Oscar,
tack för ditt brev som innehöll många tänkvärda vinklar!
Innan jag börjar fundera kring dessa, så vill jag uppmärksamma dig på Commander’s reflektioner kring våra brev. Han lyfter förtjänstfullt upp Grand Strategy-perspektivet och pekar bland annat på sjömaktens betydelse för vårt internationella beroende. Det fanns flera intressanta aspekter i dennes inlägg som vi borde återkomma till en annan gång.
Hursomhelst, jag uppfattade din not om NATO:s luftkampanj mot Serbien som ett viktigt aber i debatten, där vi ofta låter oss förtjusas av allehanda fantastiska förstörelseförmågor. Precis som i fallet Libyen krävs det en hel del för att få en nation på knä, om försvarsviljan finns. Därför blir ofta diskussionen ganska digital när det gäller vår försvarsförmåga. Lika enkelt som det rent militärt kan vara att överraskande lokalt ta kontroll över utsatta områden som Gotland, lika svårt är det att svälja hela Sverige.
Det går inte emellertid tänka bort den militärtekniska utvecklingen med allt större precision, längre skottvidder och förbättrad kommunikation för dagens vapen. Längre bort lurar dessutom laservapen, rymdvapen, hyperljudsrobotar och hyperstealth. Detta ska dessutom kombineras med andra faktorer jag försökt föra fram i debatten, nämligen vår ringa befolkningstäthet och vår strategiskt defensiva kultur som gör att vi kommer att ta den första smällen. Få ska försvara mycket.
För en småstat gäller det att välja rätt, eftersom vi inte kan tävla öga för öga med stormakten. Vi måste hitta nischer där vi kan vräka kalkylerna över ända för en fientlig omgivning. Dessa val måste passa in i vår kultur och vårt militärgeografiska läge liksom en i princip prolongerad ekonomi. Den politiska nivån som helhet har tillfälligt tänkt bort några större prövningar för svenskt försvar och dessutom faktorerat in ett alltmer ovisst amerikanskt agerande i regionen som något lagbundet.
Jag kommer nedan att skissera löst vad jag bedömer krävs under antagandet att det inte blir avgörande förstärkningar i nästa försvarsbudget eller någon NATO-anslutning.
Jag börjar med det maritima perspektivet. Sverige måste ha förmåga till kvalificerat sjöfartsskydd i en operationsriktning. Civil handelssjöfart till västkusten och militär trafik genom Öresund måste upprätthållas i det längsta. Ubåtsjaktförmåga och minröjning är helt centralt liksom ytstridsfartyg i tillräckligt antal.
Marinen måste också upprätthålla en förmåga till en uthållig kustförsvarsoperation i Östersjön i syfte att bestrida en motstådares kontroll till sjöss. Förmåga till undervattensstrid måste prioriteras, och i andra hand ytstridsfartyg med förmåga till strid i tre dimensioner. Om Sverige väljer ett närmare samarbete med Finland bör amfibiesystemet vidmakthållas.
För bästa luftmakt borde ett offensivt luftförsvar organiseras på grundval av de investeringsbeslut som fattats. Det gäller att få ut en högre förmåga av de plattformar vi bestämt att vi ska ha. Det är framförallt två faktorer som måste förstärkas. Det ena är förmågan till uthållighet och skydd genom att starkt förbättra bassystemet, fler baser som dessutom bör ligga mer tillbakadraget och inte nära större befolkningcentra. Luftvärnsskydd av tillräcklig kapacitet för att skydda baser. Detta bassystem ska dessutom kunna betjäna andra, vänligt sinnade staters luftstridskrafter vid behov.
Den andra förstärkningen är anskaffandet av attackrobotar mot mark- och sjömål. I kombination med en satsning på telekrigförmåga och avancerade datalänkar kan en nya möjligheter skapas för att kunna inneha en viss avskräckningsförmåga mot en motståndares vitala punkter för egen ledning och logistik.
På markarenan krävs sannolikt en omprövning och design mer från det militärstrategiska perspektivet och mindre det stridstekniska. I landkrigföringen är försvaret den starkaste krigföringssättet och vi borde därför satsa på fördröjningsstriden som utgångspunkt. I denna måste det finnas utrymme för anfallskomponenter framförallt i öppen/småbruten terräng som Skåne (kontroll Öresund) och Gotland. Stockholm och Göteborg får skyddas av motoriserade förband med högre skyddsnivå ifrån bebyggelsen.
