Helt korrekt betonas det ofta hur Sverige måste bygga säkerhet tillsammans med andra och bland dessa “andra” är EU en central aktör. På Regeringes hemsida kan vi utläsa:
“Samarbetet inom Europeiska Unionen (EU) intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.”
Givet denna centralitet för EU inom Sveriges säkerhetspolitik är det viktigt att differentiera vad EU kan göra och inte. Om vi exempelvis fokuserar för mycket på EU:s (imponerande) arbete med civil krishantering och småskaliga militära insatser, riskerar vi att få för lite uppmärksamhet på EU:s (mindre imponerande) arbete med militär krishantering. De positiva effekterna av Unionens grannskapspolitik, ekonomiska interdependenser eller värdegemenskap kommer inte att behandlas utan vi börjar underst i den militära behovshierarkin:
Kollektivt självförsvar: I Lissabon-fördraget Artikel 42.7 läser vi med om den solidaritetsförklaring som åberopas vara tillräcklig för att vi ej behöver någon allians:
“If a Member State is the victim of armed aggression on its territory, the other Member States shall have towards it an obligation of aid and assistance by all the means in their power.”
Det ser bra ut. Om vi går tillbaka till EU:s Gemensamma Försvars och Säkerhetspolitiks (GFSP) födelse efter den Fransk-Brittiska överenskommelsen i St. Malo 1998 som i juni 1999 godtogs och blev EU:s på toppmötet i Köln kan vi utläsa:
“The Atlantic Alliance remains the foundation of the collective defence of its Members.”
10 år senare kan vi fortfarande utläsa i Lissabon-fördragets Artikel 42, Punkt 1&2
“It shall provide the Union with an operational capacity drawing on civilian and military assets. The Union may use them on missions outside the Union for peace-keeping, conflict prevention and strengthening international security”
“…Member States, which see their common defence realised in the North Atlantic Treaty Organisation (NATO)”
Med all önskvärd tydlighet kan vi läsa att EU inte jobbar med kollektivt självförsvar och ska inte förväxlas med att göra det. Eller i ÖB:s ord “EU är ingen militärallians”. Nu må det kännas som att jag sparkar in öppna dörrar, men GFSP används alltför ofta som argument med vad Sveriges försvarspolitik bör inriktas mot och vad den ej ska inriktas emot (NATO). När det sägs att Sverige ska kunna ge och ta emot hjälp är det inte EU:s som bör åsyftas då de aldrig haft den intentionen eller funktionen solidaritetsklausulen till trots.
Krishanteringsoperationer: EU låter gärna veta att de genomfört/genomför över 26 militära, civila och civil-militära krishanteringsoperationer. Numerärt sätt är detta betydande, men det finns anledning att nyansera betydelsen. De flesta operationerna har varit små och påverkan varierande.
När det kommer till civil krishantering är EU världsledande och har personal i beredskap för snabbinsatser inom polisväsende, domstolsväsende, och förvaltning. Förmågor som är essentiella för i post-konfliktsituationer. När det kommer till militär krishantering ser det mörkare ut. Oenigheterna som uppkom vid EU:s insats i Tchad kan hävdas varit början på slutet för medelstora militära operationer. Frankrikes återinträdande i NATO:s militära kommando var då fortsättningen på slutet. Slutet på slutet kan ha varit Libyen sågs som exakt den typen av operation som GFSP hade utvecklats för; en kris på gränsen till EU i ett land där vi redan försökte bygga en “ring av välstyrda stater” genom vår grannskapspolitik. Symptomatiskt för förhoppningarna på EU:s förmåga som militär krishanteringsaktör är hur tidigt möjligheten att handla via EU försvann till förmån för NATO.
EU har under 2000-talet varit säkerhetsaktören som hållt den största potentialen med hänsyn till den teoretiska möjligheten att kombinera militära maktmedel med ekonomiska och politiska. När NATO hade svårt att ställa om sig från territorialförsvar till nya uppgifter var EU ledande med de förmågor som behövs för fredsbyggande. Unionen är en behövlig aktör i krishanteringsspektrat, men när det kommer större militära operationer kommer EU till korta. Vem som klarar av dessa och hur vi ska förhålla oss till dem är viktigt att diskutera. Varför inte utreda det till och med? Jag må ha målat en negativ bild av EU:s kapacitet men jag är den första som hoppas jag har fel.
OAJonsson 
Tack för ytterligare en intressant och informativ artikel. Jag har också förvånats över regeringens ständiga hänvisningar till kollektiv säkerhet inom EU. Det finns nämligen inga andra regeringar inom EU som argumenterar på det sättet. Inte ens den andra tok-alliansfria EU staten (Österrike). Det finns all anledning för Sverige att delta fullt ut i EU-sammarbetet. Skälen är ekonomiska, politiska och kulturella. Men ur ett militärt säkerhetsperspektiv är fördelarna marginella.
