(11.24: Uppdaterade första två paragraferna) Det senaste dygnet har visat att president Janukovitj maktbas försvinner snabbt. Vid lunch idag (21/2) deklarerade offentliggjordes att en överenskommelse har nåtts mellan President Janukovitj, den politiska oppositionen och de EU utrikesministrar som förhandlat hela natten (FR, PL, DE). Överenskommelsen inkluderade nyval, en koalitionsregering tills dess och förändringar i konstitutionen som inskränker presidentens makt.
Den stora frågan sådana fall om oppositionen på gatan accepterar att Janukovitj sitter kvar trots ett löftet om nyval. Detta ser mindre troligt ut, det har redan kommit uttalanden från oppositionen som säger att nyval i december är helt enkelt inte tillräckligt.
Säkerhetsstyrkor och andra statsfunktioner i delar av landet har vägrat att lyda centrala order och det har förekommit rapporter om politiker från hans party och oligarker som flyr landet både österut och västerut. Idag (21/2) kommer rapporter om att poliser från västra delen av landet kommit till Kiev för att försvara demonstranterna. Igår kväll (20/2) antog den ukrainska riksdagen en lag som fördömde polisens våld och förbjöd ett användande av militären.
Just militärens användande eller icke-användande är ser jag som nyckeln ifall ett fullskaligt inbördeskrig bryter ut eller ej. Hittills är inrikestrupperna det ben som Janukovitj balanserar på och när han balanserar sämre och sämre blir lockelsen att använda militären större.
Dock är militären ett tveeggat svärd. Presidenten kan inte lita fullt ut på militären. Den bygger till stor på värnplikt vilket göra att militären är en god återspegling av resten av Ukraina när det kommer till att vara för eller emot Janukovitj. Armén är också geografiskt indelat på så sätt att soldaterna tjänstgör nära sitt hem vilket gör att en eventuell splittring av armén skulle grovt kunna följa Öst-Väst splittringen.
Ett stort frågetecken är ifall militären skulle marschera ifall de fick ordern. Den 19/2 avskedade Janukovitj generalstabschefen och ersatte honom med Admiral Jurij Ilin, antagligen lojal. Vidare så sade vice generalstabchefen upp sig idag (21/2) och chefen av armén fick sparken i slutet av januari.
Detta gör ett brist på konsoliderat ledarskap inom armén men min bedömning är att Ilins mandat är ett lojalt mandat och ifall marchordern kom skulle han försöka utföra den. Vi får minnas att säkerhetstjänsten den 19/2 bedömde Kiev att vara en “anti-terrorist”-operation vilket ger presidenten befogenhet att använda militären utan parlamentarisk eller juridiska hinder, trots att parlamentet har fördömt densamma.
Min vidare bedömning är att ifall ordern kommer delar av armén att ordervägra och hoppa av. Ukrainska armén har en tradition av lojalitet till staten och inte regeringen och det finns en post-sovjetisk-tradition att militären inte gått in mot sina egna och ifall det gjort det inte avfyrat sina vapen när det kommer till kritan.
Exemplen innefattar kuppen i Ryssland 1991, Rosenrevolutionen i Georgien, Tuliprevolutionen i Kirgizstan, men framförallt den Orangea revolutionen i Ukraina 2004 där militären hade kunnat använts och Putin pressade dåvarande president Kuchma att göra så. Undantaget som bekräftar regeln får bli Vita Huset i Ryssland 1993.
Det är om militären splittrats vapen kan bli tillgängliga för ett inbördeskrig.
Vad gör Ryssland? Jag har svårt att se att Ryssland går utöver än att ge stödja Janukovitj med råd och vissa resurser såvida inte oroligheter hotar säkerheten till deras flottbas i Sevastopol eller ryska etniska minoriteter blir speciellt utsatta för våld vilket folkrätten höll rättfärdigade Rysslands initiala svar i Georgien och ryska konstitutionen nödgar. Dock ser jag ingen hotbild då denna konflikt är politisk och inte etnisk, men möjligheten är viktig att ha i åtanke.