Så nej, Oscar, vi behöver fortfarande mekaniserade förband men inte i samma omfattning, om vi ska upprätthålla en tillräcklig volym markstridskrafter för att kunna utöva någon som helst markoperativ kontroll annat än i fjällen. Jag vet inte om du såg att vi skeppade tillbaka stridsvagn 121 till Tyskland? De kanske hade gjort sig bättre i Lettland och Litauen i en slags Baltiskt stöd 2.0 istället. Volymen krävs också för att kunna hantera konsekvenser av angrepp på vital infrastruktur. Det är lätt att se behovet av ordningstjänst vid stora påfrestningar på samhället som yttrar sig efter livsmedels- vatten- och kontantbrist eller begränsad elförsörjning.
Markstridsfunktionen måste ha en förstärkt lokalförsvarsfunktion relativt idag. Inte minst måste bevakningsförmågan förstärkas kring flygbaser, ledningsplatser och logistikdepåer liksom närluftvärn mot kryssningsrobotar. Förmågan till fördröjningsstrid understöds av ytterligare ett par artilleribataljoner med förmåga till minläggning på avstånd. En luftburen snabbinsatsstyrka med helikoptrar organiseras för kvalificerad eldledning och underrättelser över stora ytor.
Eftersom statsmakterna inte verkar vilja betala notan för frivilligförsvaret måste dessa justera personalförsörjningen kraftigt genom införandet av en frivillig tjänstgöringsplikt för framförallt markstridsfunktionen. Detta skulle vara mest kostnadseffektivt, förstärka den försvagade treenigheten du pekade på i ditt tredje brev samt förbättra rekryteringen till de yrkesanställda. Danska erfarenheter visar att hälften av yrkessoldaterna kommer via deras värnplikt.
Till detta kommer dessutom möjligheterna, och behovet, av att agera inom cyberområdet för skydd av information och ledningskapacitet samtidigt som en motstådare kan vara sårbar där. Detta område är ett typexempel, där ett reservsystem kan vara bäst. Israel låter sina mest talangfulla unga genomgå sin värnplikt i sitt särskilda förband, där dessa erbjuds bästa möjliga utbildning och operativ erfarenhet. Dessa lämnar sedan, och startar inte sällan egna företag som innebär tillväxt och högre kunnande än annars.
Ja, det blev mycket på en gång, men jag hoppas att du tyckte att det var värt det. Det finns ju inga givna svar och för mig är det en ständig (om)prövning av slutsatser som måste sättas i rätt sammanhang. Tack för att du kläckte den här idén om att brevväxla i detta ämne! Jag har lärt mig mycket och hoppas att du har lust att fortsätta i höst med något annat.
Vännen,
Johan
—
Tack igen till er som följt och kommenterat. Det har uppkommit en hel del olika synpunkter på de olika avvagningarna som vi står inför framöver. Vill ni, precis som exemplet Commander ovan, fortsätta med debatten och ge era synpunkter så gör gärna det på era bloggar, på våra bloggar eller på twitter (#försvarsidén).
/Oscar
Alla breven:
Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet
OAJonsson 
Hej! Först och främst tack för en serie intressanta inlägg från er båda! Dock måste jag fråga dig Johan om det är möjligt att uppnå det du beskriver med en prolongerad ekonomi? Nu har jag inte räknat på detta själv vilket du kanske har gjort och då faller jag till föga men kan man verkligen bibehålla och utveckla alla tre vapengrenar så som du föreslår med medel runt dagens anslag? Dessutom måste jag fråga vilken numerär man kan förvänta sig utifrån ditt förslag? Tack på förhand!
Prolongerad ekonomi kan väl inte sägas gälla längre i och med moderaternas senaste besparingsåtgärd avseende våra myndigheter, i synnerhet FM.
Är det inte dags att ÖB gör slag i saken och avyttrar ett vapenslag enligt tidigare hot? I min värld måste FV och Marinen då prioriteras vid ett beslut om ett nedmonterat skalförsvar.
Du tror verkligen att våra fåtaliga stridsvagnar(42st) kan uträtta en fördröjningsstrid mot en modern och erfaren krigsmakt med stor numerär?
Nederländerna har ju sålt sina vagnar och de har ju ett liknande professionellt försvar som också minskar kraftigt.
