Försvarsförmågan: Höjda anslag eller NATO?

Detta inlägg utgör crescendot i de poster som berört Sveriges säkerhetsstruktur och förhållande till NATO. Svarar jag inte på någon aspekt eller vill Ni att något mer ska behandlas är kommentatorfältet öppet!

Utgångspunkten för min argumentation är att vår försvarsmakt bör ha en grundläggande förmåga för ge handlingsfrihet för att skapa säkerhet (för att låna Jan Mörtbergs välformulerade ord). Territoriellt. Denna förmåga måste finnas just för att det vi kan inte förutspå världen. Vi måste alltid försöka göra kvalificerade gissningar, men naturen av internationell politik är sådan att det oftast är fruktlöst. Ett exempel på hur mycket världen förändras är att vid milleniumskiftet hade Sverige högre BNP än Ryssland, idag är Rysslands mer än tre gånger så hög. Den typen av skiften måste det finnas höjd för.

Hur ska då “grundläggande förmåga” konkretiseras? Det är givetvis svårt att definiera, men en minimaldefinition är att vi måste undvika att utgöra ett säkerhetsvakuum. Ett sådant exempel är att lämna vårt viktigaste geostrategiska område obevakat (se Försvar och Säkerhet samt Cornucopia).

Starten på utvecklingen vi skördar frukten av idag beskrivs förtjänstfullt av Wiseman i serien PROLOG. Med Försvarsbeslutet 2004 gav vi upp tanken om ett territoriellt försvar och satsade på expeditionära uppdrag, något vi kan säga mer eller mindre exakt har format den försvarsmakt idag. Vi har en armé som har haft fullt upp med att sysselsätta 550 man och relevanta förmågor i Afghanistan, vi har en flotta som klarar av att hålla ett större fartyg i Adenbukten och ett flygvapen som tillhandahöll åtta, och senare fem, JAS-plan (dock utan att delta i bombningarna vilket hade varit en annan historia). En effekt av detta är att vi har vissa system med goda förmågor i sig, men saknar ett samverkande systemet av system som krävs för ett grundläggande territoriellt försvar, luftvärnet är ett tydligt exempel.

Idag redovisade Försvarsmakten sitt svar på RB7 där de pekar på underskott i klassen 3 miljarder/år. Ifall den gravt underfinansierade IO14 mirakulöst blir finansierat till 2019 men ändå enbart uppnår 24-48h (av den berömda veckan) hamnar vi under den grundläggande förmågan som ger handlingsfriheten. Vem kan tillhandahålla den? EU:s möjligheter har jag redan behandlat och passande (i alla fall i tid) har Norge förklarat vad vi kan förvänta av dem. Av denna, och andra anledningar, har inte det nordiska försvarssamarbetet diskuterats som ett reellt försvarsalternativ på denna blogg, hur politisk attraktivt det än må låta.

Nej, det finns sannerligen bara två vägar att åstadkomma denna grundläggande förmåga för Sveriges försvar: ett ordentligt höjt försvarsanslag eller ett NATO-medlemskap. När vi betraktar hur osannolikt det är att IO14 blir finansierat till 2019 kan vi fundera hur troligt det är att försvarsanslaget höjs utöver det. Samtidigt, har jag också varnat för att vara en svag länk i NATO, det är då alliansen kan verkligen vara negativ för svensk handlingsfrihet. Därav blir min slutsats enkel, jag är för båda två.

Copyright: Försvarsmakten

Copyright: Försvarsmakten

Samtidigt ställde jag frågan, om Ryssland ser NATO-utvidgning som sitt största hot, vore inte ett medlemskap vägen att säkerställa att Ryssland skulle se Sverige som ett säkerhetshot? Jo, kanske, men så kan man resonera alla andra faktorer lika. I och med att det blir allt dyrare att upprätthålla försvarsmakter (jämför vår 60-miljarders införskaffning av 60 JAS som i praktiken nästan halverar flygvapnet) är det tydligare att vi inte kan göra det själva. Ytterligare transformerar vi vår försvarsmakt till ett skalförsvar vars design och rationalitet består i att vara en del av helhet (Rekommenderar starkt KKRVA’s “Kan vi försvara oss?). Förutsättningarna för argumentationen var att militär makt har nytta än idag och att Sverige bör ha en grundläggande territoriell förmåga, det är vår stats skyldighet. Även om det finns potentiellt negativa aspekter med NATO-medlemskapet, ser jag  alternativet som desto värre. Därför bör försvarsanslagen öka och Sverige gå med i NATO.

