Rysk intervention i Ukraina del 7: Folkrätt eller rätt folk?

Efter frågor på Twitter från DN:s report Ewa Stenberg om juridiskt rättfärdigande för ryskt agerande, insåg jag att jag inte sett någon bra juridisk kommentar på temat. Professor Pål Wrange konstaterade kort att R2P inte kan åberopas då inte hot förekommit mot etnisk rysk befolkning honom veterligen. Jag delar den bedömningen, men tänkte försöka utveckla lite.

Rapporterna om de enorma flyktingströmmarna från Ukraina till Ryssland som under dagen ska ha total uppgått till 675,000 enligt Russia Today kan vara just till för att vinklas  som att det pågår etnisk rensning för att rättfärdiga intervention via R2P.

Dock finns det inneboende i konceptet bland annat att militärt våld måste vara sista utvägen och rätt auktoritet ska i första läget användas (FN säkerhetsråd) och då detta resonemang faller platt. Till min vetskap har jag inte sett övergrepp mot etniska ryssar inte har förekommit och andra medel (t.ex. dialog) har ej prövats.

Den enda händelsen som kommer upp på rak arm är när tatarerna fördrev ryssarna utanför Krims parlament innan det vart stormat när två dog, men det närmar sig inte alls en skala då R2P är trovärdig.

Det argument Ryssland gjorde i säkerhetsrådet var att de hade blivit inbjudna av Krim-regeringen (jmf Frankrike i Mali) och att regeringen i Kiev är illegitim. Här börjar argumenten bli svårare det börjar angränsa på frågan är om legitimiteten för nuvarande regeringen i Kiev. Å ena sidan har de blivit godkända av det enligt senaste folkomröstningen gällande parlament (samma som under Janukovitj) med 331 av 450 röster för.

Å andra sidan har Ryssland bestridit legitimeten i den omröstningen att den genomfördes under hot. Vidare bröts överenskommelsen med den folkvalde presidenten Janukovitj den 21 februari och därefter har åtgärder tagits som borde ha krävt den folkligt valda – OSSE fann senaste valet helt kosher – Janukovitjs  godkännande, t.ex. antagande av 2004-konstitutionen som röstades igenom i Radan i torsdags.

Men de juridiska problemen är än större i det lokala Krim-parlamentet. Medan parlamentet var belägrat av 50-60 beväpnade män kom ett okänt antal Krim-parlamentariker och röstade för att avsätta den lokala Krim-regeringen och valde Aksyonov som lokal minister. Ytterligare beslöts att en folkomröstning ska hållas den 30 mars (först 25 maj) om Krims status.

Förutom det uppenbara (tillvägagångsättet) finns det ett par ytterligare problem med detta. Aksynov företrädde ett parti som fick 4% (!) i senaste valet och hans tillträde skulle ändå behövas godkännas av presidenten. Vidare, finns det inga provisioner i Ukrainska konstitutionen som tillåter folkomröstningar i lokala enheter.

Det är Aksyonovs inbjudan är trolig att utgöra Rysslands starkaste juridiska argument med en potential add-on kring de “massiva folkströmmar” som försöker fabriceras. Hade 675,00 (gårdagens siffra) flytt, torde det gå att få fram bildbevis på detta. Denna bild som visats på Rysk TV har uppdagats komma från gränsen till Polen (se 20.55 GMT uppd).

I mina ögon är det helt orimligt under folkrätten och det ter sig som att det är viktigare är det att vara är rätt folk. Jag skrev tidigare att Rysslands ideliga insisterande i folkrätten är snarare en sätt att utöva makt och cementera sin roll som stormakt än en genuin tro på dess moraliska värde, den bedömingen kvarstår.

Financial Times correspondent tänkte likadant och åkte till gränsen:

https://twitter.com/jancienski/statuses/440218719013568512