Bör vi, i dina ögon, ersätta Archer-systemet med ett raketartilleri för att kunna lägga minor?
Skall ubåtsvapnet byggas ut från föreslagen framtida storlek? Vad händer om det inte blir en tillverkning av A26?
Tobias, vi har inte sett var det slutar än i beredningen. Ett visst tillskott kan det bli, men inga avgörande förstärkningar. Det var därför jag använde uttrycket en prolongering i princip, även om tillskottet blir 5 %.
När det gäller de mekaniserade förbanden, så har NL ett helt annat läge. Jfr Finland som ju köpte vagnarna. Militärgeografin är förändrad för oss å andra sidan. Ryska förband som skulle vara dimensionerande är luftlandsättningsförband med BMD-4 eller marininfanteri som kan ha T-90, men i litet antal.
Ja till MLRS, om ekonomin medger. Annars ett par Archerbataljoner till.
Ubåtsvapnet en satsning på främst AUV. Utan tillverkning av A26 mister vi över tiden ett av de få områden där vi är överlägsna.
Sant att Nederländerna är i en annan position. Mycket annorlunda pga av Nato och sitt geografiska läge. Men hur många av våra södra stridsvagnar skulle vara insatsberedda om “ryssen kommer” över havet? Ett helt kompani med 14 vagnar? Tveksamt.
Även om ryssen har ett fåtal T-90 eller dylikt så får man förutsätta att de har massivt stöd från CAS från attackflyg och attackhelikoptrar, som vi tyvärr saknar.
Tack än en gång för en intressant serie!
Bra att du lyfter fram behovet av sjöfartsskydd och kustförsvar. Här tror jag ni berör det som kanske är av störst vikt för en avhållande förmåga: ubåtsvapnet. Man kan förutsätta att i en situation som uppmålas här kommer svenska stridskrafter vara i underläge avseende antal och kanske också kvalitet. Motståndaren lär ta luftherravälde vilket försvårar eller omöjliggör operationer med såväl markförband som helikoptrar.
Ubåtar däremot är svåra att förbekämpa (när de väl är till sjöss) och skapar en stor osäkerhet hos motståndaren. Att hitta en ubåt i Östersjöns vatten är svårt till mycket svårt, särskilt om man inte har sensorer särskilt anpassade för detta. Att skydda ytfartyg från ubåtshot är därmed inget enkelt företag, inte ens för en stormakt. Se bara HMS Gotland i USA och betänk att Östersjön är en betydligt mer utmanande miljö för ubåtsjakt än Stilla havet.
En modern landsatt styrka kräver en hel del logistik för att kunna verka. Denna måste tillföras över havet, om inte enorma transportflygresurser står till förfogande, vilket inte kan förutsättas. En enskild ubåt skulle effektivt kunna störa eller skära av en sådan logistikkedja, för att inte tala om en överskeppning av markförband. Ubåtens svaghet är framförallt låg fart, vilket gör att det krävs ett visst antal för att med hög sannolikhet ha någon i rätt tid i rätt område. Fyra ubåtar är för få för att med någon säkerhet ha erforderligt antal till sjöss.
Här bör satsningar ske så att vi i en krissituation ständigt kan hålla ett antal ubåtar till sjöss, som en hög tröskel för motståndaren att förhålla sig till. Om nästa generations sjömålsrobot har markmålsförmåga (vilket den bör ha) bör den också kunna avfyras även från ubåt, liksom många andra länders sjömålsrobotar. Detta skulle ytterligare öka ubåtarnas avhållande effekt.
AUV har sina fördelar, främst inom minröjningen, men ersätter inte ubåtar som sensor- och vapenplattform.
/ Commander
Nils, jag har inte räknat i detalj på detta. Kryssningsrobotar till flygstridskrafter är inte så dyra i sammanhanget, inte heller undervattensstrid är särskilt dyrt med minor och AUV, som dessutom kan göra minröjningen billigare. Dyrast är utbyggnad av flygbassystemet. Besparingar i lönemedel för personalsystemet samt minskad mekanisering hämtar in en hel del.
Jag håller helt med dig i allt du säger, Johan. Jag tänkte bara kommentera lite. Du skrev:
“Den andra förstärkningen är anskaffandet av attackrobotar mot mark- och sjömål. I kombination med en satsning på telekrigförmåga och avancerade datalänkar kan en nya möjligheter skapas för att kunna inneha en viss avskräckningsförmåga mot en motståndares vitala punkter för egen ledning och logistik.” Johan.