Bloggar: Försvar & SäkerhetSkipper, CornucopiaRolf K Nilsson, Hugemark,

Uppdaterat 18:55 – länkar till Försvar och Säkerhet 2 och Bojerud

30 thoughts on “Försvarsförmågan: Höjda anslag eller NATO?

  1. Klart tänkvärt men som du vet bör/måste Finland och Sverige följas åt säkerhetspolitsikt. Anser du att Natomedlemskap bör sökas utan brett folkligt stöd i Sverige och Finland? Bör inte ett lands grundläggande säkerhetspolitik stödjas av minst 7 av 10 medborgare? Var vänlig utvecka även “ser jag alternativet som desto värre”. Vänliga hälsningar, Lars

    • Bra fråga, jag anser självklart att det vore idealt om över 7/10 stödde säkerhetspolitiken. Grundläggande för detta är att frågan drivs och att all information verkligen når ut (ex. offentlig utredning) t.ex. kan (S) och (MP) vifta med gamla spöken om att vår neutralitet räddade oss och att amerikanska kärnvapen är det hemskaste i världen, när det förhöll sig annorlunda under Kalla kriget. Så först måste frågan drivas (i motsats till t.ex. (M)). Se t.ex. hur mycket opinionen förändrades från och med nyår och ÖB:s utspel. Men när det kommer till kritan tror jag inte att 7/10 ska ses som något krav, självklart önskvärt.

      Med alternativet menar jag att vi står allianslösa med ett underfinansierat försvar.

  2. Det är roligt att du återkommer till exakt den argumentation du försökte hacka på i inlägget “Nato är inte ett substitut till ett försvar”. Nu återkommer du ju till exakt samma argumentation de flesta inlästa delar.
    Alltså – Vi har två vägar för ett förmågelyft: “Ett höjt försvarsanslag eller ett NATO-medlemskap”.

    Det gör ju som jag tidigare sa gällande att ett fortsatt underfinansierat och sedan genom JAS uppätet försvar tvingar det oss närmare ett Nato-medlemskap. Ett havererat försvar utanför Nato öppnar upp rationella argument för ett försvar med ett medlemskap. Ingen konspiration, inget hokus-pokus, bara reella logiska intressen.

    Min invändning med din Nato.argumentation handlar i grunden inte om huruvida vi behöver en ny försvars och säkerhetspolitik för ett modernt och kvalificerat försvar för uppgiften.
    Det handlar om hur vi når dit.

    Är det inte anmärkningsvärt att du helt utesluter alla andra allianser och samarbeten utom Nato?

    En sak som stör mig oerhört i debatten är att “alliansfrihet” likställs med “icke medlem i Nato”.
    Det finns inget egenvärde i alliansfrihet och det är inte därför vi rödgröna är emot ett Natomedlemskap – tvärtom förespråkar vi ju mer av internationellt samarbete och solidaritet.

    Frågan är inte Om vi ska ha allianser och samarbeten – frågan är med Vilka?

    Och då har du plötsligt en helt annan debatt. Då handlar det om kärnvapen och vilken säkerhets-politik som världens överlägset största militärmakt och därmed inflytelserika aktör inom Nato för.

    Hade velat skriva ett längre inlägg men där har du kärnan i mitt resonemang. I korthet mynnar det ut i detta:
    1. Modernisera och finansiera försvaret efter en bredare hotbild.
    2. Avveckla vapenexporten stegvis och ställ om svenska försvarsindustrin
    3. Sök andra former av försvarssamarbete än Nato, förenliga med vår utrikespolitiska agenda.

