Försvarspodden V: Värnplikten

Värnplikten står på tur att avhandlas i #försvarspodden. Gästande är Annika Nordgren Christensen och vi benar i vad ett aktiverande av värnplikten skulle lösa och vad det inte skulle lösa. Lyssna här

-Högerklicka på denna länk och välj ladda hem.

– Följa via iTunes på denna länk, där kan man även prenumerera på podcasten. OBS: den synkroniserar inte direkt, så den kommer efter viss fördröjning där, alternativt kan man synkronisera feeden manuellt i iTunes och hitta avsnittet.

– Lägg in en manuell prenumeration genom addressen http://feeds.feedburner.com/forsvarspodden

– För Android telefoner rekommenderas appen Pocketcasts och då använder man följande länk http://pcasts.in/feed/feeds.feedburner.com/forsvarspodden

Advertisements

Sjätte brevet om försvarsidén

Oscar,

tack för ditt brev som innehöll många tänkvärda vinklar!

Innan jag börjar fundera kring dessa, så vill jag uppmärksamma dig på Commander’s reflektioner kring våra brev. Han lyfter förtjänstfullt upp Grand Strategy-perspektivet och pekar bland annat på sjömaktens betydelse för vårt internationella beroende. Det fanns flera intressanta aspekter i dennes inlägg som vi borde återkomma till en annan gång.

Hursomhelst, jag uppfattade din not om NATO:s luftkampanj mot Serbien som ett viktigt aber i debatten, där vi ofta låter oss förtjusas av allehanda fantastiska förstörelseförmågor. Precis som i fallet Libyen krävs det en hel del för att få en nation på knä, om försvarsviljan finns. Därför blir ofta diskussionen ganska digital när det gäller vår försvarsförmåga. Lika enkelt som det rent militärt kan vara att överraskande lokalt ta kontroll över utsatta områden som Gotland, lika svårt är det att svälja hela Sverige.

Det går inte emellertid tänka bort den militärtekniska utvecklingen med allt större precision, längre skottvidder och förbättrad kommunikation för dagens vapen. Längre bort lurar dessutom laservapen, rymdvapen, hyperljudsrobotar och hyperstealth. Detta ska dessutom kombineras med andra faktorer jag försökt föra fram i debatten, nämligen vår ringa befolkningstäthet och vår strategiskt defensiva kultur som gör att vi kommer att ta den första smällen. Få ska försvara mycket.

För en småstat gäller det att välja rätt, eftersom vi inte kan tävla öga för öga med stormakten. Vi måste hitta nischer där vi kan vräka kalkylerna över ända för en fientlig omgivning. Dessa val måste passa in i vår kultur och vårt militärgeografiska läge liksom en i princip prolongerad ekonomi. Den politiska nivån som helhet har tillfälligt tänkt bort några större prövningar för svenskt försvar och dessutom faktorerat in ett alltmer ovisst amerikanskt agerande i regionen som något lagbundet.

Jag kommer nedan att skissera löst vad jag bedömer krävs under antagandet att det inte blir avgörande förstärkningar i nästa försvarsbudget eller någon NATO-anslutning.

Jag börjar med det maritima perspektivet. Sverige måste ha förmåga till kvalificerat sjöfartsskydd i en operationsriktning. Civil handelssjöfart till västkusten och militär trafik genom Öresund måste upprätthållas i det längsta. Ubåtsjaktförmåga och minröjning är helt centralt liksom ytstridsfartyg i tillräckligt antal.

Marinen måste också upprätthålla en förmåga till en uthållig kustförsvarsoperation i Östersjön i syfte att bestrida en motstådares kontroll till sjöss. Förmåga till undervattensstrid måste prioriteras, och i andra hand ytstridsfartyg med förmåga till strid i tre dimensioner. Om Sverige väljer ett närmare samarbete med Finland bör amfibiesystemet vidmakthållas.

För bästa luftmakt borde ett offensivt luftförsvar organiseras på grundval av de investeringsbeslut som fattats. Det gäller att få ut en högre förmåga av de plattformar vi bestämt att vi ska ha. Det är framförallt två faktorer som måste förstärkas. Det ena är förmågan till uthållighet och skydd genom att starkt förbättra bassystemet, fler baser som dessutom bör ligga mer tillbakadraget och inte nära större befolkningcentra. Luftvärnsskydd av tillräcklig kapacitet för att skydda baser. Detta bassystem ska dessutom kunna betjäna andra, vänligt sinnade staters luftstridskrafter vid behov.

