Igår diskuterades NATO och det är bra att den debatten har tagit fart igen i Sverige, men det finns en stor fallgrop vi måste akta oss för. Debatten tog liv i och med beskrivningarna om Försvarsmaktens underfinansiering och de problem den möter. Här ska vi akta oss för att resonera “Sverige försvar är för svagt, därför måste vi gå med i NATO”. Eller som en vän formulerade en hypotes “regeringen försöker svälta ihjäl Försvarsmakten tills det att bara NATO finns kvar som alternativ”. Denna typ av resonemang får mig att tänka på när Mats Johansson ställde frågan vid NATO:s högkvarter om hur de såg på uppfyllnandet av sin plikt att försvara de nya medlemsländerna. Svaret blev:
“Vi kan inte försvara Baltikum. Alltså finns inget ryskt hot.”
NATO är en organisation som möter många utmaningar i dagens läge. Identitetskris kan vara en, men den främsta är nog den ekonomiska krisen och dess påverkan på försvarsbudgetar runt omkring Europa. I Europa finns det väldigt få länder som möter upp till NATO:s önskemål om 2% samtidigt som USA omfokuserar mot Asien och upprepar sin uppmaning till de europeiska länderna att bli “security providers” istället för “security consumers”.
Detta betyder i enklaste ordalag möjliga att desto mindre säkerhet USA och våra europeiska vänner bidrar med, desto större ansvar behöver vi ta själva. Att låta försvarsanslagen ligga fasta i absoluta nummer men inte som andel av BNP och samtidigt in kompensera för kostnadsökningar av försvarsmateriel är motsatsen (se F&S Hej Matematik). Det främsta hotet mot vår handlingsfrihet är att underlåta oss att ha en trovärdig försvarsmakt, vare sig vi är med i en allians eller ej. Ifall vi inte är med och konstituerar ett säkerhetsvakuum är vi på nåder med den som fyller det. Ifall vi är med i en allians men som “security consumer”, då blir det svårt att stå upp mot den som bidrar med säkerheten (USA) i fallet av ett Irak 2.0, vart de nu än må hända.
Anders Borg var och gästföreläste här i London för någon vecka sedan och då tog jag möjligheten att fråga honom hur länge han avsåg att låta försvarsutgifterna fungera som budgetregulator för våra statsfinanser. Svaret jag fick var tyvärr besvikande. Han förklarade att Ryssland inte skulle invadera Sverige (här berörde jag hur militärmakt har betydelse utan invasion), och att vi ligger väldigt bra till i jämförelse med våra grannländer.
Om vi godtar att det är rimligt att jämföra försvarsanslag med våra grannländer så drog FOI slutsatsen att vi generellt ligger 0,1-0,2% sämre till än dem. År 2000 hade vi högst. Men om vi nu inte godtar rimligheten att jämföra försvarsanslag med våra grannländer så faller argumentet väldigt platt. Norge och Danmark är medlemmar i en försvarsallians medan Finland har ett territorialförsvar (och finsk sisu, jmf. Vinterkriget) och spenderar ändå mer. (Tillägg: Claes Arvidsson uppmärksammade även frågan i söndags och bemöter den väl)
Som Fredrik Reinfeldt försökte få fram när han kallade vår försvarsmakt ett särintresse så handlar all politik om prioriteringar. Ska vi dra tillbaka på pensionärers förmåner för att bygga ett värdigt försvar? Jag skulle gärna vända på frågeställningen. Finns det någon som borde ha råd att investera i sin försvarsmakt borde det vara Sverige som gått bäst igenom den ekonomiska krisen. Kan Polen, med en väsentligt kärvare samhällssituation än Sverige, lägga 1.95% av BNP borde vi kunna göra mer än nuvarande, i effekt, neddragningar.
Historien gör sig tydligt påmind i dagens säkerhetspolitik. Polen, Danmark och Norge fick uppleva ockupation under Andra Världskriget och sökte en lösning som säkerställde att det inte skulle ske igen. Tyvärr gör sig även historien påmind i Sverige:
“Vår beredskap är god”, Per-Albin Hansson, 27 augusti, 1939
OAJonsson 
Och historien 25 år senare i form av utrikesministern 1939, tillika statsministern 1925 Richard Sandler:
”Ja, jag kan bara medge att 1925 års försvarsbeslut var resultatet av en felbedömning.”
Har vi råd att investera i pensioner utan att skydda vår investering? Vad är välfärd värd som imorgon kan behöva offras för ekonomiska eftergifter till en påtryckande främmande makt? Som imorgon kan dras in av en ny, främmande, regering – ockupationsmakten (eller som de själva kallar sig – “befriarna”)?