    • Erik, kul att du tar diskussionen! Men i korthet är mitt argument att det finns INGET alternativ till NATO. EU är det inte som jag skrivit. Nordisk försvarsallians är långt ifrån ett alternativ; alla våra grannländer (utom FI) är medlemmar i NATO och deras säkerhetspolitik bygger på det samarbetet. Finland har ett territorialförsvar och har tydligt sagt att de ej har någon överkapacitet, precis som Norge i veckan. Den enda som har överkapacitet att bidra med är USA. Berätta för mig med vilka du skulle vilja se ett försvarssamarbete? Så återkommer jag senare

    • Kärnvapenargumentet tycker jag, ursäkta ordvalet, är ett löjligt argument. Anledningen att vi inte utvecklade våra egna var att vi var under USA:s kärnvapenparaply redan under 60-talet. De har varit ett fundament till vår säkerhet under kalla kriget och det är intressant att mer fokus ges på USA:s kärnvapen än Rysslands vars militärdoktrin tillåter att de används taktiskt. I min värld är kärnvapenargumentet ett icke-argument.

      • Du har rätt i att det inte finns ett färdigt alternativ idag, men det är ingen anledning att inte sträva ditåt. Vi har redan solidaritetsförklaringar inom EU och Norden som självklart går att vidareutveckla. Ditt argument är att eftersom större delen av EU och Norden redan är Natoanslutna skulle det inte fungera / vara onödigt ..?

        Varför måste andra länders Natomedlemskap stå emot försvarssamarbete med Sverige? Det ena utesluter inte det andra.

        Kärnvapenargumentet är reellt och på allvar. Sverige tackar inte nej till skydd men att ha kärnvapen inom landets gränser eller att ingå allians där kärnvapen är centralt vore helt oförenligt med det nedrustningsarbete vi vill driva. Inte bara skadar det vår trovärdighet, det går ideologiskt helt stick i stäv med vår utrikespolitiska tradition och uppsatta mål.

        Att vi pratar om de amerikanska kärnvapnen är väl naturligt, eftersom det är den alliansen med dessa vapen i vi diskuterar? Ryssland är sist jag såg efter inte medlemmar i Nato.

        Trots den senaste tidens uttalanden tror jag att långsiktigt är det mycket möjligt och naturligt att vi startar försvarssamarbeten med våra nordiska grannar, i synnerhet Finland. När beror förstås på en mängd faktorer, men det är i den riktningen jag helst skulle se att vi rör oss.

      • Libyen visade tydligt att de två största spenderarna i militärutgifter (UK, FR) ej hade kapacitet att bomba i upp till ett dygn mot en motståndare med relativt dåligt luftförsvar.

        Ja, NATO är en försvarsallians där man delar upp specifika roller för en helhet, varför detta skulle dubbleras med ett Sverige som är i det flesta områden ett förmågeglapp förstår jag ej varför det skulle vara fördelaktigt, det ena utesluter det andra för försvarsallians/samarbete med Sverige skulle inte bidra med något. Det står i alla skrivningar om EU att det är fundamentet för försvaret och Tchad, Libyen, Mali visade med EU:s problem fatt ens genomföra medelstora operationer.

        Att ha kärnvapen inom våra gränser skulle inte ens ske om vi bad om det, än mindre mot vår vilja p.g.a. konsensus, så det är överspelat. Ja, att arbeta för nedrustning är fantastiskt, därav säger jag att vi bör fokusera på Ryssland. I min värld är inte USA:s kärnvapen de jag oroar mig för. Samtidigt, ser jag det inte som ömsesidigt uteslutande. Norge återigen jobbar också väldigt starkt mot kärnvapen och nedrustning, men är inte naiva angående sitt försvar.

        Nordiska samarbeten är jättebra, men det kommer aldrig kunna nå en potential som försvarsallains. Som sagt ovan, NATO är fundamentet för de andras säkerhet och Finland skulle för svenskt territorialförsvar betyda lite. De har ett eget territorialförsvar vilket jag tycker absolut vi ska planera för att understödja, men vad Sverige kan understödja med på egen han är försumbart i en tid av konflikt. Berätta för mig varför du tror på nordiska försvarssamarbeten, vem har överkapacitet att bidra med till för andra?