Den andra förstärkningen är anskaffandet av attackrobotar mot mark- och sjömål. I kombination med en satsning på telekrigförmåga och avancerade datalänkar kan en nya möjligheter skapas för att kunna inneha en viss avskräckningsförmåga mot en motståndares vitala punkter för egen ledning och logistik.

På markarenan krävs sannolikt en omprövning och design mer från det militärstrategiska perspektivet och mindre det stridstekniska. I landkrigföringen är försvaret den starkaste krigföringssättet och vi borde därför satsa på fördröjningsstriden som utgångspunkt. I denna måste det finnas utrymme för anfallskomponenter framförallt i öppen/småbruten terräng som Skåne (kontroll Öresund) och Gotland. Stockholm och Göteborg får skyddas av motoriserade förband med högre skyddsnivå ifrån bebyggelsen.

Så nej, Oscar, vi behöver fortfarande mekaniserade förband men inte i samma omfattning, om vi ska upprätthålla en tillräcklig volym markstridskrafter för att kunna utöva någon som helst markoperativ kontroll annat än i fjällen. Jag vet inte om du såg att vi skeppade tillbaka stridsvagn 121 till Tyskland? De kanske hade gjort sig bättre i Lettland och Litauen i en slags Baltiskt stöd 2.0 istället. Volymen krävs också för att kunna hantera konsekvenser av angrepp på vital infrastruktur. Det är lätt att se behovet av ordningstjänst vid stora påfrestningar på samhället som yttrar sig efter livsmedels- vatten- och kontantbrist eller begränsad elförsörjning.

Markstridsfunktionen måste ha en förstärkt lokalförsvarsfunktion relativt idag. Inte minst måste bevakningsförmågan förstärkas kring flygbaser, ledningsplatser och logistikdepåer liksom närluftvärn mot kryssningsrobotar. Förmågan till fördröjningsstrid understöds av ytterligare ett par artilleribataljoner med förmåga till minläggning på avstånd. En luftburen snabbinsatsstyrka med helikoptrar organiseras för kvalificerad eldledning och underrättelser över stora ytor.

Eftersom statsmakterna inte verkar vilja betala notan för frivilligförsvaret måste dessa justera personalförsörjningen kraftigt genom införandet av en frivillig tjänstgöringsplikt för framförallt markstridsfunktionen. Detta skulle vara mest kostnadseffektivt, förstärka den försvagade treenigheten du pekade på i ditt tredje brev samt förbättra rekryteringen till de yrkesanställda. Danska erfarenheter visar att hälften av yrkessoldaterna kommer via deras värnplikt.

Till detta kommer dessutom möjligheterna, och behovet, av att agera inom cyberområdet för skydd av information och ledningskapacitet samtidigt som en motstådare kan vara sårbar där. Detta område är ett typexempel, där ett reservsystem kan vara bäst. Israel låter sina mest talangfulla unga genomgå sin värnplikt i sitt särskilda förband, där dessa erbjuds bästa möjliga utbildning och operativ erfarenhet. Dessa lämnar sedan, och startar inte sällan egna företag som innebär tillväxt och högre kunnande än annars.

Ja, det blev mycket på en gång, men jag hoppas att du tyckte att det var värt det. Det finns ju inga givna svar och för mig är det en ständig (om)prövning av slutsatser som måste sättas i rätt sammanhang. Tack för att du kläckte den här idén om att brevväxla i detta ämne! Jag har lärt mig mycket och hoppas att du har lust att fortsätta i höst med något annat.

Vännen,

Johan

Tack igen till er som följt och kommenterat. Det har uppkommit en hel del olika synpunkter på de olika avvagningarna som vi står inför framöver. Vill ni, precis som exemplet Commander ovan, fortsätta med debatten och ge era synpunkter så gör gärna det på era bloggar, på våra bloggar eller på twitter (#försvarsidén).

/Oscar

Alla breven:

Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet

 

Fjärde brevet om försvarsidén

Oscar,

vad bra att du i ditt senaste brev plockade fram Clausewitz och påvisade den försvagade treenigheten, där försvaret avskärmas från den politiska ledningen och folket. Visst torde det påverka försvarsförmågan negativt, och inte bara när det gäller behovet av att avdela resurser utan också för hur det ska användas vid ökad spänning och väpnad konflikt i vårt närområde.

En enig Riksdag har ju lagt fast solidaritetsdeklarationen, vars stöd eller åtminstone kunskap det finns frågetecken för i folket. Eftersom begreppet “tillsammans med andra” är centralt, så måste ju Sveriges försvarsidé ta sitt avstamp i ett större sammanhang.

