Frankrike släppte förra veckan sin senaste vitbok kring dess försvarsmakts reform och strategiska prioriteringar. Den tidigare släpptes 2008 innan eurokrisen hade slagit till och EU:s Gemensamma Säkerhets- & Försvarspolitik (GSFP) fortfarande var vid fullt liv.
Frankrikes strategiska inriktning och förmåga är av essentiell vikt för Sverige. Frankrike har varit en av upphovsmännen till och den största drivkraften för ett Europeiskt försvar. Det vill säga nyckelspelaren inom det arrangemang som Sverige (och Karin Enström) sätter mycket tilltro till i säkerhetspolitiska sammanhang, dock avtog Frankrikes drivande i och med att de åter steg in i NATO:s militära kommando 2009.
Sverige ska bygga säkerhet med andra och inom EU finns det Frankrike och Storbritannien som har någon form av överkapacitet för att kunna exportera militär säkerhet till sina allierade. Storbritannien har dock tydligt deklarerat att det är NATO som är organisationen för militär krishantering medan GSFP gärna får syssla med civil och civil-militär. För en närmare europeisk försvarsintegration spelar Frankrike huvudrollen.
Vad säger då vitboken? Den säger inget så radikalt som befarats men noterbara nedskärningar i Frankrikes försvarsmakt inkluderar:
-Försvarsanslag dras ner från 1,9% till 1,76% av BNP
-24,000 soldater och 10,000 civila får leta anställning annorstädes
-Deployerbara styrkor minskas från 30,000 till 15,000
-Ett andra hangarfartyg tas bort
-Flygvapnet kommer att reduceras till 225 stridsflyg
Detta är en kompromiss. Skräckscenarier målade upp nedskärningar på 50,000 personer, avskaffande av expeditionära förmågor eller, som vissa argumenterade, för ett avskaffande av Frankrikes kostsamma kärnvapen. Mali kom dock emellan och visade att Frankrikes försvarsmakt fortfarande kommer att behövas samtidigt som Hollandes inrikespolitiska svaga situation hindrar kraftigare reduceringar.
Detta leder till en halvstark knuff för att förstärkt GSFP. Vitboken betonar, i linje med amerikansk retorik, att Europa måste ta mer ansvar för sin egen säkerhet (läs vad jag skrev här). I och med detta strävar Frankrike efter en Europeisk vitbok om försvar där ambitioner och prioriteringar ska specificeras gemensamt. Ett franskt önskemål var att GSFP ska klara av komplexa stabiliseringsoperationer. Hur det ska gå till är dock oklart då det i Europa saknas förmågor inom lufttankning, UAV:er, airlift och underrättelse. Dessa förmågeglapp som inte ser ut att åtgärdas går stick i stäv med vitbokens vision om en fransk “strategisk autonomi”.
Vad betyder detta för GSFP? Det är ett positivt att Frankrike återigen lyfter det på agendan, men utan en tydlig fransk ledarroll är möjligheterna till substantiella framsteg små. Det utökade Weimar-samarbetet med Frankrike, Tyskland, Polen, Italien och Spanien – coalition of the able – är snarare vägen framåt men den må gå långsamt och om den gynnar helheten (och Sverige) är en öppen fråga.
Vad betyder detta för Sverige? En minskning i Frankrikes möjligheter att bidra till svenska säkerhetsintressen, både nationellt och internationellt. Nedskärningarna i Frankrikes försvarsmakt (och de kommande i den brittiska) gör att det är färre och färre länder som har överskottskapacitet att bidra med. I klarspråk är det endast USA.
Minskande förmågor i tider av ökande osäkerhet. Lika viktigt som den ryska upprustningen för förstå Sveriges ökade oro för Ryssland är att förstå det minskande förtroendet för de institutioner som ska garantera vår säkerhet: Försvarsmakten, EU, OSSE och indirekt NATO. Detta förstärker den trenden.
Läs även vad jag skrev tidigare om EU och GSFP:s funktion i Svensk säkerhetspolitik. #svfm
OAJonsson 
Högintressant!
Kul att du gillar det Lars!
Jag fortsätter hålla på att vi utöver en budgethöjning för att uppnå enveckasförsvaret behöver rusta upp ubåtsvapnet och flygvapnet så vi både kan skydda oss själva och hjälpa våra närmaste grannar när det bränner till i norden.
Om vi ökar till sex divisioner stridsflyg ger det halva den framtida franska numerären om dessa planer genomförs. Då kan vi uthålligt hjälpa dem med en division vilket borde göra oss intressanta att samarbeta med.
En budgethöjning som fyller befintliga flottiljer och fulkt rustade divisioner skulle ge säkerhetspolitiska möjligheter.
Ja, flygvapen och ubåtsvapnet är nyckelförmågor i Östersjön. Två flygvapendivisioner är helt enkelt för lite för vad som skulle vara önskvärt i Östersjön.