    • Hej Erik, det som alltid har förbryllat mig med RödGrön anti-NATO argumentation är att den utgår från att vi under kalla kriget var strikt alliansfria. Det är inget nytt att (S) skaffade sig hemliga återförsäkringar från väst, men dessa blev obsoleta och avskaffades (antagligen) efter 1989. Varför är det då så förkastligt att göra samma sak igen (fast öppet) när hotbilden nu ökar?

      Det torde vara glasklart att det är fullständigt orealistiskt att bygga upp en allians med samma funktion som NATO. Som jag skrivit tidigare, 94% av EUs befolkning lever i NATO-länder, och utträde finns inte på den politiska agendan. Vad får dig att tro att Sverige är så unikt?

      Du blandar ihop korten en del. Ett NATO-medlemskap hindrar inte att vi engagerar oss i andra internationella samarbeten och solidaritetpolitik. Som exempel har Norge som NATO-land varit betydligt produktivare inom internationell fredsmäkling är Sverige de sista 20 åren.

      • Om du läser mina tidigare inlägg så ser du att jag skriver exakt tvärtom: det handlar inte alliansfrihet det handlar om med vem man kan tänkas alliera sig med. Sen att debatten fortfarande förs med neutralitets- och alliansfrihetsargument, det kan jag bara beklaga. Nej det rycker jag inte, men det handlar ju om en helt annan sak än medlemskap: hemligt samarbete under ett världskrig och efterföljande kallt krig.

        Klart vi kan göra båda, men min poäng är ju just att om vi ska ta vårt nedrustnings- och fredsaebete på allvar och föra verklighet av de värden vi säger oss stå för i utrikespolitiken är det inte Natovägen vi ska sikta på.

        Oscar, när du pratar om överkapacitet låter det som att vi måste välja helst igår om att gå med i Nato. Vi måste bestämma oss om det svenska försvarets uppgifter men det är inte pga ett överhängande hot utan pga villeådigheten, de dåliga strukturerna, besluten och underfinansieringen

      • Hej Erik (svar på ditt svar 1 mars, 2013 kl 08:32)

        En sak verkar vi vara eniga i – och det är att säkerhet byggs på många plan och med många medel som inte utesluter varandra. Men för mig klingar nedrustningsretoriken något märklig när vi har en rustande granne med ett ledande skikt som knappast är demokratiskt sinnat, och uppvisar en god portion imperialistiska tendenser. Sverige har milt talat dragit sitt strå till nedrustningsstacken, USA har endast nominella styrkor i Europa, övriga Europeiska länder har rustat ner rejält. Den i grunden positiva utvecklingen reverseras inte av ”Väst” – utan av Ryssland som nu tar initiativet till rustning. Om du vill prata nedrustning, har du konkreta förslag på hur man kan övertyga Ryssland att avbryta relevanta delar av sin återupprustning?

        Min poäng med att ta upp dubbelspelet under kalla kriget var inte att göra gällande att du är emot allianser per se, utan att påminna om att när det knep så var det minsann inga problem att krypa in under USAs skyddsmantel. I en väpnad konfliktsituation så kan jag inte se att någon annan allians än NATO fyller syftet att 1: höja tröskeln för tillgripande av militärt våld – 2: om det ändå händer, möjliggöra militärt motstånd. Vilken sorts allians och med vem tänker du dig som skulle ge samma skyddsnivå som NATO? Norge och Danmark är knappast intresserade av att lämna NATO, så om vi skulle ingå ömsesidiga interventionsöverenskommelser med dessa länder så dras ju NATO in ändå. Vi skulle gå över bron efter vatten.

        NATO-medlemskap är inget hinder för freds och nedrustningsarbete, utan den försäkring vi behöver om det arbetet fallerar.

      • Som jag sa, ett helt annat världsläge, en helt annan hotbild då. Dessutom var det inte på långa vägar tal om ett medlemskap, utan detta var vid tiden hemligt. En viktig del av ett medlemskap är att det är att öppet deklarera att man står bakom den säkerhetspolitik Nato företräder, vilket enligt mig ett av de viktigare argumenten mot.