Det jag menar är att vi är starkt beroende av omvärldens behov och förmågor, och den är i viss utsträckning beroende av våra behov och förmågor. Nu riskerar det här att bli alltför förenklat, eftersom vi skriver brev och inte genomför krigsspel, men jag skulle vilja börja med de större linjerna.

Förenklat är den mest sannolika konflikten mellan parter i vår del av världen, den mellan Ryssland och väst i Baltikum/Vitryssland. Ryssland är i det stora perspektivet konventionellt underlägset USA under överskådlig tid, men lokalt kan överlägsenhet skapas under några dygn. Precis som i Korridoren till Kaliningrad är det inte säkert att USA riskerar ett storkrig, beroende på faktorer som upplevd legimitet, befolkningens stöd och om landet är inblandad i större konflikt någon annanstans.

Risktagande eller till och med bluff har makthavare i alla tider använt sig av. Konflikter är ingen vetenskap, utan det gäller att behärska skeendet. En svaghet som Ryssland har visavi väst är militärgeografin, som inte medger någon strategisk offensiv i större skala. Det är därför troligast att Ryssland med sina baser i Östersjön, St. Petersburg och Kaliningrad, endast har förmåga att etablera en defensiv skärm i västlig riktning. I skydd av denna skulle landet kunna utföra begränsade operationer som syftar till att vinna förhandlingsfördelar eller tvinga fram önskat beteende av småstaterna kring sig.

Hursomhelst, i det större perspektivet finns det fyra centrala områden som berör Sverige som jag ser det. Det ena är Östersjöutloppen, som Väst behöver föra in marinstridskrafter genom. Ryssland kan därför behöva stänga dessa genom ubåtar, minor, flyganfall och i värsta fall anfall med taktiska kärnvapen. Eftersom Sverige har ansvar för en av genomfarterna har vi med vår deklarerade politik ett delansvar för att hålla Öresund och delar av södra Östersjön öppet.

Nästa område är Nordkalotten, som jag bedömer mest rör luftoperativ verksamhet. Ryssland vaktar noga på sin strategiska andraslagsförmåga i Murmanskområdet. Det är därför fullt möjligt att landet kommer att försöka etablera ett luftövervakningsområde väster om basområdet för att inte få sitt luftförsvar penetrerat från en oväntad riktning. Det innebär i så fall att Ryssland kommer att försöka ta kontroll över finskt och möjligen svenskt luftrum i syfte att få upp egna A-50 som kan ge förvarning till egna jaktförband.

Detta är närbesläktat med det tredje området, fast tvärtom. Jag tänker då på behovet för Väst att begagna sig av svenskt luftrum över Götaland och Svealand liksom tillgång till flygbaser, för att tidigt förstärka regionen med luftstridskrafter. Stridslednings- och lufttankningsflygplan är exempel på resurser som väst skulle vilja operera med i detta område. Här har vi en viss empiri att falla tillbaka på.

Under andra världskriget genomfördes mängder med överflygningar av svenskt territorium av de allierades flyg. Om jag kommer ihåg rätt nödlandade 1200 amerikaner totalt på olika sätt. Likaså fanns det förberedelser under kalla kriget för samma förfarande. Det mesta talar för att vi i morgon också skulle få en begäran att lämna motsvarande understöd, som vi skulle bifalla eftersom vi ju antagit solidaritetsdeklarationen. Ryssland skulle naturligtvis inte sitta overksamt vid en sådan utveckling, och det innebär att vi behöver ha en förmåga att motstå anfall med kryssningsrobotar och insatser av specialförband mot våra baser och stridsledningsfunktioner.

Här resonerar en del att vi kommer att få ett indirekt skydd av amerikanska luftvärnsresurser som Aegiskryssare mot ballistiska robotar, men det kan vara en överinteckning i ett tidigt skede. Flygresurser går snabbare ett flytta än marinstridskrafter, och som tidigare nämnt kan det krävas ett kvalificerat sjöfartsskydd för att ta sig igenom Östersjöutloppen och etablera sig i Östersjön. Det kan i västa fall innebära att väst avstår från denna förmåga, om risken anses för hög med hänsyn till främst undervattenshoten.

Det fjärde området är området Karlskrona-Gotland-Stockholm som jag varit inne på tidigare. Det är dessa stödjepunkter som kan ge ett stöd till våra östra grannar från Finland i norr till Litauen i söder. Om vi finns på Gotland vill säga. Med kvalificerade militära resurser utgångsgrupperade här kan en väv bildas som ömsesidigt förstärker grannarna och oss själva. Med det menar jag att det vi gör som är bra för Finland är också bra för oss själva. Om de baltiska staterna blir utsatta på grund av vår svaghet, så kommer vi också att bli utsatta.

