Bland spioner och sanktioner

Idag kom det utlovade amerikanska svaret på den ryska påverkansoperationen mot det amerikanska valet. Både den ryska militära- (GRU) och civila inrikesunderättelsetjänsterna (FSB)  hade gjort intrång bland demokraternas mail och sedan läckt dem med avsikt att stjälpa Hilary Clinton och hjälpa Donald Trump, och operationen föreföll vara sanktionerad av Putin själv. Mitt i ropen av att detta är ett “svar utan motstycke” så tycker jag vi tar ett andetag och går igenom vad som verkligen hänt och vart det tar oss.

Vad har hänt?

Igår (29e) tillkännagav USA att de kommer sanktionera FSB, GRU, fyra ledande underrättelseofficerare inom GRU, två hackare och tre, till synes, privata företag. Utöver det utvisades 35 underrättelseofficerare under diplomatisk immunitet ifrån USA och  två fastigheter som ryska underrättelsetjänsterna använder stängs ned. Till detta publicerade FBI och DHS en öppen rapport om de ryska aktiviteterna.

Vad är bra med det?

Det är väldigt positivt att USA tar steget och 1) berättar om operationerna öppet, och 2) vidtar tydliga repressalier för att framöver avskräcka från dessa operationer. Detta är lite av en vattendelare då denna typ av påverkansoperationer normalt sett tigs ihjäl. Tiden det tog från att de FBI upptäckte detta och varnade DNC under hösten 2015 tills idag aktion visare lite på hur långt inne det satt.

De amerikanska repressalierna är även positiva då de sänker tröskeln för andra stater som är utsatta av precis samma påverkansoperationer – exempelvis Tyskland 1, 2, Frankrike, Sverige – att inte tiga bort detta, utan att ta kraftigare tag att svara på dem.

la-1473728409-snap-photo

Vidare är det utmärkt att USA offentligt berättar om både de ryska underrättelsetjänernas modus operandi, vilka grupper som är kopplade till dem och vidden av deras mål. Från FBI & DHS-rapporten:

These cyber operations have included spearphishing campaigns targeting government organizations, critical infrastructure entities, think tanks, universities, political organizations, and corporations leading to the theft of information. In foreign countries, RIS [Russian Intelligence Services] actors conducted damaging and/or disruptive cyber-attacks, including attacks on critical infrastructure networks.

Detta torde inte vara någon överraskning för någon som läst en bok om rysk underrättelstjänst (t. ex. 1,2), men det är en viktig påminnelse om bredden och långsiktigheten i den ryska approachen; att allt ifrån kritisk infrastruktur och politiska partier, till universitet och tankesmedjor är måltavlor.

Slutligen är det positivt att detta är en åtgärd som Trump har svårt att backa ifrån, hans ointresse till trots. Hans inställning till den ryska operationen har alltid varit lite move along folks, nothing to see here. Detta är i och för sig kanske inte helt överraskande, då den ryska operationens uttryckligen hjälpte honom.

Vad är dåligt med det?

Problemet är att svaret är relativt litet och på tok för sent. Visst kommer utvisningen av de 35 underrättelseofficerarna att sänka den ryska förmågan att operera i USA under en tid, men den lär byggas upp igen. Sanktionerna lär nog inte ha några större praktiska hinder mot GRU och FSB, GRU-cheferna kan hålla sig hemma och de två hackarna var redan efterlysta av FBI sedan innan.

När det kommer till timingen låter det kanske lite spydigt när jag skriver det, men om hela målet med den ryska påverkansoperationen var att få Trump vald över Clinton, så hade det inte nödvändigtvis varit en dålig idé att publicera detta innan valet. Ja, det är en dubbel negation.

Vad väntas framöver?

Visst kan relationerna försämras nu, men vad gör detta? Om blott tre veckor är Donald Trump president i USA och han har i sina uttalanden och val av medarbetare (1,2) visat en vilja att förbättra relationerna med Ryssland.

Det enda som står emellan en Reset 2.0, eller en Jalta 2.0 där intressesfärer delas ut till höger och vänster, är den amerikanska kongressen. Turligt nog är stommen av det republikanska partiet kritiska mot Ryssland. Exempelvis är representanthusets republikanska talman Paul Ryan tydligt kritisk mot Ryssland:

Dock behöver inte det betyda att de nödvändigtvis kommer att ta striden mot Trump-administrationen. De har alla fyra konfliktfyllda år framför sig och kommer bli tvungen att väga samtliga sina politiska strider de tar på en guldvåg. Kommer Rysslandspolitiken vara viktigare än bilfabriken, regementet eller subventionerna på orten?

Med det sagt vill jag understryka att hoppas på enskilda kongressledamöter och senatorers förmåga att bromsa Trump är som att hoppas på att se en stor sten rulla nedför en kull och sätta tilliten på friktionen. Det finns med andra ord ganska lite utrymme för en hoppas-politik både i Sverige och inom resten av Europa.

