NATO:s formella och informella inflytande

Foto: WN.com

Foto: WN.com

I samband med regeringens beslut att införskaffa nya JAS-plan i somras fick NATO-debatten i Sverige ny fart. Själv skrev jag att den nödvändiga JAS-satsningen skulle göra oförmågan till territorialförsvar tydligare och därav blåsa liv i debatten, något som skedde till en grad svår att förutse. Detta berodde mycket på grund av vår överbefälhavares uttalande och efterföljande mediastorm, men det fanns tydliga inslag i debatten dessförinnan (exempelvis ArvidssonHildebrandtNilsson, Hugemark, Bjereld). Ett av de främsta argumenten mot ett NATO-medlemskap är att Sverige skulle förlora den handlingsfrihet i utrikes- och säkerhetspolitiken vi har haft som alliansfri nation. Det har spillts mycket bläck i denna fråga, men jag tror det är nyttigt att tänka i termer av formellt/informellt inflytande.

Den första öppna dörren att sparka in är att NATO är en helt mellanstatlig organisation där beslut tas i konsensus. Detta betyder att vi ytterst inte kommer att skicka våra unga män och kvinnor till oroshärdar utan vårat medgivande. Självklart kan ett NATO-medlemskap innebära påtryckningar att ställa upp för organisationen, men detta tryck var tydligen ej tillräckligt för att få Tyskland och Frankrike att stödja invasionen av Irak 2003 eller de närmare hälften av NATO:s medlemmar inte bidrog till Libyen-insatsen. Samtidigt har vi empiriskt sett  hittils redan burit större börda i NATO-insatser än många av alliansens egna medlemmar och att vi skulle bidra ytterligare i framtiden utöver nivån våra tidigare bidrag medför inte enbart praktiska svårigheter.

Det informella inflytandet NATO-länder, främst USA, har över Sverige är viktigt att syna, speciellt om ens grundföreställning är att vi som alliansfria är oberoende inom ‘storpolitiken’. Den bilaterala relationen med USA är Sveriges tvivelsutan viktigaste och betydelsen av de stegen vi har tagit med målet att värna om den får ej underskattas. Det är givetvis svårt att slå fast utifrån till vilken del detta har varit det överordnade målet i vissa handlingar, men om vi exempelvis betraktar utlämningen av “Egypten-svenskarna” eller vårt bidrag till Afghanistan, är vår relation till USA en icke-oansenlig del av motiveringen. I ett strikt utrikespolitiskt perspektiv har vi under 1900-talet kunna verkat som sannerligen neutrala i t.ex. konfliktmedling eller varför inte genom exemplet att ambassaden vår i Nordkorea. Detta är dock i en viss mån överspelat sedan vi 1995 gick med i en politisk allians med tillhörande förbindelser. På samma sätt har vår utrikespolitik skiftat till att blivit, med Carl Bildt som kulmen (om än lite spefullt), EU, EU, och genom EU ut i världen.

Det finns ytterligare överväganden i det långa perspektivet att ta i beaktning när man diskuterar att gå med i en internationell organisation. Institutionalism är en teori som betonar socialiseringseffekterna och hur ens intressen och normer sammansmälter över tid i institutionen. Exempel på detta kan vara hur vi förvärvar ett intresse av att hålla organisation vid liv och investerar mer kapital än vad vi hade gjort som icke-medlemmar. En relevant invändning mot en organisation som genomgått/går en identitietskris. Dock bedömer jag att dessa effekter är små till oväsentliga i Sveriges fall. I det stora hela består NATO av demokratier vars mål och intressen är till hög grad helt förenliga med Sveriges. Vidare har Sverige redan i dagens läge ett starkt intresse att hålla alliansen vid liv som säkerhetsgarant för länder i vårt närområde och enda organisation som kan genomföra betydande militära operationer (mer om förmågor för militära operationer i veckan).

Dessa punkter får mig att argumentera att ett NATO-medlemskap skulle öka våra möjligheter till att formellt påverka den internationella säkerhetspolitiken samtidigt som den informella påverkan över Sverige, som redan är betydelsefull ifrån våra viktigaste allierade, inte skulle öka avsevärt.

