Drönare och framtida krigföring

Efter en del debatt om drönare (till och med “attackdrönare” och “dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet 

Det målas det ofta en otäck bild över vad krigföring medelst drönare innebär. Vi ser framför oss tonåringar i USA med joystickar som dödar oskyldiga barn i Pakistan vars familjer saknar möjlighet till rättvisa (ungefär som början av Nyhetsmorgons klipp). Denna bild belyser de problem som det finns med drönarkrigföring: hur människan blir isolerad från kriget och frågeställningarna om vem som är kombatant eller inte och i vilket krig, samt hur skulle det vara legitimt att svara på en attack med drönare? I en krigzon skulle det vara lagligt att döda kombatanter, men ifall ett krig inte föreligger blir rättfärdigandet desto svårare. Frågan detta inlägg ställer är dock ifall om skiftet mot drönarkrigföring är ett hot mot internationell säkerhet? (dvs. vad ej vad det betyder för folkrätten och rättvisa)

Drone

Foto: Drone wars UK

Drönares påverkan på krigföringen ligger främst i att teknologin gör de starka starkare då de kan föra krig med lägre politiska och materiella kostnader. Detta betyder att, som vi ser i uppsvinget i användandet av riktade drönarattacker, att användandet av drönare riskerar att istället för en sista utväg bli minsta motståndets väg. Detta innebär att tröskeln för krigföring för starka stater sänks. Jämför med hur mycket med konventionell krigföring som hade krävts för att nå samma effekt som dessa riktade attacker i Pakistan och Jemen.

Men innebär denna sänkning i kostnaderna att föra krig ett hot mot internationell säkerhet? I det stora väsentliga, nej. Det är givetvis hemskt att civila dödas, normerna om staters suveränitet och användandet av våld urholkas, men det finns väldigt tydliga begränsningar med vad man kan uträtta med drönare. De förutsätter luftherravälde vilket gör dem mindre relevanta i situationer där motståndaren har ett kvalificerat luftvärn (vilket många länder anser är rimligt att förfoga över). Så länge de inte görs autonoma via artificiell intelligens (vilket är orimligt inom den överblickbara framtiden) förutsätter de konstant kommunikation hemåt och kan därför störas ut av en motståndare med förmågor inom elektronisk krigföring (för diskussion se Wiseman). Dessutom, som Tracz betonar, skadar i många fall drönare färre civila än andra former av krigföring.

I dagsläget är det USA som besitter förmågan att föra krig med drönare, och i kontrast med många, anser jag INTE att USA är den största oron för internationell säkerhet i termer av drönarkrigföring. Detta kan exemplifieras av att drönare hittils använts i svaga och fallerande stater mot insurgenter och därav kan drönare, i kontrast med mycket mediarapportering, ha en positiv effekt. Dock finns risken att det blir så billigt att föra detta krig, att man för det för lättvindigt och motverkar sina strategiska mål (exempel kan vara radikalisering i Pakistan). Vad som emellertid skulle kunna vara mer problematiskt är när Kina och Ryssland skulle få tillgång till dessa teknologier, men på grund av ovannämnda begränsningar skulle dessa snarare vara ett hot för insurgenter i Norra Kaukasus och Xinjiang än för internationell säkerhet.

Drönarna är dock symptomatiska på hur krigföringen förändras mot war without the people. I kontrast med den utveckling som Clausewitz oroade sig för – att med ökat folkligt deltagande ökar krigens destruktivitet, något som kulminerade i världskrigen – ser vi en trend med minskat folkligt deltagande. Vi går från värnpliktsarméer till professionella, från strid där man kunde se sin motståndare till surgical strikes, cyberattacker och drönare. Detta har främst två effekter:

1) Som i drönarkriget och cyberkriget fjärmas folket från krigföringen, riskerna uppfattas mindre och det blir ifall krigföringen genomförs dolt behövs inte folkets stöd då de kan inte protestera (något som kan vara extra önskvärt i demokratier). Det medför mindre kostnader att genomföra denna krigföring och gör de således till attraktiva alternativ.

2) Att folket fjärmas från kriget och dess verklighet gör att det viktigaste vi har, som både Clausewitz och Johan Wiktorin påpekar, vår försvarsvilja blir svagare. Desto mindre folk förstår av vad kriget innebär, desto mindre kan de förstå de uppoffringar som behövs och stödja dem. Detta är övertydligt i fallet Sveriges insats i Afghanistan där det folkliga förståelsen och stödet blev lidande. Jag minns skandalrubrikerna 2009 i stil med “Svensk officerare i eldstrid!!”. Även efter Johanne Hildebrandts skildring “Krigare” levde föreställningarna kvar om soldaten med den blå hjälmen som lutade sig mot en palm spelade kort missionen igenom.

