspolitiken.

Foto :Ria Novosti

Grubblare (Foto :Ria Novosti)

Det är sant att Ryssland har ekonomiska problem. Den enorma tillväxt som skett under 2000-talet har varit starkt beroende av, för att inte säga nästan identiskt med, ökande energipriser. Energisektorn har dock i mångt och mycket koncentrerats i statsägda jättebolag, något som ger politiska fördelar men nackdelar i form av produktivitet och entreprenörskapskultur. Det finns i korthet få incitament att driva små- och medelstora företag och effekten kan man se i jämförelsen att det i USA utgör de 45 % av energiföretagen medan enbart 3-4 % i Ryssland. Vidare har de inkomster energiexporten givit inte använts för att modernisera och diversifiera ekonomin till den dag då energiinkomsterna minskar, 80% av Rysslands export kommer från energi och metaller. De har inte heller omdistribuerats till folket, snarare går de in i de statsägda bolagen och, givetvis, militärreformen. Det främsta orosmomentet är den dagen energiinkomsterna slutar komma, de som finansierar hela samhället, vad ska driva ekonomin då? Det är anledningen att så mycket fokus ges till Arktis och dess tillgångar.

Det är sant att Ryssland har politiska problem. Protesterna som hölls i samband med valet av Putin 2012 belyser detta. Även om det är svårt att se något alternativ till dagens ledning, är många är trötta på korruptionen och de mer tydliga övergreppen på rättstaten. Något har vaknat och bubblar under ytan, vart det tar vägen är svårt att sia om. Statistiskt sett har demokrati har 99% chans att överleva i länder med över $6,000 BNP/Capita årligen, den är “virtuellt odödlig” i länder med över $10,000 BNP/Capita, dock trotsar Ryssland denna generalisering och går närmare och närmare en fullskalig autokrati med en BNP/Capita kring $12,000. Att Ryssland sticker ut beror nog mestadels på hur lite som omfördelas, symptomatiskt för detta är nedskärningarna i områdena vård, skola och omsorg.

Det är sant att Ryssland har demografiska problem. Fram till 2030 projiceras att Ryssland kommer att ha tappat 12 miljoner människor i nuvarande takt. Mycket är kopplat till alkoholmissbruk, över hälften av alla förtida dödsfall är alkoholrelaterade. Andelen muslimer i Ryssland bedöms öka från 9 % 1992 till 16 % 2030. Detta i ett mera nationalistiskt och bitvis strikt islamofobiskt Ryssland. För ett par veckor sedan rapporterades det även att man slutade kalla in värnpliktiga från de kaukasiska republikerna vilket är oroande då just värnplikten är ett av de främsta sätten för nationsbyggande. Sprickorna i den mångkulterella Ryssland blir tydligare och starkare.

Men slutligen är det också sant att enorma summor pengar går in i Rysslands militärreform (ca: 5,000 miljarder kr framgent). Frågan är då vad som händer i ett scenario om tio år ifall de negativa trenderna vi ser fortsätter och energiinkomsterna upphör? (olja enligt denna analys 2023 och Gazprom slutar gå med vinst 2018 enligt en annan analys). Vad händer om Ryssland fortsätter vara en svag stat med en stark regim, vars fundament bygger på klientelistiska nätverk där varor omfördelas till olika maktpoler, när varorna blir färre och det enda som kvarstår är en väldigt starka väpnade styrkor?

Hur kan detta påverka svensk säkerhetspolitik? Främst på två sätt. På grund av minskande energiexporter blir drömmen om Arktis starkare, något man anpassar sin militär för. Minns att de andra staterna kring Arktis är våra närmaste allierade. Den andra risken är frestelsen att framkalla yttre oroligheter då stödet, nästan per automatik, ökar för sittande ledarskap. Det Andra Tjetjenienkriget visar detta då det skapade mycket av den popularitet som Putin blev vald på. Baltikum ligger i riskzonen då etniska ryssar diskrimineras och Baltstaternas “popularitet” kan exemplifieras av cyberattacken 2007 som var svår att avgöra om ryska nationalister som agerade på egen hand eller om det var staten som beordrade den.

För att vända på en analogi från civil-militära relationer som säger “för en hammare verkar alla problem vara spikar” till “vad gör du när problemen hopar sig och det enda du har är en riktigt stor hammare?”

Läs de andra inläggen i Hotbilden, Wiseman på samma tema, F&S på annat tema men läsvärt

Uppdatering 7/5: Stefan Hedlund (och igen) och DN:s ledarredaktion kan rekommenderas fundera på förhållandet mellan inrikes ostabilitet och utrikes samt läsa ovanstående inlägg och/eller Lars Helmrich replik eller Jan Leijonhielms replik

Hotbilden: Ryssland och NATO

Diskussionen på bloggen fortsätter kring vad NATO kan lösa och icke. Tidigare har diskuterats NATO och Sveriges handlingsfrihet, samt hur NATO inte kan vara ett substitut för en trovärdig försvarsmakt. Idag fortsätter vi med att ta in Ryssland i bilden. Diskussionen kring de hot Ryssland kan utgöra kommer även att fortsätta framgent.