Ps

Notera att detta ej vart en diskussion om vare sig hotbild (som berörts en del här) eller förmåga (som F&S gav en utmärkt start på här, och Annika NC här). Jag är tacksam för feedback från bloggens fungerande till argument kring innehåll, saknar ni några funktioner? För övrigt rekommenderar jag denna video till lanseringen av denna rapport där Mårten Torson Lindberg ställer sig frågan ifall NATO-motståndet i Sverige kan bero på (utöver rädslan för att förlora handlingsfrihet och att EU duger som försvarsgemenskap) anti-amerikanism.

16 thoughts on “NATO:s formella och informella inflytande

  1. Kul att få dina reflektioner på ämnet, det vimlar ju inte direkt av folk man kan prata säkerhetspolitik med! En reflektion: det är intressant att vår argumentationslinje och analys av debatten och situationen ligger så nära varandra fram till den slutgiltiga “domen” i frågan, då vi tycker olika om exempelvis maktstrukturerna inom institutioner som nato eller vad försvarsalliansen representerar (en rätt ideologisk fråga dessutom).

    Det är också kul att såväl “försvars-” som “fredsvänner” (stora citationstecken) på vardera sida debatten efterfrågar en ärligare och mer seriös diskussion med riktiga argument. Vi får väl se hur länge dödläget med de två mittenpartierna varar.

    • Hej Erik, tack för reaktionen.

      Jag tror precis som du säger att ifall vi delar analys så beror skillnaden i utfall på uppfattningen av vad alliansen representerar och vilka mål den har. Häng med i resten av veckan så blir min syn tydligare!

  2. Jag vill hävda att NATO-motståndet i Sverige inte bottnar i ledande politikers faktiska analys av handlingsfrihet, inflytande och förpliktelser vid ett eventuellt NATO-medlemskap. Jag skulle vara förvånad om ledande företrädare för M, Fp, Kd, C och S, har dragit andra faktiska slutsatser än de du beskriver. NATO-motståndet, och brist på pragmatiska ställningstaganden i säkerhetspolitiska frågor, bottnar nog snarare i att Neutraliteten och Alliansfriheten fick status av statsreligion, och att det därmed finns stora risker i att i efterhand erkänna att de efter 1945 inte var så säkerhetspolitiskt värdefulla som det gjordes, och fortfarande görs, gällande. Så länge myterna får stå oemotsagda så finns inte basen för en säkerhetspolitisk diskussion. Och så länge de politiska riskerna med att demontera neutralitets- och alliansfrihetsmytologin anses höga så kommer myterna aldrig att demonteras genom initiativ från politiskt håll. Därför utgår jag ifrån att opinions- och folkbildning i säkerhetspolitiska frågor behöver drivas från andra parter än våra valda företrädare.
    Jag är dock övertygat om att debatten måste breddas och även omfatta ytterligare två områden. För det första att trovärdigt analysera det faktiska värdet av alliansfriheten och neutraliteten efter 1945. Det paradoxala är att dessa ursprungligen bottnade i pragmatiska ställningstaganden mot bakgrund av Sveriges position vid utbrotten av världskrigen, men sedan stelnade och transformerades till dogmer som inte fick diskuteras. För det andra att tydligare visa på att vi är intimt säkerhetspolitiskt sammanflätade med våra grannländer och Europa. Det råder enligt mig en allmän överskattning av graden på vårt oberoende. Vi är ekonomiskt och politiskt inbäddade i Europa, och det är bedrägligt att tro att vår handlingsfrihet skulle vara obegränsad bara för att vi avstår medlemskap i en försvarsallians. Som nation stod vi vid sidan om den Europeiska 1900-talshistorien, och detta har satt sitt avtryck i mentalitet och identitet. Så länge kvasi-religiösa dogmer får råda finns det ingen grund för pragmatiska säkerhetspolitiska ställningstaganden.

    • Tack för din kommentar Fredrik. Jag tror absolut att du har poänger i det du säger. Både att vårt idémässiga arv hägrar tungt och att vi är ekonomiskt och politiskt sammanflätade. Den enda sfären vi inte är uppenbart oberoende, säkeherhetspolitiken, är också en sfär vi har svårigheter på att påverka på egen hand.

