Politik har jag tidigare beskrivit som processen att lösa konflikter om resursallokering. Att det går sämre för Försvarsmakten i dessa sammanhang är det få insatta som tvivlar (det finns givetvis undantag). Generalmajor Berndt Grundevik skrev själv hos Wiseman förra veckan att allt mindre än ökade anslag på 3.5-4 miljarder årligen kommer att leda till en ambitionsminskning från insatsorganisationen 2014-turned 2019-turned 2023 (som inte var överambitiös i sig).
När Försvarsmakten äntligen fått ett tillskott till försvarsanslaget är det snarare med besvikelse än lättnad; 1,4 miljarder skulle tillföras till 2017. Som Wiseman skriver pricksäkert motsvarar detta cirka 2% av Försvarsmaktens lönekostnader. Lönekostnader som ökar med 1.5-2% per år utan kompensation och med ett kvarstående sparkrav på 500 miljoner i personalkostnader. Wiseman påpekar också att denna satsning motsvarar inte ens 5% av underskottet upptill 2023. Detta är direkt farligt då nyheten och PR-turnén att Försvarsmakten har fått ökade anslag kan få många med nyvunnet intresse/nyvunnen oro för försvarsfrågan att slappna av samt försvarsfrågan roll i valet 2014 att minska; trots allt låter 1,4 miljarder som mycket pengar.
Debattera försvarsfrågan hösten 2013, efter nyår kan det vara för sent. –Grundevik
Krafttag behövs tvivelsutan tas kring finansieringen av Försvarsmakten; den absolut viktigaste frågan i försvarsdebatten. Hur detta ska göras kvarstår dock. Jag har tidigare nöjt mig med att jämföra med Polen som med en mycket kärvare samhällssituation än Sverige årligen dedikerar 1,95% av BNP till försvaret (eller Estland för den delen som lägger över 2%). Men behöver inte våra pensionärer, sjuklingar och barn pengarna bättre än Försvarsmakten?
Detta är den vanligaste invändningen jag möter när budgettilldelning diskuteras, men i grund och botten är en försvarsmakt en förutsättning för att allt det andra ska fungera och en kärnuppgift staten skall lösas. Vad för nytta Försvarsmakten har berörts i andra inlägg (ex. 1,2) och ska bland annat debatteras på torsdag hos Folk & Försvar av Annika Christensen-Nordgren som alltid är värd att lyssna på. Poängen är att frågan i detta inlägg är inte till vad, utan hur ska det finansieras. Nedan kommer ett par grova förslag ges för att visa att en ordentligt finansierad Försvarsmakt är ingen omöjlighet. Jag är, såklart, vare sig ekonom eller partipolitisk, även om förslagen kan tolkas att tillhöra till olika partiers linje.
-Fastighetsskatt
Fastighetsskatten är ekonomernas favoritskatt och har en liten negativ påverkan på ekonomin samt är en väldigt pålitlig skatt då kapitalet inte kan lämna landet. Efter 1991 års skattereform utgjorde skatten 1,6% av BNP och ersattes av en kommunal fastighetsavgift. Det är bättre att beskatta egendom än arbete då det sistnämnda föder mer kreativitet och företagande. Högre fastighetsskatt skulle även kunna bidra till att huspriserna sjunker och motverka bostadsbubblan Sveriges skyhöga privata skuldsättning blåser upp. Ett återinförande av fastighetsskatten (om än på lägre nivå än från 1991 reform) skulle kunna täppa det hål som finns.
-Biståndsbudgeten
Sverige är enligt OECD näst bäst i världen på att ge bistånd 0,01% av BNP efter Luxemburg. Det är berömvärt och en av de mest storsinta sakerna ett välbeställt land kan göra med sina pengar. Detta ger oss ett stort mått av mjuk makt och inflytande i mottagarländer och vikt i FN. Hur som haver, när en av förutsättningarna för statens existens och oberoende hotas av en systemkollaps på en tioårssikt kan några av de 31,2 miljarderna (för 2013) ombalanseras till Försvarsmaktens bedömda 39 miljarder. Detta vore bra att undvika inte bara för att bistånd är bra, utan moraliskt rätt också.
