Sovjetunionens upplösning ledde till ett paradigmskifte i internationell politik från ett nollsummespel på global nivå till hopp om en ny världsordning baserad på FN:s funktion och mänskliga rättigheter. I och med detta försvann det enande hotet i Sverige runt vilket både vårt civila och militära försvar samlades.
Men det försvann något mer i processen, vår förmåga att prata om makt. I många av de viktigaste besluten inom utrikes- och säkerhetspolitiken finns det en spänning (eller dialektik) mellan makt och moralitet. Existensen av båda är en förutsättning då makt ej accepteras utan referens till moralitet (i hänseendet rättfärdighet). Och tvärtom skulle den rättfärdigaste inte kunna nå sitt mål utan maktfundament för påverkan.
Här finns risken att jag hamnar i begreppsförvirring. Är inte moralitet en källa till makt eftersom makt är inflytande/påverkan snarare än materiella ting? Mitt svar blir att rättfärdigheten i ens moraliska anspråk är i sig inte en källa till makt utan de blir det hur de blir accepterade av andra. Ta exemplet av nybyggare i Israel och Palestina där palestiniernas inflytande kommer från hur dess anspråk accepteras medan nybyggarnas expansion generellt sett inte accepteras. Det viktiga att komma ihåg är att makt är ett relationellt koncept snarare än ett possessivt, även om de possessiva delarna (militära, ekonomiska, och kulturella) är vad som kan skapar påverkan. I denna mån kan man säga att Frankrikes militär generar mer makt än Tyskland baserat för att man använder den.
Åter till Sverige. I Sverige är vi duktiga på att prata om moralitet. Vi baserar ofta vår omvärldsuppfattning och utrikespolitik på goda doser av idealism. Följden har dock blivit att vi missar att prata om maktfundamenten för att uppnå våra mål. Det är mer än uppenbart idag med “avslöjandena” om FRA.
Public Service gör stora rubriker att Sveriges signalunderättelsetjänst inhämtar underrättelser om en kraftig rustande militärmakt i vårt närområde som vi är i en politisk konflikt med (1,2,3). Till råga på allt gör vi detta tillsammans med någon som vunnit två världskrig för Europa och idag bidrar med 70,000 män och kvinnor i Europa för sina säkerhetsgarantier till nästan hela Europa. Jag hade varit flera gånger oroligare om FRA inte hade gjort detta. Till exempel så visar SvD idag att detta gav oss kännedom om Georgien-kriget innan USA ens själv gjorde det, vilket är ett starkt kvitto om något på FRA:s nytta.
Sparkar jag inte in öppna dörrar? Vet inte alla om hur självklart underättelsinhämgning är? Jag trodde att så var fallet, men sedan jag får den lätt upprörda frågan av en bekant varför folk inte reagerar starkare på Sveriges “spionage” (vilket för övrigt är något annat). Detta och SVT:s skandalrubriker (1,2,3,4,5) visar på att dessa nödvändiga funktioner för staten inte alls är självklara och många läger inte alls uppskattade.
I sak ser jag ser inget märkligt med underättelseinhämtning mot ryska energiföretag så som de används och jag tvivlar inte på att motsvarande inhämtning bedrivs mot Vattenfall. Vidare har jag inte sett något bevis på att NSA har beställt FRA att bedriva inhämtning, det är regeringens privilegium. Ifall det har skett skulle situationen vara mer problematisk, men knappast skandalös (Se UNT där FHS Lars Nicander medverkade).
Desto viktigare vill jag återkomma till min huvudpunkt: det känns som förmågan att prata om makt (i avseendet materiella och samarbetsmässiga åtgärder för att nå inflytande) har minskat drastiskt de senaste decennierna. Det diskuteras inte hur militär makt skulle bidra till att öka Sveriges inflytande och möjligheter att föra vidare våra intressen. Det diskuteras inte hur vi kan öka vår energiproduktion för att främja svensk och europeisk självständighet. Det diskuteras väldigt lite i den offentliga debatten hur FRA:s skickliga arbete kan resultera i inflytande i våran viktigaste bilaterala relation, den med USA. Eller i Carl Bildts ord, hur vår kunskap, kapaciteter och kontakter kan ge oss det nödvändiga inflytandet för att få igenom våra intressen (vår moralitet).