        Jag säger inte att Sverige i ett hypotetiskt scenario ska neka hjälp från Nato. Jag säger inte att Sverige inte kan samarbeta med Nato i t.ex. internationella uppdrag med FN-mandat.

        Det jag säger är att vi har ett – och det anser jag att vi har – bör vi försöka nå en god, bred försvarsförmåga utan att bli medlemmar i Nato.

        Jag tror att eftersom vi har olika bild av de ryska försvarssatsningarna har vi olika syn på hotbilden och därmed också prioriteringarna i utformningen av framtidens svenska försvar.

        Inte minst tror jag takten är nåt där vi skiljer oss. När jag läser era inlägg anar jag ibland nästan en alarmism.

        Som det ser ut idag fyller redan Nato en sådan funktion för Sverige, oavsett vad Rasmussen säger på en konferens i Sälen. Väljer man att se på det ryska uttaandet om delar av Sverige som legitim intressesfär och inte som politisk taktisk retorik, är det ok.

        Men då kan man inte bortse från att Sverige definitivt och i betydligt större grad hör till Natos intressesfär.

        Det handlar inte om att en Nordisk allians ska ge samma effekter som ett Nato-medlemskap – det handlar om att bestämma sig för att nå upp till vad hotbilden kräver och att få ordning i det svenska försvaret.

        Det kan kanske låta som att ta onödiga omvägar men om du inte tror att det är skillnad mellan en nordisk allians och ett svenskt natomedlemskap, fråga ryssarna. De lär ha en annan syn.

      • NATO företräder ingen säkerhetspolitik alls. Det är ett utryck för den säkerhetspolitik som dess medlemmar vill att den ska företräda. Jämför Oscars inlägg ” NATO:s formella och informella inflytande”

        Den sista meningen du skriver är ett utryck för just det jag vänder mig emot i ett tidigare inlägg; en syn att det är legitimt att Ryssland ska kunna diktera Sveriges ställningstaganden. Det är vår förbannade plikt att se till att så inte blir fallet.

        Jag anar i ditt svar samma anpassningspragmatism som Sverige har varit experter på sedan WWII. 1939-45 var det en livsnödvändighet som tyvärr senare upphöjdes till någon sorts moralistisk von oben-dogm. Jag tycker att det är djupt osolidariskt att räkna med NATOs hjälp (vilket det låter som du trots allt gör), men inte vara beredd att bidra med samma hårda garantier. Sverige hade utan risk kunnat gå med i NATO då det grundades 1949 i stället för att på Östen Undens vis sätta allt på en Nordisk allians dömd att misslyckas (eftersom alla tänkande människor i de västliga grannländerna insåg att det var fördelaktigare att vara allierad med USA än Sverige). Senare, när kalla kriget stelnat och utvecklat sin egen logik och tolkningsmönster, håller jag med om att det kunnat vara svårt att ro hem. Detta är också grunden till hemlighetsmakeriet – en insikt att vi behövde garantier från väst, men en blocksituation där det inte längre kunde ske öppet. Hemlighetsmakeriet var inget mål, utan en nödvändighet därför att vi målat in oss i ett hörn. Men nu är vi ännu i ett läge där vi faktiskt har möjligheten att göra vad vi borde gjort för 64 år sedan – gå med i NATO. Och, som du själv säger, få ordning på försvaret.

        Det handlar inte om alarmism, det handlar om att förhålla sig till ett upprustningsprogram som de facto kommer att ge Ryssland kapaciteten att ställa till ofog med eller utan blodvite (se “Hotbilden II: Nyttan av rysk militärmakt”) . Om viljan eller anledningen till ofog kommer att finnas, det vet vi inget om. Jag föreslår inte någon forcerad jätteupprustning. Jag föreslår en balanserad anpassning till en ny situation.

  3. Klockren sammanfattning, och jag skriver under på att höjd egen förmåga (och anslag) i kombination med NATO medlemskap är vad kommer att behövas. Jag har i tidigare inlägg brett ut min inställning till förmåga och NATO och har inget övrigt att tillägga.

    Du frågar efter andra aspekter att behandla – det finns många att välja på, men en ligger mig varmt om hjärtat, och det är värdet av en inhemsk kvalificerad försvarsindustri.