I det här området handlar det om att bestrida Rysslands försök att skapa en kontroll till sjöss och lokal luftöverlägsenhet i området, så länge egen operation pågår kring Baltikum. Som jag försökte visa på senaste seminarierna så skulle exempelvis en framgruppering av svenska sjöstridsförband till Åbo skärgård skapa ett större djup för oss själva, men också ge de finska sjöstrids- och luftstridsförbanden ökat manöverutrymme, då det skulle bli mer riskfyllt för ryska Östersjömarinen att uppträda med sina ytstridsfartyg – som dessutom har ett hyggligt luftvärn.

Utöver dessa tillkommer storstadsområdena Stockholm och Göteborg, men mer för egen del. Stockholm som administrativt centrum i landet, vilket bör försvaras mot robotanfall och specialförband likt flygbaserna. Göteborg som ju är landets navel och där vi i det längsta måste hålla försörjningen över hamnen öppen. En av fördelarna med att lokalisera en Host Nation Support/militär logistikbas till Halmstad som jag föreslagit är att folkrättsligt göra Göteborgs hamn till ett icke-militärt mål.

Här vill jag återvända till din försvagade treenighet. Det finns tyvärr en hel del tecken på att folket inte är särskilt engagerat i dessa frågor. Acceptansen för att vi har en funktion att fylla i dessa sammanhang är minst sagt behäftat med frågetecken. Alternativet är naturligtvis att bli en liten igelkott och sluta oss inom oss själva. Men, förutom att göra avkall på vår handelsidentitet med omvärldskontakter, så skulle det kräva minst en fördubbling av försvarsanslaget för att bygga upp ett kvalificerat neutralitetsförsvar som dessutom aldrig skulle bli accepterat av tillräckligt många svenskar i alla fall.

Vi är en småstat som ligger där vi ligger. Det bästa vi kan göra är att ta ansvaret för vår strategiska belägenhet.

Om vi bygger en trovärdig förmåga att fylla vår funktion i dessa områden jag nämnt genom kvalificerad övningsverksamhet och tillräckligt med resurser minskar risken för konflikt betydligt. Utan den nödvändiga förstärkning av vår försvarsförmåga som behövs, sedan Ryssland har satt i gång sitt upprustningsprogram kommer det över tid att växa fram en större och större risk. Den är särskilt tydlig kring Gotland. Vakummet där är inte bra för någon av dem vi säger oss vara solidariska med, och därmed ej heller för oss själva. Vi är alltså en eldpost i Östersjön, och en sådan får aldrig somna!

Vännen Johan

Andra brevet om Sveriges försvarsidé

Oscar,

stort tack för ditt brev!

Ditt initiativ är välkommet, vi måste diskutera Sveriges försvarsidé ordentligt för att hamna rätt.

Jag skulle faktiskt vilja börja längre bak i tankekedjan för att själv förstå hur idén formas. Som jag tänker är det för att vi ska kunna bevara abstrakta, men omistliga mål som: Fred, frihet, demokrati, rättsäkerhet; när risken är att de hotas av yttre makter. Vi ska kunna forma vår egen ordning i skydd av vårt försvar. Ett slags grundlagsskydd alltså.

I debatten fokuserar vi ofta på de väpnade styrkornas förmåga att genomföra väpnad strid, vilket naturligtvis är väldigt viktigt – Inte minst för vår trovärdighets skull. Men jag skulle vilja påstå att det är mer än så. För att vi ska kunna utforma vårt samhälle som vi vill, så behöver vi frånvaro av yttre påverkan så långt som möjligt. Vi ska alltså befinna oss i tillståndet fred. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att försvarets funktion därför är att vara fredsskapande. Ett provokativt begrepp för några i ett sådant här sammanhang.

Med det menar jag fyra grundläggande delfunktioner:

1. Försvaret ska vara förtroendeskapande. Här ingår ömsesidigt utbyte som örlogsbesök, studiebesök, Open Skies-flygningar och stabssamtal för att visa en slags förtrolighet. Här finns det också ett förtroende för att de ansvariga bedriver en verksamhet som både är produktiv och effektiv. Försvarets, i synnerhet Försvarsmaktens, status ska vara hög ur olika perspektiv.

