Vad vill Ryssland med Syrien?

De senaste veckorna har rysk utrikespolitik kring Syrien hamnat mitt i strålkastarljuset och överraskat många. Först genom att hålla i handbromsen när chocken var som starkast över rapporterna om att kemiska substanser hade använts, och sedan genom att till synes lyckas avstyra (fördröja?) vad som såg ut som en direkt förestående amerikansk bombning. Det kan verka som om Rysslands agerande kom en blixt från en klar himmel men betraktar man vad som driver ryska intressen i Syrien blir agerandet klarare.

En återkommande poäng är Rysslands rädsla för Västs fortsatta interventioner i länder de ogillar för att arbeta mot regimskifte. Detta följer en tradition från Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen. Denna rädsla var mest påtagligt i mitten av 2000-talet då Väst-stödda färgrevolutioner och NATO-utvidgning kombinerades med rysk svaghet. Detta tänkande bedömer jag kvarstå till mångt och mycket i dagens ledarskap, men det är ej tillräckligt för att förstå hela den ryska drivkraften att skydda Syrien utan vi går vidare till att kika på ryska geopolitiska intressen i Syrien.

Ryssland har en flottbas i Tartus och står för 72% av Syriens vapenimport. Detta har också sett som betydande för Rysslands stöd. Vid närmare granskning visar dock det sig att flottbasen är egentligen enbart tre flytande pirar till underhåll. Den håller i och för sig på att upprustas, men har i mångt och mycket haft ett symboliskt värde snarare än ett praktiskt. Om man vrider på vapenhandeln och ser till vad Ryssland får ut av den så finner vi att den är består till mindre än 5% av Rysslands totala export och på senare tid har Syrien enbart kunnat betala för hälften av dess leveranser. Exempelvis utgör både Turkiet och Israel   större importörer än Syrien. Detta får oss att leta efter ytterligare drivkrafter.

“We are not protecting the Syrian government, but international law.” – Putin i NYT

Ryssland gör många (och ofta helt korrekta) argument som spelar på folkrätten. Som jag tidigare resonerat, beror detta snarare på möjligheten att utöva makt via lag än en genuin tro på folkrätten. Ifall det sistnämnda hade varit fallet då hade vi kunnat förvänta oss en striktare åtlydnad av till exempel Helsingforsavtalet eller Europeiska människorätts-konventionen, vars slutsatser Ryssland förkastade direkt efter kritik från Tjetjenienkrigen. Folkrättens natur är sådan att en juridisk positivistisk (blackletter) läsning av den kan ge stöd för precis det Ryssland förespråkar: absolut suveränitet och all konfliktlösning via FN:s säkerhetsråd där Ryssland har veto. Om Rysslands folkrättsliga argument är för maktutövande behöver vi hitta ytterligare drivkrafter.

Ryssland är rädda för islamistisk extremism. Som Putin själv skrev i artikeln i New York Times, finns oro med vad som händer med dessa kämpar när kampen är över och de ska återvända. I Syrien finns det bedömt 100,000 personer med tjerkessiskt ursprung (ett nordkaukasiskt folk som främst hittas i Karachai-Tjerkessien, Kabardino-Balkarien och Adygien) som drevs tvärs över Svarta Havet från Norra Kaukasus när det ryska imperiet konsoliderade sina gränser 1864. Denna koppling samt den pågående insurgentrörelsen i Norra Kaukasus ger både kunniga och villiga kämpar som åkt till Syrien. Ifall Assad-regimen faller finns risken att Syrien blir en fristad för sunni-jihadister, och detta är ett skrämmande scenario för Ryssland.

Hur som haver återstår det jag ser som Rysslands starkaste drivkraft och överordnade utrikespolitiska mål; att cementeras som en internationell stormakt. Detta innebär en egen intressesfär där andra stormakter ej intervenerar (ung. forna Sovjetunionen) och en ledande roll i hanteringen av frågor om internationell säkerhet. Det är det sistnämnda som gör sig speciellt noterbart i fallet Syrien och en av de bästa frågorna man kan ställa för att förutspå hur Ryssland ställer sig till en speciell kris är hur har man blivit engagerad i frågan av Väst; som jämlike eller som någon som förväntas godkänna beslutad policy.

Den starka önskan (gränsande besattheten) att bli erkänd som den supermakt som Sovjetunionen var kan förklara varför Ryssland trivs så väl med kärnvapenbegränsnings-förhandlingarna; där sitter man som jämlike med världens enda supermakt. Detta förklarar också varför Ryssland kan, utan att känna sig som hycklare, förutspråka strikt efterlevande av icke-intervention och icke-inblandning i interna affärer, förutom när det rör som interna affärer och suveränitet i ens egen intressesfär (ex. av mig 1, 2, 3, Jägarchefen 1, 2).

I ljuset av detta var Syrienstuntet perfekt genomfört. Putin framstod som den enda i hela världen som hade makten att påverka Assad; någonting en Obama med begränsade attacker och trevande kongressgodkännande inte gjorde. Detta för Ryssland närmare sitt mål att från början få större inflytande i internationell konflikthantering och desto mer Ryssland känner sig som en verklig stormakt, desto mera hegemoni kommer man vilja utöva i sitt närområde.

Även läsbart om Syrien: Försvar och Säkerhet