Detta är inte för att argumentera att makt är alltid det överordnade målet utan detta är ett argument för att maktfundamentet måste också diskuteras. Makt är den slutgiltiga skiljedomaren där idéer och intressen kolliderar, och för att se till att våra idéer och intressen främjas behöver dem ett maktfundament.
—
På temat publicerade Wiseman precis ett läsvärt inlägg på väldigt snarlikt tema som bör läsas.
OAJonsson 
Jag tror du har rätt i att en del av upprördheten över avslöjandena handlar om okunskap om hur underrättelsearbete går till och vilka maktmedel som används. Men det centrala här tycker jag är lagligheten och insynen. Medborgarna, än mindre de folkvalda vet vilka spelregler som gäller. Alla saknar insyn. Kontrollinstanserna är beroende av beställaren (regeringen) som har ett egenintresse av att slippa kontroll.
Avslöjandena är inte sensationella för att Sverige signalspanar på Ryssland, utan för att de är en glipa in genom dörren på ett annars helt stängt rum, som tillåts existera utanför den övriga politiken och demokratins ramar.
Det är också oroande eftersom vi får en förståelse för varför den svenska rösten är så tyst i frågan om internationell massövervakning – vi är själva i centrum av den. Detta samtidigt som vi har en politisk linje som förespråkar ett hårt bejakande av de personliga integriteten, som en del av främjandet av demokrati och politisk frihet, men framförallt som en del i upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna.
Det finns en stor förståelse bland allmänheten för att underrättelsearbete ska få innebära avlyssning, men det förutsätter att det sker ordnat efter lagar som följer ovan nämnda principer och att efterföljandet av dessa går att kontrollera. Rättslösheten som de svenska övervakningslagarna svävar i hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.
Erik,
Jag vet inte vad du menar med “utanför demokratins ramar”. Varje enskilt fall för datainsamling föregås av att domstolsbeslut och proceduren som satte det hela på plats är taget av folkets företrädare Riksdagen. Sen att det var ett opopulärt besked är klart, men det kanske också kan ge en tankeställare hur viktigt detta är för att politikerna trotsade folkstormen de möttes av. Som du säger, lagar och principer ska följas.
Ytterligare är det värt att notera att FRA utför inga uppdrag på eget bevåg, allt de gör är beställningar från Regeringen.
Att grundläggande demokratiska principer om till exempel en domstols oberoende, om uppenbara jävsituationer, demokratisk representation, insyn och transparens och normala kontrollfunktioner inte följs vad gäller underrättelsearbete i allmänhet och FRA i synnerhet.
Problemet behöver inte vara att man brutit lagar för att göra det – problemet kan vara att man inte ens behövde!
Precis min poäng. Regeringen beställer och regeringen kontrollerar.
Hur är försvarsunderättelsedomstolen inte oberoende och demokratisk? Uppenbarligen är det en speciell domstol med en speciell funktion, men det ligger precis i sakens natur och det behöver inte betyda något av det ovanstående.
Utses av regeringen. Endast tre ledamöter. Domar är hemliga och kan inte överklagas
Jag tror offentliga domar hade varit obra i förhållande till underättelseinhämtning. Utssendeförfarandet skulle kunna förbättras, men jag är inte tillräckligt hemma på förvaltningsrätten för att kunna säga hur
Här Erik: http://www.undom.se/default.html
Jag får det till 4-8 ledamöter och översyn av både Statens försvarsunderättelseinspektion, justitieombudsmanne, justitiekanslern och datainspektionen.