2. Försvaret ska vara krigsavhållande. Detta innebär att försvaret ska ha en sådan sammansättning och duglighet att det skapar ett förtroende hos oss själva och utomlands. Vårt deltagande i internationella operationer och all övningsverksamhet är centralt för detta liksom den territoriella integriteten. Försvarsplaneringen ska vara relevant genom att sättas i ett strategiskt sammanhang inklusive samarbeten med andra. Hur ser värsta-falls-scenariot ut bör vara utgångspunkten, även om inte alla resurser behöver vara gripbara idag.

3. Försvaret ska kunna genomföra fälttåg (operera) så att väpnade konflikter vi dras in i kan avslutas på så gynnsamma villkor som möjligt. Detta gäller främst konflikter i vårt närområde, men i förlängningen också utanför detta. Detta ställer höga krav på folkvilja och logistik framförallt.

4. Försvaret ska avdela enheter till deltagande i internationella fredsskapande insatser. Enligt FN kan militära styrkor från medlemsstaterna användas i både fredsbevarande och fredsframtvingande insatser. Tillsammans bildar dessa begreppet “peacemaking” som även innefattar diplomati, humanitär hjälp etc. Exempel på resurser att avdela sträcker sig ifrån enskilda observatörer till bidrag till och ledning av Nordic Battle Group.

Utgående från detta måste vi sedan sätta upp mål för vad försvaret ska uppnå i olika avseenden. Jag har skrivit om betydelsen av mål innan. Alla verksamheter måste styras med mål, tydiga mål. Vi lever tyvärr i en period av otydlighetens bekvämlighet i försvarspolitiken. “Stärka försvarsförmågan” etc. är inte mycket till vägledning. Politiken behöver inte ta ansvar och myndigheten Försvarsmakten får stort utrymme att utforma huvuddelen av försvaret efter egen uppfattning.

Jag har inte alla svaren eller formuleringarna, men jag tror att jag är något på spåren om vi uttryckte målen i stil med:

A. ”Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma av vårt territorium.” Detta skulle tvinga ansvariga att agera genom att exempelvis stärka ubåtsjaktsförmågan och/eller öka tydligheten i diplomatin. Regeringen skulle kunna hållas ansvarig inför Riksdagen för dessa åtgärder.

B. ”Försvarsmakten ska vartannat år genomföra en Försvarsmaktsövning som är anmälningspliktig enligt Wiendokumentet. (minst 9 000 man)” Genom en sådan här formulering skulle folket få delutvärderingar av försvarets operativa förmåga i varje mandatperiod. Omvärlden skulle ha rätt att sända observatörer till övningarna, vilket så småningom skulle öka respekten för vår förmåga och vara ett bidrag till ökad öppenhet i norra Europa.

C. ”Sverige ska leva i fred. De väpnade styrkorna ska skydda befolkningens liv och hälsa samt det egna territoriet. Risken för kvalificerade väpnade angrepp mot Sverige ska vara mycket liten de närmaste fem åren.” Detta skulle vara det centrala målet för försvaret, se diskussionen om sammansättning, planering och duglighet ovan. Vad som är en “mycket liten risk” måste naturligtvis fastställas i en diskussion mellan ansvariga. Riskbegreppet knyter försvarsförmågan relativt de andra aktörerna, det vill säga att hur omvärldens kapacitet liksom också militärgeografin förändras. Högre kapacitet, utan att vi reagerar innbär att risken ökar. Inte sannolikheten, men konsekvenserna vid en konflikt.

D. ”Vid väpnade angrepp mot Sverige ska vitala områden försvaras under längre tid (vilka områden och tider i hemlig anvisning). En motståndares örlogsfartyg och flygande plattformar ska tillfogas betydande förluster. Denne ska dessutom hindras att kontrollera särskilda områden för egna syften under kortare tid (vilka platser/områden och tider i hemlig anvisning).” En sådan här målsättning prioriterar dimensioneringen av försvarets förmåga. Vi kommer aldrig att få det vi önskar oss, och är därför beroende av tydlighet för att ta rätt beslut. Att hindra en motståndare att kontrollera vissa områden innebär att uttrycket “tillsammans med andra” får en innebörd. Finns det områden som är så vitala för vänligt sinnade stater att vi måste kunna lämna ett sådant bidrag? Ja, enligt min mening, men det får jag återkomma till.

Jag har inte hittat någon hygglig formulering för vårt deltagande i internationella operationer än, men en sådan måste också till. Jag väljer att sluta här för att höra dina reaktioner, så får vi se om vi kommer fram till någon triangel.

Bästa hälsningar,

Johan