I veckan kunde vi se ett intressant och efterlängtat skifte i den svenska NATO-debatten. Socialdemokraterna kom ut och kritiserade NATO ur ett effektivitetsperspektiv. Den tidigare retoriken mot NATO har fokuserat på etiska argument och inkluderat allting från att det är en kärnvapenorganisation till ett forum för amerikansk imperialism, eller att det skulle dra in Sverige i konflikter tvärs över hela världen.
Jag – i egenskap av obotlig pragmatiker med idealistiska övertoner – välkomnar denna argumentation då fokus är på grundproblemet: hur kan vi egentlige försvara oss? Bifrågorna kan vara viktiga, men hur viktiga de än är måste detta besvaras. Det näst första inlägget jag skrev på den här bloggen, NATO är inget substitut för en försvarsmakt, var just en kritik mot att NATO skulle vara en universallösning.
Vi har en försvarspolitik eller försvarsanslag som tvingar oss att förlita oss på stöd av andra, men vem som är intresserade att hjälpa, under vilka former och hur fort, är fortfarande höljt i dunkel. Socialdemokraterna skriver att NATO:s byråkrati och beslutsfattande hindrar dem från att svara snabbt och därav fördjupar vi de bilaterala samarbetet med Finland, Danmark, Baltstaterna och USA.
Om vi funderar lite djupare på detta uttalande har Finland en relativt stor försvarsmakt, men den är inriktad på territoriellt försvar; Danmark har en väldigt liten försvarsmakt med expeditionärt fokus och Baltstaterna, blygsamt uttryckt, ett visst underskott av militära förmågor att assistera sina grannländer.
Kvar står USA, vår absolut viktigaste bilaterala relation. Johan Wiktorin argumenterade med merit i vår serie NATO-breven från 2013, att vi kanske sköter den relationen till USA bättre bilateralt än via NATO. Det är en slutsats som liknar vad som nu ter sig att bli Socialdemokraternas ståndpunkt.
Dock kvarstår en nöt att knäcka för S. Om NATO har varit dåligt för att att det har varit USA-dominerat och bundit oss med USA, då kanske inte den säkerhetspolitiska lösningen skiljer sig väsentligt. Där blir det en utmaning att ena partiet.
Jag är dock övertygad att effektivitetsfokuset är vägen framåt i debatten. Vi sitter i sitsen att, som Wiseman skrev, vi betalar hälften av vad en allians ser som lägstanivå för ett lands försvar och vi har inga fasta löften och förberedelser om hjälp. Vi behöver hjälp utifrån, och rent frankt, är det bara USA som har den överkapaciteten (minns exempelvis Frankrike som var påväg att avskaffa all sin expeditionära förmåga 2013). Frågan blir således, hur ser vi till att USA behåller intresse av att hjälpa oss försvara Sverige?
OAJonsson 
“Vi har en försvarspolitik eller försvarsanslag som tvingar oss att förlita oss på stöd av andra”
Den största myten av dem alla är att vi inte var tvungna att förlita oss på stöd av andra även när vår Försvarsmakt var som störst. Den enda skillnaden var att då hade vi en rimlig chans att hålla ut tills den hjälpen anlände, samt att vi faktiskt förberedde en sådan hjälp även om det hölls hemligt för vår egen befolkning.
Den absolut största bristen med att inte vara medlem är att det inte förbereds och planeras för hur en hjälp ska se ut. NATO är ingen universallösning, men ett medlemskap medför att planering genomförs. Därefter kan man se hur länge vi förväntas klara oss själva tillsammans med våra närmsta grannar tills USAs stridskrafter kan sättas in. Genom att göra det trovärdigt att vi 1) kan hålla ut 2) kommer att få hjälp så skapar vi trygghet i Östersjöområdet genom att det framstår som meningslöst för Ryssland att ens försöka något, eftersom det sannolikt kommer att misslyckas.
Tröskeln var då mycket högre Magnus, det är inte lika kul för Ryssland att attackera ett Sverige som har 1 miljon man i reserv mot de 25.000 vi har idag totalt. Vill Ryssland ockupera Gotland och bomba 50.000 svenskar på ön så gör man det utan att du eller någon annan kan göra något åt det.
Ett NATO medlemskap idag skulle fylla samma funktion som ett starkt försvar gjorde under kalla kriget, tröskelneffekten blir högre!
Jag skulle säga att tröskeln på den tiden minst lika mycket bestod i att Sovjetunionen hade full koll på vårt samarbete med NATO/USA som i att vi hade många fotsoldater.
Min poäng kvarstår, även när vi hade “1 miljon man i reserv” så var vi tvungna att förlita oss på stöd av andra.
NATO debatten bör inte föras utanför riksdag/regering. Vi har valt en riksdag för att den skall fatta viktiga beslut åt oss. Därför bör NATO-debatten hållas inom försvarsutskottet och inom regeringen. Om det sedan blir aktuellt att söka medlemsskap i NATO bör denna fråga beredas av utskott och regering för att därefter snabbt avgöras av riksdagen. Vi kan hamna helt fel om tillfälliga dåligt informerade folkopinioner tvingar fram beslut i en så viktig fråga.
Jag förstår att många är oroliga efter vad som skett i världen sedan Georgienkrisen, men en ogenomtänkt folkopinion kan åstadkomma mera skada än nytta i denna fråga. Därför anser jag att de som idag debatterar om NATOanslutning av vårt försvar istället skall verka för att försvaret får mera pengar så att vi själva kan möta hot framöver.
Din första fråga borde vara VAD det är vi skall försvara, och att dra in ett effektivitetsperspektiv i debatten kan inte tas på så stort allvar. Tidigare politiska beslut är inte kantade av framgångssagor vare sig i bedömningar eller utfall. Se tex Hallandsåsen. I grunden måste ligga en förankrad och vettig filosofi, som har rötterna långt utanför utskott, beredningar och andra politiska instanser.