Fler än tre ledamöter får inte delta i ett avgörande. Datainspektionen granskar lagligheten, men är avgränsade i flera avseenden. Vi kan få reda på om det finns kritik men inte vad den består i. De öppna rapporterna är vaga och extremt svåra för andra än experter att tyda. Det här har också varit ett problem för de som granskar verksamheten. Lösa formuleringar, avgränsningar och hemligstämplande gör det svårare att granska
Ett argument som inte kommer upp så ofta är att vi har rätt att veta vad vår stat gör på vårt mandat för att kunna bedöma om vi vill begränsa eller stoppa det. Det är en demokratisk princip som jag tycker är viktig. Vissa saker kan behöva hållas hemliga på detaljnivå men karaktären av en hel myndighets systematiska arbete hör inte dit enligt mig
Denna går igenom en del av hur det förhåller sig med vad vår stat för vår räkning http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/felaktigheter-skadar-svensk-signalspaning_8814300.svd
Mjo, så är det, men det beror lite på vad man har för syn på demokrati i första läget. Ger man igenom valet mandat i förhand att ta beslut upplysta beslut i medborgarens namn: ex. riksdagsledamöter får information om hur viktigt FRA är och att deras åtgärder är harmlösa ur ett svensk integritetsperspektiv och därav vill de inte riva upp den. Är valet främst till för att utkräva ansvar i efterhand om någon misskött sig? Givetvis existerar element av båda, men det kan skilja sig vart man landar i slutänden.
Intressant att de flesta av kommentarerna till ditt inlägg rörande makt genast hamnar in i vad man skulle kunna kalla moraliska principer. Det tyder att du har rätt i sak.
Mitt intryck av den säkerhetspolitiska debatten i Sverige är att vi tenderar att föra den – likväl som de offentligt uttalade argumenten kring varför vi engagerar oss internationellt – enkom utifrån moraliska aspekter. Vi tror att världen blir som vi vill om vi gör det och blundar därmed för andra aspekter.
Jag tror att dessa argument från början fördes fram för att gynna oss själva som en liten nation under det kalla kriget. Realpolitiska drivkrafter kläddes i liberalismens kostym. Sveriges vurmande för FN och FN:s inflytande kan mycket väl ses ur det perspektivet. För ett litet land är det ett sätt att gynna sig själv och försöka minska inflytandet av andra typer av makt.
Detta har dock skett under så lång tid så att det nu i princip är omöjligt att motivera säkerhetspolitiska behov utifrån någon annan utgångspunkt än just moralistiska och liberala värderingar.
Det tråkiga är att den allmänna diskursen nu verkar leva i tron om att detta är allenarådande.
Världen blir inte som vi vill bara för att vi blundar för alla andra aspekter som tyder på att andra spelare inte uppträder enkom med moral som kompass. Varför ska vi då alltid göra det själva?
/ Andreas
Ja precis det är kärnan. Morala aspekterna är essentiella för vart vi vill försöka styra, men det råder ingen riktigt diskussion kring avvägningarna om medlen som behövs för att styra dit.
Det sade redan Dag Hammarskjöld, FN är inte till för att springa stormakternas ärenden utan de mindre makterna. Det är de som behöver skyddet.
Maktfundament = förmågan att trycka pengar RF 9:14
Den saken behöver debatteras.
Du hamnar i begreppsförvirring för att du pratar om “makt och moralitet”. När du egentligen ska börja med definiera vad som bör vara makt och moral. Detta felslut leder till att strängt taget så diskuterar du ingenting.
Varför hör makt och lag ihop? Du har inte visat någon koppling mellan dessa. I argumentationen som du för i ditt första inlägg, anspelar du på att rätt och lag är samma sak, vilket är helt fel(jfr medborgarrörelsen i USA)
Jag vet inte om du avser moral eller moralitet, men det senare är mer av ett religiöst skådespel.
Vänliga hälsningar.