-Jobbskatteavdraget
Att hoppa över det nyligen annonserade femte jobbskatteavdraget, beräknat att kosta 15 miljarder. Värdet av en stat bör inte utvärderas utifrån dess vinstmaximerande i kronor och ören eller enbart hur mycket pengar dess invånare har. Det finns större gemensamma värden staten har ansvar att värna för. I dagens individualistiska samhällen ses det som gammalmodigt att verka för utan det är individens egen rätt att bestämma som är överordnat. Jobbskatteavdraget bidrar till fler jobb, men utgör samtidigt en nettokostnad för staten och minskar det offentliga finanserna. Att strunta i jobbskatteavdraget skulle kunna egenhändigt kunna lösa Försvarsmaktens ekonomiska problem och ta ansvar för vårt samhället som helhet.
-Alliansalternativet
Ifall man är hängiven anhängare till regeringens förda politik finns också ett alternativ som vare sig innebär höjda skatter eller strikt omfördelning: att bara fortsätta som man gör. Regeringen ser att sin politik fungerar och förra året skrev man upp Sveriges tillväxtprognoser och hittade således 15 miljarder för 2012 och 17,3 miljarder för 2013. Det vill säga att ta den tillväxt som uppstår och investera i Försvarsmakten. Att ta mindre än en tredjedel av detta så klarar man Försvarsmaktens underfinansiering årligen utan att behöva skära en krona på sjukvård eller omsorg.
-“Att sluta lägga krokben för sig själv”-alternativet
Denna sektion är lite anekdotal, men innefattar allt från: betalande av marknadshyror för lokaler man själv byggt; oflexibla FMV specifikationer som tvingar fram upphandlingar av fordon som klarerar flygplan med förslut i tiotalsmiljonersstorlek jämfört mot en pragmatisk lösning; fordon som behöver modifieras till 0.8 gånger inköpsvärdet på grund av oxflexibelt (och ibland för hårda?) miljöklassifieringar; statsflyg som tas av försvarsbudgeten och så vidare ad infinitum. Detta kanske låter förenklande, men kärnan är att med en prioritering uppifrån att få ut mera av det som stoppas in i Försvarsmakten kan regelverk förändras, förenklas och förbättras avsevärt. Försvarsmakten är ett allmänintresse och att omsätta det uppifrån i handling och regelverk kan ta oss en bra bit på vägen framåt.
Uppdaterat 13.21: Av Försvarsmaktens lönekostnader, mer än 12 miljader, går cirka hälften direkt tillbaka till statskassan via grund av skatt och arbetsgivaravgifter. Vidare spenderas resten av lönekostnaderna nästan uteslutande i svensk ekonomi. Detta utgör ytterligare ett exempel på hur lite av Försvarsanslaget som får effekt och visar på en skillnad för svensk ekonomi om pengarna spenderas på försvarsbudgeten snarare än exempelvis bistånd.
—
Denna post har varit för att stimulera en debatt. Grundevik efterlyste diskussion och undrade hur mycket vi är villiga att betala för vår Försvarsmakt. Tillräckligt är mitt svar. Johan Wiktorin föreslog 1,49%, det är absolut ingen omöjlighet anser jag efter följande diskussion. I slutändan är det vårt oberoende och frihet det handlar om.
Bloggar: F&S
Media: SvD, DN, Aft, SVT, SR, GP
#svfm
OAJonsson 
Bra och väldigt konstruktivt men du bör nog sammanfatta detta till en debattartikel för papperstidning om det ska nå ut. Just do it 😉
Tack Lars! Jag tar och överväger =)
Jag håller med Lars. Detta är en lättförståelig och konkret text som borde publiceras i lokal- och/eller rikspress.
/EXC
Hej Oscar,
Ditt förslag går i stort ut på att bibehålla skattenivån, och öronmärka utrymmet som givits av uteblivna skattesänkningar till försvaret. Intressant, för då kan man alltid skaffa ett utrymme genom att lova höga skattesänkningar, och sedan dra tillbaka förslaget till förmån satsningar på särskilt behjärtansvärda utgiftsområden. Ett mycket kreativt sätt att kringgå en viktigt princip – nämligen den att inte koppla statens olika inkomstkällor till specifika utgiftsområden. Denna princip är bra och fungerar väl, och det är demokratiskt sunt att de folkvalda politikerna fritt kan besluta om statens prioriteringar.