      • Ser ni verkligen det ideologiska arvet som det verkliga hindret för en diskussion? Jag betraktar det helt och endast som en retorisk rest som är väldigt bekväm att luta sig mot när man vill bevara status quo och inte orkar ta diskussionen. Tror inte att någon insatt politiker oavsett parti på allvar menar att Sverige är alliansfritt idag, både med tanke på Nato-samarbete men kanske främst pga den europeiska samt nordiska solidaritetsförklaringen.

      • @Erik Hur skulle du vilja förklara (S) motstånd till att utreda våra militära samarbeten med olika aktörer förutom ett ideologiskt arv? Omvärlden och dess institutioner har förändrats oftanligt sedan slutet av WWII, varför inte bygga en förståelse över vad olika vem som kan göra vad för oss?

      • @Erik;
        Jag tror det historiska arvet, och neutralitetsalliansfrihetsdogmatismen är ett verkligt hinder för att från politiskt håll driva opinionsbildning. Neutraliteten är ju redan övergiven, men inte på grund av politiska ställningstaganden, utan på grund av att det från 1989 blev opraktiskt många parter att vara neutral mellan. NATO-medlemskap har ju inte heller inte avvisats med sakliga säkerhetspolitiska argument, utan genom att hänvisa till en förment större, och ganska diffus, handlingsfrihet utan medlemskap. Uppenbarligen är det politiskt acceptabelt med en Nordisk allians, så lite har kanske dogmen mjuknat. Men jag vidhåller att alliansfriheten är en del av Svensk identitet och historieskrivning, och därför politiskt farlig att utmana. Jag är övertygad om att det i de ledande skikten i mist 5 av 8 riksdagspartier finns en klar uppfattning om de säkerhetspolitiska vägvalen. Lika övertygad är jag om att få av de politiska partierna är beredda att ta risken att utmana majoritetens självbild.

        Så på grund av dessa förhållanden så måste säkerhetspolitisk upplysning av nödvändighet drivas av andra parter än de politiska partierna. Tyvärr måste jag säga.

      • Nej jag tror att det är så enkelt att vissa väljare tror att Sverige är alliansfritt. förhåller sig neutralt och haft fred i 200 år och att socialdemokraterna vet om detta och använder sig av det. man hänvisar inte till alliansfrihet och neutralitet för att man på allvar tror att det fortfarande gäller. man hänvisar till det för att det går när man vill upprätthålla status quo.
        och varför vill man det?

        det finns såklart olika åsikter inom s angående natomedlemskap, men bland svenskar i allmänhet är och har nej-sidan länge varit större (även om den senaste intensiva kampanjen påverkat opinionen). jag tror att de ser på nato lite som med avskaffandet av monarkin. på papperet är många politiker helt på det klara med att monarkin är förlegad, odemokratisk och strider mot allt de står för och tror på, men i verkligheten är monarkin rätt populär och det känns onödigt att röra upp en massa liv i onödan – inte minst inom det egna partiet där jag tror att man är splittrade i frågan, dock med en majoritet emot medlemskap.

        de socialdemokrater som är emot medlemskap tror jag är det av samma skäl som de flesta andra motståndare. man anser (medveten om vetorätt, tjänat inflytande etc) att man bidrar till och dras med av en allians som :

        – domineras av usa, vars säkerhetspolitik är oförenlig med en stor del av socialdemokraters och svenska folkets åsikter.
        – innehar kärnvapen och företräder en tämligen militaristisk traditionell syn på säkerhet.

        jag tror helt enkelt att man inte är redo för det, utan hellre ser andra vägar.
        inte tillbaks till ett totalförsvar, inte en fortsatt nedmontering heller.

        fredrik och oscar, jag är helt med er båda om att institutioner, säkerhetsläget och maktdynamiken förändrats. och jag säger inte att alliansfrihet eller neutralitetsbegreppet inte påverkar – jag säger bara att det är en indirekt påverkan via väljarna. alliansfrihet/neutralitet används som svepargument för att många väljare mot bättre vetande fortfarande tror att de är lika aktuella som för 30 år sedan. att det fungerar är talande för hur lågt försvarsfrågan ligger på väljarnas (och därmed politikernas) agenda.