Problemet är att Sverige har satsat på ett litet JAS-plan. Eftersom utvecklingen har drivit fram radarjaktrobotar och flygburna kryssningsmissiler med allt längre räckvidd så krävs det också att plattformen kan bära dessa, och helst fler sådana än motståndaren kan bära vad det gäller radarjaktrobotar. Små plan har fysikaliska begränsningar. Ta t.ex. kryssningsmissilen Taurus KEPD 350. JAS-planet kan inte bära denna. Däremot så kan den bära KEPD 150, eftersom denna är gjord för att kunna bäras av ett JAS-plan. KEPD 150 har förstås en kortare räckvidd, hälften så kort som KEPD 350. På grund av våra JAS-vapensystems korta räckvidder så krävs det att vi tillför MALDs, en slags decoy för fientliga radarjaktrobotar. Detta har du själv poängterat vid något tillfälle. Men i framtiden så behöver vi utveckla ett nytt större och starkare stridsplan, helst ska vi påbörja utvecklingen redan igår.
“Jag börjar med det maritima perspektivet. Sverige måste ha förmåga till kvalificerat sjöfartsskydd i en operationsriktning.” Johan
Vad jag förstår så kan Rb 15 flyga över e.g. en ö och sedan ta sig an sjömål på andra sidan ön. Borde vi då inte begränsa oss till att agera med våra korvetter från den västra sidan av Gotland? Gotland är som bredast 50 km. Rb 15 kortaste räckvidd är 70 km. Korvetterna måste naturligtvis ha ett robotluftvärn.
“Civil handelssjöfart till västkusten och militär trafik genom Öresund måste upprätthållas i det längsta.” Johan
Helt klart! Skåne är på grund av detta lika utsatt som Gotland. Men Skåne har i alla fall kvar ett regemente, och det är inte på grund av dansken som detta regemente finns kvar! Tänk dig några batteri ryska sjömålsrobotar eller kryssningsmissiler strategiskt placerade i Kullen på Skånes horn. Dessa skulle nå till Göteborg eller längre.
“Ubåtsjaktförmåga och minröjning är helt centralt liksom ytstridsfartyg i tillräckligt antal.”
Ja, ubåtsjakt och minröjning, men endast på Västkusten vid Göteborg, i Stockholms skärgård och i Blekinge Skärgård. Möjligen också vid Visby hamn, men främst de förra. Det finns skäl att anta att ryssarna har kombinerat sin gasledning med en variant av en SOSUS-anläggning för avlyssning av passerande fartyg och ubåtar. Därmed är större delen av Östersjön ett stängt hav för oss.
Mvh Roger Klang, Lund Scaniae Sverige
Roger. Det händer väldigt mycket när det gäller precision i målinmätning som gör att robotarna kan bli mindre och fler. Det är stor skillnad om CEP är 2 m istället för 7 m som exempel. Jag är inte lika bekymrad över detta som du.
Stämmer det verkligen att inte ens Gripen E klarar KEPD350? SAAB gör ju reklam för denna större modell på sin hemsida. Verkar ju tokigt om det inte är funkis.
Men det måste ju finnas andra möjliga modeller av kryssningsrobot att välja på som passar små lätta plan. Bara för det är svenskt/tyskt projekt behöver det inte vara bäst och mest prisvärt.
Finlands val JASSM är väl både lättare och kortare? Finns även med lång räckvidd 1000km.
Förtydligande. Visst tar Gripen Taurus KEPD 350. Jag menade bara att mindre plan i framtiden kan ta ännu fler vapen.
Min information kanske inte var uppdaterad. Taurus KEPD 150 kallades även KEPD-L för Leicht (Lätt). Det synes även som om KEPD 350:s prestanda har uppdaterats till över 500 km. Men så är det med öppna källor, de kan inte alltid dateras, i synnerhet inte på Wikipedia. På nätet hittade jag dock att Taurus KEPD 150 testades första gången på JAS Gripen 1998. Det kan ju vara att KEPD 350 passar på Gripen E. Titta på bilden på SAAB:s hemsida, kan den Taurus som sitter på vapenbalkarna vara 5,1 meter lång med en diameter på 1,08 m? Då är det en KEPD 350. Det finns inga uppgifter på KEPD 150:s längd och diameter i öppna källor på nätet.