Om jag inte har pengar till både en ny (begagnad) bil och en helförsäkring så har jag några alternativ. (Helst skulle jag vilja ha en helt ny bil, men…)
– Jag kan köpa en två år gammal bil och enbart en trafikförsäkring. Om jag råkar krocka inom kort tid, så har jag förlorat en himla massa pengar, står utan bil och saknar möjligheter att köpa en ny. Men, jag kan chansa. Sannolikheten att jag ska krocka är försvinnande liten. Har inte krockat på flera år och det är ju inte så att jag vill krocka, utan jag kommer att köra försiktigt. Om jag ändå råkar krocka om ett år, så får jag väl promenera de påföljande nio åren innan jag har råd att köpa en ny bil igen. Det funkar förstås inte, jag kan inte jobba utan bil, men vad fan, inte kommer jag att krocka. Helt osannolikt! Jag kan ju inte lägga pengar på en helförsäkring och inte unna mig en så ny bil som möjligt! Vem vill lägga pengar på en försäkring som antagligen är helt onödig och snåla på bilen i onödan?!
– Jag kan köpa en 5 år gammal, begagnad, något billigare bil, och en ordentlig försäkring så att jag åtminstone vet med säkerhet att jag inte kommer stå bil-lös, även om det mest osannolika skulle inträffa. Utan bil har jag inget jobb och utan jobb kan jag inte tjäna pengar till en ny bil. Alltså får det bli en begagnad bil och en fullgod försäkring istället.
Märk väl att det är inte sannolikheten för hotet som ska bedömas utan risken, som är en funktion av både sannolikhet och konsekvens. Sannolikheten för att utsättas för ett hot i framtiden (det tar minst 10 års innan försäkringen är på plats) går inte att bedöma tillförlitligt utifrån dagens hot och dagens politiska ambitioner/vilja. Den måste bedömas utifrån bedömd kapacitet imorgon. Morgondagens politik och vilja är med säkerhet omöjlig att bedöma om man tittar i historiens backspegel. Kapacitet tar tid att bygga, politik och vilja kan ändras från en dag till en annan. Utifrån kapacitetsperspektivet så behöver inte ett hot vara osannolikt om 10 år. Även om sannolikheten underskattas så kan utfallet av ett hotscenario innebära mycket allvarliga konsekvenser, t.ex. förluster av människoliv och förlusten av nationellt självbestämmande – inkl. möjligheten att prioritera i statsbudgeten till förmån för pensioner och välfärd. Därmed kan risken vara hög, även om sannolikheten är låg. Det är risken för en ogynnsamm hotuveckling om 10 år som bör ligga till grund för beslut om investeringar i försvarsförmågor idag.
NATO ersätter inte behovet av ett försvar, men ett medlemskap i NATO med bindande försvarsgarantier gör dagens säkerhets- och försvarspolitik rimligt trovärdig till skillnad från den “osäkerhetspolitik” som idag praktiseras. Vår försvarsidé bygger på militärt stöd och solidariskt militär samverkan, men saknar än så länge en vital komponent – garantier och förutsättningar för det militära stödet och den militära samverkan. Bindande försvarsgarantier mellan Sverige och andra aktörer kanske också fungerar, men försvarsalliansen i vårt närområde är tyvärr enbart NATO.
“…ett medlemskap i NATO med bindande försvarsgarantier”. Det finns inga bindande försvarsgarantier, inte ens i NATO.
Framför allt kan man inte påräkna att en eventuell hjälp anländer inom en vecka.
Kombinerat med slutet överstående inlägg så kan jag bara hålla med Er båda. Vår försvarsidé bygger på att ge och ta emot militärt stöd, men man kan inte räkna med att stöd anländer inom en vecka. Därav kan inte NATO substituera en egen trovärdig förmåga.
“Risken som funktion av sannolikhet och konsekvens” Precis så är det!
Det är möjligt att vi medvetet eller omedvetet går en väg där vi tvingas gå med i Nato. Men för att de skall acceptera oss som medlem kommer det att ställas krav. Bland medlemskraven är 2% av BNP i försvarsanslag (en del till Natos budget). Det är många stater inom Nato som inte uppfyllt detta, men notera att de nya medlemmarna har högre press att uppfylla det.
Från kring 2,5% har vi idag skurit ned försvarsanslagen till ca 1,2% av BNP. Ska vi nå upp till medlemskravet måste vi omfördela pengar från sänkta skatter eller de utgiftsområden som ökat. Som Fredrik Reinfeldt sa: förändring gör ont.