Ryssland är en aktör som skapar bråk när det ser en vinning av det och inte en aktör som skapar bråk för att de är onda och därav gör onda handlingar. Detta är något som tydliggjordes när dåvarande generalstabschefen Makarov besökte Finland och visade vad Ryssland ser som rysk intressesfär. Makarov kritiserade också Finlands militära övningsverksamhet och varnade för ett närmande mot NATO. Att Moskva oroar sig för en utvidning av alliansen framgår tydligt av detta, men framförallt i deras militärdoktrin där listas NATO som den största externa militära faran (Se Wiseman).

De senaste dagarna har försvarsdebatten vidare hållt ett högt tempo efter bland annat Jan Björklunds utspel om Patriot-system på Gotland (Se F&S för sammanfattning av debatten). Centralt är det hot Ryssland utgör mot Sverige och vilket hot det kan komma att utgöra i framtiden (Exempel Expressen, men nej, det är få som pratar om en fullskalig invasion, Wiseman reder ut). NATO-debatten pågår i ljuset av hotet från Ryssland och Sveriges hypotetiska förmåga att 2019 kunna försvara oss mot ett begränsat anfall på en plats runt 24-48h om IO14 finansieras (F&S tankar). Men om vi lägger hop dessa två synpunkter och vänder på frågan, skulle inte ett och svenskt NATO-medlemskap vara det som verkligen säkerställer att Ryssland ser Sverige som ett hot och agerar därefter?

När Baltstateterna gick med i NATO 2004 möttes detta av motstånd i Ryssland, man kände att man hade blivit åsidosatt i processen och att ens bekymmer inte hade tagits på allvar. Detta är ett återkommande element i Rysslands relation med Väst efter sin självständighet. Många möjligheter att skapa en “normalare” relation till Ryssland har missats under den enorma transformation med tillhörande identitetskris som Ryssland genomgått. Utan att på något vis ursäkta Rysslands brott mot mänskliga rättigheter, kan man kontrastera mot hur Kina har kommit undan enkelt medan Ryssland fått utstå desto hårdare kritik.

Sovjetunionens arv ligger tungt i Ryssland, men det gör det också hos externa bedömare. I en given situation har pro-västliga mindre stater kunnat få stöd mot Ryssland per automatik snarare än per riktighet. Något som ytterligare bidragit till ett konfliktfyllt förhållande är omsvängningen i Väst till humanitära interventioner med grundtanken att en stats suveränitet kan kvalificeras av den säkerhet och skydd de tillhandahåller sina invånare. Detta har setts av Ryssland som något godtyckligt där makt döljs i moraliska och juridiska termer på Morgenthauskt manér. Speciellt obehagligt har dessa interventioner setts då de skett utan FN:s säkerhetssråds godkännande som i fallen Irak och Kosovo. Detta bland annat för att Ryssland fruktade interventioner mot sig själv mot främst Kaukasus, något som till och med diskuterades på högsta amerikanska ort under Georgienkriget 2008.

Den osäkerhet som har funnits i Ryssland har snarare förstärkts och upprepats med Kosovo 1999 (och erkännandet 2008), Irak invasionen 2003, NATO-utvidningen 2004, okritisk support till Ukraina under gaskrisen 2006 med mycket mera. Lågpunkten var troligen i slutet av George Bush Jr. tid som president i USA, men flera utmaningar kvarstår. “Resetten” av Obamaadministrationen plockade ett par viktiga, men lågt hängande frukter, de som kvarstår är desto svårare.

Det finns dock en stor skillnad idag emot när alliansen utvidgades 2004, Ryssland står i en helt annan maktposition; dess BNP och militärutgifter har mer än tvådubblats. 2004 var året då länderna formellt anslöts, men förhandligarna och beslutet hade tagits dessförinnan. I essens kan man säga att ifall Ryssland skulle försökt hindra ett anslutande var deras maktposition i den svagast möjliga. Från detta kan vi dra slutsatsen att möjligheterna att utöva påtryckningar mot en medlemskap process skulle vara betydligt större i dagens läge.

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Så om Ryssland är vårt största hot och deras största hot är en NATO-utvidgning, skulle det inte bara vara bättre att låta bli att gå med i alliansen överhuvudtaget? Skulle det finnas något mer provocerande än att gå med i den allians som skapades med syftet att försvara Väst från Sovjetunionen? Detta är två viktiga frågor. Tills vidare lämnar jag dem till Er att fundera på och kommentera, själv återkommer jag till dessa senare.