    Det finns många syrliga kommentarer runt försvarets exportstöd, framförallt i samband med 39E och Schweiz m.fl. Jag kan förstå att de närmast berörda inom FM är irriterade över att få exportstödsverksamhet på sitt bord när resurserna är små. Men, jag är övertygad att om världen blir osäkrare, och flera länder samtidigt rustar upp, så kan det vara nog så viktigt med egen försvarsindustri. Mycket få länder är idag självförsörjande med försvarsmateriel, därtill är systemen för komplexa, men i ett läge där efterfrågan på försvarsmateriel överstiger tillgången så står man sig ganska slätt om man inte har något att byta med. Om vi jämför situationen med strax innan WWII* så var Sverige utan försvarsindustri och stod sig slätt i den internationella huggsexan om materiel. Därför är industriell kapacitet en faktor att ta med i analysen, framförallt när tongångarna mer och mer är att köpa färdigt ”från hyllan”.
    Så, tack för din öppningssalva om säkerhetsstruktur och hot, förslag på kommande ämne är alltså den säkerhetspolitiska betydelsen av försvarsindustrin.

    *Jag hävdar inte att världsläget idag motsvarar 1936-9, långt ifrån – men utvecklingstider av materiel är å andra sidan så mycket längre idag (10+ år för avancerade system) så parallellen är relevant.

    • Tack Fredrik! Fortsätt gärna med insiktsfulla kommentarer! Jag tycker också industrin har sitt värde och speciellt att det inte är något fel att ge den industristöd, så mycket av pengarna går tillbaka till Sverige. Dock är det fel att ta det från försvarsbudgeten.

      • Industristöd bör vara isolerat till försvarsindustri dock. Det går nog inte att hålla det helt separat från försvarsbudgeten. I ett läge som idag så finns det en högre tillgång på materiel än efterfrågan, så det går att handla billigt. Alltså måste man vara beredd att betala premium i nuläget för strategiska förmågor för att kunna handla alls i en sämre situation. Anyway – det hela är en egen diskussion. Men debatten hittils (här och annorstädes) har knappt berört ämnet ur ett säkpol-perspektiv.

      • Nej, det har du rätt i. Jag har inte riktigt funderat igenom frågan om hur industristöd till vår försvarsindustri bör budgeteras. Det finns både en strikt skattemässig synpunk som säger att om vi lägger 1.2 miljard hemma så blir det billigare med vad vi får tillbaka på skatt än att lägga 1 miljard utomlands. +spin off effekter m.m. m.m. Sedan industristödet i den strikt säkerhetspolitiska dimensionen kanske borde innefattas i försvarsbudget. I alla fall finns det saker att tänka på!

  4. Går vi med i Nato och åstadkommer ett gott nordiskt samarbete behöver vi inte rusta upp allt lika mycket utan kan koncentrera oss på t.ex. flygvapen och ubåtsvapen. Gör vi inte med i Nato behöver vi rusta upp enormt mycket.

  5. Två saker till (lite apropå): Instämmer med Lars, om det korta stycket “alla andra faktorer lika.” Där är en oerhört intressant diskussion. Hur stor upprustning skulle du vilja se om vi inte gick med i Nato? Vad skulle pengarna gå till? I relation till det: hur ställer du dig till 60 nya super-JAS?

    I anknytning till det vill jag rekommendera Hans Blix artikel i Fokus. Säkert aningen provocerande för er men många poänger http://www.fokus.se/2013/02/vaderkvarnar-i-forsvarsdebatten/

    • Gällande Blix:

      Bilx inlägg är inte särskilt skarpsinnigt. Han refererar en debatt som han uppenbarligen inte läst in sig på särkskilt väl. Hans snusförnuftiga konstaterande att riskerna för väpnad konflikt är mindre än under kalla kriget är en ren plattityd. Ingen har hävdat något annat. Hela saken handlar om att Ryssland planerar/budgeterar för upprustning, hotet är alltså där om ett antal år – inte nu. Men Blix väljer ändå att bygga sin argumentation på nuläget. Hans grundinställning fångas bra av ”[…] Barack Obama och Europa åter riktar in sin säkerhetspolitik på global avspänning och undviker att provocera Ryssland och Kina att ytterligare öka sina militärbudgetar”. Så Ryssland & Kina reagerar alltså endast bara på västlig aggression? Oseriöst.