I konklusion är drönarteknologin ett vapen som andra med sina möjligheter och begränsningar. Min största oro kommer från den djupa folkförankringsklyfta som finns, och kan förstärkas av nya organisationsformer och sätt att föra krig på, mellan folket och de som har till uppgift att försvara dem. Hur ska pengar kunna fördelas i en demokrati till något som få förstår nyttan med och färre har erfarenhet av?

Lästips: The Changing Character of War – Boken i allmänhet, men kapitlen av Pascal Vennesson om War Without the People och av Azar Gat om the Changing Character of War  i synnerhet. #svfm

Advertisements

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här.

Tre övergripande teman återfinns i dokumenten (Nationella Säkerhetsstrategin till 2020, Militärdoktrinen 2010, och Utrikespolitiska Konceptet uppdaterat 2013): att transformera Ryssland till en världsmakt i en multipolär värld, att upprätthålla den strategiska stabiliteten och att internationella relationer ska baseras på folkrätten.

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Ambitionen att bli en världsmakt i en multipolär värld bör sättas i kontrast mot en unipolär värld med amerikansk hegemoni. Då kan det tolkas som att det finns ett egenvärde att motverka amerikanskt inflytande. I detta avseende blir det mer begripligt att Ryssland fortfarande inte är nöjda när USA backar från en av de största stötestenarna i det amerikansk-ryska förhållandet, missilförsvaret. Att vara en stormakt är något som ger speciella rättigheter och skyldigheter, vilket har kodifierats i FN-stadgan. Exempel på sådana rättigheter är en arrangerande roll i internationell säkerhet och en erkänd intressesfär. Denna logik innebär att desto större Rysslands makt blir, desto mer legitimt blir dess påverkan i sin intressesfär. I det avseendet noterar det Utrikespolitiska konceptet att Västs förmågor fortsätter att försvagas. Miljonfrågan är vart den intressesfärsgränsen i realiteten går och vart den kommer att gå om tio år.

Att upprätthålla den strategiska stabiliteten är en tydligt realpolitisk idé som syftar på att makt bör balanseras för att uppnå ordning i det internationella systemet. Detta kan i praktiken innebära ett motverkande av skeenden som skulle gå emot ryska intressen. Tillsammans ger dessa två koncept, om inte annat, flexibilitet. De kan ge stöd för både expansionistiska policys, i linje med att transformera Ryssland till en världsmakt, och status quo-policys som är i enlighet med att bevara den strategiska stabiltiteten.

Den tredje punkten att bygga internationella relationer på folkrätten innebär nog inte skrivningarna om mänskliga rättigheter, demokrati och mediafrihet som man hittar i Helsinki Final Act. Snarare syftas Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd och uppfattningen om absolut suveränitet som folkrätten är byggd på. Detta med betoning på icke inblandning i interna angelägenheter (såvida man inte är en stormakt) och i motsats till skiftet mot humanitära interventioner (som saknar direkt stöd i FN-stadgan).

Av de militära farorna i militärdoktrinen nämns på första plats NATO och dess expansion. Majoriteten av de resterande farorna är också av den typen att de kan attribueras till NATO (missilförsvar, underminerande av den strategiska stabiliteten, uppbyggnad av trupper i Rysslands närområde osv.). Att tänka på är att det nämns som militära faror och kan då antagligen ses som problem som kan lösas med militära medel. Därav en direkt koppling till svensk och våra grannländers säkerhetspolitik. Detta karaktäriserar även rysk övningsverksamhet. Även ifall man i tidigare säkerhetsdokument kring milleniumskiftet fokuserade på vad “vi i Väst” ser som Rysslands problem, ekonomiska, sociala, och nordkaukasiska, så återspeglar övningsverksamheten och de nya säkerhetsdokumenten inriktningen på NATO.

I dokumenten står det att den nationella säkerheten ska uppnås med en blandning av politiska, ekonomiska, diplomatiska och militära medel. Rogozin till och med säger att militära medel som det främsta medlet att lösa konflikter. Ytterligare medger det Ryska ledarskapet att distinktionen mellan krig och fred suddas. Detta betyder rimligen att tröskelns sänks för kraftigare användande av olika maktmedel i situationer kort om krig.

Det viktigaste att att med sig från denna diskussion är att detta är business as usual. Detta är det minsta vi kan förvänta oss att rysk utrikes- och säkerhetpolitik ska gå ut på. Desto mer maktdiskrepansen ökar desto bättre möjligheter får Ryssland att realisera dem.