Fyra tips:

Att våga prata makt

Sovjetunionens upplösning ledde till ett paradigmskifte i internationell politik från ett nollsummespel på global nivå till hopp om en ny världsordning baserad på FN:s funktion och mänskliga rättigheter. I och med detta försvann det enande hotet i Sverige runt vilket både vårt civila och militära försvar samlades.

Men det försvann något mer i processen, vår förmåga att prata om makt. I många av de viktigaste besluten inom utrikes- och säkerhetspolitiken finns det en spänning (eller dialektik) mellan makt och moralitet. Existensen av båda är en förutsättning då makt ej accepteras utan referens till moralitet (i hänseendet rättfärdighet). Och tvärtom skulle den rättfärdigaste inte kunna nå sitt mål utan maktfundament för påverkan.

Här finns risken att jag hamnar i begreppsförvirring. Är inte moralitet en källa till makt eftersom makt är inflytande/påverkan snarare än materiella ting? Mitt svar blir att rättfärdigheten i ens moraliska anspråk är i sig inte en källa till makt utan de blir det hur de blir accepterade av andra. Ta exemplet av nybyggare i Israel och Palestina där palestiniernas inflytande kommer från hur dess anspråk accepteras medan nybyggarnas expansion generellt sett inte accepteras. Det viktiga att komma ihåg är att makt är ett relationellt koncept snarare än ett possessivt, även om de possessiva delarna (militära, ekonomiska, och kulturella) är vad som kan skapar påverkan. I denna mån kan man säga att Frankrikes militär generar mer makt än Tyskland baserat för att man använder den.

Åter till Sverige. I Sverige är vi duktiga på att prata om moralitet. Vi baserar ofta vår omvärldsuppfattning och utrikespolitik på goda doser av idealism. Följden har dock blivit att vi missar att prata om maktfundamenten för att uppnå våra mål. Det är mer än uppenbart idag med “avslöjandena” om FRA.

Public Service gör stora rubriker att Sveriges signalunderättelsetjänst inhämtar underrättelser om en kraftig rustande militärmakt i vårt närområde som vi är i en politisk konflikt med (1,2,3). Till råga på allt gör vi detta tillsammans med någon som vunnit två världskrig för Europa och idag bidrar med 70,000 män och kvinnor i Europa för sina säkerhetsgarantier till nästan hela Europa. Jag hade varit flera gånger oroligare om FRA inte hade gjort detta. Till exempel så visar SvD idag att detta gav oss kännedom om Georgien-kriget innan USA ens själv gjorde det, vilket är ett starkt kvitto om något på FRA:s nytta.

Bilden av FRA

Bilden av FRA

Sparkar jag inte in öppna dörrar? Vet inte alla om hur självklart underättelsinhämgning är? Jag trodde att så var fallet, men sedan jag får den lätt upprörda frågan av en bekant varför folk inte reagerar starkare på Sveriges “spionage” (vilket för övrigt är något annat). Detta och SVT:s skandalrubriker (1,2,3,4,5) visar på att dessa nödvändiga funktioner för staten inte alls är självklara och många läger inte alls uppskattade.

I sak ser jag ser inget märkligt med underättelseinhämtning mot ryska energiföretag så som de används och jag tvivlar inte på att motsvarande inhämtning bedrivs mot Vattenfall. Vidare har jag inte sett något bevis på att NSA har beställt FRA att bedriva inhämtning, det är regeringens privilegium. Ifall det har skett skulle situationen vara mer problematisk, men knappast skandalös (Se UNT där FHS Lars Nicander medverkade).

Desto viktigare vill jag återkomma till min huvudpunkt: det känns som förmågan att prata om makt (i avseendet materiella och samarbetsmässiga åtgärder för att nå inflytande) har minskat drastiskt de senaste decennierna. Det diskuteras inte hur militär makt skulle bidra till att öka Sveriges inflytande och möjligheter att föra vidare våra intressen. Det diskuteras inte hur vi kan öka vår energiproduktion för att främja svensk och europeisk självständighet. Det diskuteras väldigt lite i den offentliga debatten hur FRA:s skickliga arbete kan resultera i inflytande i våran viktigaste bilaterala relation, den med USA. Eller i Carl Bildts ord, hur vår kunskap, kapaciteter och kontakter kan ge oss det nödvändiga inflytandet för att få igenom våra intressen (vår moralitet).

Detta är inte för att argumentera att makt är alltid det överordnade målet utan detta är ett argument för att maktfundamentet måste också diskuteras. Makt är den slutgiltiga skiljedomaren där idéer och intressen kolliderar, och för att se till att våra idéer och intressen främjas behöver dem ett maktfundament.

På temat publicerade Wiseman precis ett läsvärt inlägg på väldigt snarlikt tema som bör läsas.

Media:  DN 1234Aftonbladet 12SR 1