OBS! Bloggägaren Oscar får gärna censurera detta sista stycke, men det synes som om bilden på SAAB:s hemsida är retuscherad. Jag hittade nämligen en exakt kopia på samma JAS-plan med samma skuggbild på JAS-planet i samma gir inom samma bildramar, på Google Pictures, med den enda skillnaden att på Google Pictures så var KEPD rödfärgad med ett band av svarta och vita rutor. Och så förstås var bilden på Google Pictures på en KEPD-150 och samma bild på SAAB:s hemsida var en påstådd KEPD-350.
Roger Klang
Här en annan analys som på ett bra sätt diskuterar och bygger resonemang kring de militära stridskrafternas dimensionering utifrån en diskussion om själva den nationella försvarsidén. Nu först börjar jag förstå tankarna kring skalförsvaret. Mycket intressant. Från reaktivt, defensivt mobiliseringsförsvar till offensivt skalförsvar. Men den grundläggande försvarsidén är fortfarande att verka krigsavhållande och höja tröskeln för en motståndare att vilja välja väpnat angrepp som medel i utrikespolitiken. Nationellt är då som tur är inte “riktiga insatser” med “användbara” förband syftet med Försvarsmakten. Det låter tryggt.
Spontant, utan att ha detaljgranskat, så verkar ni komma till ungefär samma slutsatser. Det är betryggande. Nu får vi hoppas att även försvarsberedningen har tid att läsa och förstå.
http://foi.se/sv/nyheter/Press–nyheter/Nyheter/2014/Forsvarets-avhallande-formaga–bortglomd-huvuduppgift/
“Markstridsfunktionen måste ha en förstärkt lokalförsvarsfunktion relativt idag. Inte minst måste bevakningsförmågan förstärkas kring flygbaser, ledningsplatser och logistikdepåer liksom närluftvärn mot kryssningsrobotar” Johan
Kan man tänka sig en lösning som denna:
Den finsksvenska Patria AMOS är ett mycket lämpligt granatkastarförsett pansarfordon för att skydda viktig infrastruktur som Visby flygplats och nyckelsystem som UndE 23 mot trupper på marken. Men den måste kombineras med luftvärn som EldE 23 och Lvkv 90.
Patria AMOS är eller kan vara ett gummihjulsförsett granatkastarfordon. AMOS har dubbla eldrör och granater på 120 mm. AMOS såväl som Luftvärnskanon 90 och EldE 23 bör placeras mellan 100-200 m ifrån UndE 23 och varandra. Det är superfluent med stora infanteristyrkor i det öppna runt UndE 23. Fienden kommer att försöka slå ut radarn med termobariska vapen eller vapen med substridsdelar som bägge har spridd verkan.
Men ska man ha ett statiskt försvar runt UndE 23 så bör det röra sig om hemvärnssoldater. Faktiskt så bör allt statiskt försvar skötas av hemvärnet.
Patria AMOS kan ta med sig en last på 60 High Explosive mortar rounds och kan skjuta 24 granater i minuten alt 4 granater på 5 sekunder, 360 grader runt vagnen. Den kan träffa mål på över 10 km avstånd och har MRSI (Multiple Rounds Simultaneous Impact). Granatkastaren är naturligtvis automatladdad. Patria AMOS står högt på min önskelista då den reducerar svagheterna med infanteribevakade nyckelsystem som UndE 23. AMOS finns även i en Naval version. Den har testats på Stridsbåt 90.
Roger Klang
Jag menar att Lvkv 90 och Patria AMOS har ett skal som står emot termobariska vapens verkan och kanske vapen med substridsdelar.
Om försvarsmakten inför den utprovade granatkastaren AMOS med över 10 km räckvidd, på sina Stridsbåt 90H i framtiden så kan man glömma den omständliga taktiken som följer med Granatspruta 90 och granatkastare M/84 ovan. Stridsbåt 90H med AMOS kommer att tillföra mycket till kustnära strid och eldledd på land av Halvplutonen eller andra arméstyrkor så kommer den att kunna åstadkomma mycket djupt in på e.g. Gotlands fasta mark.
Roger Klang
Stryk “ovan” så blir texten rätt.
djupt in mot fiendestyrkor på Gotlands fasta mark ska det givetvis vara.