En höjd skattenivå verkar dämpande på ekonomin, tillväxten och jobben. Sambandet kan självklart inte reduceras till en första gradens linjär ekvation, men det är trots detta mycket starkt, framförallt över längre tidsperioder. Statens uppgift är heller inte att maximera sina egna inkomster, utan skattesystemet har – och ska ha – ett starkt ideologiskt inslag. Det som föreslagits i höstbudgeten packeteras som en tillväxtstimulans (vilket det otvivelaktigt är), men är lika hög grad en åtgärd för att skifta makt från staten till medborgarna.
Sverige har ur ett internationellt perspektiv fortfarande ett högt skatteuttag (statens inkomster i % av BNP) så det är enligt min mening riktigt att stegvis minska skatter. Men, oavsett skattenivåer så kommer det alltid att vara en fråga om fördelning mellan olika utgiftsområden. Och det är där skon klämmer. Oavsett hur mycket inkomster staten har så kommer olika områden att konkurrera om sin del.
Nivån på biståndet är för mig en fråga om solidaritet med andra människor, och är något vi bör behålla. 1% är ett bra mål. Att biståndet sedan ska användas effektivt är dock en självklarhet och något som kan förbättras.
Mitt resonemang är snarare att just eftersom försvaret är en fråga om nationens existens, så bör en så stor del av statens utgifter som krävs för att kunna möta existentiella hot tillåtas gå till detta område. Allt givetvis styrt av hotbilden och säkerhetssystemet i stort. Därmed följer också att andra områden får stryka på foten. Som sammanfattning underkänner jag alltså dina första tre förslag. Det fjärde underkänner vi nog båda. I punkt 5 är vi eniga (gäller för övrigt även annan statlig verksamhet).
Med vänliga hälsningar
Fredrik
Precis som du säger så har systemet ett starkt ideologiskt inslag, men det är en alltid en balans vart makten ska ligga mellan medborgare och stat. Det är här jag tycker att det är dags att tänka om, börjar vi gå för långt? börjar statens roll bli för liten? missar vi att lösa statens kärnuppgifter?
Angående höjda skatter. Det beror mycket på vad för skatter man höjer; höjer man fastighetsskatten så är det rimligt att bostadsmarknaden svalnar, vilket den behöver göra, vi har en av de absolut högsta privata skuldsättningarna i Europa.
Jobbskatteavdraget är som sagt en förlustaffär för staten, inte för att tala om pensionärer osv. som ej får ta del av det (hellre en generell skattsänkning).
Sverige har internationellt sätt ett starkt skatteuttag, men i Sverige får man också generellt sett ut väldigt mycket av skatterna. Något jag inte insett vidden av innan jag bott i Österrike, Frankrike och nu England.
Problemet är att många åtgärder som budgeten investeras är tillväxtåtgärder och långsiktiga investeringar, det är svårt att omfördela från dem idag och svårt att göra det konkret imorgon också då de ej är skrivna i sten.
Kul att du hänger med och kvar!
Hej,
Oavsett nivån på skattefinansierad välfärd, och hur skattesystemet är uppbyggt, så har för mig säkerhetspolitiken en särställning. Det är en central funktion i varje stat, och står i viss mån vid sidan av debatten om statens storlek gentemot medborgarens frihet. Jag säger i viss mån, därför att försvaret betalas via skattemedel, och varje skatt är en begränsning av individens frihet (för tydlighetens skull – jag är inte emot skatt, och jag tycker att frihet och trygghet ska balanseras). Staten finns inte till för att maximera sin inkomst, utan för att garantera vissa friheter och tillhandahålla en viss grundtrygghet och gemensamma funktioner. Storleken på grundtryggheten och omfattningen av de gemensamma funktionerna är en mycket intressant, gammal, och evig, debatt. Liksom omfattningen av friheten.
Sedan håller jag med om att vi generellt sett får ut mycket av det vi betalar in (jag jämför med Tyskland, Irland och Österrike). I alla fall på de flesta områdena. Jag anser trots detta att vi har byggt en för stor och stark stat med för lite frihet. Men detta är inte enbart en fördelnings- eller skattepolitisk fråga, och inte heller en som hör hemma i ett säkerhetspolitiskt forum. Gissa nu min ideologiska orientering om du kan 🙂
Men innan anslagsfrågan och finansieringen av försvaret löses så finns det annat som måste på plats. Till exempel en objektiv (och icke-politiserad) hotbildsbeskrivning. En analys av hur försvaret ska se ut för att möta denna hotbild, samt ett ställningstagande i alliansfrågan. Sen kan vi prata finansiering och eventuella nödvändiga kompromisser. För detta krävs kompetenta journalister och rakryggade icke-populistiska politiker. Båda en lika stor bristvara som långräckviddigt luftvärn.
