Att våga prata makt

Sovjetunionens upplösning ledde till ett paradigmskifte i internationell politik från ett nollsummespel på global nivå till hopp om en ny världsordning baserad på FN:s funktion och mänskliga rättigheter. I och med detta försvann det enande hotet i Sverige runt vilket både vårt civila och militära försvar samlades.

Men det försvann något mer i processen, vår förmåga att prata om makt. I många av de viktigaste besluten inom utrikes- och säkerhetspolitiken finns det en spänning (eller dialektik) mellan makt och moralitet. Existensen av båda är en förutsättning då makt ej accepteras utan referens till moralitet (i hänseendet rättfärdighet). Och tvärtom skulle den rättfärdigaste inte kunna nå sitt mål utan maktfundament för påverkan.

Här finns risken att jag hamnar i begreppsförvirring. Är inte moralitet en källa till makt eftersom makt är inflytande/påverkan snarare än materiella ting? Mitt svar blir att rättfärdigheten i ens moraliska anspråk är i sig inte en källa till makt utan de blir det hur de blir accepterade av andra. Ta exemplet av nybyggare i Israel och Palestina där palestiniernas inflytande kommer från hur dess anspråk accepteras medan nybyggarnas expansion generellt sett inte accepteras. Det viktiga att komma ihåg är att makt är ett relationellt koncept snarare än ett possessivt, även om de possessiva delarna (militära, ekonomiska, och kulturella) är vad som kan skapar påverkan. I denna mån kan man säga att Frankrikes militär generar mer makt än Tyskland baserat för att man använder den.

Åter till Sverige. I Sverige är vi duktiga på att prata om moralitet. Vi baserar ofta vår omvärldsuppfattning och utrikespolitik på goda doser av idealism. Följden har dock blivit att vi missar att prata om maktfundamenten för att uppnå våra mål. Det är mer än uppenbart idag med “avslöjandena” om FRA.

Public Service gör stora rubriker att Sveriges signalunderättelsetjänst inhämtar underrättelser om en kraftig rustande militärmakt i vårt närområde som vi är i en politisk konflikt med (1,2,3). Till råga på allt gör vi detta tillsammans med någon som vunnit två världskrig för Europa och idag bidrar med 70,000 män och kvinnor i Europa för sina säkerhetsgarantier till nästan hela Europa. Jag hade varit flera gånger oroligare om FRA inte hade gjort detta. Till exempel så visar SvD idag att detta gav oss kännedom om Georgien-kriget innan USA ens själv gjorde det, vilket är ett starkt kvitto om något på FRA:s nytta.

Bilden av FRA

Bilden av FRA

Sparkar jag inte in öppna dörrar? Vet inte alla om hur självklart underättelsinhämgning är? Jag trodde att så var fallet, men sedan jag får den lätt upprörda frågan av en bekant varför folk inte reagerar starkare på Sveriges “spionage” (vilket för övrigt är något annat). Detta och SVT:s skandalrubriker (1,2,3,4,5) visar på att dessa nödvändiga funktioner för staten inte alls är självklara och många läger inte alls uppskattade.

I sak ser jag ser inget märkligt med underättelseinhämtning mot ryska energiföretag så som de används och jag tvivlar inte på att motsvarande inhämtning bedrivs mot Vattenfall. Vidare har jag inte sett något bevis på att NSA har beställt FRA att bedriva inhämtning, det är regeringens privilegium. Ifall det har skett skulle situationen vara mer problematisk, men knappast skandalös (Se UNT där FHS Lars Nicander medverkade).

Desto viktigare vill jag återkomma till min huvudpunkt: det känns som förmågan att prata om makt (i avseendet materiella och samarbetsmässiga åtgärder för att nå inflytande) har minskat drastiskt de senaste decennierna. Det diskuteras inte hur militär makt skulle bidra till att öka Sveriges inflytande och möjligheter att föra vidare våra intressen. Det diskuteras inte hur vi kan öka vår energiproduktion för att främja svensk och europeisk självständighet. Det diskuteras väldigt lite i den offentliga debatten hur FRA:s skickliga arbete kan resultera i inflytande i våran viktigaste bilaterala relation, den med USA. Eller i Carl Bildts ord, hur vår kunskap, kapaciteter och kontakter kan ge oss det nödvändiga inflytandet för att få igenom våra intressen (vår moralitet).

Detta är inte för att argumentera att makt är alltid det överordnade målet utan detta är ett argument för att maktfundamentet måste också diskuteras. Makt är den slutgiltiga skiljedomaren där idéer och intressen kolliderar, och för att se till att våra idéer och intressen främjas behöver dem ett maktfundament.

På temat publicerade Wiseman precis ett läsvärt inlägg på väldigt snarlikt tema som bör läsas.

Media:  DN 1234Aftonbladet 12SR 1

Advertisements