Du sköna nya NATO-debatt

I veckan kunde vi se ett intressant och efterlängtat skifte i den svenska NATO-debatten. Socialdemokraterna kom ut och kritiserade NATO ur ett effektivitetsperspektiv. Den tidigare retoriken mot NATO har fokuserat på etiska argument och inkluderat allting från att det är en kärnvapenorganisation till ett forum för amerikansk imperialism, eller att det skulle dra in Sverige i konflikter tvärs över hela världen.

Jag – i egenskap av obotlig pragmatiker med idealistiska övertoner – välkomnar denna argumentation då fokus är på grundproblemet: hur kan vi egentlige försvara oss? Bifrågorna kan vara viktiga, men hur viktiga de än är måste detta besvaras. Det näst första inlägget jag skrev på den här bloggen, NATO är inget substitut för en försvarsmakt, var just en kritik mot att NATO skulle vara en universallösning.

Vi har en försvarspolitik eller försvarsanslag som tvingar oss att förlita oss på stöd av andra, men vem som är intresserade att hjälpa, under vilka former och hur fort, är fortfarande höljt i dunkel. Socialdemokraterna skriver att NATO:s byråkrati och beslutsfattande hindrar dem från att svara snabbt och därav fördjupar vi de bilaterala samarbetet med Finland, Danmark, Baltstaterna och USA.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Om vi funderar lite djupare på detta uttalande har Finland en relativt stor försvarsmakt, men den är inriktad på territoriellt försvar; Danmark har en väldigt liten försvarsmakt med expeditionärt fokus och Baltstaterna, blygsamt uttryckt, ett visst underskott av militära förmågor att assistera sina grannländer.

Kvar står USA, vår absolut viktigaste bilaterala relation. Johan Wiktorin argumenterade med merit i vår serie NATO-breven från 2013, att vi kanske sköter den relationen till USA bättre bilateralt än via NATO. Det är en slutsats som liknar vad som nu ter sig att bli Socialdemokraternas ståndpunkt.

Dock kvarstår en nöt att knäcka för S. Om NATO har varit dåligt för att att det har varit USA-dominerat och bundit oss med USA, då kanske inte den säkerhetspolitiska lösningen skiljer sig väsentligt. Där blir det en utmaning att ena partiet.

Jag är dock övertygad att effektivitetsfokuset är vägen framåt i debatten. Vi sitter i sitsen att, som Wiseman skrev, vi betalar hälften av vad en allians ser som lägstanivå för ett lands försvar och vi har inga fasta löften och förberedelser om hjälp. Vi behöver hjälp utifrån, och rent frankt, är det bara USA som har den överkapaciteten (minns exempelvis Frankrike som var påväg att avskaffa all sin expeditionära förmåga 2013). Frågan blir således, hur ser vi till att USA behåller intresse av att hjälpa oss försvara Sverige?

Advertisements