      • Jag skulle säga att om det är någon vars röst borde väga tungt i dessa frågor är det Blix. Man får leta länge efter svenskar med större erfarenhet och förståelse för den internationella säkerhetsdynamiken.

        Jag tycker inte att det är en plattityd, av samma anledning vi diskuterade förut;

        Sen kalla krigets slut har vi inte samma hotbild och inte samma försvar. Sovjet finns inte mer. Nu gör den ryska militären gör historiska satsningar men de måste såklart ställas i relation till vad som fanns tidigare.

        Men istället pratas det om en historisk upprustning och man pekar på siffror som tar sin början tidigt 90-tal. Trots att retoriken, den mentala hotbilden, “rysshotet” har rötter som går betydligt längre tillbaks.

        Fast läs igen, det sista kan ju fortfarande vara sant – och är naturligtvis en del av alla militärmakters beräkningar – utan att det skulle va den enda anledningen för Ryssland och Kina att rusta.

      • Hej Erik, visst har Blix stor erfarenhet, och jag tycker han visade stor integritet i upprinnelsen till andra Irakkriget, men hans artikel var trots detta inte särskilt skarp. Om du vill dra igång en debatt om vad de mest erfarna personerna inom internationell politik tycker så kan vi nog alla hämta våra respektive slagträn.

        Att ständigt upprepa att kalla kriget är över låter bara som ett mantra för att slippa ta ställning till vad vi tror om framtiden. Alla vet att kalla kriget är slut, över, borta, historia – och de flesta vet även att hotnivån idag, mars 2013, är mycket låg.

        Vi pratar om att dimensionera vårt försvar, och välja väg i NATO-frågan, baserat på den situation vi ser komma mot oss om 5-10 år. Då är det meningslöst att föra debatten i relativa termer. Ryssland rustar för en ”absolut” förmåga, och det är den vi har att ta hänsyn till när vi ska välja en lämplig ”absolut” förmåga. Sifferexercisen runt vem som dragit ner mest, eller rustningsnivåer för mer än 20 år sedan är inte relevant. Däremot speglas vissa beteenden och mönster från Sovjettiden, till exempel med Putin som gammal KGB-officer, eller svensk säkerhetspolitisk debatt och NATO-motstånd.

    • Hej Erik coh Fredrik, tyvärr kommer jag in lite sent i diskussionen, har haft fullt att stå i senaste dagarna. Fast det glädjer mig mycket att ni har hållit igång den i god takt ändå!

      Blix artikel ser jag många logiska fallgropar med, hur erfaren diplomat han än må vara. Att han börjar med grundantagandet att alla militärer är pengastinnade alarmister ger känslan han han inte är särskilt receptiv för något från första början. Han dömer ut värdeskiljaktigheter/ideologi som i konfliktgrund. I fallet Ryssland är det helt felaktigt, jag har i dagarna läst deras säkerhetsstrategi, militärdoktrin och utrikespolitiska koncept. Det väl en orsak till konflikt

      Ja, det finns inga/få konflikter med mål att erövra territorium, men vem har påstått det? Vem svarar han på det argumentet mot?

      Georgien-kriget. Officiella EU-rapporten konkluderar att visst Georgiens agerande var direkt ansvarigt för kriget, men även att långvarig rysk uppbyggnad med nedskjutande av GE UAV:er under sommaren etc. etc. Det är en väldigt onyanserad sanning han använder.