På temat: Wiseman, Hotbilden

FN och internationell säkerhet

“På det globala planet är det främsta uttrycket, för att skapa stabilitet och säkerhet, vårt stöd till Förenta Nationerna (FN).” –Regeringen

Genom FN stadgan tilldelas huvudansvaret  för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen till FN:s Säkerhetsråd. Till detta har de fått vittomspännande krafter som inkluderar verktyg för: fredlig lösning av konflikter (FN-stadgan Kap 6, exempelvis fredsbevarande uppdrag), tvingande åtgärder (Kap 7, ex: ekonomiska sanktioner och fredsframtvingande operationer); möjligheten att ta beslut som binder de övriga medlemmarna i FN att fullfölja Rådets beslut (Artikel 25); och konstitutionell ‘trumf’ i och med att alla eventuella konflikter mellan obligationer från andra internationella fördrag och FN-stadgan, har FN-stadgan företräde (Artikel 103). Detta är noterbart då beslut från ett enkom politisk organ baserat på nationell representation och nationella intressen överskrider andra obligationer baserat på folkrätten (Lockerbie, ICC).

Trots denna verktyslåda och befogenheter visar Säkerhetsrådet blandade resultat när det kommer till att handling. Under det Kalla Kriget var det förpassat till ett forum för dialog på grund av stormaktsrivaliteten. Med murens fall, perestroika och glasnost kom ett hopp om en “new world order” och rådet spelade en central roll med höjdpunkten i Kriget mot terroismen, men slutpunkten i och med invasionen av Irak. Den senaste tiden får man säga att resultatet har varit blandat. Insatsen i Libyen blev visserligen sanktionerad, men det västliga övertrampet av mandatet och situationen som uppstod efter insatsen har skapat en bitter eftersmak hos Ryssland och Kina som gör det mindre troligt att liknande insatser kommer att accepteras. Fast vem vet? Den syriske oppositionsledaren har blivit inbjuden till Moskva av Lavrov efter en diskussion i München (se F&S analys).

Det är nödvändigt att placera FN i en historisk kontext för att få en förståelse av organisationens syfte och under vilka omständigheter den fungerar samt vad detta därav betyder för svensk säkerhetspolitik. FN uppstod, i motsats till allmän tro, den 1 januari 1942 under mitten av ett rasande världskrig. Målet med den krigstida alliansen var att bevara den fred de slogs för att uppnå och antagandet av FN-stadgan i San Fransisco 1945 var kulminationen av den krigstida alliansen snarare än något väsenskilt. I ljuset av detta är det förståeligt att organisationens institutionella design snarare fokuserade på att undvika ett nytt stormaktskrig än att hantera ‘complex emergencies’ 60 år senare.

Vi kan även dra en insikter från det öde Nationernas Förbund (NF) gick till mötes. NF led av två brister som kom att plåga dess existens, det saknade deltagande av supermakterna USA och USSR vid dess start och de saknade ett effektivt beslutsfattande. Besluten togs i enhällighet och det var upp till var och en att besluta något sågs som ett hot eller ej. Detta blev tydligt med bland annat: Japans aggression i Manchuriet, Italiens invasion av Abyssinien, eller Sovjetunionens invasion av Finland som fick följden att Sovjet lämnade NF. Lösningen på dessa problem blev antagandet av rätten till veto i Säkerhetsrådet. Detta var krav av UK och USSR för att gå med i FN och det kan hävdas lyckats med att hålla stormakterna inne.

FN-stadgans sinnrikedom ligger i att den kodifierade de institutioner som upprätthåller internationell ordning snarare än att avskaffa dem. Veto-rätten tydliggör detta eftersom den institutionaliserade den rådande maktbalansen och stormakters intressesfär, då beslut ej kan tas mot någon av stormakterna eller dess agerande i sin intressesfär (ex. Latinamerika, Georgien). Fördelen med denna design är att den kan räddat FN som organisation och hållt stormakterna kvar i den, men perspektivet kring mindre makters rättvisa blir desto svårare.

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Det blir tydligt att stormaktskonsensus och undvikandet av ett stormaktskrig är viktigare i FN än små makters väl och ve. När alla är eniga kan FN agera, men det är oftast i det strategiskt nedprioriterade Afrika man lyckas nå denna enighet. Frågan som uppstår är således vad FN:s institutionaliserade tendens att prioritera stormakters rätt betyder för svensk säkerhetspolitik? Vilka funktioner för internationell säkerhet kan FN utföra och vad betyder det för oss?