Fast det är en målsättning och ej ett krav, på resande fot har jag det ej i huvudet, men jag tror att det för närvarande bara är UK, FR, Grekland som fyller upp till det i dagens läge. Men vi skulle vara bland de sämsta i den klassen (tror Litauen på 0.8% “vinner”)
Sett ur ett kortsiktigt perspektiv är vår nuvarande försvarsförmåga väl anpassad till hotbilden (eftersom den knappas finns). Vi kan delta med symboliska bidrag på rätt sida i diverse konflikter, och därigenom vinna visst internationellt anseende. Detta är alltså ett sätt att i handling visa det vi absurt nog inte kan säga i ord eller genom fördrag (se min tidigare kommentar); att Sverige säkerhetspolitiskt är och förblir en del av västvärlden. Problemet med försvaret är inte dess faktiska kapacitet i nuläget, snarare dess oförmåga att vara en bas för framtida anpassning uppåt.
Det finns precis som du skriver starka argument för att även vid ett NATO-medlemskap organisera, dimensionera och utrusta försvaret så att det klarar av försvar av det egna territoriet. Det skulle vara riskfyllt att utgå från att NATO-länderna i varje läge har snabbt gripbar militär kapacitet, och därav följer att vi behöver egen förmåga till försvar oavsett medlemskap. Däremot behövs vid ett medlemskap knappast samma uthållighet som vid ett utanförskap. Men å andra sidan, vid ett medlemskap behöver vi kunna leverera hjälp till alliansbröder, något som kräver en större (och dyrare) expeditionär kapacitet. Precis som du hävdar så är alltså NATO-medlemskap inte en besparingsåtgärd eftersom det rent budgettekniskt borde det vara ett nollsummespel där vi kan byta dyr expeditionär kapacitet mot större och billigare hemmaförsvarskapacitet. NATO-medlemskap blir alltså mer en fråga om försvarets utrustning och organisation än dess dimension.
Det jag saknar i debatten idag, är en konkretisering av de hot vi bör dimensionera det framtida försvaret för, det vill säga ett tydliggörande av den militära kapacitet i vårt närområde vi har att förhålla oss till om 5,10 och 15 år. Att Ryssland rustar upp är ju välkänt, men till vilken teknisk standard är nog mindre känt utanför de initierade kretsarna. Likaledes till vilken numerär. Och vilka okonventionella metoder behöver vi kunna möta?
Försvarsdiskussionen tenderar att bli ganska spretig om vi inte samtidigt diskuterar den förväntade militära hotbilden. Varje dimensionering av försvaret går att försvara så länge den framtida hotbilden är flexibel och går att anpassa för att motivera den egna ståndpunkten. Må den ståndpunkten vara en Borgsk budgetlösning, plogbillsaktivistisk avrustning eller alarmistisk önskan att rusta-till-tänderna.
nato är inte ett substitut till ett försvar, men ett medlemskap förändrar ramarna helt för vilka typer av satsningar försvaret kan göra. visst skulle nato ställa krav, men som tidigare nämnts kan man ibland vara mindre nogräknade.
om sverige valde att öppet och aktivt söka medlemskap skulle det inte avgöras på våra 1,2 % av bnp, utan av vilka maktdynamiska effekter det kan tänkas få i relation till ryssland. som ofta när det gäller mellanstatliga institutioner tar man hellre in nya medlemmar mot ett löfte om en plan för att uppfylla kraven, än att agera dörrvakt och neka till alla krav på förhand är mötta.
om sverige deklarerar att vi öppet vill med och nato efter analys kommer fram till att de vill detsamma, är de benägna att ta in oss. kravet om 2 % kommer i andra hand.
2% är en målbild, bara UK och Grekland som uppfyller inom Europa
Ett medlemskap i Nato och framförallt djupa nordiska samarbeten borde innebär att vi inte behöver rusta upp alla försvarsförmågor lika mycket nu när världsutvecklingen går åt fel håll.
Ja, absolut. Man planerar för en annan helhet. Samtidigt får vi akta oss för samarbeten som minskar förmågan. Att fyra grannländer där alla har individuella brister går ihop behöver inte lösa något alls (http://krigskonster.blogspot.co.uk/2012/11/pooling-sharing-att-kopa-snoslunga-med.html)
Nordiska samarbeten kommer att behandlas framgent!
nato är ingen besparingsåtgärd men snedprioriteringar i försvarsbudgeten som drabbar försvarsförmågan för oss närmare ett medlemskap. “svälten” i det sammanhanget mer på gökungen än den i förhållande till bnp minskade försvarsbudgeten.
Att svälta ut det svenska försvaret till NATOs förmån är ett oerhört svek och ett fult svenskt politiskt spel för att tjäna pengar. Det löser inte Sveriges försvarsförmåga mot en hotbild som finns men ändå påstås “inte” finnas därför att den bara är ett problem som i första hand drabbar Baltikum. Här klingar verkligen Lissabons Solidaritetsförklaring illa i politikernas mevetanden!
Ja, vi diskuterar EU ikväll, häng kvar!