      Jadu Erik. Jag skulle knappt vilja kalla det “upprustning”. Men OM 4 miljarder/år underskottet kompenseras för får vi 24-48h uthållighet 2019. En organisation väldigt lämplig för ett nytt Afghanistan. Vi får inget luftvärn på vare sig Gotland eller i flottan. Jag är långt ifrån en expert på försvarsekonomi, men ska jag skjuta från höften ytterligare 1 miljard per år. För närvarande är det så stort glapp mellan beställda uppgifter och finansiering av vi är nära på att slopa en hel vapengren…

      60 nya JAS-plan är bra. Betydligt billigare än alla andra alternativ. Ganska få i min åsikt, 60 var försvarsmaktens smärtgräns. Förmågan ökar exponentiellt med fler plan, plus att det kostar ganska få när alla utvecklingskostnader m.m. är betalt, så kanske hade jag slängt in ett par till? Men precis som FM sa: ifall smärtgränsen 60 väljs behövs långräckviddigt luftvärn, något som ännu inte står planerat att införskaffa.

      Till tidigare diskussionen, vi kommer aldrig kunna nå en “tillfredställande” försvarsförmåga på egen hand om inte försvarsanslaget ökar ordentligt, jag pratar 50% klassen ungefär. Hur önskvärt det är får du avväga själv jämtemot alternativet med en militärallians.

      Ja hotbilden, för 12 år sedan var Ryssland i en djup ekonomisk kris och din “rostande ryska försvaret”-bild stämde. USA hade inte invaderat vare sig Irak eller Afghanistan. New world order och optimism fanns. FN:s säkerhetsråd hade till och med fungerat på Balkan och i Afrika. Det har hänt mycket sedan dess och mycket händer. USA omprioriterar, EU:s försvarsbudgetar krymper och unionen blir mer splittrad, gemensamma föpol är med död än någonsin, Ryssland ökade sina anslag med 60% bara från 2010 till 2013. Det tar minst 10 år att bygga relevanta militära förmågor. Det är verkligheter vi måste förhålla oss till. Men oroa dig inte, det blir mer Ryssland på bloggen!

  6. Bra artikel! Och många och långa diskussioner….som gör att det inte alltid är lätt att se skogen för alla träd.

    Men till syvende och sist handlar det om vilken försäkring Sverige ska ha mot framtida hot, hur försäkringen ska vara utformad och hur mycket den ska kosta skattebetalarna.

    Det är ganska exakt samma sak som med en vanlig hemförsäkring. De allra flesta har en, även om de vet att det är ytterst osannolikt att hela huset ska brinna ner, men likväl har de tecknat en försäkring som täcker även brand! Sedan kan man välja hur mycket försäkringen ska täcka, ska det vara fullvärde på lösöret, osv. Om man tecknar försäkringen ihop med många andra som delar på kostnaderna, och har ett välskött försäkringsbolag, så kan det bli bra service och låg premie.
    Så trots att husägare oftast drabbas av smärre skador i form av inbrott, läckande tvättmaskiner, osv, så väljer de allra flesta att ha en hemförsäkring som täcker även det värsta scenariot!

    Varför skulle Sverige som nation ha en annan strategi!?

    Läget idag är ju de facto att landets försvarsmakt vid en större katastrof (externt hot) knappt klarar av att försvara landet på någon endaste plats. Ifall regeringens och försvarsmaktens planer faller väl ut beräknas man år 2019 kunna försvara landet på EN plats i ca EN vecka.

    Det är helt enkelt för dåligt! Alla med det minsta uns av fantasi kan själva räkna ut hur lätt det skulle vara för en fiende att mot en sådan begränsad försvarsmakt utöva påtryckningar eller om man vill, med taktik, finta bort motståndaren (det är ju lätt att se bilden framförs sej, där den svenska hären står beredd till strid i hufvudstaden när fienden intar Gotland).

    Bortsett från dessa finns en mängd frågor kring “försäkringens” utformning och vad den ska täcka (drönare, cyberattacker, osv). Men det är en annan fråga.

  7. Pingback: Wallmark, Moderaterna och NATO-frågan | Säkerhetspolitiska Reflektioner

  8. Pingback: Pågår det ett kallt kriget 2.0? | Säkerhetspolitiska Reflektioner

  9. Pingback: Vad bidrar NATO till egentligen? | Säkerhetspolitiska Reflektioner

  10. Pingback: Fem sätt att finansiera en försvarsmakt | Säkerhetspolitiska Reflektioner

Vad tycker du?

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s