Även om Artikel 42.7 skulle utgöra en säkerhetsgaranti så skulle det ändå inte vara ett jämnbördigt alternativ till NATO. För att bli jämnbördigt, så skulle EU vara tvunget att besitta samma militära kapacitet som NATO. Annars är det ju inte ett jämnbördigt.
Att EU skulle skaffa sig en sådan militär kapacitet förefaller mycket osannolikt av flera skäl. För det första skulle det vara dyrt att bygga upp en paralellstruktur till NATO, och pengar är som bekant ett problem i Europa. För det andra skulle det vara operativt ”knepigt” att i en krissituation behöva välja om förband ska delegeras till NATO eller till EU-ledda operationer. Risken skulle bli att 1+1=1,25. För det tredje finns det historiska orsaker som gör att de flesta av de östeuropeiska staterna skulle vara mycket tveksamma till säkerhetsgarantier från en union som domineras av Tyskland – det kommer att ta 1-2 generationer till innan den misstänksamheten har sjunkit undan. Alltså finns det för EU+NATO-gruppen uppenbara nackdelar med att skapa en ny och lika slagkraftig och förpliktande allians som NATO är idag.
NATO fungerar och det är en allians som innefattar 92% av EUs befolkning, och 94% av EUs BNP. Bara för att övriga 8% (varav Sverige är ca 1/3) har en traumatisk relation till NATO så kommer inte det att driva fram en utveckling mot en slagkraftig militärallians inom EUs ram. Jag har för övrigt mycket svårt att se logiken i att Sverige frivilligt avstår säkerhetsgaranter från världens starkaste militärmakt (USA). Men det är ju mycket i det säkerhetspolitiska Sverige som är ologiskt…
Tack själv för din aktivitet och bra kommentarer!
Ja, EU som konkurrent till NATO var ett franskdrivet projekt och med dess återinträde i NATO och så länge vi ser en president i USA som det går att komma överens med lär det projektet inte röra sig.
Jag tror inte att det tyska arvet som är det värsta utan erfarenheterna från Balkan där NATO visade tydligt att det var organisationen som hade vilja och kapacitet att agera kraftfullt.
En god genomgång av läget. Glädjande att också en EU-vän kan komma fram till samma slutsats som en EU-motståndare som jag själv.
kloka och upplysande kommentarer oscar och fredrik. men jag måste slänga in en reflektion:
om valet om medlemskap eller ej endast betraktas som en fråga om militär försvarskapacitet förstår jag om debatten känns ologisk. svaret är nämligen inte fullt så enkelt.
det är inte bara till vilken grad vi kan försvara oss, det är på vilket sätt, tillsammans med vem – och framförallt – mot vad?
vår säkerhetspolitik formas olika beroende på vilka svar vi ger till dessa frågor.
som om det inte vore nog komplicerat förändras dessutom den hotbild vi försöker möta beroende på vilka val vi gör. upprustning, nedrustning, nato-medlemskap, andra allianser eller återgång – det påverkar dynamiken.
kopplat till detta vill jag ställa en öppen fråga. vi vet att säkerhetspolitiken förändras och att vi möter en helt annan verklighet idag än den för bara ett eller par decennier sedan:
-hur vill ni definiera säkerhet, som i det vilket säkerhetspolitiken ska sträva till att uppnå,
och i anslutning till detta
– vilka ser ni som de största hoten mot vår säkerhet idag och inom en överskådlig framtid?
Självklart ska du slänga in en reflektion, ursäkta för sent svar!
Hotbild är givetvis den logiska startpunkten för alla diskussioner om ett försvar. Nu har denna vecka fokuserats på våra samarbeten istället och det är något som jag funderat över hur optimalt det är. Hotbild är i alla fall något som jag kommer att utveckla i kommande inlägg men i korthet så ska jag säga såhär
-Det finns en lägsta nivå som man inte får gå under när det handlar om förmåga till att försvara sin stat oavsett hotbild.
-Säkerhet skulle jag definiera olika beroende på vad jag skulle analysera. Men jag delar Johan Wiktorins åsikt “Vi behöver säkerhet från det systematiska utövandet av våld i större skala (krig/väpnad konflikt), risker från naturen eller mindre utbrett våld från exempelvis terrorism berör vår trygghet.” (emfas på säkerhet och trygghet)
-Största hoten mot vår säkerhet. För att parafrasera Tony Blair, vår värderingar är bästa främjandet av våran säkerhet. Vårat arbete för demokrati, handel och MR i världen det viktigaste för vår långtida säkerhet. Finns det någon stormakt i vårt närområde som starkt upprustar militärt och har andra intressen?