        så nu sitter vi i ett komplext vänte-spel. m, som styr försvarspolitiken och sitt ideprogram är tydliga med att de är för ett medlemskap kan inte förespråka det, eftersom de saknar majoritet i riksdag och bland svenskar. därför finns det heller ingen s kan gå i opposition mot.

        frågan lämnas att stötvis debatteras offentligt av fp, mp, öb och inom FoF.

        men vad som händer parallellt med detta är desto mer intressant. moderaterna svälter förvaret för att bekosta nya stridsflyg, något som passar nato utmärkt.

        när pengarna inte räcker till ett eget skydd och försvaret byggts in i en akutare situation, var letar vi då efter säkerhet? plötsligt har nato förvandlats till ett realistiskt alternativ att prata om för många fler.

        hur avvecklar en regering bäst ett system de inte tror på? genom att strypa dess resurser och få det att sluta fungera. sen kan man poängtera ut de uppenbara bristerna och motivera skiftet till ett annat system. det här är vad jag anser att moderaterna gör med försvaret. svälter det med natovänliga satsningar på nya stridsflygplan och för oss närmare ett läge då medlemskap blir helt nödvändigt för ens ett militärt grundskydd att prata om.

        där har ni min läsning av debatten och situationen. själva nato-frågan och vilken riktning vår säkerhetspolitik bör ta misstänker jag kommer diskuteras senare.

        ps. ursäkta långt/rörigt inlägg

      • Hej igen Erik,

        Ingen fara med långa inlägg, tar bara längre tid att svara på dem. Att (S) kan använda sig av alliansfrihet, som du beskriver, skulle jag definiera som ett ideologiskt arv bland det svenska folket =)

        Kärnvapen är hemska och kan döda massa människor, men innan vi börjar förakta de för mycket så får vi komma ihåg att vi levde under NATO och USA:s kärnvapenparaply under Kalla Kriget. En av anledningarna varför vi inte skaffade dem själva. Men som vi konstaterade, jag tror våran oenighet beror på i grunden hur vi uppfattar USA, och det är en nöt som tar tid att bli enig om…

        Jag rekommenderar verkligen att du läser Kungliga Krigsvetenskapsakademins bok “Kan vi försvara oss?”. Där går de igenom Försvarsmaktens förmåga, idé och riktning. Tror den kostar 50kr på .pdf och 100 i pappersform, men det är väldigt väl investerade pengar.

        Det var även dig jag refererade till i Inlägg nr.2

        För övrigt får du börja skriva NATO med stora bokstäver, det är en akronym =)

  3. Vlijan att delta i NATO-ledda operationer kanske står i omvänd proportion till styrka och förmåga? Jag tänker på länder som militärt sett kan betecknas som fattiglappar som exempelvis Georgien, Rumänien, Bulgarien, Sverige m.fl. Dessa länder ställer och har ställt upp på insatser i en omfattning som varit omvänt proportionella mot resp försvarsmakts förmåga och materiella innehåll. Boots-on-the-ground helt enkelt. Danmark är en annan lille-putt som offrade sitt ubåtsvapen för att kunna delta i Irak och Afghanistan.

    Själva lär vi nog få göra vissa bondeoffer, i kölvattnet av Regeringsbeslut 7. Frågan är om vi kommer att satsa på nationell eller internationell förmåga. Själv gissar jag på internationell förmåga på boots-on-the-ground-nivå. Billigast så kanske. En-veckas-försvaret gör väl kanske varken till eller ifrån eller kanske till och med mer skada än nytta. Förr eller senare börjar vecka #2…

  4. Pingback: Varför inte NATO-medlemskap « Reflektioner

  5. Pingback: Ett år på bloggen och framåtblick | Säkerhetspolitiska Reflektioner

  6. Pingback: Sweden and NATO: Solidarity or Solitaire? | Säkerhetspolitiska Reflektioner

Vad tycker du?

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s