Ett procent-av-BNP-mål är i mitt tycke inte relevant. Om vårt mål är att driva på global kapprustning bör vi och västvärlden i övrigt nog satsa på sådär 10-15% av BNP. Om vårt mål är att kunna hantera hot som drivs av Rysk upprustning så får procentsatsen definieras av hotets storlek. Om det är 2%, 3% eller 5% av BNP kan endast besvaras om hotet beskrivits och slutsatserna dragits.
Jag säger som försvarsministern – analys först, slutsatser sedan. Skillnaden är bara att jag menar vad jag säger.
/Fredrik
p.s. inga avdrag eller påslag kommer att slå jämt över befolkningen. Och varje avdrag är på kort sikt en förlust för staten, på lång sikt kan det vara en vinst.
Jag tror vi håller med varandra i mångt och mycket men ser just lite annorlunda på den eviga debatten om medborgare och stat. Det är just därför den debatten är så viktig, för, trots om överenskomelse i det mesta, landar i olika slutsatset. Jag skille väl gissa folkpartist ideologiskt =)
Jag håller med dig i att och ena sidan behövs en ordentlig hotbildsdiskussion först, men å andra sidan finner jag mycket vett i argumentet att vi ska ha en fungerande Försvarsmakt oavsett hur man ser på Ryssland eller ej. Det är konflikter i varenda närområde till EU och globala uppvärmning och matkriser tillsammans med ett krisande EU+US späder på globala osäkerheten. För den behövs en försvarsmakt. Och för Ryssland vet du också vad jag anser.
Varför stirrar debattörer och politiker sig blinda på 1,2-1,5% av BNP? Varför jämföra sig med resten av Europas länder? De flesta andra av Europas länder är medlemmar av Nato.
Sveriges politiker vågar inte lyfta Nato frågan och dessutom har väl Nato en föreslagen nivå på 2% av BNP? Alltså klart högre än vad vi har idag men runt det vi hade under kalla kriget. Så länge vi inte vill vara medlemmar av Nato bör och skall vi ta hand om försvaret själva vilket borde innebära rejält högre nivåer än Nato-medlemmar. Ta t ex Israel, de har dubbla försvarsbudgeten mot oss men endast halva BNP.
Absolut. Ska man vara alliansfri, ska man ha ett försvar som motsvarar vad det innebär. Vi hade över 3% under Kalla kriget, dvs, 50% mer än NATO:s mål.
BNP används mest som ett bra mått på hur prioriterat det är relativt andra utgifter samt att det är ett mått som förändras både upp och ner med statens finanser.
“Men innan anslagsfrågan och finansieringen av försvaret löses så finns det annat som måste på plats. Till exempel en objektiv (och icke-politiserad) hotbildsbeskrivning. En analys av hur försvaret ska se ut för att möta denna hotbild, samt ett ställningstagande i alliansfrågan. Sen kan vi prata finansiering och eventuella nödvändiga kompromisser.”
Exakt! Det är precis där skon klämmer – vi saknar en säkerhetspolitisk idé om hur vi ska säkra våra nationella intressen och våra säkerhetspolitiska målsättningar. Därmed vet vi inte vad vi ska använda det militära verktyget till, hur det bör utformas och inte heller hur mycket det kommer att kosta. Tidigare hade vi “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som var ganska enkel att förstå och omsätta i praktiken, med en stark inhemsk försvarsindustri och en Försvarsmakt som skulle vara så stark att den var krigsavhållande. De senaste decennierna har vi villat bort oss genom att tala om “soldaritet” och “tillsammans med andra” utan att omsätta detta i praktisk handling.
En ensidig solidaritetsförklaring och önsketänkande är inte en solid grund för en trovärdig säkerhetspolitik. Nej, det är dags för våra politiker att formulera en grundläggande säkerhetspolitisk strategi och därefter precisera vilka uppgifter Försvarsmakten ska lösa och avsätta medel för att göra detta möjligt. Basta.
/ Commander
Ja, en övergripande idé saknas och efterlyses. Synd att det ej kan diskuteras ärligt…