—
I konklusion ser det ut som Janukovitj spelar ett förlorande spel, men det är när desperationen slår till kan det irrationella kan bli verklighet.
Media: SVT liverapp, SVT 1, SVT 2, SR 1, SR 2, SR 3, P1 Morgon,
OAJonsson 
Hej,
Intressant snabbanalys. Men oppositionen/demonstranterna (ej en homogen grupp antar jag) är ju också de en del av händelseutvecklingen. Hur ser du på opposionens vägval och dess effekter på händelseutvecklingen? Är oppositionen överhuvudtaget centralstyrd i sin helhet eller fraktioner? Det ligger ju en risk i att oppositionens företrädare och talesmän faktiskt inte kontrollerar skeendet till någon högre grad.
Hälsningar
Fredrik
Hej Fredrik,
Jag kanske inte var tillräckligt tydligt men jag skrev politiska oppositionen som hade uppnått överenskommelsen och att frågan var hur oppositionen på gatan reagerar. Även om det är OK för det förstnämnda så kommer det vara väldigt svårsmält för det sistnämnda vilket tidiga uttalanden har indikterat.
Men det (främst ekonomiskt) sjunkande skeppet, Ukraina, är fortfarande illa däran. Jag har inte hört om några planer om storskalig hjälp från väst. Om vi spolar filmen några månader tillbaka i tiden så avböjde Janukovitj avtal om närmande med EU p g a att det var ofördelaktigt för Ukrainas ekonomi som blöder redan som det är. Med gränser vidöppna för import från EU och mycket lite stöd (620 m$) för inhemsk industri kommer den senare att slåss ut, speciellt då den inte är kompatibel med marknaden i väst. Ryssland var däremot redo att lägga fram nödvändiga lån på 15 M$ samt sälja gas till ett fördelaktigt pris. Visserligen erbjöds Ukraina lån från MMF men med hårda villkor som drabbar den gemene invånaren som redan har det mycket tufft. Högre priser, högre avgifter, mindre offentlig sektor. Resultatet skulle bli ca 200.000 till som förlorar jobb enligt vissa beräkningar.
Med perspektiv von oben hade Janukovitj ställts inför lose/lose valet. Acceptera avtalet med EU och stå till svars när det ekonomiska priset för medborgaren börjar uppenbara sig lagom till valet om 1 år eller hantera besvikelsen främst i landets västra delar över uteblivet närmande till väst.
Ukraina behöver perngar, stora summor pengar bara för att hålla länspumparna igång för att hålla skeppet flytande. Där är nyckeln till hur situationen kommer utveckla sig. Putin visar ännu än gång prov på sina judo-skills. Han lämnar dörren öppen för väst att visa vad man går för med hela världen som publik. Blir det inte förbättringar för den gemene ukrainaren kommer besvikelsen bli stor med allt vad det innebär. Och behoven är som sagt stora. Finns det (i talande stund) i väst resurser och viljan att reformera Ukraina med sina 50 miljoner invånare?
Lägg därtill att det inte är någon principiell skillnad mellan Janukovitj, Tymosjenko och resten av gänget, alla mer eller mindre korrumperade kålsupare som mest tänker på hur man bäst kan manövrera ut andra. Kasta ett ben och det blir genast slagsmål.
Krisen snarare fortsätter med potential till en blodig upplösning. Vad kan man då dra för slutsatser? Det har etablerat sig ett faktum att i krisens inledande skede är NGOs en maktfaktor att räkna med. När man skall bedöma styrkeförhållanden i en konflikt är alltså frågan inte hur många divisioner du förfogar över utan hur många NGOs har du inflytande över. Några tiotals tusen demonstranter kunde störta en regering i ett land med 50 miljoner invånare. Mind-blowing?